Till kvällens ankbröst har vi fixat återträff med en riktigt god pinot som vi totalt lyckats glömma bort i över ett och ett halvt år trots klockren första date. Bäst att be vinet om ursäkt för slikt oskick och höra om det går för sig att ta vid där vi sågs senast. Man kan tänka sig att det har det hänt en del sen sist. Fördjupad kärlek, måhända?
2007 Philippe Gilbert Les Renardières Menetou-Salon Rouge tar sig ut ungefär som ett ljusare beaunevin - transparent varmrött med blåaktiga reflexer och en antydan till tegel i kanten. Den reduktiva inledningen - rått kött och insjölera - hoppar vi helt över den här gången, för att istället styra rakt på den rena röda frukten som har tydliga karaktär av jordgubbar, lingon och röda vinbär med fin pinositet och en skymt av nässlor och mynta. Varje snurr på glaset frigör en urläcker doftspiral!
Vi kan förstås inte vänta någon längre stund med att smaka, och gläds på en gång åt hur fint doften speglar sig i den friskt syrliga, välstrukturerade, lätt kryddiga smaken som slutar i ett elegant ackord av rödfrukt, örtbett och lakritssälta. Jämfört med tidigare årgångar är nollsjuan mer diskret i sin fathantering, något som Renardières har vunnit på. Det finns inget som skymmer, bara ett smakfullt tillägg av ljus rostning med fint infattade indiska curry-kryddor, kanel och sandelträ. En nästan omärkbar pust av lantgård inger betryggande vibbar av "på riktigt".
Som motspelare plockar vi fram gårdagens 2002 Domaine Pierre Morey Monthélie - ett vin som gjort klart positiva avtryck vid flera provningar och gett mersmak. På hemmaplan har vi funnit alltför dominant ek med de aningen kletiga drickbarhetsproblem som dimper ned likt ett brev på posten. Efter ett dygns luftning lirar det bättre - men bara så länge maten är med och gör motstånd.
Doften är djup och mättad, smått rustik i sitt uttryck: tjära och lakrits, lim och målarpytsar, kryddlåda, härsket smör och terpentin. Smaken är mogen, med frukt som börjat torka in till förmån för fatkrydda och alkohol. Onekligen givande men också rejält bitter i eftersmaken, som av blodgrape, fernet branca och besk ek. Frukten hamnar i underläge och såväl drickbarheten som elegansen tar stryk. Till ankbrösten och rödvinssåsen gör dock Pierre Moreys Monthélie sin bästa show hittills, åtminstone på vårt bord.
Monthélie 02 fanns i BS men nu tycks det vara slut. Inget större problem för oss - efter några flaskor är vi klara med vinet och vad vi tycker. Wine Trade, 299 kr.
Renardières 07 är en pinot noir av det slag som får oss att skrika efter mer. Missa på egen risk. Vinik, 250 kr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar