2000 La Fiorita Brunello di Montalcino

Roberto Cipressos version av brunello är modern snarare än traditionell. Här skördar man sent och vinifierar på ett närmast burgundiskt vis. Samvaron med skalen är relativt kort - 15 dagar - med daglig pigeage i öppna ekkar där temperaturen tillåts stiga ganska högt (33 grader). Till den stipulerade, tvååriga mognadslagringen använder man nya femhundraliters tonneaus istället för traditionella botti. Produktionen landar på tiotusen flaskor årligen.

2000 La Fiorita Brunello di Montalcino ser riktigt tjusigt ut, det påminner om ett mörkare brunrött sammetstyg. Vinet är transparent med en finkornig fällning som inte riktigt låter sig dekanteras bort.

Ojojoj, vilken fin doft som har utvecklats under de tre år som gått sedan inköpet! Här finns en underbar komplexitet: framträdande grusjordiga mineraltoner, tydlig sottobosco, höstliga lövhögar, ljus tobak, gammalt läder och ett litet stråk av tjära. Detta är upplivande och klart humörhöjande att sniffa på! Den söta frukten liknar närmast en plommonkompott, assisterad av torkade körsbär med en djupbas av brun farin. Uppe i diskanten charmas vi av blommiga övertoner som är misstänkt besläktade med den gångna sommarens rosenbuskar. Det är ett härligt sug i doften - man dras obevekligen in i dess mysterier...

I munnen bjuds det på silkeslena sensationer. Balansen är vänlig och harmonisk med söta, nedsmälta tanniner som mest liknar brunt socker. Syrorna är kanske i mjukaste laget, men året var varmt och så fick det bli. Aromerna speglar doften fint - några rökiga och tjäriga toner kommer väl från faten, men vi hittar ingen påklistrad vanilj. Avslutningen är mjukt kryddig med bara en anstrykning av julmust. Detta är ett riktigt tillfredställande vin - både kontemplativt och en sinnlig njutning på hög nivå. Förtjänar att drickas nu eller allra senast inom ett par år. Hade strukturen varit bättre hade betyget blivit ännu högre. (91-92)

Dracks till en fondue med ryggbiff, champinjoner, broccoli, salladslök och bearnaise.

Vinovativa importerar. Aktuella årgångar är normale från 2004 och riserva från 2001.

1958 Caves Aliança Garrafeira Particular

Längtan efter åldrad portugis slår till igen, mitt på blanka lördagkvällen. Sonen vill absolut se "Return of the King" och då kan det ju passa bra med lite källardamm och historia. Vi struntar i den omvända nedräkningen och hoppar direkt till 1958 utan att passera gå - tveklöst den äldsta butelj vi någonsin dragit korken ur. Just denna flaska lockar lite extra, det är nämligen så att vi börjat lära oss vad man kan vänta sig från mogen Bairrada - druvsorten heter förresten baga - och vi gillar det skarpt. Korken är mörkröd, genomblöt av vin, men följer snällt med upp medan Pulltex-skruven drar. Tills den plötsligt går av! I med skruven igen, och ytterligare en bit kommer upp. Den sista biten får vi till slut också upp hel och utan spill i flaskan (jodå, bladkorkskruv står på önskelistan). Sen skickar vi gamlingen rakt ner i karaffen. Men någon fällning ser vi inte till, konstigt nog...

1958 Caves Aliança Garrafeira Particular kommer i en ljust rödbrun, genomskinlig dress och visar sig omedelbart tilltalande på nosen. På djupet lurar fascinerade, dova toner av farin, kakao, gamla fat, tjära och söt kaka. Redan inom tio minuter frigör sig en förbluffande ren frukt av torkade körsbär, rönnbär och slånbär. En förtrollande härlig doft, vid full vigör, där örterna berättar vackert om ursprunget. Efter en timme har intrycken fluffat ut till en hel frukost på rostad brioche med smältande smör och vaniljkokt plommonmarmelad. Detta, kära vinvänner, är gott att sniffa på...

Och jodå, frukten är faktiskt intakt även i smaken, en rönnbärssyrlig historia med härlig örtighet. Lent och slankt i munnen, läskande på gränsen till glest, med upplösta tanniner, ändå rätt aromrikt och intensivt med lite fikon och lakrits som minglar kvar i slutet. Vackert, vitalt och traditionellt i stilen bjuder detta vin på en lustfylld mognadupplevelse och stor drickbarhet. Och det håller och växer ett par timmar i karaffen. Traditionellt utgjord baga har uppenbarligen en osedvanligt god lagringsduglighet. Fascinerande! (89)

1994 Dr. Loosen Erdener Prälat Riesling Auslese Goldkapsel

Sophies födelsedagskväll avslutar vi med moget från Erden. Och firar också att det var en auslese från just 1994 som blev vår inkörsport till moseldalen, sommaren -96. Vinet avnjöts på balkongen under vår första kväll i Beilstein (Tysklands minsta stad, med högst ett dussin hus, plus kyrka och borgruin) och utnämndes strax till "lyckovin". Priset var blygsamma 9 DM. Dagen efter var vi tillbaks nere i Zehnthauskeller och handlade mer...



Men Dr. Loosens toppvin är utan tvekan gjort av noblare druvmaterial. Prälat är ett av mosels yppersta lägen, snett mittemot byn Erden. Den lilla vingårdens rödskiffer speglar sig i floden, och med sitt raka söderläge är det här ett av dalens allra mest gynnade.



1994 Dr. Loosen Erdener Prälat Riesling Auslese Goldkapsel har en rikt guldgul färg med simmigt utseende. Vi möts av en helt fantastisk, komplex och mogen doft av honung, skiffer, petroleum, terpentin, trycksvärta på gammalt tidningspapper, cykelkällare, torkade aprikoser, gräddkola, ja rent av äppelpaj eller äppelmos av transparent blanche.

Vinet gör en storslagen entré i munnen, med aromer av torkade aprikoser, honung och underbara mognadstoner. Strålande syror har bäddats in i en len och munfyllande textur. Mittsmaken är superrik men avslutningen först lite kort - bågen bär inte ut fullständigt. Men smaken hänger ändå kvar länge, länge - och alla aromerna byggs upp i gommen för varje klunk och smaken upplevs allt rikare och rikare....

Detta är underbar auslese i helklassisk stil, ett livselixir för hedonister. Och dessutom en komplett dessert alldeles på egen hand. Tack för den, Niklas J. (93)

1998 La Spinetta Barbaresco Vigneto Starderi

Höga förväntningar är inte alltid av godo. Inför fredagskvällen längtar vi efter något lyxigt, något extraordinärt. En kick, en stor upplevelse. Och vill man ha något i den vägen, så kan det kanske vara läge att plocka fram ett noshörningsvin som har legat sju år i källaren.

1998 La Spinetta Barbaresco Vigneto Starderi kommer i en transparent, brunröd skepnad. I flaskan hade en fast fällning satt sig längs med ena sidan. Doften är öppen och omedelbart med på noterna. Tydliga intryck passerar revy och presenterar sig, ett i taget. Först ut: en mineralton av grus och rost. Därnäst: plommonmarmelad. Köttfond. Sedan kommer lösningsmedlen. Mandelmassa/marsipan. Mynta/menthol. Barr och eucalyptus. Lavendel. Först efter ett tag tar den rena nebbiolofrukten över och då handlar det mycket om vildhallon och röda vinbär. Riktigt fin komplexitet, och en givande show. Ungefär två timmar behövs för full utveckling. Inga invändningar så här långt.

Smaken är frisk och rätt slank, med en söt god hallonfrukt och rejält sträva, tuffa tanniner som inledningsvis häftar upp tungan i gommen. Det tycks som att de här tanninerna aldrig ska bli civiliserade, men i matsällskap med en gräddig gratäng är den känslan som bortblåst. Vad som dock finns kvar är ett tydligt intryck av kantighet, kanske från (för) mycket ny ek? Efter ett par timmar är dock vinet ändå behagligt och ganska harmoniskt, fast utan förväntade fyrverkerier eller wow-faktor. Avslutningen har en tilltalande kryddighet, men eftersmaken saknar den önskvärda längden. Besvikelse låter kanske fel och i hårdaste laget, men det är nog egentligen precis vad det handlar om. (90)

Vi har druckit det här vinet tidigare, det kan ha varit tre-fyra år sedan, och då med bättre intryck. Även nittionian föranledde större ovationer för ett par år sedan. Av de internationella bedömarna jublade Suckling och Tanzer med 93-94, medan Parker nöjde sig med 90. Att döma av kvällens flaska verkar det som att Bob är den som får rätt till slut.

ps. Skönt att 60 Ouvrées levererade enligt förväntningarna. Ett piggare och roligare vin att dricka, med ungefär lika goda hallon.

2006 Domaine de la Pousse d'Or Volnay Clos des 60 Ouvrées

Var ska man egentligen börja för att fatta grejen med röd bourgogne, undrade Patrik Lucchesi. Här! - svarade vi. Och skriver man ut storstilade rekommendationer, bör man också ta sitt ansvar. Så därför korkar vi upp, bland annat för att se om tipset var så bra som vi minns det.

Domaine de la Pousse d'Or gör bara bättre och bättre ifrån sig under Patrick Landangers ledning. Clos des 60 Ouvrées är egendomens monopolvingård - 2,39 muromgärdade hektar. Jordmånen är utmärkt och stockarna har nått femtioårsåldern, odlingsmetoderna respekterar naturen och vinifikationen är precis som man vill att den ska vara i bourgogne.


2006 Domaine de la Pousse d'Or Volnay Premier Cru Clos des 60 Ouvrées Monopole har en ljust varmröd, transparent uppsyn med blå reflexer och tomatröda nyanser i kanten.

Doften är öppen och väl riktad med suverän terroirkänsla. Smått reduktiva toner, lite unken ostbutik. Vidare till köttdisken - mängder av rått rött kött! Ut i naturen - massor av kalkgrus och insjölera - eller varför inte modellera - och rikligt med örter. Ner i vinkällaren - fina fatkryddor, söt mandelmassa och en ljuvlig pinotfrukt mitt i krysset av röda vinbär, jordgubbar och hallon.

Smaken bjuder på en frisk fruktsyra, en ganska intensiv och väldigt läskande personlighet - härligt aromrik - med fint silkesvävd textur och rena toner av jordgubbar, hallon och sötlakrits. Att det handlar om ett mellanår märks kanske mest genom att intensitet och fokus inte är i klass med de allra bästa versionerna, att tanninerna blir aningen uttorkande i svansen och slutligen i eftersmaken, som är ganska måttlig till sin längd. Ändå, ett otroligt njutbart vin - och allt detta redan idag. (91)

Vinet finns fortfarande kvar på systemets hyllor. Köp och njut!

Sortimentsprovning hos WineTrade

Vi hälsar på hos en en ung och passionerad vinimportör: Niklas Jakobsson. Den som var flitig besökare på Passagens vinbutik innan 2006 kan tänkas ha minnen av den här killen i grönkläder. Precis som sin namne Niklas Andersson (Vinik) jobbade han nämligen i vinkällardelen innan det var dags att sjösätta det egna projektet. Men först - en längre séjour i Languedoc och Roussillon! De två niklaspojkarna tycks ha dragit liknande slutsatser - att det mest spännande i Frankrike just nu händer i den starka rörelsen av småskaliga naturliga viner, ekologiska för att inte säga biodynamiska.

När man studerar deras respektive sortiment - båda imponerande - ser man att de valt varsin inriktning, bara delvis överlappande, men där båda visar stor integritet och nyfikenhet. Vinik har ett större urval av personliga, överkomliga drickviner medan WineTrade lagt rabarber på en handfull av söderns mer exklusiva och svåråtkomliga kultviner, där prislappen ofta är i nivå med storheter från klassiska områden. Peyre Rose, Grange des Pères och Domaine Gauby, för att ta några exempel.

Att detta är potentiell hårdvaluta på toppkrogarnas hippa vinlistor förvånar alltså inte, och dagens provare tillhör uteslutande sommelierfacket. Men den slutkund som bor i Stockholm kan faktiskt privatimportera och plocka ihop enstaka flaskor efter behag, för att sedan få dem levererade till sin butik inom en vecka. Samtliga nedanstående priser är dock till restaurang och utan moms. Lägg därtill systemets rörliga påslag om 19%, sedan det fasta påslaget om 3,50 kr och slutligen 25% moms - och där har ni utpriset. Under dagen presenterades ett såpass överdådigt urval att vi valde att fokusera på området röda sydfransoser. Men ett par juraviner fick ändå slinka med....





CHÂTEAU D'ARLAY (Comte Alain de Laguiche, Arlay, Jura)

1999 Château d'Arlay Corail - 135 kr
2003 Château d'Arlay Côte de Jura Rouge - 130 kr

Château d'Arlay väntar gärna åtskilliga år innan vinerna buteljeras. Corail är något så intressant som ett traditionellt vällagrat rosévin gjort av alla de fem ursprungstypiska druvorna: poulsard, trosseau, pinot noir, chardonnay och savagnin. Färgen är mycket ljust brunröd. Doften är oxidativ och nötig med en frukt som liknar rönnbärsgelé. Smaken är superslank och riktigt aromintensiv med ringande syror. Har vissa likheter med mogen röd lättviktsbourgogne. Karaktärsfullt! (90) Rouge är en ren pinot noir från gamla stockar, som bjuder på fina röda körsbär och goda, rätt tydliga fattoner. Dessutom hö, gräs, svettig häst och lite spillning. Smaken är lättare medelfyllig, frisk och lagom sträv i bra balans. God frukt där det varma året gynnade svala Jura. Bara en aning för mycket fat i eftersmaken, men det kan bättra sig med tid. Sympatisk pinot till hyggligt pris. (87)

DOMAINE MATASSA/THREE TREES (Tom Lubbe & Sam Harrop, Fenouillèdes, Roussillon)

2008 Three Trees Cabernet Merlot- 99 kr
2006 Domaine Matassa Cuvée Romanissa - 205 kr

Three Trees CM är lilafärgat med unga, godisartade cabtoner - påminner om en rättfram cabernet franc från loire, men utan särskilt framträdande gräsighet. Ett primärfruktigt vin med fräsande hög syra. (85-86) Romanissa gillar vi skarpt. En animalisk, intresseväckande grenachedoft med goda inslag av läder, bondgård och spillning. En del volatila syror bidrar med limtoner och komplexitet - knallpulver, salmiak och kryddor hamnar också på pluskontot. Friskt och läskande, lagom stramt, komplext med en lång kryddig eftersmak. Ett riktigt läckert vin som vi gärna skulle se mer av. (91)

DOMAINE GAUBY (Gérard Gauby, Calce, Roussillon)

2008 Les Calcinaires Rouge, Côtes du Roussillon - 139 kr
2006 Vieilles Vignes, Côtes du Roussillon Villages - 290 kr
2006 Le Muntada, Côtes du Roussillon Villages - 595 kr

Nollåttan av Calcinaires är galet buslila i färgen med en precis lika busung skogsbärsfrukt i doften. På äkta biodynamiskt vis osar det också av bondgård, med tillgång till både gödselstacken och utedasset, ungefär som i nollfyran. En omedelbar frukt fyller munnen, med intensiva aromer av körsbärspastiller och viol, samt mjuka tanniner och livliga syror. Mer rustikt än elegant, och som brukligt från Gauby charmigt, medelfylligt och läskande. (88) Vieilles Vignes är klart mer elegant och återhållsamt idag, en småknuten doft med örter, snygga mineraler, slånbär och lakrits. Smaken är hustypiskt medelfyllig, helt utan alkoholtyngd, med friska syror och lagom strama tanniner, salt mineralitet i avslutningen som är väldigt läskande och bara en aning gles. Riktigt snyggt vin med terroirkänsla, behöver förmodligen något år för att fylla ut kostymen. (90-91) Och så till sist, Muntada. Spännande att prova flaggskeppet för första gången! Här bjuds en fantastisk doft, vidöppen för utforskningar och ack så elegant. Frukt som av slånbär och andra ljusa skogsbär med någon droppe parfym och lösningsmedel. Betagande övertoner av örter och blommor ger en känsla av höjd och panoramavy. Ljusare, söt skogsbärsfrukt återkommer i den medelfylliga smaken där munkänslan är vänligt len och druvkaraktären tydligt präglad av carignan från urgamla stockar - ni vet, salmiak och knallpulvermineraler. Så lätt och bekymmerslöst. Att framställa sitt dyraste toppvin utan att falla för frestelsen att spänna musklerna och extrahera är inget annat än beundransvärt. (93+)

DOMAINE OLIVIER PITHON (Olivier Pithon, Calce, Roussillon)

2006 Saturne Côtes du Roussillon - 180 kr
2006 Le Pilou Côtes du Roussillon - 290 kr

Saturne är öppet, tillgängligt och rätt komplext i doften med en mörkare örtighet, lakrits och mörk choklad. Dessutom får vi en kaxigt biodynamisk bondgårdskänsla där spillningen osar i bakgrunden. Mörkare frukt och violtoner med bra bett och tryck i smaken (carignan och grenache med en mindre del syrah). Måttligt extraherat, men ett bra snörp i tanninerna. Skördeuttaget är lågt, bara 15 hl/ha. Utmärkt, personligt vin! (90) Pilou är Oliver Pithons stolthet, en ren carignan från urgamla stockar. Härligt vildvuxen känsla av koskit, garrigueörter, blommor, ogräs och marktäckande växter. En fatkyss av bittermandel och choklad kompletterar den mörka körsbärs- och skogsbärsfrukten. Smaken är svalfruktig och len med stor, munfyllande rondör. Ett utpräglat och tilltalande carignanvin (89), men idag föredrar vi faktiskt Saturne.

DOMAINE DE TRÉVALLON (Eloi Dürrbach, Saint-Etienne-du-Grès, Bouches-du-Rhône)

1999 Domaine de Trévallon Rouge, Vin de Pays des Bouches du Rhône - 360 kr
2004 Domaine de Trévallon Rouge, Vin de Pays des Bouches du Rhône - 335 kr

Nittionian har en utvecklad, rödbrun uppsyn. Doften står som en blomsterkvast ur glaset: utvecklat cabbiga vinbär, ljusa plommon och slånbär sällskapar med förvånansvärt gröna drag som av pelargon, blomstjälkar, vinbärsblad och lavendel. Järnrika mineraler hittas bland mognadstoner av multnande undervegetation. Den eleganta smaken upplevs helt torr med utmognade, pulvriga tanniner, frisk syra och en mjukt kokt plommonfrukt. De gröna tonerna går igen i munnen och gör vinet kontroversiellt. Den som störs av sådant väljer kanske hellre något annat, har man inte problem med grönt är det snyggt på ett lite gammaldags vis. Vinet tycks ha passerat sin topp, men är drickvänligt och bör njutas nu och snart. (90-91) Nollfyran har en knuten, outvecklad frukt av blandade vinbär med blommiga övertoner. Smaken är ung, stram och outvecklad med tuffa, fortfarande smått ogina garvsyror. Vinet behöver minst fyra års ryggläge och passande mat. (89)

PRIEURÉ DE SAINT-JEAN DE BEBIAN (Chantal Lecouty & Jean-Claude Le Brun, Pezenas, Languedoc)

2006 Chapelle de Bébian Rouge, Coteaux du Languedoc - 135 kr
2002 Prieuré de Saint-Jean de Bebian Rouge, Coteaux du Languedoc - 235 kr

Andravinet Chapelle har en charmig, mörkröd frukt med eleganta, rättframt parfymerade blomtoner av ros och viol. Toner av vinbär, körsbär, plommon och läder (mourvèdre). I munnen bjuds en mjuk och generös frukt, lätt att gilla, med sötlakrits, grön ört och rätt intensiv krydda/pepprighet. Trevligt vin och gott att dricka på frukten. (88) Ett parti mognande nolltvåor av förstavinet Prieuré har nyss anlänt. Det är en balanserad årgång som blev riktigt lyckat i området, till skillnad från i södra rhônedalen. Doften är utpräglat elegant med suveränt parfymerade blomtoner. En väl sammansatt och mångfacetterad upplevelse med komplexitet, kryddighet, fat och gröna örter. Frukten leker med näsan, här finns både jordgubbar, skogsbär och plommon i mognande versioner. Smaken är medelfyllig och riktigt elegant med örtiga, blommiga sensationer och ett avvägt sötfruktigt, kryddigt slut. Härlig drickfas nu, med ett visst tycke av klassiska norra rhône. (91)

DOMAINE POUDEROUX (Robert Pouderoux, Maury, Roussillon)

2005 Latour de Grès, Côtes du Roussillon Villages - 130 kr
2006 Terre Brune, Côtes du Roussillon Villages - 155 kr
2003 La Mouriane, Côtes du Roussillon Villages - 295 kr

Roussillon kan emellanåt bli alltför eldigt och starkvinstonat och så är också fallet med Latour de Grès, i vår mun. Däremot gillar vi Terre Brune, utan tvekan. Även detta är ett fylligt vin, men balansen är på plats. Doften är intressant, med mineraliska drag av rostigt järn och en tät frukt med chokladtoner. Smaken är som sagt riktigt välbalanserad - fruktig som av körsbärspralin med tuggbara, mörkchokladiga tanniner. Toner av hallon och ljusa björnbär assisterar i munnen. Härlig grenachekänsla i mörkare, mättad, munfyllande stil. Ett Mina Vinare-vin! (90) La Mouriane kommer med örtiga toner plus vaxljus och stearin. Smaken bjuder på salt lakrits, och är lite åt det mjukkokta hållet, ändå med en vass avslutning från det heta året. (88)

TERRE INCONNUE (Robert Creus, St. Séries, Languedoc)

2008 Les Bruyères, Vin de Table Français - 145 kr
2005 Cuvée Guilhem, Vin de Table Français - 199 kr
2004 Cuvée Sylvie, Vin de Table Français - 339 kr

100% biodynamisk carignan och 0% ek lockar i Les Bruyères. Söta mosade skogsbär, nyponsoppa, kardemumma, nötter, salmiak och knallpulver hoppar upp ur glaset och får oss att le ändå upp till mungiporna. Smaken är löjligt typisk carignan framställd på garagevis, här finns en supermoget len frukt med bra fräs och längd i aromerna. Ett riktigt charmtroll för carignanfantaster, men varning utfärdas för reduktivt stink i nyöppnade flaskor. Lufta ordentligt! Priset kunde dock vara lite bättre med tanke på att vinet kostar €8-€9 i Frankrike. (89) Guilhem är det enda av dessa rebellviner som blandar druvor - lika delar grenache, carignan, mourvèdre och därtill 10% tempranillo! En volatil nagellackston med örter och lavendel ger plats för en senskördad, biodynamiskt fruktig smak med lädertoner samt massor av tannin och extrakt. Burdus, söt känsla i avslutningen. Ett kraftpaket som ger vissa associationer till Barrals Jadis, men inte riktigt lika bra. (89) Sylvie är den lilla operationens mest ambitiösa vin - enbart syrah varav hälften av den en gamla klonen serine - och upplagan är förstås liten. Doften är fint utvecklad med slånbär, plommon, örter, lakrits och köttfond. Smaken är frisk och härligt aromrik med mjuka tanniner och bra syrah-bett. (90)

DOMAINE PEYRE ROSE (Marlene Soria, St. Pargoire, Languedoc)

2002 Domaine Peyre Rose Clos des Cistes - 595 kr

Syrahspecialisten Marlene Soria är vid det här laget legendarisk för sin skygghet, sina gröna fingrar och sitt småskaliga lowtech-vinmakeri. Sedan Guide Hachette, och senare Parker, höjde henne till skyarna på nittiotalet är hennes viner bland de mest kostbara i hela Languedoc. Hon är totalt kompromisslös: sålde vidare alla tre årgångarna 99-01 till kooperativet sedan hon anat en bismak från tanklagringen, och släpper inget vin innan hon bedömer det som drickfärdigt. Nolltreorna har just nått den franska marknaden (€50). 2002 Clos des Cistes har en vidöppen, lagom utvecklad, något volatil doft av största elegans. Tydlig norra-rhône-känsla av syrah med ljusa plommon, vinbär, tobak, läder, lövhög och sous-bois. Påminner faktiskt också om mognande Saint-Emilion! Smaken är utmärkt fokuserad med en intensiv, småsöt frukt där vi anar en liten russinton. Fint avstämd alkoholvärme (14,5%) bidrar till en rejäl längd på eftersmaken. Ett extremt njutbart vin.(93)

I sällskap med Frankofilen provade vi också en hel del vitt från ovanstående producenter. Avslutningsvis smakade vi Gérard Gaubys sällsynta, mineraltonade VdN 2005 Caricia, samt till sist en helt utsökt, både sötsimmig och fräsch 2000 Királyudvar Tokaji Aszú 6 Puttonyos.

ps. på vägen ut slog det oss att precis denna källare faktiskt varit vår replokal. För tjugofem år sedan - i ett annat liv, känns det som.

2006 Paolo Scavino Corale

Silvio Berlusconi omskapade den italienska televisionen till sin egen avbild - och kanske på sikt även det italienska vinet? I Italien har det kommersiella och lättköpta blivit norm, det sprider sig som en hydra. Extra sorgligt blir det när genomslaget uppenbarar sig i ett vin från Scavino, en producent som vanligtvis hör till de stora favoriterna. Corale är den internationella tagningen av piemonte ämnad för omedelbart restaurangbruk. 60% nebbiolo, 30% barbera och 10% cabernet sauvignon.

2006 Paolo Scavino Corale Langhe Rosso är purpurfärgat med en insmickrande doft av söta mörka körsbär plus extra kärnor, sötmandel, vanilj, rökelse och lyckligvis lite uppstramande blyerts och grafit.

Det smakar sött, så sött. För sött! Smakar hallon och körsbärslikör med lite bittermandel. Men inget motstånd, bara medhårs, så polerat och utslätat. Både syror och tanniner är anpassligt snälla och avslutningen nästan kväljande kryddsöt. Karaktären känns välbekant från den lönsamma apuliska BiB-industrin och det venetianska ripassoträsket. Var är strukturen, personligheten, var är vår älskade piemontesiska ursprungskänsla? Vi hittar bara vinmakning, detta är inte naturligt vin och det är ingenting att spara på. S fäller den slutliga domen: 79 kronor. Kanske orättvist, men känslan har aldrig fel. Det som vid första påtitten tycks vara good value behöver inte vara det. (85)

I skrivande stund finns det fyra flaskor kvar på SB - som vanligt var det en alltför liten kvantitet som togs in. Men ni som inte fick tag på några flaskor behöver alltså inte sörja er fördärvade. Ett slags konkurrent är för övrigt La Spinettas 2006 Pin Monferrato Rosso - långt mer elegant och intressant.

ps. Frankofilen tycker annorlunda.

pps. Vi testade 2004 Corale i december 2007 och januari 2008. Även om vissa intryck går igen blev slutsatserna positiva.

ppps. Erik Gandinis "Videocracy" tittar på fenomenet Berlusconi med stora, klara ögon - äntligen något vasst och svenskt på filmfestivalen i Venedig. Dagen efter (4/9) går filmen upp på trettio italienska biografer.

Côte de Beaune 2004: Comte Armand & Domaine Maréchal

Ibland finns det inget alternativ! Plötsligt drabbas vi båda av ett starkt begär efter bourgogne, det mest eleganta av planetens röda viner. Nu borde det dessutom vara läge för en återtitt på nollfyrorna. Den här årgången tycker vi är lite underskattad - och visst hade man problem i vingårdarna. Men, som det brukar sägas, september gjorde vinet. Noggranna producenter plockade bort skräpet och lyckades göra utmärkta viner. Det är något särskilt med fräschören i fruktsyrorna från det här året, och gillar man örter och frisk mineralitet är det också lite av ett signum. Mer betoning på terroir än på frukt, kanske man kan säga. Men det är vanskligt att generalisera och just fruktens renhet är den egenskap som utmärker kvällens favorit.



2004 Comte Armand Auxey-Duresses Premier Cru är transparent och ljusare körsbärsrött med aning blå nyanser i den ljust tomatröda kanten - medtävlaren ser förresten snarlik ut. Vi sniffar och får en elegant, frisk och väl fokuserad doft. En ljus örtighet som av lavendel och vinbärsblad ger höjd och finess. Rena, söta doftslingor lockar med röda vinbär, hallon, rönnbär och en gnutta lingon. Smaken håller vad doften lovar, ja till och med överträffar löftena. Med sin slanka silkeslena textur, sina ytterst välbalanserade syror och den skinande, saftigt mogna rödfrukten som sjunger i munnen är detta inget annat än renaste njutning. I avslutningen kickar lätt-turbon in på ett sätt som är välbekant från riktigt lyckade viner och eftersmaken bara ringer och ringer. Faten är enormt snyggt infattade i helheten, märks egentligen först senare på kvällen i ett kryddigare djup som utvecklas med luft.



2004 Domaine Maréchal Pommard La Chanière bjuder på en doft där renheten fått lämna utrymme för en större komplexitet. Örterna är rätt dominanta, av ett lite mörkare slag som tomatkvist, malört och grönt te - och fokus är mer oskarpt med muddiga toner av insjölera och stearinljus. Mineraliteten har en känsla av järn och köttsaft. Bland vad som troligen är fattoner hittar vi bark, sandelträ och en gnutta tjärat skeppsvirke. Ungefär en timme behöver doften för att avtäcka frukten, men då bjuds å andra sidan en härlig pinositet. Smaken överraskar positivt med sitt fokus, en skinande frukt där mittsmakens goda syror bjuder på nästan smärtsam njutning när vi provar. Den örtiga, barkiga, kryddiga komplexiteten blir verkligt god, men avslutningen är något kantigare och inte lång som i det första glaset.



Ja, herre jesus! Visst finns andra viner som framkallar andliga böjelser men säkrast är nog röd bourgogne. En stråle ljus från himlen, avklarnad renhet i blick, nåd och tacksägelse. Helt osökt får vi båda lust att knäböja inför all denna skönhet och finess.

Vi har skrivit om båda vinerna för något år sedan, länkat här. 2004 Comte Armand Auxey-Duresses Premier Cru gav vi då (89), orättvist snålt känns det som idag. Men sin renhet, elegans, balans, textur och längd är (92) inte att ta i för mycket. Vilken uppvisning!
2004 Pommard La Chanière gjorde ett ännu bättre intryck då (92) och får idag nöja sig med (90-91) vilket ju ändå betyder att det är enastående gott. Båda vinerna befinner sig i en väldigt trevlig drickfas just nu, men bör väl hålla i fem år till...

1970 Sogrape Reserva & 1966 Caves Aliança Garrafeira Particular

Det är något visst med tematiska djupdykningar. Vi surfar vidare i kölvattnet av Portugisiskt, och landar borta i det glada sextiotalet. Nog är de fina, de gamla etiketterna. Men riskfaktorn ökar ju äldre viner det handlar om. Ikväll blev det en storvinst och en praktnit...


1970 Caves Messias Garrafeira Tinto Particular har en etikett som bör tilltala arkeologer och privatdetektiver. Rejält trasig och endast till hälften läsbar avslöjar den i alla fall 11,5% alkohol och beteckningen Garrafeira Particular - ungefär "utmärkt flaska". Lyckligtvis finns den röda folien kvar med producentens namn - Messias. Alltså Sociedade Agrícola e Comercial dos Vinhos Messias, i Bairrada. Och då är troligen druvsorten baga. När vi häller upp är färgen brungul, ungefär som mörk sirap - inte alls lovande. Doften påminner om dålig madeira, kraftigt oxiderad med inslag av målarfärg, kaffe och balsamvinäger, men utan några mer positiva markörer. Smaken är stum eller snarare avliden med torrsträva tanniner. Ouch - helt odrickbart! Där kom första bomskottet, och det med besked...


1970 Sogrape Reserva Tinto är buteljerad av Sociedade Comunal dos Vinhos de Mesa de Portugal Limitada, Porto. Om vinet är från Dão, Douro eller någon annanstans är mer än vi kan klura ut. Etiketten säger 12,8 % alkohol och buteljen är utrustad med både lack och en tuff kork som bitit sig fast i flaskhalsens insida. Den måste tryckas ner i flaskan efter några fruktlösa försök att få upp den. Färgen är mörkare rödbrun - här finns det uppenbarligen hopp om livet. Doften kommer med toner av fikonsirap, goda mineraler, läder och svamp. sous-bois, smått härsken köttbuljong, och målarfärg. Men det finns en fin mörk frukt undertill med inslag av torkade körsbär och toner av russin. T får dock överdos av linoljefärgerna - ryggmärgsreflexen skriker att låta bli vinet, eftersom glasets innehåll tycks komma från kemtekniska hyllan. S har dock inga problem med det, och doften blir mycket riktigt klart bättre efter en timmes tid när färgtonerna kliver in i bakgrunden. Smaken är angenämt syrlig med lite torra tanniner - lustigt nog är den ändå väldigt mjuk och välbalanserad med rätt intensiva och mörka aromer av surkörsbär, russin, fikon, köttbuljong, lakrits och anis. Först smakar det alltså väl mycket målarverkstad - terpentin och linolja - men det artar sig efter en timme, och till slut blir det riktigt harmoniskt och gott. Benen sprattlar rätt bra på geriatriska avdelningen och vinet funkar fint till smörfrästa kantareller. (85-88)


1966 Caves Aliança Garrafeira Particular är enligt den enkla etiketten en Vinho Tinto, Colheita de 1966, buteljerad i Sangalhos, Bairrada. Bland druvorna bör vi alltså kunna hitta en hel del baga, och vinet håller 12,5% alkohol. Fylligare bakgrundsfakta hittar man som vanligt hos Portugisiskt. Nåväl, korken är genomblödd och vinröd, men kommer upp hel och hållen och doftar underbart. I glaset serveras en fint avbalanserad, harmonisk bouquet med karaktär av röda körsbär, fikonsirap, russin och matlagning: köttfondue, aptitretande örter och persiljekvist (bouquet garni). De oxiderade mognadstonerna är väldigt lyckade, med mindre oljefärg än i föregående vin. Så fint det är att sniffa på med all lakritsen som kommer mer och mer! När vi smakar är vinet mjukt och harmoniskt med nedsmälta, finsandiga tanniner, rätt pigga syror och friskt intensiva körsbärsaromer. Ett livligare vin, långt mindre oljefärgat än föregående, det vill säga nästan inte alls. Möjligen finns inledningsvis en aning av gammal pappkartong men den är absolut inte oangenäm eller störande, och den försvinner med luft. Vinet växer under hela kvällen och eftersmaken tillfredställer med sin goda kryddighet. Det här är ett förföriskt drickvänligt vin och väldigt enkelt att gilla. Sablar, vad gott! Fyrtiotre års ålder bekymrar inte denna lättfotade och charmerande personlighet. Ännu en femetta - bland de bästa hittills. Storartad njutning levereras ännu en gång! (90-91)


1965 Porca de Murça Vinho de Mesa Tinto (suggan från Murça) är buteljerad av Real Companhia Velha - Geral da Agricultura das Vinhas do Alto-Douro i Vila Nova de Gaia. Mer förhistoria läser man här. Korken är genomblöt, så den trycker vi ner för säkerhets skull. Flaskan har en viss fällning men inga stora mängder. Doften är intressant men också lite mysko. Bränt socker, farin, plommon, gott om örter och en tydlig kåda från barrträd. Här finns unket rustika inslag av portugisisk aguardente - den gamla hamnarbetarspriten på sockerrör som luktar billig rom blandat med toarengöringsmedel - och rummet osar snart av svettig gris som rullat sig i lera, vilket i sin tur påminner om lukterna på roskildefestivalens tredje dag. Egenskaper som vinner på luftning... men smaken lyckas faktiskt ändå vara god - avrundad och viskös med en mjuk men livlig syra. Trots sina konstigheter är vinet ändå relativt trevligt och karaktärsfullt med sina kåda- och karamelltoner. Men också väldigt bonnigt med alltför mycket av gammalt trä, och så den där suggan som hänger kvar i eftersmaken. (80-82)

ps. Nästa gång blir det ännu mera sextiotal och viner från våra födelseår...

1978 Caves Velhas Garrafeira & 1970 San Marco Grande Reserva

Vi har nu klivit ytterligare fem år tillbaka i tiden. Det här känns nästan som att vara med i en saga - med tidsmaskiner, förtrollade speglar, en urgammal värld och dimmigt mystiska föreställningar om sedan länge förflutna händelser. För att bibehålla kontakten med verkligheten tar vi Google till hjälp. Caves Velhas - Companhia Portuguesa de Vinhos de Marca är ett gammalt och välrenommerat företag som fortfarande är i högsta grad verksamt, med starka anknytningar till Bucelas, där vinet också buteljerats. Men därifrån gör man uteslutande vitt, denna sjuttioåtta kommer troligen från Bairrada och lär i så fall innehålla en del baga-druvor. Finns det några garvsyror kvar i vinet har vi tänkt att hantera dem med hjälp av en risotto. Garnerad med flarn av svarta trumpetsvampar stekta i tryffelolja, och serverad med några skivor lufttorkad skinka.



1978 Caves Velhas Garrafeira (Bairrada) har en frisk kork och håller enligt etiketten 12,5%. Glaset lockar, rödbrunt med en orange lyster. Här bjuds en angenäm, balanserad och frisk bouquet med fina mognadstoner där faktiskt frukten är bland det första vi tänker på: nypon, plommonmarmelad, och en aning av gammal slånbärssaft. Örterna märks som tomatkvist och tomatpuré. Och så återbesök i målarverkstan, ikväll med lösningsmedel, linolja och en rätt subtil tjära. Till sist kommer vi att tänka på en gammal kakburk som envist håller kvar doften av för länge sedan uppätna vaniljkakor. Gott!
När vi tar in vinet i munnen är det smakrikt och lent med fullt tillfredställande frukt. Som väntat är garvsyrorna stadiga, först något vassa - men hellre vass än fadd, alla gånger. De rundar nämligen av sig och hittar en större harmoni efter en timme eller så. Avslutningen är rejält lång och syradriven med en eftersmak där slånbär och lite oljefärg minglar kvar - inget fel på den färgen. Vinet blir suveränt matsällskap, i en stil som påminner om gammelbarolo, jättegott även på egen hand och återigen förvånansvärt med i matchen. (89)



1970 San Marco Grande Reserva är enligt etiketten buteljerad i Vila Nova de Gaia, så här har vi ganska säkert en Douro. Flaskan håller 12% alkohol och har en svårdragen kork med en otäck vinägerdoftande svartsoppa uppe på toppen. Till slut får vi upp största delen av korken och trycker ner den sista centimetern i flaskan. Där finns det redan massor av fällning, så dekantering är ett måste. I glaset är färgen ljust rödbrun och helt transparent. Dags för en sniffy-sniff. Yesss! Här finns en riktigt läcker, komplex doft som påminner lite om åldrad port, med ljusa övertoner av vanilj, smörkola och örter. Frukten är av mörkare slag med stråk av russin och farin, plus en angenäm känsla av honung. I munnen bjuds en ålderssyrlig, slank och mycket aromrik smak. Stilen är nobelt välbalanserad med karaktär av gamla fat, men en hel del sprittande livslust finns kvar. I själva sväljet känner vi en basisk, bakpulveraktig känsla. Vinet växer och lägger sig till med än större rondör och viskös harmoni efter en dryg timme i luften. En härlig gamling som gör sig allra bäst till en jämnårig film. Ren njutning utan analyser! (90)

ps. Även Louis Malles "Le Souffle au Coeur" (1971) har stått sig remarkabelt bra genom decennierna. Nominerades till både guldpalm och oscar när det begav sig. Fjortonårige huvudpersonen röker, dricker, går på bordell, åker på kurort, beställer in 1947 Lafite och lägrar sin mamma. Sådana filmer görs garanterat inte längre...

pps. Var ska detta sluta - fyra flaskor och redan 1970. Under resan ska bådas våra födelseår också besökas. Fortsättning följer....

1988 Sogrape Dão Reserva & 1983 Caves São João Reserva

En låda vrakgods från Portugal har flutit upp på vår kust, dumpad över bord av kapten Niklas Jörgensen på fartyget Mise en Bouteille (hans jolle heter lämpligt nog Portugisiskt). Som vi just sitter här och längtar efter något helt nytt (eller kanske snarare väldigt gammalt) är det en himlasänd leverans. För att ge oss själva en mjuk tillvänjning till den åldrande flaskposten börjar vi med den yngsta buteljen. Med sina tjugoett års ålder är den ju nätt och jämnt vuxen! Sogrape känns förresten rätt bekant, eller hur - det är Portugals största vinföretag. Med inköpta druvor från olika kooperativ har man producerat vin från Dão sedan 1957.

1988 Sogrape Dão Reserva har en transparent brunröd färg med bärnstenskant - det liknar en fin gammelbarolo till utseendet. Vi struntade i att försöka dra korken utan tryckte helt sonika ner den i flaskan och karafferade därefter. Och vilken doft vi får - så frisk, så god, så vacker! Röda, torkade körsbär lastas upp ur den gamla skonaren - tjärat tågvirke känns också väldigt marint - och får sällskap av lakritsfudge, farinsocker och fikon. Ljust örtiga toner ger en härlig ursprungskänsla: salvia, lavendel, pinje och eucalyptus. En skeppsfrukost dukas upp med mörkrostat bröd, extrasaltat smör och gammal plommonmarmelad. Balansen mellan alla doftintryck är väldigt fin.

Men hur bra smakar en sån här gammal vinho tinto egentligen? Jo, alldeles utmärkt, ska det visa sig. Munkänslan är sammetslen, viskös och totalt harmonisk - ändå slank med frisk syra och fint pulvriga tanniner. Ja, till och med frukten är fortfarande med i spelet - ljus och fin med mineraltonade röda körsbär i avslutningen och en riktigt bra längd på eftersmaken. Ett vackert, skirt och elegant vin. (90)

Till en milt smakande oxfilé i gräddsås med dijon, smörstekta champinjoner och persilja (och vi erkänner, en skvätt "tryffel"-olja) är detta storartad njutning. Procenten ligger på snälla 12,5. De hade det nog ändå inte så dumt på 1900-talet, innan mera- och bråttomkulturen tog över... men nu lever vi faktiskt på 2000-talet, så vi går raskt vidare till nästa smakprov. Och därmed också fem år tillbaka i tiden...



1983 Caves São João Reserva (Beiras) lät sig korkas ur på vanligt vis och är mörkare rödbrunt med nyanser av gamla oljor och annat bärnstensfärgat. Den expressiva doften tar oss rakt till oljemålarens ateljé, där vi hittar linolja, terpentin, gammalt trä, rostigt järn - och minsann även lite fikon, russin, nötter, julkryddor och torkade, goda örter.

Här är smaken flera nyanser mörkare och mer kraftfull i starten. De åldrande syrorna är först lite stumma men vaknar till och rockar loss efter ett tag. Här får vi tampas med lite tuffare tag, visst motstånd i garvsyrorna och en avvägd, god bitterhet. Men även om mittsmaken är rätt stadig glesnar det i avslutningen och vinet efterlämnar en lite vattnig känsla av gammalt trä och sträva torkade körsbär. Trots allt ett friskt, relativt vitalt och gott vin. Med tanke på tanninerna kan det finnas en del bagadruvor i glaset, och en glesare gammelbarolo är väl den närmaste associationen. Angenämt med rätt mycket aromer och 12,4 % alkohol - en fin drickbarhet. (86)



Båda vinerna kom hit via Garrafeira Naçional. Snudd på gratis var de också. Tack, Niklas!

Domaine Leon Barral: Tema Valinière

Svenska Barral-fancluben kallar till årsmöte med inbjudna gäster. Det som ska utredas är hur senaste årgången av egendomens flaggskeppsvin står sig mot de två föregående. Cuvée Valinière - en av de stora från Languedoc - brukar imponera vid provningar, men ger vanligtvis intryck av att behöva mer tid för att förverkliga sig. Druvmaterialet domineras av mörkaste mourvèdre som vuxit i branta sluttningar av sönderfallande, järnrik skiffer (schiste), så typisk för Faugères. Syrah från svalare norrsluttningar kompletterar bilden och utgör den sista femtedelen av druvorna.

Rankorna är inte överdrivet gamla, mellan femton och trettio år. Skördeuttaget brukar ligga mellan 20 och 25 hektoliter per hektar, men eftersom Barrals vingårdar är planterade med ett avstånd om 1,60 mellan gobeletstockarna (3600 per hektar) så är det inte riktigt så lågt som det låter, men ändå... inte ens en helflaska vin per stock! Vinmakandet är enkelt och traditionellt: jäsning i betong med naturliga jäststammar, och daglig pigeage på burgundiskt vis. Den avslutande urlakningen varar förhållandevis länge, i nästan fyra veckor. Pressningen görs med hjälp av en gammaldags vertikalpress. Uppfostran sker under två år i barriques varav uppseendeväckande nog endast en tiondel var nya. Första året används faten till det vita vinet, så en hygglig del andraårsfat bör det ändå bli.

Inga omdragningar görs, så det blir inte mycket kontakt med syre - ett reduktivt vinmakande, som man säger. Inte heller några filter används innan buteljeringen och knappt något svavel. I mitten av nittiotalet glömde Didier Barral att svavla sin Valinière och tyckte att resultatet blev bättre, och så fick det därefter bli. Följaktligen är hållbarheten en känslig fråga - han är motvillig att sälja till långresande bilturister under sommaren och rekommenderar förvaring vid högst 15 grader. Kvällens nollfemma fick vi som avskedsgåva när vi besökte gården i Lentheric och flaskan flögs därefter hem till Sverige.



Den nya årgången har en lustig egenhet på etiketten. Vinet är klassat som Vin de Table Français - den allra lägsta kategorin! Där årtalet 2006 borde stå hittar vi istället två bukiga gäss som omger två ägg. Vad som är anledningen till nedklassningen vet vi inte, men eftersom Didier är en egensinnig och sturigt kompromisslös person kan vi tänka oss att han gjort något som inte stämmer med hur INAO:s lokala byråkrater på Faugères-appellationen tycker att det borde vara. Exakt vad kommer vi att få reda på inom kort. Nåväl, alla vinerna har spenderat drygt tre timmar i karaff när det är dags att smaka... men innan vi går lös på sydfransoser blir vi bjudna på ett blint glas vitt... eller snarare gult.

Färgen är rik - oxidgul frestas vi att säga. Doften domineras av en stor, härlig kalkstensmineralitet, därtill intensiva chardonnayslingor med gott om lemon zest och en tesked honung. En känsla av barrvegetation för nästan tankarna till tallsåpa och fortsätter ut i en liten tvålighet. Fatkaraktären blir, om inte förr, väldigt uppenbar när man syresätter vinet i munnen - oxiderade aromer som påminner om jura och fino. Smaken är knastertorr och lite bitter med nötiga toner. Här finns rejält med intensitet, frukten är nedtonad i början men växer och smaken blir nästan stark i den långa avslutningen. Ett lite gammeldags och spännande vin med stark ursprungskänsla - väldigt gamla världen - som påminner lite om Stéphane Tissots chardonnayviner från Arbois. När vi får veta att faten är gjorda av mullbärsträ gissar vi piemonte och med informationen att chardonnay blandats med flera andra druvor landar vi i Friuli, de vita druvblandningarnas mecka. Vinet tycks ha uppnått viss mognad men det är knivigt att avgöra ålder på den här stilen. 2002 eller 2004? (88)

Facit: 2000 Klinec Modana Riserva Goriska Brda

Precis på andra sidan gränsen från Friuli växer detta slovenska vin som blandar 40% chardonnay, 30% rebula, 10% malvazija, 10% verduc, 10% tokaj - och sen kallar hela mixen för Modana. Producenten Klinec är en av de bästa i området. Första gången ut med Slovenien, smakar bra till en bit comté som vi råkade ha i kylen. Tack, Anders!



Det inledande röda glaset har vi slängt in för att erbjuda en känd referens och kvalitetsjämförelse. Doften bjuder på sötfruktiga skogsbär med inslag av äppelmust, kardemumma, viol, järn, salmiak och knallpulver. Andra associationer runt bordet är pinjenötter, simhall och champinjoner. I munnen är vinets kropp relativt lätt och slank med livlig syra och mjuka tanniner. Läskande känsla och en gnutta rustikt med carignantypisk frukt, animala aningar, järnrik köttsaft - ja rentav lite djurpäls, tycker någon.



Facit: 2005 Domaine Leon Barral Faugères Tradition

Jättegott som vanligt, men ändå kanske inte en riktigt lika stark uppvisning som vid en rad tillfällen förra året. Allteftersom frukten tonas ner framöver kommer nog vinet framöver att upplevas än slankare, syrligare och mer mineraliskt. (89)

Andra glaset har ett transparent utseende och är långt mer elegant, definierat och sammansatt i doften. Det visar sin påtagligt höga klass redan vid första sniffen som bjuder på en uppsjö av salta associationer - lakrits, tjärpastiller, rökt korv, eneträ och järn. Pinjebarr, viol, sous-bois och svamp - det kokar ner till en härlig helhetskänsla som liknar mognande côte-rôtie! Smaken levererar sedan precis vad doften utlovar: salt järn! Drygt medelfyllig, slank och riktigt lång med en stilfull sälta och massor av järnrika mineraler. Syror och tanniner har god stadga och frukten sitter precis där den ska - röda vinbär och skogsbär - men helt utan upplevd sötma, smaken är len och absolut torr. Det samlade intrycket är: elegant, enormt drickbart, helt harmoniskt och suveränt läskande. Strålande! (92-93)

Facit: 2004 Domaine Leon Barral Faugères Valinière

Ett lyckat kvitto på hur god Valinière kan bli med tillräcklig tid under korken. Vi ser ingen större anledning att lagra vinet längre, det är så här det ska smaka.

Tredje glaset. Wow! Tätt som ett kassaskåp, helt opakt med tonvis av fast materia. Doften är rysningsframkallande i sitt uttryck av gigantisk och oförlöst potential. På ytan av detta bautastensvin skrapar vi fram lösningsmedel, sötmandel, vanilj, hudkräm och stearin. Det här ger intryck av en större andel nya fat än vanligt hos Barral. Frukten är kolmörk mourvèdre, som asfaltsrullade blåbär och björnbär. En obändig personlighet, där vilddjuriska anletsdrag tittar fram genom undervegetationen. När vi smakar går gommens alla mätare i taket: enorma tanniner, massor av materia, salta mineraler, en jättelik frukt och fräsande, sprittande nervösa syror. Denna rese har knappt ens nått puberteten, men tycks se fram emot ett långt och lyckligt liv. Vilket monstervin! (94)

Facit: 2005 Domaine Leon Barral Faugères Valinière

En falang runt bordet har invändningar om volatila syror och toner av salubrin. Det andra lägret tycker mest att det handlar om ungdomligt bus. Eftersom vi har en låda undanlagd får vi se hur det går med tiden. Drickfönstret uppskattas till 2011-2018.



Sista glaset är blårött, inte alltför tätt, nästan genomsiktligt. Upp stiger blommiga, sötfruktiga godistoner av mosade skogsbär, viol och honung. Fin örtighet, lite åt salvia, lavendel och pelargon. Smaken är drygt medelfyllig, sötfruktig och örtig som doften, men den lakritssalta, järnrika personligheten från de två föregående vinerna är mindre framträdande. Precis som i 2006 Faugères Tradition är syrorna lite åt det låga hållet, här är alkoholen dessutom lite utanpåliggande och tanninerna en aning torra och kantiga. Beståndsdelarna är helt enkelt inte riktigt integrerade än, och aromerna fortfarande primära. Ändå rejält gott, även om det bleknar lite i sällskapet där det framstår som mindre karaktärsfullt än nollfyran och mindre långsiktigt än nollfemman. (91)

Facit: (2006) Domaine Leon Barral Vin de Table Valinière

Vinet är ett kortare lagringsprojekt som behöver ett par år innan korken dras - där vi ändå är lite osäkra på hur pass bra utfallet blir till slut. När det gällde 2006 Jadis hade vi inga reservationer, här är invändningen främst att syrorna kunde haft bättre stringens och livlighet, och vi hade gärna sett fler mineraltoner. Resultatet av ett mellanår, även om kvaliteten utan tvekan är hög. Så vi passar och väntar på nollsjuorna - förra sommarens tankprover berättade nämligen att Didier Barral har dundergrejer på gång...

ps. Systembolaget drog precis omvända slutsatser mot våra - passade på 2005 Valinière och satsade på 2006, passade på 2006 Jadis och satsade på Valinière. Nya årgången släpps den 15/8 och kostar 399 kr. Nollsexan var ett varuprov från Franska Kvalitetsviner, resten var våra egna.

2005 Domaine Sainte Croix Magneric

Det har blivit dags att se över nomineringarna till årets mest tokigt ekade viner. Lite tidigt redan i augusti, tycker ni kanske. Men kvällens vin har utan tvekan en plats reserverad, var så säkra...

Magneric är det tredje vinet vi testar från Domaine Sainte Croix i Hautes Corbières. Druvblandningen är 50% carignan vieilles vignes, 20% grenache vieilles vignes samt 26% syrah jeunes vignes och 2% morrastel bouchet. Skördeuttaget är som så ofta från gamla stockar lågt - 22 hl/ha. 40% av vinet lagrades på två till fyra år gamla ekfat, resten på tank med jästresterna i arton månader.

2005 Domaine Sainte Croix Magneric öppnar med en klockren doft av - gissa vad - jo, nyhyvlade ekplankor, rentav brädgård. Inte oväntat får vi bittermandel och julkryddor på köpet. Genom plankornas springor kikar vi in på en ursnygg carignanpersonlighet - rena drömmen om man gillar sånt, med knallpulver, biodynamiska mörka skogsbär, blomtoner och smaskig salmiak. Men ajajaj, inte kika! Det höga trästaketet hindrar effektivt allt gluttande på den sköna frukten, och ju mer man försöker trycka in näsan mellan springorna desto mer får man på nosen.

Dags att smaka. Attacken i munnen är carignanfruktens fifteen seconds of fame. Jäklar vad gott det smakar i början, intensivt, friskt, kraftfullt... oss så... nej nej nej, här kommer mittsmaken, framspånad ur en solid planka med uttorkande ektanniner och julkryddor. Eftersmaken lämnar en salmiaklik och besvärligt torrträig känsla i gommen. Inte alls kul att suga på...

Efter en dryg timme eller två måste vi i rättvisans namn nyansera beskrivningen. Här har det nämligen hänt en hel del positivt. Den läckra carignanfrukten har tagit för sig även i mitten och hänger med en bit ut i den kryddiga eftersmaken. Vinet har nästan hittat ett slags balans, men visst är det synd att utsätta en så genomtrevlig frukt för så mycket ek. Extra frustrerande eftersom alla förutsättningar egentligen fanns på plats ändå - och rätt förvånande med tanke på hur produktionsbeskrivningen ser ut. Vinet kommer nog alltid dras med träsmak och okänsligheten drar ner betyget till (86).

2005 Magneric Corbières (Domaine Sainte Croix, Fraisse des Corbières, Languedoc)

ps. Importeras av Vinik och kostar 170 kr. För en återträff väljer vi hellre Celèstra, det av gårdens viner vi gillat allra bäst. Även deras Carignan tilltalade oss stort, trots rätt tydlig ekhantering.

Barolo 2004: Marcenasco vs. Cerrati

Från sommarens danmarksturer fick vi med oss en del barolo hem. Smått legendariska firman Renato Ratti är baserad i La Morra och producerar hyggligt stora kvantiteter av sin lättsammare standardbarolo som ändå bär namn av det mindre området inom Annunziata. Ratti var en av de tidiga banbrytarna för moderna metoder, inte minst roterande jästankar. Marcenasco kostar just nu 129 DKK hos Philipson Wine. Här ska det påpekas att vingårdsvinerna Conca och Rocche är av en helt annan kaliber med extremt respektingivande tanniner och lager av intryck som påkallar längre mognadslagring (tack till Ulf Jansson på Munskänkarna för smakproven). Cascina Cucco ligger i Serralunga och är en mycket mindre operation, 12 hektar vinmark med hantverksmässig skala på vinmakandet. Men vingårdsvinet Barolo Cerrati är också resultatet av moderna metoder, här finns både kallmaceration och franska ekfat med i spelet. Carlo Merolli säljer vinet för 165 DKK. Den som vill läsa mer detaljer använder länkarna.



2004 Cascina Cucco Barolo Cerrati har en snygg dress i ljusare varm rubin med bred tegelorange kant. Doften är vidöppen omedelbart efter karafferingen - en riktigt läcker doft av hallonpaj med vanilj, nypon, röda vinbär och likörkörsbär, lakrits, lite lösningsmedel och goda julkryddor. Ungefär samtidigt noterar vi båda en tydlig arom av konjak, med bränt socker och mjölkchoklad. Mer av fikon och farin kommer efter några timmar. I munnen får vi ett fint utvecklat vin med söt rödfrukt och lakrits, där smakerna fäller ut sig som en solfjäder i munnen. De mjuksträva, ädla tanninerna visar ingen kärvhet utan känns som att slicka på torr sammet. Konjaksaromerna märks även i gommen med en behaglig värme i den långa muskotkryddiga avslutningen (14,5%). Efter tre-fyra timmar sluter sig vinet litegrann och tanninerna blir än mer märkbara. Harmonisk och potent barolo, helt ljuvlig att njuta på egen hand, med ost eller varför inte till en hederlig snus. Intrycket är precis lika bra som av flaskan vi njöt i kvällssolen på Sturkö. (90)



2004 Renato Ratti Barolo Marcenasco kommer i en mörkare varm rubin med tomatröd kant. Doften är förvånansvärt reserverad och en aning unken, men vi hittar terroirkänsla av grus och malört. Det unkna blir till en nyklippt vaniljstång. Fler noteringar är ankommen jordgubbssylt , gammal målarfärg, coca-cola och läder - men inte de förväntade klockrena hallontonerna. Efter någon timme kommer en liten fläkt av ros och en del gröna drag av mynta och vinbärsblad. Smaken är inledningsvis rödfruktig och rätt så intensiv med aromer av röda körsbär och cola, men samtidigt är den också lite stum, tydligt bitter och kantig med ett uns bråkig grappa i avslutningen. Vi känner inte riktigt igen den proffsiga, utåtriktade mainstreamkänslan från föregående test! S är först ut med att misstänka att allt inte står helt rätt till med den här flaskan. Även om ingen TCA går att urskilja pekar flera indicier på att den inte är toppen. Trots allt smakar det gott, vinet öppnar faktiskt upp och blir klar bättre efter fyra timmar vilket motsäger teorin om defekt. Bitterheten klingar av, lite grönt finns kvar, unknaden försvinner, målarfärgen är kvar. Vi landar till slut på (88) men faller för säkerhets skull tillbaks på en notering om flaskan vi drack för ett par veckor sen.



2004 Renato Ratti Barolo Marcenasco har en god, varm doft med inledande drag av fikon, muskot och farin. Frukten påminner mycket om söta hallon med inslag av söta rotfrukter, cola och lakrits. Blommiga, örtiga drag svävar ovanpå och smått tobaksrökiga övertoner finns kvar i slutet av glaset. Det vi saknar i nuläget är lite dovare tjärtoner och torkad rosor, men sånt kan ju ordna sig med lagring. Smaken bjuder på en god, söt hallonfrukt med sötlakrits, röda vinbär och lite ungdomlig lingonsyra. Rätt intensiv, kryddpepprig och en smula eldig (14%). Slipdammstanninerna är mjuka och redan helt hanterliga. Vi har inga problem med grönhet (jfr Galloni). S invänder att vinet är i sötaste och kryddigaste laget. Helheten känns rätt marknads (USA)-anpassad, det är hur som helst riktigt trevligt men inte outstanding - än. (89)

Barolo är gott, som känt! Det tycks vara läge för kortare lagring. Båda vinerna ska bli riktigt kul att följa under de närmaste fem åren...

ps. Läs mer här.

Bordeaux 2006: Poujeaux vs. Cantemerle

Virtual tasting av nysläppta bordeauxer från mellanåret 2006. I samråd med Frankofilen plockar vi två välbekanta midpriceslott som båda är på uppåtgående. Det blir ett par trevliga kvällar, dock utan stora utropstecken.

Första glaset är medelmörkt blårött, lite ljusare och lite blåare än tvåan. Doften är outvecklad, mindre än medtävlarens, en klassisk médocdoft - lagerblad, gräs, vitpeppar precis på gränsen till merde, röda och svarta vinbär, med försiktiga toner av tobak och kryddor. Mer frukt tycks absolut finnas i reserv, som vill komma loss med luft eller lagring. I munnen får vi en stram, slank, klassisk matvinsstil. Rejäla syror, något bittra tanniner och salmiak ger gott bett, motstånd och längd. Frukten har bra fokus i mittsmaken men känns aningen tunn i avslutningen.

Facit: 2006 Château Poujeaux, Moulis-en-Médoc

Balansen bör tilltala traditionalister, mer laissez-faire och mindre fat. Ett senigare, mer renodlat lagringsvin som måste vinna på sikt. Efter ett dygn har mycket riktigt vinbären - både de svarta och de röda - kommit loss ordentligt. Stadig och fokuserad frukt plus rejäl stringens och en mer solid eftersmak, och dessutom ett utmärkt matsällskap. Det lovar gott inför framtiden.. (88>89)



Andra glaset är lite mörkare och har en varmare, svartröd nyans i mitten. Doften är större, mörkare, lite ballare och modernare, med mer av omedelbart sug och charm - lagerblad igen, men istället tydlig kaffekaramell, välstädad stallton, blåbär, cassis, viol, hudkräm, lite mintchoko, grus, gräs och blyerts. Smaken är större och bredare med viss rondör av lakrits, mörk choklad och blomjord. Munkänslan är behaglig med förhållandevis snällare syror och mer avrundade tanniner. Men frukten är fortfarande ung och rå, om än inte fullt lika stram som medtävlarens, och smaken bär ut bra i slutet.

Facit: 2006 Château Cantemerle, Haut-Médoc Cru Classé

Mer fluffiga fat, mer av aktivt vinmakande. Under första kvällen var den mest omedelbar, publik och tilltalande av de två, både på egen hand och till ost. Vann dock inte alls lika mycket på dygnsluftningen och blev till slut omkörd med en noslängd på innerspåret. 2005 var lustigt nog både finessigare och lite elegantare i stilen. (90>89)

Slutsatser: detta är gott på klassiskt bordeauxvis, men vinerna levererar för knappt 200 spänn idag. Topparna från Gute Weines "Probierpaket 2005" var faktiskt bättre, även om det handlade om mindre välbekanta viner. Junisläppets 2006 Prieuré-Lichine och 2006 Domaine de Chevalier var - precis som väntat - flera pinnar ädlare och mer vinnande i nuläget. Den som lägger undan kommer dock med största säkerhet få valuta för insatta slantar till slut. Vilken stil man väljer att satsa på är en ren smakfråga. Varför inte båda?

2006 Château Poujeaux, Moulis-en-Médoc (Philippe Cuvelier, Moulis, Gironde)

2006 Château Cantemerle, Haut-Médoc Cru Classé (SCEA Cantemerle, Macau, Gironde)

2008 Mas des Chimères Oeillade

En kul grej med vin är alla chanser man får att vara med om något för första gången. Cinsault är ju favoritdruvan när det kommer till rosé, men hittills har vi aldrig druckit ett rött vin gjort enbart på cinsault. Oeillade är ett gammalt namn på denna sydfransos som rätt ofta dyker upp som ett inslag i röda blandningar. Ursprungligen, på 1800-talet och tidigare, handlade det om två separata men likartade druvsorter. När ympade stockar återplanterades efter phylloxeran var det bara cinsault som fungerade och oeillade kom att bli en beteckning på druvrena röda bordsviner av cinsault. Det är en värmetålig och produktiv druva med hög syra och låga tanniner. Med högre avkastning blir den neutral och ointressant, men i bra lägen med äldre stockar och lägre uttag kan vinerna blir rika på både färgämne och smak - alltså ungefär samma dilemma som med stallkamraten carignan.

2008 Mas des Chimères Oeillade, Vin de Pays des Coteaux du Salagou har liksom egendomens andra viner en skönt lantlig doft med en gnutta brett som bidrar med komplexitet. Här finns också toner av brända löv, färsk svamp och järnmineraler. Frukten drar åt röda körsbär, slånbär och rönnbär, med blommiga övertoner och en liten air av hudkräm - en fint utvecklad bouquet för ett så ungt vin. När vi smakar är det lagom slankt och behagligt med frisk syra, en rätt intensiv och smakrik frukt, lägre tanniner och goda örter i slutet. 14% alkohol enligt etiketten, men inget som stör när vi avnjuter vinet till Vicky Christina Barcelona och sydfranska fårostar. Detta är väldigt sympatiskt och ger mersmak - både omedelbart drickvänligt, uppfriskande och karaktärsfullt. Allt mer gillar vi Guilhem Dardé - byrevolutionären som lämnade kooperativet - och hans fina terroir i trakterna av Lac du Salagou. Mannen med valrossmustascherna har gjort det igen. (88)

Importeras av Vinik och kostar 125 kr.