Höga förväntningar är inte alltid av godo. Inför fredagskvällen längtar vi efter något lyxigt, något extraordinärt. En kick, en stor upplevelse. Och vill man ha något i den vägen, så kan det kanske vara läge att plocka fram ett noshörningsvin som har legat sju år i källaren.
1998 La Spinetta Barbaresco Vigneto Starderi kommer i en transparent, brunröd skepnad. I flaskan hade en fast fällning satt sig längs med ena sidan. Doften är öppen och omedelbart med på noterna. Tydliga intryck passerar revy och presenterar sig, ett i taget. Först ut: en mineralton av grus och rost. Därnäst: plommonmarmelad. Köttfond. Sedan kommer lösningsmedlen. Mandelmassa/marsipan. Mynta/menthol. Barr och eucalyptus. Lavendel. Först efter ett tag tar den rena nebbiolofrukten över och då handlar det mycket om vildhallon och röda vinbär. Riktigt fin komplexitet, och en givande show. Ungefär två timmar behövs för full utveckling. Inga invändningar så här långt.
Smaken är frisk och rätt slank, med en söt god hallonfrukt och rejält sträva, tuffa tanniner som inledningsvis häftar upp tungan i gommen. Det tycks som att de här tanninerna aldrig ska bli civiliserade, men i matsällskap med en gräddig gratäng är den känslan som bortblåst. Vad som dock finns kvar är ett tydligt intryck av kantighet, kanske från (för) mycket ny ek? Efter ett par timmar är dock vinet ändå behagligt och ganska harmoniskt, fast utan förväntade fyrverkerier eller wow-faktor. Avslutningen har en tilltalande kryddighet, men eftersmaken saknar den önskvärda längden. Besvikelse låter kanske fel och i hårdaste laget, men det är nog egentligen precis vad det handlar om. (90)
Vi har druckit det här vinet tidigare, det kan ha varit tre-fyra år sedan, och då med bättre intryck. Även nittionian föranledde större ovationer för ett par år sedan. Av de internationella bedömarna jublade Suckling och Tanzer med 93-94, medan Parker nöjde sig med 90. Att döma av kvällens flaska verkar det som att Bob är den som får rätt till slut.
ps. Skönt att 60 Ouvrées levererade enligt förväntningarna. Ett piggare och roligare vin att dricka, med ungefär lika goda hallon.
Fler som var sugna på noshörning ...
SvaraRaderaInte helt överraskande.
Jag tycker inte att besvikelse är ett hårt ord. Har man smakat ett vin, fallit för det men känt att potentialen är större, tålmodigt väntat ut vinet och sedan fått fel, klart man blir besviken.
By proxy låter annars doftupplevelsen helt underbar - vilket kan bidra till besvikelsen när vinet kommer i mun.