2004 Château Phélan-Ségur

Vi tar det här vinet till den fina lammsadeln med tjock fettkappa och rostade grönsaker. 2004 Château Phélan-Ségur ser direkt lite mörkare ut än föregående vin, och doften har också relativt mörkare drag: mer av lakrits, salmiak, tobak och svarta vinbär. Smaken har stramare tanniner, något lägre syror, lite fylligare och fetare, mer lakritstonad kropp. Den ljusa charmen från d'Armailhac ersätts av en lite robustare, matvänlig stil med tydligare fatkaraktär, och mer av rejäl intensitet. Vinerna är inte alls så snarlika som vi uppfattade dem sist. Det ena handlar om slankare charm och elegans - det andra om robustare kraft och intensitet. Precis som sig bör från Saint-Estèphe, och extra poäng för kraft ikväll! Båda vinerna är faktiskt mycket användbara redan nu, även om det bästa kommer längre fram i tiden.

2004 Château Phélan-Ségur, Saint-Estèphe Cru Bourgeois (Xavier Gardinier et Fils, Saint-Estèphe, Bordeaux),

2004 Château d'Armailhac

Dagens uthämtning av beställda nollfyror sammanfaller med en stor lust att tillaga en helstekt lammsadel. Inifrån butikslagret plockar man fram ett riktigt praktexemplar, turligt nog den sista som finns kvar. Det tar sin lilla tid i ugnen, så under tiden får vi möjlighet att omprova denna tillgängliga och lättsamma pauillac med en bricka blandad ost och korv. Vi spar vinet från saint-estèphe till huvudrätten. Ikväll är det klart lättare att urskilja vinernas personlighet, dels faktiskt för att vi tar dem en efter en, och dels för att vinerna är mer bekanta nu.

2004 Château d'Armailhac har en medelljus vinröd färg. Den vinösa doften ger köttighet och örtkryddor, röda bär och elegant ekfatskaraktär, milt stallig med lite kryddigt sandelträ. Vinet är jättegott att dricka, läskande med frisk hög syra och lättare medelfyllig kropp. Frukten är inte så tät. Faten är fina och snyggt integrerade. Vinet bjuder redan på stor drickbarhet. Precis som sist tycker vi att stilen har vissa likheter med lite slankare toscanare, eller varför inte bourgogne?
Farfar gissade i alla fall på frankrike, bravo!

2004 Château d'Armailhac 5ème Cru Classe (Baronne Philippine de Rothschild, Pauillac, Bordeaux)

2000 Luciano Sandrone Barolo Le Vigne

I kväll provar vi barolo från Luciano Sandrone för första gången. Han är känd som en av distriktets modernister - tillika stor bourgognefantast - med faiblesse för mjuka, rika viner som är tillgängliga redan i sin ungdom. Hans "claim to fame" är vingårdsvinet Cannubi Boschis. Kvällens Le Vigne är skördat i fyra olika vingårdar belägna i den östra delen av barolodistriktet.

2000 Barolo Le Vigne har en läcker, öppen, modern och komplex barolodoft som för tankarna till Paolo Scavino. Här har mogna hallon mosats och kokats ner till söt reduktion, med söt virginiatobak, vanilj, ljus choklad, tjära, läder och sötlakrits. Ett inslag av bittermandel skvallrar om den relativa ungdomen. Det är en doft med provningsvinnande drag. Den sötfruktiga smaken måste vi karakterisera som "gout américain" - lite godisaktigt insmickrande och mycket tillgänglig. Detta måste vara den mest smeksamma, silkeslena barolo vi smakat. Vinet har en mjuk, rik textur och ingen eksträvhet. De rätt låga syrorna gör att vi tycker att det saknas intensitet, men eftersmaken är ändå rätt lång och lämnar tydliga tobakstoner i munnen. Det här är inte den stil vi föredrar i barolo, men vinet är förstås mycket välgjort och gott. Förmodligen har årgångarna 1999 och 2001 bättre syrastruktur - en viss besvikelse alltså vad gäller 2000, inte minst med tanke på priset. I den här prisklassen satsar vi hellre på Scavino, eller varför inte Aldo Conterno när man längtar efter mer traditionell barolo i toppklass.

2000 Barolo Le Vigne (Luciano Sandrone, Barolo, Piemonte)

2005 Georg Breuer Berg Rottland Riesling

Fredagens röda fullträff från toscana får oss att redan nu börja fundera över de bästa vita viner vi druckit i år (trots att novembersläppet bjuder på flera tänkbara kandidater, inte minst från Weingut Wegeler). Kvällens vin är i alla fall ett som redan nu har sin toppfemplats kassaskåpssäkrad. Vi köpte lyckligtvis många nog att fylla kassaskåpet också! De andra då? 1996 Graacher Himmelreich (Joh. Jos. Prüm), 2005 Würzburger Stein (Juliusspital), 2000 Berg Schlossberg (Georg Breuer), 2004 Riesling Herrenweg de Turckheim (Zind-Humbrecht). Som synes är det bara en enda druva som göre sig besvär...


Riesling från rheingau är imponerande i sin allsidighet, först och främst är det så himla gott innan mat, till småplock av charkuterier. Sedan kliver vinet raskt in i rollen som ypperligt matvin till äggpasta med scampi. 2005 Rottland har en fantastisk renhet, som en sprittande och soldränkt fjällbäck med kristallklart vatten. Doftens mogna citrustoner, utrustade med laserriktat precisionsfokus, får assistans av svårt salivframkallande mineraler och charmanta, diskret blommiga, mandeltonade drag. Smaken är absolut strålande, med perfekt syra och intensiv, sötmogen frukt utan restsötma - greppar obönhörligt tag i tungan med massor av små grapebittra hullingar (ungefär som lilliputtarna gör med Gulliver) och släpper inte taget på en ganska lång stund. Det klingar i minuter... och finns det en anstrykning till hetta i såsen, är det frågan om vinet släpper taget, över huvud taget!

2005 Berg Rottland Riesling (Georg Breuer, Rüdesheim, Rheingau)

2004 Château Smith-Haut-Lafitte

Nollfyrorna från Pessac-Léognan har visat sig vara personliga och trevliga bekantskaper med massor av bonnigt groove och mindre av stram elegans. Mognadstonerna är påfallande för så ung ålder. Det gäller också detta vin, som är det bästa vi hittills smakat från denna årgång och appellation.

Ur flaskhalsen och karaffen doftar det lovande av tobak, stall och kaffe. I glaset bjuds en öppen, varm och lustfylld doft med en hel del gödsel, örter, brie och plommontoner. Smaken är redan mjuk och tillgänglig, skönt gungig och jordig med plommon, bra intensitet och läskande lantlig fräschör i syrorna. Vi gillar både stilen och vinet mycket! Det här är verkligen en bordeaux som passar att dricka till ostar och Johnny Depps alla substanser i "Blow" lite senare på kvällen. Man behöver inte ens sätta hänglås på flaskorna, det gives massor av upplevelse redan nu, även om lagring absolut inte kan skada. Ännu en riktig lyckad nollfyra!

ps. Vi väntar fortfarande på årgång 1998, och vem vet, det kanske är dags att sluta vänta nu...

2004 Château Smith-Haut-Lafitte, Grand Cru Classé de Graves, Pessac-Léognan (Daniel et Florence Cathiard, Martillac, Bordeaux)

2004 Château Pontet-Canet

Det frejdiga uppkorkandet av nollfyrorna från bordeaux har till slut nått fram till ett av de tre viner där våra förväntningar är störst på en lång och lyckosam framtid. Och det är ju rätt kul att ha smakat på vinet i dess ungdom, för att kunna gissa sig till när resten av flaskorna ska komma in i sin mognadsfas. Druvblandningen har en rätt hög andel av cabernet sauvignon, hela 65%, därtill merlot 29%, cabernet franc 4% och petit verdot 2%. Vinet har som vanligt fått mycket fina vitsord över hela linjen - Parker förutsäger exempelvis att det med tiden kommer att överglänsa 2004 Mouton-Rothschild, mycket vin för pengarna alltså. Vi lagar älgköttbullar med gräddsås och tar en liten bit brie efteråt.

2004 Château Pontet-Canet har en respektingivande tät, ungt svartröd färg med blåa toner. Vinet har en utpräglat ren, tät och helgjuten doft med fina nya ekfatstoner av mandel(blom) och infattad vanilj. Cabernetfrukten är gjuten i ett enda stycke och handlar om pur svartvinbär och cassis. Merlotfrukten adderar mörka plommontoner och någon kryddighet (detta är också vad som finns kvar i det sista tömda glaset). Vi sniffar vidare och hittar både farfars piprökarväst i tweed och associationer till självaste Vasaskeppets bästa tjärade ekvirke. Det är en doft av elegans och ädel adel. Smaken är påtagligt torr, ren, god och stram med hög intensitet i frukten, bra grepp, gott om fylligt mörkchokladiga tanniner och rejäl längd på eftersmaken. Det ska bli mycket spännande att återkomma till detta extremt seriösa vin under åren från 2012 och framöver...


2004 Château Pontet-Canet, Pauillac 5ème Cru Classe (Alfred et Gérard Tesseron, Pauillac, Bordeaux)

Fondueafton med pinot noir

Fondueafton! Vilket underbart ord, platsar fint bland andra pånyttfödda sjuttiotalsälsklingar som gillestuga, storblommigt, béarnaisesås och fläskfilé med banan. Vi kommer också att tänka på ett snöigt åttiotal i exempelvis Val d'Isère, med både racletter och fonduer på borden. Två besök hos fonduespecialisterna på rustika Taverne La Finette i Arbois ligger lite närmare i minnet (otroligt kul att hitta hela menyn avfotograferad ute på nätet, men vinlistan saknas tyvärr. Där kunde man hitta många rara gamla flaskor av Vin Jaune. I utbyte mot publiciteten lånar vi den härligt murriga bilden från menyn). Båda gångerna åt vi exakt samma sak, retade aptiten med Escargots au Beurre Fin (par 6, €7.30), Fondue Royale des trois Cantons, aux Comté Fruite Extra (€9,50) och drack en riktigt god, stram och bourgognelik 1999 Cave de La Reine Jeanne Arbois Pinot Noir (André et Mireille Tissot, €17). Ett par flaskor följde till slut med hem också.

Inspirerade till en längre fredagssittning gör vi först en köttfondue (kalvfond, periquita, lök, persiljestjälkar, soja) och spettar på med oxfile, champinjoner, salladslök och broccolibuketter. För att upprepa receptet från Arbois gör vi också en ostfondue (comté, gruyère, chablis, noilly prat och M:s björnbärsbrännvin som vi aldrig kunnat förmå oss att dricka). Ikväll dricker vi en flaska 2004 Schloss Gobelsburg Pinot Noir Alte Haide som passar bra i det rustika sammanhanget. Det har ingen burgundisk elegans, men är utvecklat, aningen jordgubbsyltigt, rätt unket och barrskogigt i doften. Vinet är smakrikt och funkar riktigt bra till båda anrättningarna, kanske särskilt till ostfonduen.

2004 Pinot Noir Alte Haide (Schloss Gobelsburg, Langenlois, Kamptal)

2000 Capezzana Ghiaie della Furba

Det är så kul när de kommer, de bästa upplevelserna. Man kanske har en aning om att det är något extra på gång, sen träffar vinet sitt mål i ett enda ögonblick - man ryser, njuter, känner sig ganska omtumlad och inser att man just varit med om ett av årets fem bästa rödvinstillfällen. Oj... vilka var de andra fyra då, kan man undra? Ja, på rak arm, utan inbördes ordning kommer vi att tänka på: 2004 Clos des Papes, 2003 Cornas Vieilles Fontaines, 1999 San Martino och 1997 Barolo Bric dël Fiasc (ja, 1996 Bric dël Fiasc var väl egentligen lika bra) Förskräckta ser vi att fantastiskt fina 1996 Barolo Colonnello och 2004 Hermitage Les Bessards inte ens får plats här, och inser att de riktiga topparna, nittiofyra-nittiofempoängarna eller vad man föredrar att kalla dem, kräver ett element av frisson som kan förflytta berg, eller åtminstone en hyfsad grushög. En gemensam nämnare hos ovanstående viner är ett mer eller mindre dominerande drag av hallon, rent av hallonreduktion, som också finns i kvällens vin. Blandningen är 60% cabernet sauvignon, 30% merlot och 10% syrah, lagrad i ett år på barriques. Stockarna tycks åtminstone delvis vara relativt unga - så hur bra ska det då inte kunna bli framöver? Vi har tidigare blivit golvade av årgång 1997 av detta vin, och dessutom gillat vinerna Piaggia Riserva och Il Sasso från grannen Mauro Vannucci.

2000 Ghiaie della Furba har en mörkröd, sammetsartad färg. Vi har dekanterat bort en rejäl fällning, men någon längre stund i karaffen behövdes inte. Vid dekanteringen luktar vinet stall, men det vädras bort innan vi dricker det. Den läckra doften ger mörka hallon från gamla bärbuskar, bittermandel, körsbär, lite terpentin/alkohol, mineraler och mint. Smaken är rent ut sagt jättegod, strålande mogen och snyggt fatdriven, fyller gommen och alla doftcentra med cassis, hallonsås och mörk choklad. Balansen är perfekt, intensiteten är hög, slankheten finns där och eftersmaken är lång, lång. Man ryser vid inmundigandet, det är ett knäckande bra vin som konkurrerar med, och överträffar, flera hundra kronor dyrare medtävlare. Ynka 249 kr kostade det i början av 2004. Lagringen har gjort underverk med att slipa av bråkigheter och ta fram harmonin.

ps. Vi ser nu på morgonen efter att Wine Spectator/James Suckling gjorde ungefär samma ranking som vi: 94 poäng och en hedrande tjugotredjeplats bland 2004 års Topp 100. Wine Advocate nöjer sig med obegripligt låga 90 poäng men noterar både längden och balansen.

2000 Ghiaie della Furba, Rosso di Toscana IGT (Tenuta di Capezzana, Carmignano, Toscana)

2005 La Pousse d'Or Volnay 1er Cru En Caillerets

Rosastekt ankbröst, stjärnanissås, saltbakad chalottenlök, gratinerade skivor av mandelpotatis och därtill krispiga haricots verts. Vi kan faktiskt inte längre hålla oss från att smaka på ännu en av nollfemmorna från La Pousse d'Or, inte minst eftersom vi vet att gårdens stil faktiskt är tillgänglig även i ungdomen, även om vinerna förstås kommer ge sitt bästa längre fram i tiden. Precis som med föregående vin är den här posten också en vink om att det fortfarande finns flaskor kvar att köpa, även om priset är kännbart.

Vinet är rubinrött med bara en aning blå inslag. S känner en fantastiskt god doft av tomatpuré, vitlök, örtkryddor, nypon, järn, röd rostbiff, undervegetation och ett mycket svagt inslag av lösningsmedel, typ terpentin. T finner doften vara mycket snyggt fokuserad, välriktad, tydlig med fin fatkaraktär, körsbär, röda vinbär och farmors gamla fina jordgubbsylt, kött, blommor och sensuell, nästan tung pinotkryddighet. Vi enas om att det är riktigt vackert - sammansatta doftupplevelser som kunde få poeter att skriva något mer spirituellt än en saklig provningsanteckning! Smaken är rätt stor, bred och generös. Inga tuffare tanniner - och bra, stram, ändå avrundad syra, inlindad i purungt bebisfett. Mittsmaken är något tunn för närvarande. Helhetsintrycket är lite "snällt". Med stigande ålder kommer förhoppningsvis dragen mejslas ut och smaken växa ikapp doften. Massor av charm finns hur som helst redan nu!

2005 Volnay 1er Cru En Caillerets (Patrick Landanger, Domaine de La Pousse d'Or, Volnay, Côte-de Beaune, Bourgogne)

2006 Jurtschitsch Riesling Zöbinger Heiligenstein

Det finns minst en bra anledning att skriva ett par rader till om det här vinet. Färgen är vid en snabb påtitt mycket ljust gul i glaset. Den utåtriktade doften är stiligt mineralisk och påtagligt jästig, med ett tydligt inslag av gråpäron och och ursprungstypiskt gröna, aromatiska toner. Den lätt spritsiga smaken speglar doften fint och har både en liten godiston i päronfrukten, en chablisig yllighet, och till slut en elegant torrhet som ger en "försvinnande" god känsla, svårt aptitretande (jfr sensationen i en champagne). När vi jämför med gårdagens apéritifriesling från samma vingård, avgår ändå Willi Bründlmayer med segern. Det beror inte minst på fyra års extra mognad, att mineraltonerna där utvecklats och kommit än mer i förgrunden, med inslag av petroleum. Men vill man njuta sin kamptaler riesling i den absoluta ungdomen, så har det här vinet egenskaper som gör det rent av strålande lämpat för den otålige. Och bäst av allt, mot all förmodan finns det faktiskt några dussin flaskor kvar i landet....

2006 Riesling Zöbinger Heiligenstein (Jurtschitsch Sonnhof, Langenlois, Kamptal)

Intensiv druvkurs: Blå druvor

Söndagen ger oss en timma extra sovmorgon. Klockan 10 sitter vi där igen, lika sugna på att skilja på remuage och remontage och svavlets alla undergörande egenskaper. Nyborstade tänder är möjligen inte bästa uppladdningen inför en vinprovning. Man får kanske ta sig ett kex... för den här dagen kommer att gå helt i skaltanninernas röda färg!

Två funderingar innan vi börjar: hur förtvivlat lätt gjort det är att gå händelserna i förväg, och börja fundera på ursprung innan man samlat tillräckligt med ledtrådar. Har man öppna sinnen och bara registrerar vad man känner, blir det så mycket lättare att lägga pusslet rätt sen. En för snabb idé om vad det är för vin kan snart bli en förutfattad mening som styr sinnena. Man börjar helt enkelt rätta till terrängen efter kartan... och paradoxalt nog gäller det ändå att lita på första intrycket! Den andra reflektionen är inte det minsta originell, men förtjänar verkligen att fundera över om och igen: att de viner som gör störst intryck vid en provning inte nödvändigtvis är de viner som gör sig bäst ute i verkligheten, i ett reellt sammanhang med mat, då man vill dricka mer än ett provningsglas.

Flight 4 - Cabernet Sauvignon

Curt Avermark ger oss först en fin föreläsning om vinifikation, cabernetdruvan i dess olika odlingsområden och i stort sett inga övriga ledtrådar. Spännande!

Vin 1 har en mörkt vinröd färg med blåton, inga tårar att tala om. Här finns svart vinbärssylt i doften, med gräs, mandelmassa, bittermandel och lätt igenkännlig cabernetkaraktär. Vanilj är ett tydligt inslag i detta vin. Smaken är god, lättsam, en smula inställsam, med kärnbitterhet, medelmjuka syror och vanilj. Vi tycker att vinet smakar lite "billigt". De syltiga egenskaperna leder tokigt nog våra tankar till Chile. Vi borde funderat lite mer över den amerikanska vitekens vanillintoner, så kanske vi hade hittat rätt. Men vi har i stort sett noll och ingen erfarenhet av amerikansk cab, förutom att vi smakat på Niebaum-Coppolas toppslottskopia "Rubicon". Den varken kostade eller smakade så här. Kan det duga som ursäkt?

2004 Gallo Sonoma Cabernet Sauvignon (E & J Gallo, Californien)

Vin nr 2 har en likaså mörkt vinröd färg med blåa toner, mer av glyceroler i glaset. Här bjuds en stor, fruktig, syltig, lite märklig men ändå på något vis intressant doft med gröna, lite unkna drag. Vi tycker oss också hitta eucalyptus och gummi. Smaken är mjuk, med lägre syror, gröna toner av paprika och lite lakrits. Det är inte direkt gott, men har tydliga egenskaper. Våra erfarenheter av cab från chile och australien är rätt ynkliga. Vi gissar på australien, men borde nog ha sökt efter mer av mintiga drag. Dem hittade vi i och för sig inte i den äkta aussie-caben heller. Nya världen är så stor, så stor - och vi vågar oss ju bara till de klassiska vindistrikt dit bilen kan ta oss.

2004 Torres Santa Digna Cabernet Sauvignon Reserva (Miguel Torres, Chile)

Vin nr 3 är mörkt vinrött, med blåa, dock också mer roströda inslag än föregående viner. Den fruktiga doften är inte så öppen, inte så stor, men ren. Här finns kaffe och grön paprika. Smaken är ganska tanninrik, med tuffa, något gröna garvsyror och kaffe. Smaken är ung och hyfsat god. Vi gissar på Californien, och har ingen aning om hur vi skulle hittat till Australien istället. Californien skulle möjligen haft mer fruktsötma, but how should we know?

2004 Wolf Blass Yellow Label Cabernet Sauvignon (Wolf Blass, South Australia)

Vin nr 4 har en helt annan färg än övriga viner. Det är betydligt ljusare, medelintensivt vinröd med tegelröda toner. Doften får nackhåren att ställa sig på ända - en rysansvärt vacker doft. Now we're talking wine! Doften har massor av järn, lagerblad, cederträ, gräs, grön paprika och framför allt en uppsjö allmänna mognadstoner som gör att det inte är någon tvekan om vad vi har i glaset. Det är som att komma hem. Smaken är stram, torr, elegant, något vattnig i mitten och lite kort. Doften är något bättre än smaken. Det kan inte vara något annat än en härligt mogen médoc. Är det kanske 1999 Batailley? Vi får reda på att vinet innehåller hela 12% cab franc, vilket förklarar gräsigheten och paprikatonerna.

1999 Réserve de la Comtesse (Château Pichon-Longueville Comtesse de Lalande, Pauillac, Bordeaux)

Vin nr 5 är blårött i färgen. Doften är lite kemisk, med karlssons klister och bittermandel. Mynta och viol kommer till. Vi tänker att klister- och bittermandeltonerna känns som zinfandel. Ursprunget är därmed klart, tycker vi. Smaken är kärvare än väntat, utan förväntad sötma och med gröna toner. Vi borde nog dragit öronen åt oss.

2004 Penfolds Kalimna Bin 28 Shiraz (Penfolds, South-Eastern Australia)

Flight 5 - Pinot Noir

Vi vet att vi har pinot noir i glasen, från olika områden, och möjligtvis en eller flera andra lurifaxar. En på provningen onämnd förväxlingsdruva som vi vill framhålla är faktiskt nebbiolo. Många är de som påpekar de genetiska likheterna mellan dessa två druvor. Inte så konstigt heller, när man tittar på kartan och tänker på de historiskt korta handelsvägarna mellan bourgogne och piemonte. Tänk också på alla med namnet Borgogno i barolo, eller före detta piemontesare i den sydöstra delen av Frankrike. Vårt allra bästa exempel kommer ändå från lombardiet. Ställ snarast in en flaska Le Tense Sassella mitt i en bourgogneprovning. Den nästan vitvinslika, men sandelträkryddiga fräschören tycker vi är likartad.

Vin nr 1 har en ljust blåröd färg med låg färgintensitet. Doften är kryddig och gräsig, lite unken, med röda bär: lingon, röda vinbär, hallon. Smaken är mycket stram med höga, lite uttorkande syror. Det är en billig basbourgogne.

2005 La Vigneé Bourgogne Pinot Noir (Bouchard Père et Fils, Bourgogne)

Vin nr 2 har en relativt ljus färg, med mer av blåa toner än något av de andra vinerna. Här finns en gräsig, bärig, parfymerad doft med blåbär och rätt diskret skumbanan. Gamay! Smaken är bärig, med relativt hög syra och nästan obefintliga tanniner. Det är ingen tvekan om att det är beaujolais i glaset.

2005 Morgon (Georges Duboeuf, Romanèche-Thorins, Beaujolais)

Vin nr 3 är ganska färgrikt jämfört med föregående viner. Doften är intensivt syltig, aromatisk, kryddig med hallon. Vi kan inte låta bli att elakt tänka på hur hopplöst det ofta är att göra bättre pinot noir i nya världen. Smaken är medelfyllig, rejäl och lite klumpig. Den riktigt syltiga frukten maskerar syran och får vinet att kännas sötaktigt, lite eldigt i slutet - men ändå grönt, som i en för kort växtsäsong. Vi klämmer till med Chile.

2005 Fetzer Barrel Select Pinot Noir (Fetzer Vineyards, California)

Vin nr 4. Färgen är ljust rubinröd med blåa reflexer. Öppen, mycket god, aptitretande pinotkryddig doft med fint sötfruktiga, rostade fattoner, inslag av lakrits, rökelse och med lite god vilja, tryffel. Smaken är något eksträv med bra syra, generös och intensiv pinot noir-frukt (hallon, jordgubb, röda vinbär) och en liten antydan till eldighet i eftersmaken. Mycket bra! Nya Zeeland?

2005 Beaune du Château Premier Cru (Bouchard Père et Fils, Beaune, Bourgogne)

Vin nr 5 har en djupt varmröd färg som påminner om rubin och sammet, med tegelröda inslag. Doften ger mycket av ekfat, läder och vanilj. Tankarna rusar i förväg. Ribera del Duero, Rioja? Smaken är rejält eksträv, tanninerna märks mer än de medelhöga syrorna. Det kan inte vara pinot noir - nej, det är helt klart tempranillo. Vi hittar ingen dill, tycker att vinet är tuffare än mången mjuk rioja, och gissar på ribera del duero.

2002 Muga Reserva (Bodegas Muga, Rioja)

Flight 6 - Syrah

Precis som tidigare kan det finnas förväxlingsdruvor med i spelet. Nu tycker vi nog inte att de valda exemplen (eller för den delen druvorna) går att förväxla med syrah/shiraz. För oss skulle snarare möjligheter till förväxling uppstå mellan fyllig bourgogne och lättare côte-rôtie, eller kanske mellan mogen hermitage och mogen bordeaux. En sötfruktig syrah och en syltig mourvèdre, båda från californien, känns också potentiellt svårt när man tänker på det.

Vin nr 1 har en ljusare färg än de andra, med viss blåton. Här finns en gräsig, grön doft med mörka bär och fruktpastiller. Viol och vitpeppar kommer till. Vi låser oss direkt och tänker på billigare fransk syrah. Vilken är det billigaste syrahtypiska vinet på SB med lite enklare bistrokvaliteter och en del likheter med norra rhône? Jo, det är Château Etienne från Saint-Chinian (ett vin som S nyligen dömde ut med hänvisning till äckligt gröna toner). Och här finns det ju gott om gröna inslag. Så det måste alltså vara det vinet! Se hur tankarna obevekligt låser sig, felsluten rasar in, istället för att ta det lugnt, vänta och samla fler intryck. Och vi drack ju faktiskt nyligen detta vin till mat, med mycket gott resultat!

2005 Crozes-Hermitage Petite Ruche (M. Chapoutier, Tain l'Hermitage, Rhône)

Vin nr 2 har en mörkt blåröd färg. Doften är stor och kryddig, med fatig smörkola, piptobak, björnbär, örter, vilt, korv, viol. Syrorna är inte alltför höga, en hel del tanniner ryms och en stabil fruktighet som kan matcha varmare klimat. Men det är otvetydigt ett bättre vin från norra rhône, bara gjort i en modern stil med rikligt av fat och frukt.

2005 Saint-Joseph Clos de Cuminaille (Pierre Gaillard, Malleval, Rhône)

Vin nr 3 har en mycket mörkt vinröd/blåröd färg. Här bjuds på en stor, kryddig doft med tjära, lakrits, eucalyptus, mint och björnbär. Det finns en syltighet i doften som kompletteras av violpastiller och tobak. Smaken är rejält sötfruktig, intensiv, med lite lägre syra och ett ganska ordentligt tanninförråd. Alkoholen är åt det höga hållet. Alla indicier pekar på en bättre aussie shiraz. Ett vin att dricka i små kvantiteter.

2003 Mount Langi Ghiran Blue Label Shiraz (Mount Langi Ghiran Vineyards, Grampians, Australien)

Vin nr 4 har en ljusare vinröd, medelintensiv färg. Doften är rätt liten, med ljusare bärfrukt i profilen än de andra. Vi hittar en hel del lakrits, men ingen framträdande kryddighet. Smaken är rejält tanninrik, drygt medelfyllig, med uttorkande garvsyror och lakrits. Det är helt klart ingen syrah, men vad tusan är det för vin? Kanske nebbiolo, frågar någon klokare person. Nej, nej, det är varmare, mer bränt i karaktären. Slutledningsförmågan fallerar fullständigt, särskilt när man läser anteckningarna, något spanskt kanske, eller vad vet vi? Dagens stora besvikelse, vi ska aldrig köpa den här varma årgången av Fontanafreddas Barolo!

2003 Barolo Serralunga (Fontanafredda, Serralunga d'Alba, Piemonte)

Vin nr 5 har också en varmröd färg. I doften tycker vi oss hitta cassis, körsbär, läder, fat och ingen syrahkryddighet. Smaken är sträv och tanninrik med rätt uppmjukade syror och varm, bra, rejäl frukt. Det är definitivt inte syrah, men den varma, lädertonade fatkaraktären får oss att tänka på spanjorerna, som inte brukar vara direkt buskablyga med den varan. En viss smaktrötthet har infunnit sig och vi kan inte längre skilja på sangiovese och tempranillo. Vi har kanske ändå gjort oss förtjänta av att komma hem och äta en god middag?

2004 Rocca Guiccharda Chianti Classico Riserva (Ricasoli, Gaiole in Chianti, Toscana)

Intensiv druvkurs: Gröna druvor

Platsen är Stockholms Vinkällare. Klockan är strax över nio på lördagsmorgonen. Trettio förväntansfulla vinälskare sitter vid fyra bord, med varsina sex glas uppradade framför sig. Denna övning går inom Munskänkarna under namnet "Druvkurs Intensiv". Vi noterar en glädjande stor andel tjejer, inte minst jämfört med den märkligt enkönade utsläppskön på regeringsgatan. Förutom faktagnuggning kring odlingsbetingelser, terroir, arbetet i vingården, vinifieringen, druvors karakteristika med mera, så ska vi härligt nog prova vin i två dagar - blint! Det är något alla vindrickare borde roa sig med oftare, för här måste man spänna bågen, fokusera, analysera och utesluta för att nosa sig fram till rätt - eller helt fel! Det är en härlig känsla att kasta sig ut och trampa i klaveret ordentligt. Fyra flagranta exempel på detta kommer redan i första flighten...

Flight 1 - Riesling

Vi får hyggligt nog reda på ett och annat i förväg av provningsledare Agneta Obenhuysen: nämligen att de fem glasen innehåller fyra rieslingar från världens fyra ledande produktionsområden. Samt en ankunge, en sauvignon blanc från loiredalen. Ljusbetingelserna i vinkällaren är rätt så svårartade, och de rutiga dukarna lite distraherande. Det är alltså inte helt lätt att bedöma vinernas färgnyanser. Agneta värmer upp oss med ett brandtal om rieslingdruvans förträfflighet, och slår avslutningsvis fast att riesling är världens bästa vitvinsdruva alla kategorier. Vi har inget att invända mot det...

Vin nr 1 har en ljus, blek färg. Doften är rätt bred, med grönt äpple, grape, stål, mineral, lite kryddighet, grönt vegetabiliska toner och en liten parfymerad blommighet. Smaken är stram men balanserad, med frisk, hög syra. Vi gissar glatt på Alsace!

2006 Gobelsburger Riesling (Weingut Schloss Gobelsburg, Langenlois, Kamptal)

Vin nr 2 har likaledes en mycket ljus, blekgul färg. Doften är ren och något blyg, Vi hittar nässlor, aprikos, fruktsoda och gröna drag. Smaken är intensiv, torr med citrus, något lägre syra och aningen mer alkohol. Smaken känns något obalanserad. Kan det möjligen vara från Österrike?

2006 Yalumba The Y Series Riesling, Barossa & Eden Valleys (Yalumba, South Australia)

Vin nr 3 har en mycket ljus, klar färg. Det ser nästan silvervitt ut i glaset. Här finns en snygg jasminblommighet i doften, honung, aprikos, grape och något gummiartat. Det senare kunde kanske föranlett en gissning på australien, men blommigheten leder tankarna till tyskland. Smaken borde fått oss att fatta bättre. Här finns en intensiv, torr, stram smak med matorienterad, hög syra och grape. Slutledningsförmågan är verkligen inte på topp just nu...

2005 Trimbach Riesling (FE Trimbach, Ribeauvillé, Alsace)

Äntligen något lätt! Vin nr 4 har en mattare uppenbarelse, med grönaktiga inslag som skiljer ut sig från de andra. Här finns gröna inslag i doften, fläder, grönt äpple och grape. Svarta vinbärsblad och en omisskännlig om än diskret doft av kattpiss avgör saken. En ren, nässlig, vegetabilisk smak med aning av beska och hög, om än något lägre syra än de andra tre, bekräftar att det här bara kan vara en sauvignon blanc från loire. Inte fruktigt nog för en nyzeeländare. Puh.

2004 Pouilly-Fumé (Pascal Jolivet, Sancerre, Loire)

Dagens mesta klavertramp kommer här! Vin nr 5 har en djup, tät, förhållandevis färgrik nyans. Den honungstonade doften framstår jämfört med de andra vinerna som exotisk, yppig och nästan parfymerad. Rena godisbutiken. Här finns drag också av petroleum och gummi. Den rika smaken är något spritsig, med hög, inte så stram syra som maskeras av en antydan till sötma. Jämfört med de andra står det verkligen ut i sin påfågelslika prakt. Vi gissar både på exotisk riesling från varmare världsdelar och på något senskördat från alsace. Skäms, det här vinet borde vi känna igen vid det här laget....

2004 Geheimrat "J" Riesling Spätlese Trocken (WG Wegeler, Oestrich-Winkel, Rheingau)

Flight 2 - Sauvignon Blanc

Vi vet att vi har fyra sauvignon blanc i glasen, varav två fatlagrade och dessutom svarte petter i form av ett chardonnayvin. Det är dags för skärpning efter de ofokuserade gissningarna bland de unga rieslingarna.
Vin nr 1 har en mycket ljus, vitgul färg. Här finns en tydlig, öppen, framfusig doft med fläder, krusbär, svarta vinbär och grape. Vinet är mycket druvtypiskt - ett praktexempel på kalljäst fruktig nyzeeländsk sauvignon blanc. Den intensiva maken bekräftar med krusbärssylt, citrus och någon eldighet i eftersmaken. Mycket direkt, absolut inte komplext.

2006 Saint-Clair Sauvignon Blanc (Saint-Clair Estate, Marlborough, New Zealand)

Vin nr 2 har en mycket ljust blekgul färg. Doften är liten och knuten, med gott om mineral, sten och en aning av krusbär. Smaken är oväntat stor, elegant, ren och god, med bra syraintensitet, nässlor och någon eldighet i slutet. Det kan bara komma från sancerre, pouilly-fumé eller menetou-salon. Ett stilfullt, om än lite slutet vin.

2005 Pouilly-Fumé de Ladoucette (Marquis de Ladoucette, Sancerre, Loire)

Vin nr 3 har en aningen starkare blekgul färg. Doften är smörig med gröna drag, nässlor, fläder och grape. Den rika smaken är avrundad i syran (ek), med fatkaraktär och grape. Ekfaten och druvtypiska drag får oss att tänka på bordeaux. Det visar sig att vinet är gjort på 90% sb och 10% semillon. Ingen malolaktisk jäsning och tio månaders vila på pressresterna. Riktigt gott.

2004 Château de Rochemorin Blanc, Pessac-Léognan (André Lurton, Bordeaux)

Vin nr 4 har en färgstark halmgul färg med gröna reflexer och tydliga tårar. Doften är oj så smörig! En något syntetisk känsla av estrar finns i den öppna doften. Rostad fatvanilj och tydlig citrus gör att vi inte tvekar om att detta är californa chard. Smaken är intensivt citrustonad, någon restsötma anas liksom ek. Smaken är har avrundad syra men viss eldighet.
Man har använt sig av chardonnay "klon 96", vilken ska ge en ton av stekta äpplen, som vi inte hittade. Frågan är om estrarna också är en del av planen... 70% av vinet genomgick malolaktisk jäsning (för mycket är vår slutsats, så mycket smör som det blev). Till slut spenderade vinet 6 månader på små amerikanska ekfat för att få en extra injektion av vanillin. Inte vår påse.

2005 Bonterra Chardonnay (Bonterra Vineyards, Mendocino County, USA)

Vin nr 5 har en ljus, klar, vacker gulvit nyans med gröngula reflexer. Det luktar kattpiss, gummi och sparris i en paradoxalt mycket tilltalande doft. Smaken har bra syra, stor smakrikedom och rejäl längd. Den är krämig (fatlagrad) och något eldig. Vi får sedan reda på att det legat 3 månader på ekfat varav endast 8% var nya. Ett karaktärsfullt, ambitiöst och riktigt gott vin som vi smuttar på till lunchens köttgryta. Se där en klart oväntad matchning, som ändå smakar bra.

2004 Robert Mondavi Fumé Blanc (Mondavi Selections, California, USA)

Flight 3 - Chardonnay

Hur många av vinerna är gjorda på chardonnay? Vilka är inte chardonnay? Vilket är godast? Där har vi några frågor som vår provningsledare Fredrik Leandersson vill ha svar på.

Vin nr 1 har en ljust vitgul färg. Doften är klart mineralisk med grönt äpple. Vi tänker elegant, ren, stilfull. Smaken är klingande ren, citrustonad med intensitet och längd! Bra syror. Ung, god, ren, bra - detta är chablis precis som den ska smaka! Som synes har vi slutat gissa, just nu är det lätt.

2005 Chablis Vaugiraut 1er Cru (Clotilde Davenne, Chablis, Bourgogne)

Vin nr 2 har en ljust halmgul färg med svag gyllenton. Doften ger smör, gula plommon, elegant fatkaraktär och en smalt men mycket tydligt stråk av saffran som vi faller pladask för. Den citrustonade maken är måttligt fatpräglad, med någon eksträvhet och mildare syror än i föregående vin. Det är förstås en god bourgogne! Även om chablisen var ungefär lika bra, är vi ensamma av trettio om att tycka att vinet var det godaste. Någon tycker att det smakar "chippat"... Och noteringen om saffran - har den något att göra med att vi drack det här vinet till en risotto milanese (med mycket saffran) för endast en vecka sedan? Märkligt hur doftsinnet/minnet fungerar...

2005 Chassagne-Montrachet (Joseph Drouhin, Beaune, Bourgogne)

Vin nr 3 har en ljusgul färg med gröna reflexer. Vi möts av en lite underlig, något aromatisk doft med unkna toner, fat, apelsin, citrus. Vi får inget grepp om den, men vi gillar inte vad vi känner. Smaken är drygt medelfyllig, bred, med avrundad, lite lägre syra. Platt och lite varm smak. Ett stort frågetecken. Döm om vår förvåning när det visar sig vara samma vin som var svarte petter i förra omgången. Var hade allt smör, estrar med mera tagit vägen? Vi kom inte ens fram till en kvalificerad gissning. Måste vara efterlunch-tröttheten som slagit till...

2005 Bonterra Chardonnay (Bonterra Vineyards, Mendocino County, California, USA)

Vin nr 4 har en kraftigare gröngul färg. Vi får en hårdrostad, kraftfull doft med ek, kokos, nötter och citrus. Den framstår som lite karikatyrartad i jämförelse med de andra vinerna. Den fylliga smaken är eldig med någon restsötma. Kokos, nötter, citrus. "Too much", tycker vi, men rätt många väljer det som det godaste vinet. Jäst och lagrat på ekfat. Utan tvekan är det nya världen, men vilken del av denna nya sköna värld det handlar om, det vet vi inte, vi är som bambi på hal is. USA. Australien? USA!

2005 Mulderbosch Barrel Fermented Chardonnay (Mulderbosch Vineyards, Stellenbosch, Sydafrika)

Vin nr 5 har en ljus, vitgul färg. Det doftar nässlor, fläder, svarta vinbär, krusbär, grape i en gräsig, något aromatisk helhet.
Smaken är stram och torr med svarta vinbär och krusbär. Syrorna är höga och en liten beska gör sig påmind. Det är förstås sauvignon blanc! Vi hittar ingen direkt fatkaraktär och därför tänker vi först sancerre/pouilly, men vacklar efterhand mellan bordeaux och sancerre utan att riktigt kunna bestämma oss. Vi får reda på att vinet är lagrat i en blandning av barriques (förmodligen inga nya) och ståltankar.

2005 Château Coucheroy, Pessac-Léognan (André Lurton, Bordeaux)

Efter femton vitviner vill vi ha middag. Snacka om aptitretare! Söndagens provning av röda viner kommer i nästa post.

2005 Beaune du Château Premier Cru

Burgundee and pizza! Denna amerikanskt respektlösa men goda kombination känns ganska lagom ambitiös efter dagens provningar där det här vinet blev mångas favorit bland femton röda. "Det här måste man ju köpa mer av" viskades mellan borden. Så generöst var det i doften att vi misstog det för att vara nyzeeländskt! Eloger till den härliga årgången 2005, till detta vin som aldrig varit så här bra, och förstås till nya zeeland som i sina goda stunder kan få till riktigt fina bourgogne-wannabes.

Så här tyckte vi under blindprovningen strax efter lunch idag: Färgen är ljust rubinröd med blåa reflexer. Öppen, mycket god, aptitretande pinotkryddig doft med fint sötfruktiga, rostade fattoner, inslag av lakrits, rökelse och med lite god vilja, tryffel. Smaken är något eksträv med bra syra, generös och intensiv pinot noir-frukt (hallon, jordgubb, röda vinbär) och en liten antydan till eldighet i eftersmaken. Mycket bra! Nya Zeeland?

ps. Fylligare rapporter från helgen kommer vad det lider...

2005 Beaune du Château Premier Cru (Bouchard Père et Fils, Beaune, Bourgogne)

2004 Giscours vs. 2004 Léoville-Poyferré

Dags för nästa mästarmöte, ikväll i en lite tyngre, tuffare viktklass. Återigen har vi lyckats matcha ihop två viner som är mycket lika sinsemellan. Detta är de kraftigaste bordeauxviner från 2004 vi provat hittills. Båda vinerna är mycket mörkröda och täta i färgen, så vi stålsätter oss, och förväntar oss att möta tanniner galore. Och så blir det, vinerna infriar alla föreställningar om cabernetdominerad bordeaux som något absolut lagringskrävande. Vi får en stark känsla av att framförallt smaka embryon till fina viner, särskilt ämnade för de hårdhudade idag. Det blir ett svårt prov eftersom vinerna är så unga, och så likartade. Sinnena slås snabbt ut av de starka smakintrycken och de höga tanninerna. Mat och ost rundar av smakerna en smula, som tur är...

2004 Léoville-Poyferré har en harmonisk doft, mycket lovande men ännu något återhållen med alla typiska attribut. Gott om svarta vinbär med aning hallon, samt ceder, blyerts, örter, lagerblad och något inslag av rök. Smaken är kraftfull med rejäl fruktkärna. Imponerande intensitet! Ordentlig längd! Och fin balans! Inte bråkigt, tanninerna är ganska lena men en viss kärvhet får fortfarande vi stå ut med. Här har vi ett matkrävande lagringsvin som växer med tid i karaffen. Faktiskt går det att dricka för sig självt senare på kvällen, tanniner och kärvhet sätter sig efter hand! Det kan faktiskt bli strålande om fem år och, mer troligt, ännu längre framåt i tiden. 62% cabernet sauvignon, 28% merlot, 8% petit verdot, 2% cabernet franc.

2004 Giscours har stora likheter med föregående vin i doften, de klassiska kännetecknen är på plats, men här finns något mer av krämiga, gräddiga toner med vanilj, kola och inslag av lakrits eller tjära. Smaken är kraftfull, intensiv och lång, liksom hos medtävlaren, men lite bråkigare och kärvare med klart bittrare tanniner. Balansen är bra, men inte riktigt lika bra. Lär kräva sina fem års väntan innan mognad, och blir troligtvis riktigt bra, men inte lika stort i slutändan. 60% cabernet sauvignon, 32% merlot, 3% petit verdot, 5% cabernet franc.

Kvällens vinnare: 2004 Château Léoville-Poyferré. Tatarataa!!

2004 Château Léoville-Poyferré, Saint-Julien 2ème Cru Classé (Societé Fermière du Château Léoville-Poyferré, Saint-julien, Bordeaux)

2004 Château Giscours, Margaux 3ème Cru Classé (Eric Albarda Jelgersma, SAE du Ch Giscours, Labarde, Margaux, Bordeaux)

2004 Phélan-Ségur vs. 2004 d'Armailhac

Nu blev det svårt! Men svårigheterna är av det angenäma slaget - vi tycker helt enkelt att de här två kombattanterna är nästan förvillande lika i stilen. Vitlökssmorda lammkotletter med ugnsrostad paprika och couscous blir perfekt till de här medelfylliga vinerna, brie och saint-albray likaså. Färgerna är likartat vackra och rubinröda. Båda vinerna bjuder på mycket goda dofter av hallon, blandade vinbär, rökta inslag (charkuterier), salvia och blyerts. I början märker vi en aning karlssons klister och bittermandel som går in i helheten efter hand. Man får faktiskt vissa italienvibbar! Phélan-Ségur är fortfarande lite mer slutet än medtävlaren, d'Armailhac öppnar upp bättre till en större doft.

Vi dricker i parallella glas. Båda vinerna smakar härligt och, inte oväntat, ack så likartat. Phélan-Ségur har en lite fränare, smalare och kantigare smak med fin intensitet och märkbar längd (ta nu adjektiven för vad de är, ett sätt att beskriva en liten skillnad, mer än en värdering). d'Armailhac har en mjukare, medelintensiv smak med påfallande stor aromutveckling i gommen. Munnen och nosen förenas riktigt fint i detta vin. d'Armailhac har mer betoning på syra, Phélan-Ségur har något kärvare tanniner. Saknar d'Armailhac intensitet, är det möjligen lite vattnigt i mitten? Nej, den sidan av vinet ger med sig, frukten liksom dess aromer växer med mer tid i luften. Phélan-Segur å andra sidan kunde kanske haft än lite mer syror... men det är ganska marginella skillnader.

Två bra médocviner i samma trevliga prisklass, med nästan samma smakprofil, goda, tillgängliga och tillfredställande - och så har det blivit dags att kora en vinare. 2004 Château d'Armailhac vinner ikväll på större charm, mer utveckling av aromerna och fin syrafräschör. 2004 Phélan-Segur är bättre och charmigare än i årgång 2002. Båda vinerna får en eloge för fint integrerad fatkaraktär, och de går oväntat bra att dricka idag med sina ljusa, eleganta smaker, men ska förstås växa till sig med lagring.

2004 Château Phélan-Ségur, Saint-Estèphe Cru Bourgeois Exceptionnel (Xavier Gardinier et Fils, Bordeaux)

2004 Château d'Armailhac, Pauillac 5ème Cru (Baronne Philippine de Rothschild, Bordeaux)

2004 Château Ormes de Pez

Det var nyss tal om likheter med bourgogne (något vi sällan brukar finna i bordeauxvin). Men nästa kandidat till "drick din nollfyra nu" påminner faktiskt en hel del om en milt stallig pinot noir, eller ska vi rent av slå till med milt stallig rioja? Det är väl inte riktigt vad man väntar sig sig från saint-estèphe, som är mer känt för sin stränga och lagringskrävande cabernetstil. En bra, informationstät presentation av slottet (inklusive en smaknotering i linje med vår) ges av The Wine Doctor. Två saker är särskilt värda att lägga på minnet: att ägare, vinmakare med team, ja till och med de begagnade faten är gemensamma med Lynch-Bages - och att priset är klart fördelaktigt för ett kvalitetsvin från denna appellation (även om vinet kanske inte är det mest typiska).

Färgen är ljusare varmröd, sammetslik och klar. Doften ger röda vinbär, fina hallon med pastillkänsla, mandelmassa, bark, krydda och sous-bois. Den slanka smaken är syrarik, avrundad av faten, med ljus fruktighet och viss lätt elegans. Ett vin som går fint dricka redan nu, till ost eller för sig självt, och särskilt ämnat för bourgognevänner.

ps. Dagen efter har vinet utvecklats vidare, den mjuka stalligheten med mogna, torkade körsbärstoner och blommor skulle fått oss att gissa på mogen lättare chianti riserva eller något lagrat från södra rhône (vi drar oss särskilt till minnes Santa Duc Selections 1999 Côtes-du-Rhône Vieilles Vignes som släpptes för några år sedan. Nu har vi snart nämnt alla rödvinsdistrikt vi gillar utom bordeaux, så förvirringen är total. Men gott är det. Och mognadstonerna är otvetydiga.

2004 Château Ormes de Pez, Saint-Estèphe Cru Bourgeois Exceptionnel (J-M Cazes, Bordeaux)

2004 Château Pibran

Vi tjatar ofta om cru bourgeois (dock gärna med bättre prislapp en denna) - och serien "drick din nollfyra nu" behöver ett nytt offer. Voilà, Pibran är nästa butelj att korkas upp. Vi har klart lägre förväntningar på drickbarhet den här gången - de två förra kandidaterna var utropstecken för alla som inte orkar vänta!

2004 Château Pibran har först ingen doft alls. Sen något kemiskt, kanske är det diskhandduken eller glaset som doftar? Vi sköljer ur glaset. Efter en stund börjar vinet ge först en, sedan en till av dofterna. En strimma vanilj... lite mer betongdamm, och sen kommer mycket frukt: hallon, cassis, mörka körsbär, alltihop doppat i choklad, med några varv blyertspenna hyvlade uppepå. "Något kemiskt" finns faktiskt kvar efter en timma (gissningsvis har det med ungdom och ekfat att göra?).

Vinet har en mörk nyans. Vi får en modern, strömlinjeformat fruktorienterad, eklagrad och chokladig smakprofil med både viss kraft och längd, men klart mindre av elegans och charm. Svartvinbär/cassis är det dominerande smakintrycket och vinet är rätt potent i sin fruktighet, men enligt vår uppfattning inte särskilt upplyftande. Syrorna är avrundade, och helheten är svarvad i moderna maskiner. Det är verkligen ett helt ok vin, men inte riktigt vår grej. Om fem-tio år kanske vi skulle svara annorlunda, för då skulle frukten troligen ha gått in vinet. Men det är ingenting vi tänker chansa på...

2004 Château Pibran (Pauillac Cru Bourgeois, Bordeaux)

2004 Château Carbonnieux

Nästa nummer i serien "drick din nollfyra nu" kommer här. Efter att ha avslutat denna flaska över två kvällar, vill vi slå ett särskilt slag för tidigt inmundigande av vinerna från Pessac-Léognan. Jämför man med Bahans-Haut Brion bjuds här en mer rustik och bonnig profil, men lika mycket av tidiga mognadstoner.

Doften är öppen, god och stallig med ett visst inslag av urin, ammoniak och salmiak. Sluta läsa genast, du som inte gillar sånt. Till dig som fortfarande läser vill vi dessutom lägga upp en rå njure på bordet. Örter och blommor (syrener) ger ljuvlig kontrast till alla gräsligheter. Smaken är god, karaktärsfullt rustik, lantligt lättsam med friska syror och märkbara tanniner. Vinet är relativt sett lite lättare och ljusare än Bahans, men rikt på smak - med trevliga drag av örtbitterhet (salvia) och salmiaksälta i eftersmaken. Ja, vi gillar det här vinet och vill gärna köpa mer för omedelbar konsumtion - och eftersom flaskor fortfarande finns kvar verkar inte det vara någon omöjlighet.

2004 Château Carbonnieux, Graves Grand Cru Classe, Pessac-Léognan (Societé des Graves, Pessac, Bordeaux)

2004 Château Bahans Haut-Brion

Andravinet från Haut-Brion är en relativt överkomlig chans att få smaka på lite av typisk karaktär från det berömda förstavinet, och från området pessac-leognan. Dessutom är detta vin känt för att leverera harmoniska mognadstoner i sin ungdom, så det här blir vårt nästa val i serien "drick din nollfyra nu".

Vi möts direkt av en god, öppen, mjukt plommontonad doft med mer än en antydan till mognad. Trevligt att sniffa på: örter, tobak och läder mer än stall. Mandelmassa och bittermandel leder våra tankar till snabbmognad chiantiriserva, och lite lätt alkoholburna mogna körsbärstoner hjälper till. Smaken har bra, rätt höga syror. Tanninerna är mjuka med en viss kärnbitterhet. Intensiteten är fin, och eftersmaken drivs rätt långt av syror och kärnor. Lite sälta kommer i eftersmaken och placerar till slut, trots italienska associationer, otvetydigt helheten i bordeaux. Vinet är mycket gott till mogen "petit tourtain" från Saint Albray. Det här är en bordeaux att hugga in på med en gång för den som (förståeligt nog) är lite otålig så här efter släppet. Efter feta insatser vill man ju ha lite utdelning direkt...

2004 Château Bahans Haut-Brion (Domaine Clarence Dillon, Pessac, Bordeaux)

2004 Château Montrose

Inspirerade av Drucket och andra tidiga provsmakare på Cellartracker tar vi mod till oss och korkar upp en flaska nysläppt 2004 Château Montrose. Vi värmer upp med slottets förföriska videoklipp från hemsidan, men sen satsar vi på en riktig film - Rachid Boucharebs hyllade och prisade "Infödd Soldat".

Vinet har en imponerande tät, svartröd och högblank uppenbarelse som lovar riktigt gott. Därefter välkomnas vi av en storslagen, upplevelserik och sammetslen doft med stall, mycket elegant rostade fat, inslag av rök, sten och mineraler, piptobak, fina fikontoner, subtilare toner av bacon, kött, rödvinssås, rotfrukter och blommor. Faktiskt hittar vi en tydligt syrlig karaktär av bokna röda vinteräpplen högt upp i glaset, och den doft som kommer när man beskär ett plommonträd med såg (den har likheter med mandelmassa), samt övertoner av aprikoser. Komplexitet var ordet! Man blir hungrig, trots att middagen nyligen är avklarad, och det går utmärkt att bara sitta och dofta länge, länge...

Vi skär upp lite mogen brie och smakar, äntligen. Här ges en intressant, torr, strävt tanninrik, ändå silkeslen stil med höga, fina syror. Kanske är smaken lite tunn i mitten för tillfället, men det kan nog gå ihop om ett antal år. Vinet är mycket gott, stilfullt och njutbart att dricka nu, men det är helt klart doften som tar priset ikväll. Vi väntar absolut fem år med resterande flaskor...

2004 Château Montrose, Saint-Estèphe 2ème Cru (J-L Charmolüe, Médoc, Bordeaux)

2004 Château Chasse-Spleen

Av flaskorna vi kom hem med idag gäller det att hitta en som går att dricka nu med en gång. Vi gissar att Chasse-Spleen är det mest snabbmogna vinet vi köpte. Trots att förväntningarna justerats efter ovanligt svala recensioner är vi ändå nyfikna, med senaste årets intryck av årgångarna 96, 99, 01 och 02 i bagaget. Det är inte utan att det vore kul att korka upp 00 och 03 när vi ändå är i farten. Om man på nu franskast möjliga vis vill dricka sin bordeaux alldeles för ung, vad kan då passa bättre än entrecôte med hemslagen béarnaise, frites och sallad?
2004 Château Chasse-Spleen har en mörk färg och en skön komplexitet i den lite återhållsamma nosen, med flera parallella doftspår att följa, som i manchestertyg. De subtila tonerna ger bland annat mint, stall, ceder, rök, mineraler, jord, och fudge. Smaken är stadig och god, med mjuka tanniner, och bra till mat idag. Vi upplever denna tappning som lite fylligare, mindre stram och mer avrundad än årgångarna 2001-2002, inte så intensiv, inte heller tunn i mitten, men rätt kort i eftersmaken. Det är ett trevligt, lättdrucket vin, där doften är det bästa just nu. Smaken är inte alls bråkig men lär tjäna på ett par års vila. Det finns fortfarande gott om flaskor kvar i vinbutikerna.


Vi dricker vinet med bredvid en skvätt 2005 Moulin de Cassy, för att ha något att jämföra med. Där finns mer av korinter, kryddor, gräddkola i en större, fruktigare doft som dock saknar komplexiteten hos Chasse-Spleen. Smaken är god, fruktig, rak och kärnbitter.

2004 Château Chasse-Spleen, Cru Bourgeois Moulis-en-Médoc (Bordeaux)

Regeringspassagen klockan 10.00

Bilden visar sjutton personer som varit på plats ute på Regeringsgatan före 8.30 på måndagsmorgonen. Varför, kan man undra? Jo, för att de gillar att dricka bordeauxvin - men först njuter de av att plåga sig genom att vänta i minst fem, ja kanske tio år på upplevelsen. Under tiden tröstar de sig med att sortera in sina viner i hyllan och bokföra dem i Cellartracker. Om den mer normalt funtade läsaren ler lite så är det helt på sin plats...

Världens bästa monopol har totalorganiserat försäljningen av 2004 års "primörviner". Inköpen skedde redan för ett par år sedan, men som tur är så vet inköpsavdelningen exakt vad vi svenskar behöver och har gjort oss förtjänta av. Systembolaget har för dagen skickat in sina bästa stormtrupper, garvade vinsmakare som idag mest får briljera med sina kunskaper i logistik, sortering och lastning. Aldrig har vi skådat så många lådor bordeaux på samma gång i en systembutik - en ketchupeffekt så god som någon. Ändå har vinbutikerna bara fått en femtedel av allt som totalt släpps vid detta tillfälle. Resten ligger i varudepån i väntan på de svenska vinälskarnas gröna beställningslappar.

Vi lyckas snappa upp några allmänna omdömen, som med några undantag lovar gott för vännar av stram, klassisk bordeaux till mycket anständiga priser. För oss är det helt och hållet vänstra standen som gäller, med betoning på de bästa av mellanprisvinerna. Det hela resulterar i fyra och en halv låda vin. Vi är nöjda med vår mix av större och mindre slott, mestadels med utfall runt 2011-2012. Kombinationen av "beställ nu" och "beställ till senare" gav köpare med spelarläggning vissa taktiska möjligheter, så räkna med en hel del "återbud" framöver. Förmiddagen visade sig bli riktigt sirapsseg, men ändå på något paradoxalt sätt väloljad. Tre timmar senare är det bara att rulla iväg till kassan, tacka och betala...

2005 Drouhin Chassagne-Montrachet

Våra vänner är nyss hemkomna från en lillsemester i Venedig. Så vi blir bortskämda med italiensk fredagkväll. Men ett franskt vin lyckas ändå slinka igenom. Vi dricker det till en liten risotto milanese, parmigiano och prosciutto.

2005 Chassagne-Montrachet har en mild och mandeltonad doft med citrus, nötter och lite smör. Färgen är rätt ljus och vinet ser ungt och lite blygt ut. Den goda smaken är relativt lätt, elegant och milt ekfatstonad (endast 40% av faten var nya). Det är inte alls så intensivt som nyligen provade 2005 Puligny-Montrachet från Chanson, och även något mildare än 2005 Neudorf Chardonnay. Vinet är fint och ungdomligt i dag, men visar mer av blyghet än av tuffhet, och är möjligen en smula anonymt. Det visar sig bli en riktigt trevlig matchning till maten. Våra vänner hade i sin tur fått vinet av sina vänner, så vi sårar nog ingen genom att säga att priset är i saftigaste laget för vad man får i glaset (idag). Men ge det fem år i källaren, så kan läget vara ett annat.

ps. Sist vi drack det här vinet var sommaren 2001, till utegrillade fiskspett med aioli, i en solig blekinge-skärgård. Det bör ha varit årgång 1999. Intrycken vid det tillfället var precis likartade: gott vin - tveksamt prisvärde. Vill man dricka något i samma stil och spara 160 kr på kuppen, slår vi ett slag för 2005 Bourgogne Les Setilles. Är det någon som smakat på nya årgången 2006?

2005 Chassagne-Montrachet (Joseph Drouhin, Beaune, Bourgogne)

2005 Château La Reyne Le Prestige

Rödviner från Cahors gör att man direkt börjar fundera på lagringstider. De mörkt blåröda malbecvinerna har en tuff fruktighet som bara ber om att få slipas av i källaren. Vid sju till tio års ålder brukar de hitta fram. 1999 Château Lagrezette, som vi drack en del av i våras, befann sig i en intressant mognadsfas. Provar man dem så unga som kvällens vin, lär det hända en hel del under de fem timmarna som följer efter att korken dragits.

2005 Château La Reyne Le Prestige är egendomens andra pinne på kvalitetsstegen som toppas av Vent d'Ange med Excellence strax under. Priset ligger runt €7,50 på plats, så det svenska priset är riktigt bra. Vi dricker ett glas till en boeuf bourgignon. Vinet har en tät, blåröd uppenbarelse i glaset, och intensivt fruktiga dofter med mörka bär, färska fikon, korinter och örtkryddor. Den rejäla smaken har bra syra och en tät, primär, kryddig frukt med ett stråk av restsötma. Det är rätt gott till grytan, men den lite burdusa sötfrukten är i vår smak för uppenbar just nu, när vinet fått en knapp timme luft. Fem timmar senare känns vinet mer intressant och harmoniskt: fatkaraktären har utvecklats, sötfrukten har gått in lite, de mörkchokladiga tanninerna är mer påtagliga. Vi tror starkt på lagring - och att vinet kan bli riktigt bra framåt 2012 (i garderoben, dra av ett par år) när primärfrukten fått ge vika för mer av komplexitet....

2005 Château La Reyne Le Prestige, Cahors (Johan et Jean-Claude Vidal, Château La Reyne, Puy-l'Evèque, Sud-Ouest)

2005 Petite Ruche vs. 2005 Les Launes

Vi har konstigt nog helt missat att smaka på den nya årgången av Petite Ruche. För att få en känd referens ställer vi den bredvid 2005 Les Launes. Rådjursfilén har fått mycket vitpeppar och sällskapas av rödvinssås, gratinerad blomkål och broccoli. Vi smakar vinerna i parallella glas.

2005 Petite Ruche har en lite ljusare vinröd färg. Doften har stark prägel av vitpeppar, med den kryddans trevliga inslag av shit de merde. Den fina frukten handlar mycket om röda bär, särskilt vinbär, som går igen i en ämabel, syrlig, något mjukare munkänsla än kombattantens. Tanninerna är nedtonade och smaken är klart charmerande och ovanligt drickvänligt. Ett riktigt positivt intryck av detta vin! Det verkar som att tillgången är begränsad, åtminstone för tillfället, så här är det läge att köpa ett par stycken om man vill ha.

2005 Les Launes är mörkare, blåare i färgen. Doften är betydligt "saltare" med betoning på lagerblad, oliver och lakrits. Frukten har mer karaktär av mörka bär, som svarta vinbär och björnbär. Smaken går i konsekvent husstil (se tidigare poster om Delas), och är tuffare och lite strävare i tanninerna. Den saltare stilen har tidigare visat sig mycket framgångsrik med charkuterier.

Båda vinerna behöver kylas för att maximera den fina frukten, och ikväll är vi särskilt förtjusta i den lite ljusare och mjukare karaktären hos Petite Ruche, som funkar fint med det vitpeppriga viltet och den gräddiga gratängen. Båda vinerna är bra i denna årgång, det är kvällens smak som avgör. Omväxling förnöjer!

2005 Crôzes-Hermitage Petite Ruche (M. Chapoutier, Tain l'Hermitage, Rhône)

2005 Crôzes-Hermitage Les Launes (Delas Frères, Saint-Jean-de-Muzols, Tournon, Rhône)

2006 d'Arenberg The Laughing Magpie

"The La Mouline of McLaren Vale" - 93 Parker points. Jeez! Vi silar nog den informationen lite, och tänker att en hög profil alltid vill profilera sig lite till, med en oneliner man minns. Men det kreativa inslaget av 6% viognier i aussieshirazen leder förstås otvetydigt tankarna till côte-rôtie. D'Arenberg har dessutom en profil av egensinne, humor och hantverk som väcker extra sympati i dessa dagar av stordrift. En blandning av fransk och amerikansk ek har hjälpts åt att boosta smakerna. Vi spelar på bortaplan ikväll...

2006 The Laughing Magpie har en tydlig doftprofil som först ger mint och sylt. Men sylten är god, och innehåller svarta vinbär och björnbär. Eucalyptus, mörk choklad och lakrits kommer till. För den som sparar vinet, kommer säkert doftpaletten att breddas med tiden. Smaken är ändå helt drickfärdig redan nu, king size med bra stringens. Den vecklar ut sig som ett parasoll och blir stor och mintig i munnen. Jättegott! Underbart! Häftigt! (S diggar vinet och radar superlativer). Balansen är bra, ingen eldighet märks och vinet är omedelbart verkligen tilltalande, inte minst till medelhavsinspirerad mat som fetaspäckade köttfärsbiffar och grillade grönsaker. Frågan är bara om man tröttnar på den publika lättillgängligheten? Kanske, kanske inte, och vad lagring kan göra vet vi inte mycket om. Côte-rôtie är det i alla fall inte, inget vingårdsvin heller, men en publikvinnare borde det bli. Rekommenderas inte minst till restaurangägare som vill höra några "wow" från gästerna. Det är omöjligt att inte omedelbart charmas av detta välgjorda vin...

ps. I den nysläppta 15%-procentsligan är det nog ännu godare än nyligen testade 2004 Bandol La Bastide Blanche...

2006 The Laughing Magpie Shiraz Viognier (d'Arenberg Vineyards, McLaren Vale, Australien)

2005 Château Gratien Saumur-Champigny

Det fina året 2005 har visat sig bjuda på generösa viner av cabernet franc. Snipigare gröna drag drar sig undan och lämnar fältet öppet för ren och mogen frukt av loiredalens regerande blå druva. Vingårdarna ägs av champagne-Gratien och omfattar 20 hektar i bra lägen med kalkrik lerjord som både tar vara på solvärmen och garanterar syran. Vinifiering och lagring sker helt och hållet på ståltankar.

2005 Château Gratien har en god och tilltalande cabfranc-doft med blåbär, röda vinbär, vanilj, gräs och en märkbar komplexitet från de obefintliga faten: lakrits, lagerblad och kola. Ett intressant grönt drag finns också: påminner det om grön paprika, kaktus, tulpan eller aloe vera? Smaken har läcker sötfrukt, lite bitterhet - och är lättsamt drickbar nu, och fruktigheten passar riktigt bra till en bit brie på knäckebröd innan maten. Jämfört med exempelvis barbera eller gamay i denna prisklass (79 kr) är vinet betydligt mer komplext och nyanserat. Vi gillar vad vi smakar och kan absolut tänka oss en flaska till. Lagring är ingen omöjlighet. Och varför inte prova att dricka vinet till stekt fisk...

ps. En dygnsöppen flaska ger mer av svarta vinbärsblad, ceder, lager och grön paprika. Någon god kärvhet har kommit till. Bra vin!

2005 Château Gratien Saumur-Champigny (Gratien & Meyer, Saumur, Loire)

2006 Luigi Voghera Barbera d'Alba

Bland oktobernyheterna smakar vi på en vardagsbarbera från Luigi Voghera. Doften har som väntat mycket körsbärskärna, bittermandel - och smaken bjuder på ung, rätt god, något bitter körsbärsfrukt med matorienterad syra och en del toner av mörk choklad. Liknande intryck minns vi från Fontanafreddas Briccotondo (ett par tior billigare) men detta vin är lite mindre busigt och alltså mer balanserat i stilen. Helt ok, korrekt framställt, rättframt måltidsvin som smakar fint till enklare italienskinspirerad matlagning och inte påkallar mer ingående analyser.

2006 Barbera d'Alba (Luigi Voghera, Frazione Tetti, Neive, Piemonte)

2005 Chanson Puligny-Montrachet vs. 2005 Neudorf Chardonnay

Ibland har man tur! Efter en värmande sopplunch i gårdssolen på Rosenhill, bredvid dussintals köande bilar med äppelmustare, ger vi oss ut i Ekerös svampskogar. Ganska snart hittar vi ett antal praktexemplar av arten boletus edulis, förmodligen mer bekant som karl-johan. Middagen tar form i våra huvuden: fettucine från De Ceccho, gräddstuvade funghi porcini och någon ekfatslagrad chardonnay, som vi tycker brukar vara det perfekta sällskapet till svamp. Det blir spännande att jämföra ung vit côte-de-beaune med en nyzeeländare som hämtat mycket av sin inspiration från urkällan...

Maison Chanson's 2005 Puligny-Montrachet från inköpta druvor har en rätt påtaglig doftkaraktär av rostade ekfat, jäst och citrus med ett tvåligt inslag som liknar de sandsoppar vi också hittade idag. Efterhand kommer mer av nötter, rök och kryddor. Vinet är rejält smakrikt, de höga citronsyrorna får extra skjuts av ekfaten. Här finns en kraftigare, något bitter stringens som vi gissar kommer bli mycket bra till maten. Avslutningen är en smula eldig (13,5%), lite bitter och ganska lång.

Paret Finn's 2005 Neudorf Chardonnay har en mildare, mer finstämd fatrostning. Vi uppfattar vinet som blommigare, med liljekonvalj, aromatiska drag och mandel. Men här finns också mineraler, en aning ylle eller fårfett och flintrök som blir mer tydlig ju längre tid vinet får i luften. Smaken är citrustonad, med friska syror och vag aning av gröna inslag, i en helhet som känns elegant och komplex vid provningen. Ingen eldighet märks (14%). Till maten krymper vinet en storlek, och eftersmaken är lite snopet kort.

Slutsatsen blir att båda vinerna är för unga i nuläget. Fem års lagring kommer att göra underverk, och förmodligen motivera bägge vinernas prislappar. Det finns en hel del likheter. Men det franska vinet är lite tuffare och mer strukturerat, och med sin bitterhet och längd drar det ifrån till maten och efteråt. Nyzeeländaren är mer finstämd, och framstår som elegantare vid provningen innan maten, så pass att man skulle kunna tro att det var franskt. Vinnare ikväll blir dock originalet från puligny-montrachet som bär ut mycket bättre i mitten och slutet av smaken.

2005 Neudorf Nelson Chardonnay (Tim & Judy Finn, Neudorf Vineyards, Moutere, Nelson, Nya Zeeland)

2005 Puligny-Montrachet (Maison Chanson Pére et Fils, Beaune, Bourgogne)

2005 Fontanafredda Langhe Nebbiolo

Risotto och rådjur! Innerfiléer av rådjur fräser snabbt i pannan med en näve trattkantareller. Pannan vispas ur med en skvätt tawny. Risotton berikas med kimmeridgien, hönsbuljong, parmigiano och små bitar grön sparris. En liten bönvinägrett kommer till på tallriken. Det är helt enkelt läge att kolla om Fontanafredda lyckats skapa en jämbördig konkurrent till Pio Cesares Nebbiolo Langhe. Man har använt sig av mikro-oxidation för att påskynda mognaden, men vi gissar att inte ens det räcker för att få till en drickfärdig nebbiolo på två år, så vi karafferar för säkerhets skull ett par timmar i förväg...

2005 Langhe Nebbiolo har en färg som är klar, ganska ljust rubinröd och drar åt det lila hållet. Nosen är först lite stickig, och någon starkvinston kan anas. Sedan rullar man upp en kryddig, god och balsamisk doft med röda vinbär, hallonmust, järn, marsipan, smörkola och violer. Attacken är snabb och ger mycket smak, mitten är slank och rent av aningen tunn, eftersmaken ger bra längd. Röda vinbär och lakrits möts fint i munnen. Ett inslag av ung eksträvhet finns fortfarande kvar. Lingonsyrorna är påtagligt höga och lite hårda, klart högre än i Pios mer avrundade och drickvänliga motsvarighet. Vinet känns inte riktigt lika drickfärdigt, vilket blir mer tydligt efter maten och även senare på kvällen. Vi låter vinet hänga med till "Direktören för det hele", von Triers blandning av psykodrama och The Office. En bit mascarpone-gorgonzola rundar av syrorna en smula. Slutsatsen blir att ett år i valfri garderob kan vara precis vad som behövs för att vinet ska nå ända fram. Ett välkommet bidrag till den svenska nebbiolofloran är det hur som helst, och man prisar modigt in sig mitt i värsta trängseln under hundringen...

2005 Langhe Nebbiolo (Fontanafredda, Serralunga d'Alba, Piemonte)

2006 Jean-Marc Brocard Kimmeridgien Bourgogne Chardonnay

Ännu ett vin på rekommendation! Den här gången kommer passningen från bolagsräven Gunnar, som landat i vår lokala systembutik efter att i åratal slängt käft och personliga vintips omkring sig bakom disken på söderhallarna. Det var några år sedan vi provade detta vin från strax utanför appellationsgränsen till chablis. Terroir och vinmakning är typisk för chablis och Brocard - ingen skymt av ek syns till, men massor av kritlera från den geologiska period som fått det vackra namnet kimmeridge, efter byn vid den spektakulära kusten i Dorset.

Vi dricker 2006 Kimmeridgien som apéritif, under tiden som en saftig skvätt hamnar i kvällens risotto. Vinet är ljust halmgult i glaset. Vi får en utpräglat mineralisk doft som också ger oss ett lysande tillfälle att återigen ta till substantivet ylle-unknad;-) Men här finns förstås också frukt: vi hittar gult äpple och persika. Vi smakar, och vinet överraskar oss med ordentlig kraft, snygg frukt, som på elegant vis är helt torr. Munnen fylls fint av ordentliga doser mineralisk mittsmak och en lång, ihållande eftersmak. Syrorna är balanserade, inte hårda. Stramheten är verkligt trevlig, utan att vinet tippar över åt det bittra hållet. Vinet är helt enkelt seriöst anlagt, och påfallande bra för det anspråkslösa priset 89 kr. Importeras av Johan Lidby Vinhandel. Rekommenderas varmt.

2006 Kimmeridgien Bourgogne Chardonnay (Jean-Marc Brocard, Préhy, Chablis, Bourgogne)

2004 Hourtin-Ducasse vs. 2004 La Tour de By

Vi fick ett tips om att osedvanligt billiga médocvinet Hourtin-Ducasse skulle vara oväntat bra i den nya årgången. Det kan behövas, för vinet har inte satt några vidare avtryck hos oss tidigare. Men 2006 delade Decanter ut en bronsmedalj - och Concours Mondial i Bryssel en guldmedalj, till årgång 2004. Vi som hela tiden tjatar om fler cru bourgeoiser på systemet måste förstås smaka!

Hourtin-Ducasse ligger nära gränsen till Pauillac och granne med klassade slottet Lynch-Moussas. Odlingarna om 25 hektar består av hela 70% cabernet sauvignon, 5% cabernet franc och resten merlot. Stockarna är 20-25 år gamla och relativt tätt planterade, 5500-6500 stockar per hektar. Som vanligt i området består jordmånen av grus.

Vinet har en vacker uppenbarelse - och framförallt en riktigt fin och angenäm cabernetdoft: med ceder, svartvinbärssaft, grön paprika, mineraler och ekdrag av kaffe, en vag aning smörkola och lite vanilj är det här rena skolexemplet på druvan. Smaken är balanserad och lättare medelfyllig, med viss strävhet, men tyvärr lite tunn, enkel och kort. Rätt oinsmickrande, men trots invändningarna ändå hyfsat gott att dricka! Att det på bolaget överhuvudtaget går att få ett drickbart médocvin från ett namngivet slott under hundralappen är förstås värt en särskild komplimang.

Det är nu vi gör det stora misstaget att jämföra vinet med nyligen provade 2004 La Tour de By. Pow! Det förra vinet slås direkt ut av det nya vinets maffigare doft, och än mer givande upplevelse i munnen. Vinet har nedtonad frukt med drag av lakrisal och snus, och är ren fysisk njutning att dricka! Den långa lakrits- och salmiakeftersmaken tar fullständigt udden av det tidigare vinet. Och tyvärr - there's no turning back! Återstås bara för Hourtin-Ducasse att golvad lomma iväg och vänta på ett annat tillfälle, då det slipper jämförelser. 2004 La Tour de By regerar fredagskvällen, och vi lyder snällt...

ps. Kalvlever anglais med rödvinssås, stekta äpplen och rödlök var förstås klockrent till vinet...

pps. Hourtin-Ducasse klarade galant att vistas tre dygn i halvfull/halvtom flaska varav hälften av tiden i rumstemp och hälften i kylskåp. Bra jobbat! Doften är fortfarande mycket god och vinet har vunnit lite i intensitet. Ett gott och hederligt vin, om än lite bläckigt i stilen.

2004 Château Hourtin-Ducasse, Haut-Médoc Cru Bourgeois (Marengo Pére et Fils, Saint-Saveur, Pauillac, Bordeaux)

2004 Château La Tour de By, Médoc Cru Bourgeois Superieur (Marc Pagès, Bégadan, Médoc, Bordeaux)