Taurasi Radici med Piero Mastroberardino

Av södra Italiens vinhus är Mastroberardino ett av de äldsta och mest berömda. Sedan 1700-talet producerar man vin i Campania. 1878 registrerades varumärket hos handelskammaren i Avellino, och inom kort var exporten till den amerikanska kontinenten igång. Med 150 hektar egna vinodlingar, och kontrakt på ytterligare 200, odlar man idag områdets traditionella druvor som aglianico, piedirosso, fiano, greco di tufo och falanghina. Mastroberardinos betydelse för att de här druvsorterna överhuvudtaget finns kvar, och dessutom har ett växande rykte, kan knappast överskattas.

På 1960-talet gick man rakt emot den rådande bulkvinstrenden och satsade på att utveckla kvaliteten genom att identifiera de bästa vingårdarna i området. Taurasi Riserva är egendomens flaggskepp sedan 1928, och var under lång tid det enda riktiga kvalitetsvinet från Campania. Det är just detta vin som genom sin lagringsduglighet skänkt aglianico epitetet ”Söderns Barolo”. Piero Mastroberardino berättar att årgångarna från 1928 och framåt fortfarande är vid full vigör!

1986 döptes toppvinet om till Radici (”rötter”) - syftande på familjens arbete med rotstockar och traditionella kloner. Druvorna togs nu från en enda vingård om trettio hektar i Mirabella. 1994 delades familjeegendomen upp - Piero Mastroberardino behöll namnet och den historiska källaranläggningen, medan Walter Mastroberardino fick vingårdarna och startade Terredora, vars CampoRe Riserva nu görs från den gamla vingården i Mirabella. Druvmaterialet till Radici Riserva hämtar Mastroberardino numera från gamla vingårdar i Montemarano, men det är fortfarande ett fantastiskt vin i obändigt traditionell stil. Kvällens provning leddes av Piero Mastroberardino himself!

2006 Taurasi Radici

Läckert ungfruktig doft med lysande maraschinokörsbär och jordgubbar mot en bakgrund av bränd jord, läder, tobak och peppar. Rejäl kärna av bittersyrliga körsbär i smaken som är slank och lång. Kompromisslöst genomfört vin med lysande potential för en lång framtid.

2005 Taurasi Radici

Relativt knuten doft där känslan av trä - nytt trä, även om man enligt utsago håller sig till använt - dominerar, med inslag av tjära och brända toner. Här saknas den tydliga definitionen i fruktaromerna, istället blir det mer av mogna plommon. Smaken är harmonisk och alldeles utmärkt - betydligt snällare än nollsexan - i stort sett drickfärdig redan nu.

2003 Taurasi Radici Riserva

Relativt knuten doft med traditionella nebbiolo-slånbär, plommon, läder, ek och bränd jord. Trevligt taktila, sandiga och lätt uttorkande te-tanniner i en på sitt sätt utvecklad smak som ändå bör tjäna på åtskilliga års lagring. Ett smärre frågetecken, kan bli bra på sikt. Vem vet, doften kommer aldrig riktigt loss under kvällen.

1999 Taurasi Radici Riserva

Rejält komplex doft med hela örtbuketten på plats - inte minst timjan, salvia och mynta. Balsamisk och aningen brettig med lätt gasbinda och plåster. Dessutom läder och bränd jord, och här finns så mycket mer att hitta. Härligt strukturerad, balanserad och sammansatt smak med kraft, kryddighet och lagom uttorkande tanniner. Kvällens kanske bästa vin, och det bör kunna utvecklas i många år än.

1998 Taurasi Radici Riserva

Öppen och maffigt utvecklad doft med muscovadosocker, creme brulée, röda äpplen, russin, dadlar och mörk choklad. Myntaliknande fräschör, bränd jord undertill och några ankomna jordgubbar på toppen. Rätt fyllig och avmätt bittersyrlig smak med mörkchokladiga tanniner och en viss bläckighet. Vinet saknar kanske lite spänst och transparens, men är givande att dricka nu, snarare än att lagra i åratal.

1997 Taurasi Radici Riserva

Härligt utvecklad och elegant doft med stor örtbukett, ek, gammal jordgubbssylt, maraschinokörsbär, tobak och jordiga toner av tryffel och annan svamp. Smaken är slank, bitter och lätt uttorkande med bestämd personlighet och strålande transparens där mineralerna skiner igenom på ett underbart sätt. En krämig risotto vill man absolut ha till, och visst finns det potential för lagring i minst tio år, förmodligen mer. En ädel skönhet i traditionellt barololik stil.

Tryffelsvinet har ett trettiotal lådor kvar att sälja av den här vertikalen.
I lådan finns massor av italienskt ursprung och karaktär för en överkomlig slant (1698 kr). Mille grazie!

Mästarmöte 2007: Barral Faugères vs. Lacroix-Vanel Fine Amor

Ikväll: två vinodlare som vi har träffat flera gånger, två av våra absoluta favoriter. Aldrig någonsin har vi haft deras viner på bordet samtidigt. Det känns smått upphetsande - och samtidigt lätt sadistiskt - att tussa ihop dem. De borde egentligen få skina på egna premisser - men inte just ikväll, för nu måste någon av dem vinna. Grenarna är 1) provning på egen hand och 2) matsällskap till risotto och stora kalvkotletter klädda i fettkappa. Slagträn som sifferbetyg kan komma att användas.

Som den rebell han är öppnar Didier Barral pang på med sin 2007 Faugères Tradition. Färgen är mörk oxblod med lila kant.
Doften ur karaffen får oss att frusta av njutning: svartpepparkvarn och knallpulver, blodapelsiner och blå syrener, järn och mörka köttsafter, massor av salmiak och några valnötter. I glaset är doften alldeles ren med sötfruktiga drag som berättar om hög mognadsgrad. Dessutom garvat läder, blodig biff, svartpeppar och sötsalt lakrits. Inom en timme växer den söta nollsju-frukten och formligen hoppar ur glaset med ännu mer av blodapelsiner.

Jean-Pierre Vanel är lite mer reserverad och eftertänksam, han tar det piano i alla lägen. Den purpurfärgade 2007 Fine Amor vänder sig försiktigt i karaffen och avtäcker lavendeldoftande garrigue över mogna hallon, fikon, muscovado, köttsafter, sten och salmiak. Även här får vi en mycket mogen frukt med drag av både hallon, björnbär och blåbär. Dessutom finns inslag av cassis, kulspetsbläck, tobak och choklad som vi inte hittar i ettan. Doften har en härlig fräschör och elegans, den är inte alls lika animalisk förutom en diskret pust av lagård. Visst finns flera gemensamma nämnare - ändå är vinerna helt olika till sin personlighet. Första glaset innehåller noll procent syrah, men ger ändå flest associationer åt det hållet.

2007 Domaine Leon Barral Faugères Tradition är rejält tätt och intensivt i munnen. Wow-känslan är odiskutabel när högar av svartpeppar förenar sig med stadigt friska syror och snyggt sveper igenom en harmoniskt len och välmatat sötfruktig mittsmak, för att formligen explodera ut i en superlång ringande avslutning som fortsätter ända ner i strupen och magen. Onekligen ingår alkohol i detta vin: 13% säger etiketten, men femton ligger säkert närmare sanningen - och den saken kan man lugnt fundera över i ett par minuter alltmedan sötlakrits, kryddor och mineraler dansar ringdans på tungan. Rebelliskt krut och rackarns gott!

2007 Domaine Lacroix-Vanel Fine Amor är inte riktigt lika tätt, men mer präglat av tanniner och en örtbitter kärvhet som lovar riktigt gott inför kvällens måltid. Syrorna är friska, men smaken ringer inte på samma galet intensiva sätt. Här finns mindre av sötma, istället liten bläckighet som saknas i ettan, och en svalkande stenig mineralkänsla.  Det mesta händer i mittsmaken, medan slutet är lite kortare. Fine Amor har en mer läskande personlighet utan alkoholvärme, pepprigheten är inte alls lika framträdande. 14% säger etiketten, och det verkar stämma rätt bra. Överraskande svalt för året uppvisar vinet en elegans och balans som tycks vara perfekt ämnad för matbordet.

Och inte oväntat är det Fine Amor som inordnar sig bäst med maten. Det är den karaffen vi spontant vänder oss till för påfyllning (91). Men på egen hand är det utan tvekan Barrals Faugères som är häftigast. Mötet åskådliggör motsatsförhållandet mellan provning och måltid. Ska vi prata siffror är det sistnämnda vin som vinner fighten - kraft och längd brukar göra det (92). Båda vinerna är fortfarande i en ungdomlig fas med goda framtidsutsikter.

Mer om Barral och hans nollsjua här. Mer om Vanel och hans nollsjua här.

Mathias Dahlgren, Matbaren

Äntligen dags för ett besök på Matbaren. I hallen möts vi av en mindre kommitté, hela tre personer säger hej och välkomna och tar hand om ytterkläderna innan en fjärde tar över och leder oss till våra platser. Innanför bardisken är det nästan lika gott om folk som utanför.

Att konceptet handlar om servering av snabbmat är uppenbart, brickan med menyn som pappersunderlägg är ett uppenbart citat från den delen av restaurangvärlden, om än med snygg twist. På frågan om apéritif svarar vi sanningsenligt att vi inte alltid går igång på samma saker.
S väljer gärna en generös äppelpajs-pinot medan T ofta föredrar en stram och kritsval blanc de blancs. Och titta, på glas finns precis de alternativen!



Bruno Paillard Première Cuvée och Lilbert Blanc de Blancs Grand Cru de Cramant gör oss var och en tillfreds, fast på olika sätt. Vi packar upp det hårda brödet ur de bruna papperspåsarna som låg framme när vi kom - ännu en snabbmatslösning - och brer på smöret som ligger serverat på varsin svart skiffersten. En servitris frågar om vi vill prova en ost som passar perfekt till champagne, och det vill vi förstås gärna. Alp-Sbrinz påminner om parmigiano, fast betydligt krämigare och ja faktiskt, godare! Under tiden som vi mumsar ost lobbar servitrisen för att vi bör gå vidare med sashimi. Dags att kika på vitvinerna.



Här kan man raskt konstatera att samtliga viner är biodynamiskt producerade. De har levererats av importörer som WineTrade, Franska Kvalitetsviner, Vinovativa och Moestue. Bürklin-Wolf brukar alltid övertyga starkt från bynivå till GC, och till sashimin känns 2009 Wachenheimer Riesling trocken som ett givet val. Vi får ett rejält glas att sörpla på. Gott!



Sashimin varvar salmalax (den där extrafärska) med tunna skivor av rökt renkalv och avokado. Strimlor av ingefära ovanpå, och så en riktigt fiffig lösning med de romliknande vetegrynen som fått svälla ett dygn i vatten och sedan dragit åt sig sojan. Det här är seriöst gott och dessutom praktiskt för köket som kan förbereda det mesta och servera blixtsnabbt.



Till huvudrätt har vi fastnat för stekt vildand med vildsvinskorv, het vitkål, rostad lök och anksky. Servitrisen påpekar att maten kan ha en viss hetta. För att svalka oss väljer vi varsin pinot noir - även de är biodynamiska - den ena en nollfemma från Château d'Arlay i Jura och den andra en nollåtta från Montanet-Thoden i närheten av Chablis, osvavlad från magnumflaska levererad av Vin & Natur.
Vi har haft tillfälle att prova båda i andra sammanhang, så det är inga chansningar. Vi vet också att nollnian av det senare vinet är bättre än nollåttan, med mognare frukt och skönare balans. Men även denna svala, syrliga lättviktare har aromer med fin renhet och bärig charm.



Döm om vår förvåning när vildanden är en anrättning rakt ur det sydostasiatiska köket. Massor av ingefära, honungssötma, sojasälta, umami och kryddhetta gör rätten uttalat vinovänlig och dessutom rätt mastig att äta. En mild motpol på tallriken hade inte skadat. Den här typen av smaker finns reprenterade på bättre lunchwokställen i stan, även om de ingående råvorna naturligtvis är finare. Våra viner kommer inte till tals, frågan är vilka som överhuvudtaget skulle ha passat.

Här någonstans tappar vi sugen och bestämmer oss för att logga ut och gå till Vinbaren istället. Sammanfattningsvis känns hela det "asiatiska" snabbmatskonceptet för utspekulerat, och rekommendationerna ämnade att styra kunderna i "lämplig" riktning. Lönsamheten är säkert toppen med kombinationen av priser och tempo, men det är för lite äkta hjärta och kärlek inblandad trots att den unga personalen gör sitt bästa. Vinkunskaperna sitter också rätt ytligt, märkte vi när vi skrapade lite. Matsalen har vi fortfarande inte besökt, men i vårt tycke är detta inte värt en stjärna. En Bib Gourmand är väl perfekt i sammanhanget?



Vinbaren, kvällens blinda vita flight för 160 pix:

2009 Domaine Michel Niellon Chassagne-Montrachet Blanc
2008 Esprit de Chevalier Blanc, Pessac-Léognan
2008 Birichino Monterey Malvasia Bianca

"On the house":

2009 Rudi Pichler Grüner Veltliner Smaragd Terrassen

Munskänkarnas vintävling på regionsnivå

På lördagen vid lunchtid vankades det tävling över hela landet i grenen blindprovning - maliciöst kallar vi den "gissa vin runt hundralappen i systembolagets ordinarie sortiment". Här har Munskänkarna ett delikat problem att ta itu med, även om det orsakats av Systembolaget. Det är helt enkelt omöjligt att frigöra sig från vad man vet om segmentet 80-150 kr. Efter grundläggande bestämning av sort och ursprung går resten av tiden åt till att klura ut vilka (få och trista) alternativ som stått till buds.

1. Färgen är ungdomligt grönvit med små bubblor av koldioxid. Doften är vegetal med krusbär, vinbärsblad och försiktig mineralkaraktär. Druvan är sauvignon blanc. Ursprunget kan vara Loire/Sancerre, Nya Zeeland eller billig bordeaux utan ek. Smaken är ganska intensivt syrlig, fruktig men slank. Vi saknar lite mineralkänsla och slutet är förvånansvärt eldigt. Intrycket är i stort sett övre Loire i ganska fruktig stil - eller en disciplinerad nyzeeländare runt hundralappen. Vilket som, alkoholen får oss att gå på Marlborough och gardera med Loire.

2009 Domaine de la Villaudière Sancerre (5338, 129 kr)

Här är det förstås den varma årgången som snackar! Hur som helst är det inget vin vi behöver återkomma till. Allt vi önskar i fråga om oekad sauvignon blanc finns i Philippe Gilberts 2008 Menetou-Salon.

2. Färgen är ungdomlig, ljust gröngul. Doften har druviga, blommiga toner med ljunghonung, aning gummi, örter, citrus, lime och äpple. Ett ganska gott sniff med rieslingkänsla, som det tycks från Tyskland i första hand. Smaken är aromatisk och aningen kryddig, fruktig men absolut inte fet, med balanserad, lätt syra åt det mjuka och sirliga hållet. Något gröna, omogna toner ger fräschör och vinet är ganska gott om än lite slappt i strukturen. Vi tänker oss en riesling från Pfalz av enklare slag. När det kommer till andrahandsalternativ på druva diskuterar vi silvaner och viognier, och väljer fel.

2009 Delicato Vineyards Clay Station Viognier (22228, 99 kr)

Inte så tokigt när man betänker att det kommer från stekheta Central Valley. Det är andra gången på två månader vi gissar riesling, och nu blev den dessutom tysk. Snart kan vi nog det här vinet!

3. Färgen är ljust gröngul. Doften är stor och rejält fatrostad med kryddor, nötter och lätt smöriga toner. Lätt örtighet med typisk chardonnay-citrus i frukten. Spontant doftar det som en australiensisk chardonnay, varför inte Wolf Blass Yellow Label? Smaken överraskar med slankhet snarare än fetma, och en europeisk balans med framträdande syra. Dessutom gott om vanilj och kryddig ek. Rätt okej i den här stilen, och vi svänger till att tänka överekad bourgogne, kanske Les Setilles? South Australia i andra hand, Wolf Blass eller Penfolds.

2009 Penfolds Thomas Hyland Chardonnay (6023, 109 kr)

Den framträdande syran är nog tillsatt, men vinet var ändå välproportionerat och ganska gott. Om man hade hållit igen på rostningen hade det varit bättre.

4. Färgen är ljusare varmröd med blåtoner. Doften mörkare skogsbärig med malolaktisk smörkola, aning tjära, örter, rök och brända fat. En enklare pinot noir med oblyg rostning - fat eller chips. Smaken är fruktig, lite grov utan elegans, med kola, örtbitterhet och osnygg ek. Bourgogne helt uteslutet, troligen är det från Nya Zeeland, möjligen Tyskland eller Oregon. Gissningsvis Marlborough och Stoneleigh. Pfalz i andra hand.

2009 Stoneleigh Marlborough Pinot Noir (16394, 129 kr)

En tänkbar anledning att dricka detta är priset, det är billigare än en bättre pinot noir. Poängen med pinot noir borde vara elegans, så vi avstår.

5. Färgen är mörkt blåröd/rödsvart, nästan opak. Doften är ekad bortom sans och vett, med tjära, asfalt, eldat trä och något ätticksstick. Frukten är blurrig, generiska plommon/skogsbär med något förskrämt lingon som ljusaste ton. Smaken ganska robust, kraftfull och tanninrik, med ekbeska. Den omilda ekbehandlingen hör hemma i Spanien eller Sydafrika. Om Spanien, så är det troligen Ribera del Duero av tanninstrukturen att döma. M lanserar Cruz de Alba som enda tänkbara kandidat därifrån. Det kan förstås också vara en robust rioja och då finns det fler att välja på. Vi fegar ur båda två och satsar på Rioja eftersom sannolikheten är större att man valt något därifrån. Coastal Region i andra hand, syrah som andrahandsalternativ till tempranillo.

2007 Cruz de Alba Ribera del Duero Crianza (2171, 149 kr)

Snyggt att känna igen Cruz de Alba, sen gäller det bara att stå på sig. Vinet i sig är hemskt.

6. Färgen är mörkt blåröd. Doften är inledningsvis knuten men ger snart ifrån sig en bordeauxliknande pust som tyvärr känns oren - likt en gammal skurtrasa. Frukten är plommonlik med lätt stalliga fattoner, ceder, lakrits och salvia. I munnen är balansen inte precis klassad bordeaux, därtill är den på tok för gles, örtigt kärv och teigt uttorkande. Detta är en sangiovese som vill ge sig ut för att vara slottsvin. Och vem gör sånt - jo baronen Ricasoli! Måste vara Brolio eller nåt av hans andra viner som pimpats med bordeauxfat. Riktigt uselt är det också.

2007 Barone Ricasoli Rocca Guicciarda Chianti Classico Riserva (2723, 139 kr)

Undvikes med bestämdhet. För att få smaken av riktiga Toscana, köp detta istället.

Alltså, så här kan vi inte hålla på längre! Munskänkarna måste uppgradera sina tävlingsviner (och betygsprov) till något som man vill dricka, något på riktigt intresseväckande och utbildande, snarare än trötta "typviner". Vi måste höja ribban och vi måste välja viner med fler kriterier än pris och rikstäckande tillgänglighet. Dessutom går det ju att beställa vin var man än befinner sig, från annat håll än bolaget dessutom. Tänk om tävlingen gick i Danmark, då kunde man glömma strategiska gissningar ur ordinarie sortimentet...

ps. 17 poäng av 24 får väl räknas som godkänt av ett par 2-betygare, men det räcker knappast för biljett till riksfinalen. Hur gick det för Karlskrona-sektionen, kan man undra?

2006 Georg Breuer Roseneck vs. Rottland

Ikväll smakar vi på ett par rheingau-riesling från källaren. Nollsexor - här behövs både två och fyra hållna tummar.

2006 Georg Breuer Rüdesheimer Berg Roseneck är rikt gröngult i färgen. Doften är utvecklad och bjuder på lätt övermogna, aningen botrytiserade toner av burkad frukt som mandariner, persikor och meloner (sistnämnda finns vad vi vet inte på burk men plåten har ändå kommit med). Smaken är rik snudd på fet med nästan besvärande avsaknad av lyft och fräschör i syran - här är det istället andra parametrar som ger struktur. Avslutningen är tydligt kryddvarm med smarrigt sötsalt alko-oumpff, men den förvandlas inom kort till en riktigt efterhängsen beska likt det vita i apelsinskalet. Nu grinar vi illa på ren reflex! Det här kraftpaketet är inte perfekt i rollen som apéritif, men förmodligen går det att hitta en matmatchning som funkar - wienerschnitzel ligger nära till hands. Det är svårt att se en storslagen framtid för det här vinet.



2006 Georg Breuer Rüdesheimer Berg Rottland är mer mineraliskt i doften med toner av petroleum, våt skiffersten och en antydan till gummi. Frukten är inte alls yppig och övermogen - ingen märkbar botrytis - utan drar mer åt lime- och grönäppelhållet på ett reserverat sätt. Smaken är stramt hållen och ungdomligt knuten med en betydligt stadigare syrastruktur än i Roseneck. Dessutom noterar vi en tydlig bitterhet som av grapefrukt och skaltoner likt grönt äpple. Onekligen är mineralkänslan riktigt bra, men det är tyvärr en smula sparsamt med övergripande njutningskoefficient. Ingen som helst sötsälta eller kryddvärme i den eleganta avslutningen, eftersmaken lite märkt av beska. Rottland är (som vanligt höll vi på att säga) snäppet bättre än Roseneck. Fiskrätter med gräddig sås känns påkallat och flera års extra lagring måste vara av godo.

Nollsexorna från Breuer får sorteras in under rubriken "knappeligen klockrena köp" (lyckligtvis var de få). Men det finns fortfarande en strimma hopp om att de högst rankade bergvinerna från 2006 blivit bättre.


ps. Årgång 2009 testades i förra veckan och lovar toppklass. Rottland har inte varit så bra sedan 2005 (ja, även i 2009 var Rottland snäppet bättre än Roseneck).

pps. Med nästan kuslig timing dök en heltäckande Breuer-post upp här.

ppps. Inte oväntat visade sig 2006 Roseneck funka perfekt till dubbelpanerad fläskschnitzel med gnocchi, stekt salvia, hackad tomat och grovriven parmesan. Precis de egenskaper som inte gjorde sig så bra i provning var bäst till maten.

2005 Domaine Leon Barral Faugères Jadis

Middag tillsammans efter diverse spring åt olika håll - läge att kolla upp en gammal vinälskling och njuta en redig köttbit med bea och pommes frites.

2005 Domaine Leon Barral Faugères Jadis är färgintensivt med en del fällning att dekantera bort. Doften ur karaffen har härligt djup och utlovar början till utveckling mot mörk choklad, valnötter, muscovado och några russin. I glaset får vi ett livligt intryck med ständigt skiftande fasetter: röda äpplen, jästa moreller, knallpulver och blå syrener. Järnspikar, köttsafter och lavendel. Skogsbär, bittermandel och kulspetsbläck. En riktigt läcker nos, och den ter sig allt yngre ju mer luft som kommer till.

I munnen serveras robusta tanniner och apelsin/grapefruktsyror som får saliven att spruta. Frukten är dunderladdad och strukturen enorm, helt utan fluffighet. Syranivåerna tävlar med sval bourgogne, mineralerna läskar med sensationer av järn/salmiak och alkoholen märks överhuvudtaget inte. Avslutningen är lång och intensiv, "palate-staining" för att låna ett Parker-uttryck. "Energikälla" är ordet vi letar efter.

Enklast kan det här beskrivas som Neil Young & Crazy Horse i flytande form. Dessutom inte helt olikt Aurora Barricadiero. Galet gott till entrecôten, det tar slut fortare än kvickt. Fortfarande ungt med rejäl potential för framtiden. Ren rock'n'roll!


ps. 2004 Jadis är minst lika fascinerande. Nu fullt utvecklat med en balans som liknar mogen côte-rôtie. Både doft och smak ger järn, salmiak, knallpulver, muscovado, tranbär och blodapelsiner med visslande höga syror som överträffar mången riesling. Ett makalöst vin med knivskarp karaktär, helt kompromisslöst, rentav upphetsande. Energidricka för oss syrafreaks.

Munskänkarna provar Dönnhoffs Spätlesen

2003 Niederhäuser Hermannshöhle
2004 Niederhäuser Hermannshöhle
2005 Niederhäuser Hermannshöhle
2006 Niederhäuser Hermannshöhle
2007 Niederhäuser Hermannshöhle
2008 Niederhäuser Hermannshöhle



2004 Niederhäuser Hermannshöhle
2004 Norheimer Dellchen
2004 Schlossböckelheimer Felsenberg
2004 Oberhäuser Brücke

Bristly på Hotellet

Nattklubb mitt på blanka dagen? Miljön på Hotellet får oss att tänka på Donnie Brasco, och snart har vi glömt vad klockan är ute i verkligheten. Vinmaffian från Châteauneuf-du-Pape sitter utspridda i loungegrupper och frestar med sina högaktiva stimulantia. Gabriele e Paula Brasco minglar omkring och ser till att alla gäster har det gott.

Förutom mötet med vinmakarna är nollniorna från södra rhône dagens stora nummer. Hur ska de visa sig? Det handlar om purunga tankprover och nyligen buteljerade viner. Ett genomgående intryck är att frukten är rödare jämfört med storasyskonen från 2007. Vinerna är påtagligt silkiga och burgundiska, förhållandevis lättare i kroppen, ändå med god intensitet, samtidigt friska och eleganta i uttrycket.



Bland favoriterna hittar vi Julien Barrot och hans 2009 Pure som överraskar rejält efter de mörkare och rikare vinerna från 2007 och 2006. Den här gången har vinet lagrats helt och hållet i emaljerad ståltank, vilket tillsammans med årgången gett ett annat uttryck som påminner lite om nollfyrans: skimrande och skir rödfrukt med stor renhet och lavendelblommiga, lätt rökiga övertoner. En burgundiskt silkeslen upplevelse i munnen med fascinerande transparent mineralkänsla - och drickfönstret tycks faktiskt vara öppet redan från början. Ska bli mycket intressant att återkomma till, men tilldelningen blir mindre än vanligt på grund av den lilla skörden. Materialet till Fiancée - inte minst de hundraåriga grenachestockarna i Terres Blanches - ingår numera i Signature som därmed har fått en förstärkt laguppställning. Nollnian är härligt öppen i doften med charmerande frukt och en framträdande orientkrydda som Julien härleder till mourvèdrekomponenten snarare än till sin nyinköpta foudre.



Dagens kanske allra bästa uppställning - i ljusare nyanser än nollsjuornas - finns hos Isabel Ferrando och hennes Domaine Saint-Préfert. Redan Cuvée Classique är helt underbar med sina aromer av jordgubbssylt och röda vinbär, samt en känsla av finaste silke i munnen. Härlig fräschör och en kryddig avslutning med balanserad alkohol runt fjorton. Perfekt att dricka på frukten (BS i maj, 299 kr, 120 flaskor). Vill man lagra ett tag är Auguste Favier ett par snäpp större med en omedelbar doft av rika hallon och några björnbär, lakrits, sten och krydda. Alkohol på drygt femton och tätare tanniner som behöver ligga till sig lite. Supergott, ja rentav fantastiskt bra! Grenache plus två femtedelar mourvèdre. (BS i maj, 399 kr, 120 flaskor). Colombis är mer återhållsamt på nosen men vi fiskar ändå upp hallon, läder, lakrits och örter. Renaste burgundiskt silke i munnen med söt frukt och torr avslutning. (BS i maj, 439 kr, 60 flaskor). Det allra häftigaste smakprovet, fortfarande i en intensivt rödfruktig stil är Charles Giraud. Onekligen rejält laddat med alkohol, men knappast något mörkt mullrande monster för det (BS i maj, 499 kr, 60 flaskor).



Varför krångla till det med laguppställningar när det kan räcka med en enda bra spelare? Claire Michel och hennes Le Vieux Donjon representerar den kanske allra vackraste sidan av Châteauneuf - den ärketraditionella. Nollåttan har vi redan hyllat och den gör sig fantastiskt fint även på denna provning. Ett vin att dricka medan man väntar på att de omgivande åren ska mogna. 2009 Vieux Donjon har inte hunnit utvecklas det minsta men ger betryggande sten och garrigue på nosen. I munnen är frukten betydligt tätare än nollåttans, med en underbar längd som fullkomligt skriker potential inför framtiden. Det här vinet ser vi mycket fram emot. 2016 är det nog lagom att börja njuta.

Provat:

2010 Le Vieux Donjon Blanc
2009 Le Vieux Donjon (2x)
2008 Le Vieux Donjon (2x)

2010 La Florane A Fleur de Pampre
2009 La Florane A Fleur de Pampre
2009 Domaine La Florane
2009 Domaine La Florane Terre Pourpre
2007 Domaine La Florane Terre Pourpre
2009 Domaine L'Echevin Guillaume de Rouville
2007 Domaine L'Echevin Guillaume de Rouville

2009 Barroche Signature
2008 Barroche Signature
2006 Barroche Signature
2009 Barroche Pure

2009 Saint-Préfert Classique (2x)
2009 Saint-Préfert Auguste Favier (2x)
2009 Isabel Ferrando Colombis (2x)
2009 Saint-Préfert Collection Charles Giraud (2x)

2010 Mas de Boislauzon Blanc
2009 Mas de Boislauzon Tradition
2009 Mas de Boislauzon Cuvée de Quet
2009 Mas de Boislauzon Tintot

2010 Janasse CdR Blanc
2009 Janasse CdP Blanc
2010 Janasse CdR Rosé
2008 Janasse VdP Terre de Bussière
2009 Janasse CdR
2009 Janasse CdRV Terre d'Argile
2009 Janasse Tradition
2009 Janasse Chaupin
2009 Janasse Vieilles Vignes

2007 Monsanto Riserva
2006 Monsanto Riserva Il Poggio
2007 Monsanto Riserva Il Poggio
2006 Monsanto Nemo Toscana IGT

2006 Roagna Barolo Vigna Rionda
2005 Roagna Barolo Vigna Rionda
2003 Roagna Barbaresco Pajé
2006 Roagna Unione Nero di Wongraven

2006 Clerico Barolo Ciabot Mentin Ginestra
2006 Clerico Barolo Pajana

2007 Olivier Bernstein Charmes-Chambertin
2007 Olivier Bernstein Gevrey-Chambertin Cazetiers

2007 Domaine Jamet Côte-Rôtie

Jobbleverans kommer alltid med en skön känsla som gärna får förknippas med lite belöning. Och vad är då bättre än frejdiga korkdragningar av unga buteljer som enligt ackumulerad visdom skall lagras länge och väl? Ung côte-rôtie kan ju vara så himla gott.

Jean-Paul och Jean-Luc Jamet odlar åtta hektar utspridda som 22 parceller i tolv olika lieu-dits lite varstans i branterna ovanför Ampuis, tre fjärdedelar i järnrika Côte Brune och resten i sandigare Côte Blonde. Sex hektar har stockar mellan 30 och 60 år gamla. Druvorna är till 100% syrah utan inblandning av viognier. En större andel stjälkar får åka med i jäskaren - särskilt från de äldre rankorna - något som bidrar till det traditionella uttrycket. Vinet uppfostras under tjugo månader i ekfat - lika delar nya, ettåriga, tvååriga och treåriga. Nog med fakta, det är bara att greppa korkskruven och ta sikte. Drag - och häll upp!

2007 Domaine Jamet Côte-Rôtie är vidöppen inom ett ögonblick. Doften är helskön, djup och animalisk med associationer till frustande charkmästare, svartpeppriga rostbiffar och ett helt tak fullt av rökta korvar. Köttsafterna från rostbiffen rinner rakt genom en rik men sval frukt med drag av mörka körsbär, blå plommon och lingon. Ett mer karakteristiskt skolexempel på norra rhône-syrah får man leta efter! Appellationen bidrar med sin karakteristiska grönpeppar, dessutom får vi en tobakslik stjälkighet och en antydan till grön paprika. I fonden anas svarta oliver, lakritsrot, tjära, bilgummi och eneträ. I sin helhet en betryggande klassisk och samtidigt väldigt givande nos.

I munnen är vinet friskt med sval balans, ändå generöst packat med frukt och extrakt som fyller ut precis lagom. De läckra syrorna drar åt blodapelsiner och lingon, och de harmoniskt lena tanninerna ställer inte till med något bråk - här finns vare sig bitterhet eller ekbeska. Avståndet till bourgogne känns inte långt. Ska man ändå invända något är smaklängden sådär, efterklangen aningen vegetal, och det finns säkert bättre år när det gäller längre lagring. Men vad gör det när vinet är så rasande gott redan nu? En perfekt årgång för restaurang: drick och njut. Och kanske kommer vi att bli överraskade av en mogen version.

Det är intressant med polariseringen som har uppstått när det gäller Jamets viner. Josh Raynolds ger riktigt höga betyg medan Parker sedan ett antal år har bestämt sig för att dissa, ganska orättvist tycker vi (inte minst med den underbara nolltrean i färskt minne). I vår smak är detta oändligt mycket godare och mer drickbart än exempelvis den tio poäng högre rankade Melville Verna's Syrah.

Tillfälligt släpp 15 mars i vinkällarbutikerna.

ps. Var tusan har SBs smaknoteringar tagit vägen? Om nu inköparna provar vinet och bestämmer sig för att ta in ett mindre parti, kan de väl åtminstone dela med sig av sina intryck?

2007 Gérard Bertrand La Forge

David Schildknecht har inte mycket till övers för Gérard Bertrands "ambitiöst prissatta och överdådigt vinifierade röda" varav han fann flera "nästan irriterande sirapsaktiga och bittra". Eftersom vi nyligen upplevt Schildknecht-hyllade La Pèira på ungefär det viset, finns det anledning att ta råd från annat håll. Under en promenad i sällskap med Korkdragaren "råkar" vi ta vägen förbi Passagen, och han nästan insisterar på att vi ska prova nya årgången av La Forge. Vi är knappast svårövertalade. Bertrands 2005 L'Hospitalitas gjorde ju succé ett par gånger i rad och lyckades utan problem ta sig in i vår källare. Mognare versioner av La Forge och Le Viala också har övertygat.

2007 Gérard Bertrand La Forge AOC Corbières Boutenac blandar 50/50 syrah och carignan från hundraåriga stockar, allt uppfostrat under fjorton månader i nya småfrallor. Det är med viss spänning vi undrar vad som ska hända med ekallergin...

Men oj, vilken underbar doft! Djup och mättad, och redan med utveckling nog för en enormt komplex upplevelse. Visst finns det rostad ek i rätt generösa mängder men sablar vad snyggt hanterad - den tar inte alls över. Vi får grillade rostbiffar, valnötter och salmiak. Vi får bränd jord och garriguens mörkare undervegetation, som samsas med dova hallon, ljusare jordgubbs-syrah, lakritsrot och mörk kola. Över alltihop fläktar en frisk bris av mynta och lavendel. Det blir direktträff i mellangärdet på oss båda.

Smaken gör en överraskande stram och frisk entré, utan något som liknar vare sig likör eller sirap. Däremot finns ett gott örtbett som känns helt troget ursprunget - det är ingen tvekan om var det här vinet hör hemma. Mittsmaken är definitivt fyllig, men absolut inte tung. Frukten är relativt sval med bra fräschör och typiska syrahtoner som inte känns alltför solbakade eller sötfruktiga. Själva sväljet är avskjutningsramp för en lång kryddig sötlakritsrem som drar iväg på ett imponerande och lustfyllt sätt i eftersmaken. Märk väl, helt utan alkoholhetta eller bitterhet.

Vilken hit! Vi blir båda på strålande gott humör av det lyckade mötet mellan omisskännligt ursprung och proffsigt källararbete. Det är smarrigt och läckert men blir aldrig klumpigt eller fjäskigt - eken är ytterst skickligt infogad i helheten. Man kan lätt sluta ögonen och se landskapet framför sig. Drickfönstret är vidöppet och lär väl vara så i åtminstone fem år till. S gissar pris och lägger sig på 500 jämnt.
Jo, det smakar faktiskt både lyxigt och dyrt.

Också bloggat här.


SB:s matmatchningar... ständigt dessa grytor och stekar. Och förresten, varför upphör länkarna att fungera efter ett tag?

NV Françoise Bedel Cuvée Origin'Elle

Françoise Bedel & Fils är en så kallad odlarproducent, alltså en vanlig liten familjeegendom, belägen i Crouttes-sur-Marne ute vid champagnedistriktets västliga gräns. Ägorna är av ganska beskedligt format: 8,4 hektar som ger 60 000 flaskor skumpa - uttaget är alltså 53 hl/ha i snitt. Gårdens rankor är mellan 20 och 60 år gamla, och som brukligt i det här området utgörs fyra femtedelar av pinot meunier. Rötterna drar vatten och näring ur en kalkrik jordmån med alluviala flodavlagringar och lera. Sedan 1998 praktiserar man biodynamisk odling under EcoCert och Biodyvin. Som man skriver på hemsidan: "Without life in the soil, there can be no terroir effect".

NV Françoise Bedel Cuvée Origin'Elle Extra Brut är egendomens basversion: 57% pinot meunier och 32% chardonnay upptoppat med lite pinot noir. Det är årgång 2004 som utgör merparten av vinet. Vissa parceller jäste och lagrades i små ekfat, andra i emaljerade tankar. Omdragningarna gjordes förstås enligt Maria Thuns månkalender. Efter andra jäsningen i flaska vilade vinet hela fem år på sin jästfällning. Flaskorna snurrades för hand innan det var dags att degorgera och tillsätta en sparsam dosage om 5-6 gram.

Vi häller upp. Vinet bildar en tät mousse och har mikroskopiskt små bubblor. Doften ger färskt brödjästiga toner, med aromer av både gröna och röda äpplen. Här finns en lätt, elegant anstrykning av fatoxidation med lite nötter och en aning av cognackola. Läckert och intresseväckande.

I munnen serveras en meunierfruktig, harmonisk smak. Den är samtidigt charmigt lättbegriplig och balanserat stram med behagligt mogen syra och en liten jordton. Moussen känns livlig och gräddig, bubblorna finkalibriga. Trots den rätt låga dosagen är upplevelsen absolut inte knastertorr - snarare fruktig och tillgänglig. Därmed perfekt som apéritif.

Vi gillar verkligen detta. För 316 kr får man rejält med skumpa för pengarna, ett riktigt hantverksvin till skillnad från de stora husens standardtappningar. Särskilt anmärkningsvärd är den ovanligt långa tiden på jästfällningen - helt avgörande för autolysen. Med all säkerhet är det också den första biodynamiskt odlade champagnen någonsin i systemets ordinarie sortiment. 10 000 flaskor kommer till Sverige.
Tack för det!


Ett varuprov från Franska Kvalitetsviner. Finns i 35 butiker från 1 april.

2009 Salomon Undhof Riesling Kögl

Kremstal är Wachaus närmaste östliga granne. Kögl är ett sydvänt terrassläge i branterna ner mot Donau. Liksom i Wachau är jordmånen mestadels vittrat urberg med glimmerskiffer. Undhof är en gammal gård som ursprungligen ägdes av kapucinermunkar, men köptes av familjen Salomon efter sekulariseringen 1792. Man odlar 28 hektar och buteljerar 140 000 flaskor.

2009 Salomon Undhof Riesling Kremser Kögl Erste Lage har en ung doft helt fri från jästaromatiska drag. Näsan kittlas ordentligt av örter och ylliga, steniga mineraler innan den hårt hållna men diskret årgångssöta frukten avtäcks med toner av citronskal och vit persika. Superläckert och extremt lovande.

Våra smaklökar kan bara bekräfta löftena, dessutom med råge.
Syrorna är friska som granny smith-äpplen och grapefrukt, och sötman (uppskattningsvis 6-7 gram ) balanserar fram på slak lina med den senigt deffade kropp som är kännetecknet på en riktigt bra vingård. Klockrena rieslingaromer hårdminglar ett tag med kryddiga mineraler innan vinet slutar torrt, snudd på salt. Det finns en liten antydan till kartighet som kommer att slipas av med lagring. Alkoholen klockar in på 12,5% vilket gör drickbarheten ypperlig, något som inte alltid är fallet med mer dunderladdade österrikare. Här tas inte ett endaste litet snedsteg, det är en exemplarisk riesling - den perfekta apéritifen.

Så kommer vi till priset. €12,90 på egendomen - eller våra €13,90 på Siljabåten - gör detta till ett galet bra köp. Vi kan knappt påminna oss när vi senast handlade en såpass högklassig riesling för så lite pengar. Det här bör jagas fram med ljus och lykta. Wine-Searcher Pro fixar länkar till tyska och österrikiska näthandlare, tyvärr är SB inte med på banan.

Knytis hos Franko

Det var ett tag sen sist, leken är efterlängtad. Reglerna är enkla: vi tar oss an ett vin i taget, flaskorna är maskerade på samma sätt och de äntrar den superelliptiska arenan utan att vi vet vem som anskaffat dem. Mörkblå statlig polyetenförklädnad känns kanske en smula passé - vi borde nog jobba på presentationen i tider som dessa.
Förväntningarna är det hur som helst inget fel på, inte sällskapet heller. De som trängs runt bordet är familjen Frankofil, nyss omdöpta Wine Virtuosity, rutinerade sommeliern Korkdragaren, Ärkeängeln även häcklad som "eklangarn", skribenten på Nättare och Goare, proffskommentatorn Billy Swan, samt lilla vi - Finare och Vinare.
Vad månde bliva?

Innan vi vet ordet av sitter ett glas vitt i handen. Doften bjuder på chardonnaylikt rena och neutrala aromer utan spår av ny eller rostad ek. Stilen är europeisk med bestämd syra och viss mineralkänsla. Vi noterar diskreta päron i mittsmaken och en smått pepprig avslutning. Liksom doften påminner strukturen om chardonnay, ungefär som av baskvalitet från en hygglig producent i bourgogne. Korkdragarn är först inne på grüner veltliner med hänvisning till päron och pepprighet, men korrigerar sig snart till albariño. Gott vin, snyggt gissat!

2009 Mar de Frades Rias Baixas Albariño

Egenimport från Frankos spaniensemester. Skräckinjagande färg på flaskan, men förvånansvärt seriöst innehåll. Inte mycket av de där sauvignon blanc-liknande tonerna man ibland hittar i vinho verde.



Andra glaset har en ljust grönskimrande, lätt viskös uppsyn. Doften är otroligt snygg med sin burgundiska fatbehandling av det moderna slaget. Här finns en ungjästig surlie-känsla i samklang med relativt neutrala fruktaromer av citrus och äpple. Munkänslan är gräddig, förmodligen uppbyggd genom omrörning av den fina fällningen. Frukten, fetman och fylligheten är ljuvliga, samtidigt är vinet så friskt och mineraliskt - som en fasettslipad ädelsten. Det måste vara en meursault premier cru. Var annars gör man sånt här?

2008 Ossian Verdejo Viñas Viejas VdT Castilla y Leon

Jo, i Rueda! Från rotäkta verdejo-stockar i 180 år gamla vingårdar planterade innan phylloxeran. Ekologiskt odlat förstås. Och det finns att köpa. Tack Korkdragaren för uppvisningen.



Kvällens första röda är tätt blårött med dragning åt oxblod. Nosen öppnar med volatila noter av lim och målarfärg samt rejäla doser rostad ek och bittermandel. Frukten är mörk som moreller och björnbär, plus ett lustigt stråk av nyponsoppa. Dessutom serveras grillat kött och svett trä, och över alltihopa svävar en vag känsla av syrah. Ett supermodernt proffsjobb utan tvekan, som framkallar holografiska bilder av svindyr arkitektritad bodega i Spanien. I munnen inte oväntat tätt och sötfruktigt med massor av finkalibriga tanniner. Intensivt smakrikt, med rejäl kraft och bra syra. Alla mätare vibrerar i maxläge, avslutningen blir lite ekbitter. Nu känns sötfrukten plötsligt som om den hör hemma i en argentinsk malbec, så vi gissar på Mendoza. I vår smak är det alltför ungt än, men lagra 4-5 år och langa fram en grillad köttbit så. Nu avslöjar N att vinmakaren är dansk! Peter Sisseck, och namnet Pingus trillar ner som poletter plägar göra.

2007 Dominio Pingus Flor de Pingus Ribera del Duero

Kul att prova den här megakändisen även om det inte är vår typ av vin. Och lita för tusan på första intrycket!



Färgen är klarröd, transparent med tegelkant. Doften är omedelbart lustfylld, stor och definierad, ljus i profilen med ett härligt lyft av menthol och lösningsmedel. Rakt upp på vår gata! Här finns en känsla av ljus chokladpralin, med intensivt röda fruktaromer av hallon, nypon och söta körsbär. Ursprungskänslan är skön med toner av tjära, eneträ, lakrits och örter samt rosor och andra blommor. Fruktens sötma berättar om hög druvmognad, och en antydan till banan kommer med mer luft. I munnen är vinet enormt aromintensivt med massor av söta, greppiga tanniner helt utan kantighet. Syran är frisk och driver längden tillsammans med en inlindad alkohol åt det lite högre hållet. Ett underbart vin som går rakt på lustcentrum. Gissningarna landar inte oväntat i Barolo - speciellt La Morra, Altare och Sandrone nämns - och alla tror på ett toppår som 2001 eller 2004. Dags att avtäcka.

2003 Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc

Dekanterad vid tvåtiden med ett par timmar i karaff. Bric dël Fiasc, Cascina Francia och Roagnas Pajé är nog de bästa nolltreor vi smakat från Langhe.



Färgen är djup - varmt plommontonad. Nosen är alldeles strålande: utvecklad cabernet med förtrollande örter, ceder och diverse tobakstoner. Sötmogen frukt säger Napa, men här finns också en svalvuxen fräschör som signalerar "bergsläge". Mint och eucalyptus, och så en fascinerande köttig sida med drag av inälvor. I munnen är tanninerna mogna och förföriska, med muskotkrydda och mogen plommonfrukt, tobak och massor av salta, grusiga mineraltoner. Det pratas en hel del om toppbordeaux från varmt år, men vi kan liksom inte få in i skallen att det skulle vara en Graves, som föreslås. Det måste vara en Napa Cab i klassisk stil. Förmodligen är vinet ungefär femton år gammalt och presterar nära toppen av sin absoluta potential. Fantastiskt!

1994 Dunn Vineyards Howell Mountain Cabernet Sauvignon

Kvällens bästa, där var vi rörande överens allihop.



Det fjärde röda ser onekligen ut som en nebbiolo, men färgen är mörkare än Bric dël Fiasc. Först får vi lättflyktiga noter av målarfärg och lösningsmedel, sedan öppnar den mångfacetterade, generösa doften med känsla av södra barolozonen. Frukten drar åt det mörkare hållet med större andel moreller och mognadstoner som drar åt muscovado och tryffel. Doften ger ett mer traditionellt intryck än Bric dël Fiasc, men här finns också en klar närvaro av ek i form av bittermandel, mörk choklad och julkryddor. Superitalienska körsbärskärnor och söta fikon är andra noteringar. I munnen serveras ännu ett underbart vin, med markerat tuff syra och stor mörkröd frukt med en smula sötma. Tanninerna är ganska nedsmälta och kommer med aromer av choklad och nougat samt en gnutta ekbeska. Det måste vara en barolo - mer rustik och kraftfull än finlemmad och elegant - som nog har en femton år på nacken. Den ger i stort sett ett traditionellt intryck förutom lite närvaro av ek, men rätt producent klarar ingen av oss att spika.

2001 Poderi Aldo Conterno Barolo Cicala

Det är inte första gången vi pratar ny ek när det gäller Aldo Conternos barolo. De hyvlar nog av sina botti rätt ordentligt ibland.



Nästa vin har en modern doftprofil, där chokladdoppade jordgubbar står ut mot en tät vägg av mörk frukt med hög druvmognad. Toppnoterna ger mint och eucalyptus, bastubänk och bittermandel, dessutom minst ett mått kaffe. I glaset blir frukten allt sötare, likt grillade marshmallows med aprikosmarmelad. Som nyckel till druvan bjuds också några viol/salmiak-pastiller. I munnen är vinet visköst och tätt packat med syltig likörfrukt, söt mörkchoklad, högre alkohol och dito syror. Vi har ett generellt drickbarhetsproblem med aussie-shiraz och det här exemplet är inget undantag. Men vinet är uppenbart välgjort i sin stil, och säkert mer än njutbart för alla som uppskattar den. Med sommarsol på nergång och grillen tänd funkar det förmodligen bättre även för oss.

2005 Mitolo Savitar McLaren Vale Shiraz



Sjätte glaset har en mörkt blåröd, transparent nyans. Nosen är lätt volatil och reduktiv med tydlig ton av ostbutik och gödsel. Dessutom lakrits, järn och tjära, friska skogstoner och garrigue. I kombination med massor av hallon och blåbär skickas vi i rask fart till Languedoc där man gärna blandar grenache och syrah på ett ganska bonnigt vis. Smaken är ungdomlig, uppfriskande och lite rustik, med mineral, örter, ekbeska och en åtstramande avslutning. Inte direkt harmoniskt - snarare spretigt - men rätt kul ändå. Troligen en Coteaux du Languedoc runt €15-20.

1999 Valdicava Brunello di Montalcino

Oj, vilken överraskning, och det verkade yngre. Klart kontroversiellt, utan några som helst markörer för Brunello. Tar man in detta (och priset) i beräkningen så kan det knappast bli något enastående betyg, oavsett vad amerikanska bedömare tyckt. Som ambitiöst Languedoc-vin betraktat är det rätt okej.



Nästa vin bjuder på en tät sötmogen björnbärsfrukt med likörtoner och klistrig mognad. En doft av vaniljglass, sötlakrits, blåbärspaj och violer. Det tycks vara en super-primär syrah med ett kompakt, monolitiskt uttryck. Vinet har liksom en enda smakpelare som är väldigt tät och sötfruktig med hög intensitet och rikligt med fet lakrits. Avslutningen är lång, kryddig och rejält alkoholstark - det finns minst en sexa snaps i avslutningen. Detta är för tillfället väldigt svårt att dricka, åtminstone för oss. Tydligt ämnat för fans av superkoncentrerad prestige-cali-syrah. Vågar man språnget kan det nog bli bättre med 8-12 års lagring.

2008 La Pèira Coteaux du Languedoc-Terrasses du Larzac

Den som lever får se. Vi hoppar över, det finns redan nollsexor som ska bevisa sig i källaren. Lite underligt att eleganten Schildknecht gick bananas...



Här har vi själva motsatsen till föregående vin, med en underbart ljus rubinröd nyans. En enda sniff berättar att glaset innehåller traditionell nebbiolo, uppfostrad i botti. Komplexiteten är fenomenal med poetiska kvaliteter som får oss att tänka på mormors vind och längesedan svunna tider. Lätta balsamiska noter, gammal späntved, ljus tjära, fänkål, lakrits, nyponrosor och menthol. Förtrollande burgundisk mognad! Smaken har en harmonisk, lättfotad profil med söta jordgubbsaromer, nedsmälta tanniner, mjuka men friska syror och en torr avslutning. Kanske saknas lite intensitet och längd för ett riktigt högt betyg, men rackarns vad snyggt det är. Gissningsvis en barbaresco från 80-talet, kanske från Produttori? Vi får veta att utvecklingen gått oväntat snabbt, det är faktiskt en 98:a.

1998 Bruno Giacosa Barbaresco Gallina di Neive



Nästa glas har en trevlig doft med amerikansk cabernet-känsla. Blåbär och cassis, grön tobak och andra gröna toner, till och med gräs. Inte så mycket tredjehandsaromer. Kanske en napa cab från sval årgång eller dito läge? I munnen gör vinet en harmonisk entré med plommonfrukt, uppfriskande syra, god krydda och en grönt åtstramande avslutning med halvbra längd. Kombinationen av varm plommonfrukt och gröna toner säger att druvorna skördades tidigt i ett varmt år. Väldigt trevligt att dricka men inte värt ett enastående högt betyg.

1997 Antinori Guado al Tasso Bolgheri Superiore



Doften är uttalat fruktig, med massor av hallonsås, aprikoser, lakrits, grillat kött och ljusa gummitoner. I munnen serveras ett stort, krämigt, rödfruktigt vin med en lätt sälta och tydlig karaktär av malört/anis/fernet branca. Avslutningen är varm och kryddig med märkbar alkohol. Eftersom vi provar blint gissar alla på södra rhône och grenache! Vinet är generöst och yppigt men knappast den mest typiska syrah man kan stöta på. Ytterligare ett bevis på den galna värmen 2003, när klimatzonerna flyttade 20-30 mil norrut. Riktigt gott ändå, och ett av våra medhavda viner utan tvekan.

2003 Paul Jaboulet Ainé Hermitage La Chapelle



Vårt sista glas är uppenbarligen en bordeauxblandning, med tydliga komponenter av cabernet franc och merlot. Doften är rikt fruktig med frisk skogsbotten och avlägsna rökar från skogsbrand. Mint och lakrits, aromer av hallon. Smaken överraskar positivt med sin svala frukt, sin friska syrlighet och sin matorienterade stramhet. Det här är riktigt bra, vi har inte en susning om ursprunget men det borde göra sig lysande i måltidssammanhang. Nu har vi kommit förbi både mat och ostar, och vinet är väl lite i stramaste laget på egen hand. Riktigt bra är det hur som helst!

2006 Attila Gere Villanyi Kopar Cuvée

Wow, en ungrare! Utan tvekan det första högklassiga vin från Villany vi smakat. Det finns uppenbarligen mycket kvar att lära, men nu måste vi åka hem och lägga barnet.



Tusen tack till alla runt bordet och särskilt M & K som lagade en hedonistisk måltid på ankconfit med puylinser, salsiccia och blomkålspuré med smör. Njutning på neanderthal-nivå!

ps. Länkarna går till siffror och beskrivningar i CellarTracker.

Naturligt från WineTrade

2007 Kiralyudvar Tokaji Furmint Sec



2008 Zoltán Demeter "Kakas" Tokaji Furmint



2009 Angiolino Maule "Pico" Garganega del Veneto IGT



2004 Josko Gravner "Breg" Venezia-Giulia IGT



2008 Marcel Lapierre Morgon Cru Beaujolais



2007 Domaine Matassa "Cuvée Romanissa" VdP des Côtes Catalanes



2008 Domaine Gauby "Les Calcinaires" Côtes-du-Roussillon Villages



The Observatory III Dry Red Table Wine (2003, Swartland)

Munskänkarna provar Moderna Spanien

2009 Lagar de Cervera Rias Baixas Albariño (23044, 129 kr)



2009 Martinsancho Rueda Verdejo (6036, 100 kr)



La Guita Manzanilla (8201, 94 kr)



La Bota de Amontillado No9 (95712, 445 kr)



2006 Villa de Corullón Bierzo (90118, 329 kr)



2006 Roda Reserva (99916, 269 kr)



2007 Valtosca Jumilla Syrah (92064, 149 kr)



2002 Salvador Poveda "Borrasca" Alicante (74562, 198 kr)



2007 Emilio Moro "Malleolus" Ribera del Duero (94655, 298 kr)



2005 Quinta Quietud Toro (94867, 229 kr)



2007 Vinyes Dominèch "Furvus" Montsant (99096, 249 kr)



2007 Eben Sadie Terroir al Límit "Torroja" Priorat
(94298, 346 kr)