Knytis hos Franko

Det var ett tag sen sist, leken är efterlängtad. Reglerna är enkla: vi tar oss an ett vin i taget, flaskorna är maskerade på samma sätt och de äntrar den superelliptiska arenan utan att vi vet vem som anskaffat dem. Mörkblå statlig polyetenförklädnad känns kanske en smula passé - vi borde nog jobba på presentationen i tider som dessa.
Förväntningarna är det hur som helst inget fel på, inte sällskapet heller. De som trängs runt bordet är familjen Frankofil, nyss omdöpta Wine Virtuosity, rutinerade sommeliern Korkdragaren, Ärkeängeln även häcklad som "eklangarn", skribenten på Nättare och Goare, proffskommentatorn Billy Swan, samt lilla vi - Finare och Vinare.
Vad månde bliva?

Innan vi vet ordet av sitter ett glas vitt i handen. Doften bjuder på chardonnaylikt rena och neutrala aromer utan spår av ny eller rostad ek. Stilen är europeisk med bestämd syra och viss mineralkänsla. Vi noterar diskreta päron i mittsmaken och en smått pepprig avslutning. Liksom doften påminner strukturen om chardonnay, ungefär som av baskvalitet från en hygglig producent i bourgogne. Korkdragarn är först inne på grüner veltliner med hänvisning till päron och pepprighet, men korrigerar sig snart till albariño. Gott vin, snyggt gissat!

2009 Mar de Frades Rias Baixas Albariño

Egenimport från Frankos spaniensemester. Skräckinjagande färg på flaskan, men förvånansvärt seriöst innehåll. Inte mycket av de där sauvignon blanc-liknande tonerna man ibland hittar i vinho verde.



Andra glaset har en ljust grönskimrande, lätt viskös uppsyn. Doften är otroligt snygg med sin burgundiska fatbehandling av det moderna slaget. Här finns en ungjästig surlie-känsla i samklang med relativt neutrala fruktaromer av citrus och äpple. Munkänslan är gräddig, förmodligen uppbyggd genom omrörning av den fina fällningen. Frukten, fetman och fylligheten är ljuvliga, samtidigt är vinet så friskt och mineraliskt - som en fasettslipad ädelsten. Det måste vara en meursault premier cru. Var annars gör man sånt här?

2008 Ossian Verdejo Viñas Viejas VdT Castilla y Leon

Jo, i Rueda! Från rotäkta verdejo-stockar i 180 år gamla vingårdar planterade innan phylloxeran. Ekologiskt odlat förstås. Och det finns att köpa. Tack Korkdragaren för uppvisningen.



Kvällens första röda är tätt blårött med dragning åt oxblod. Nosen öppnar med volatila noter av lim och målarfärg samt rejäla doser rostad ek och bittermandel. Frukten är mörk som moreller och björnbär, plus ett lustigt stråk av nyponsoppa. Dessutom serveras grillat kött och svett trä, och över alltihopa svävar en vag känsla av syrah. Ett supermodernt proffsjobb utan tvekan, som framkallar holografiska bilder av svindyr arkitektritad bodega i Spanien. I munnen inte oväntat tätt och sötfruktigt med massor av finkalibriga tanniner. Intensivt smakrikt, med rejäl kraft och bra syra. Alla mätare vibrerar i maxläge, avslutningen blir lite ekbitter. Nu känns sötfrukten plötsligt som om den hör hemma i en argentinsk malbec, så vi gissar på Mendoza. I vår smak är det alltför ungt än, men lagra 4-5 år och langa fram en grillad köttbit så. Nu avslöjar N att vinmakaren är dansk! Peter Sisseck, och namnet Pingus trillar ner som poletter plägar göra.

2007 Dominio Pingus Flor de Pingus Ribera del Duero

Kul att prova den här megakändisen även om det inte är vår typ av vin. Och lita för tusan på första intrycket!



Färgen är klarröd, transparent med tegelkant. Doften är omedelbart lustfylld, stor och definierad, ljus i profilen med ett härligt lyft av menthol och lösningsmedel. Rakt upp på vår gata! Här finns en känsla av ljus chokladpralin, med intensivt röda fruktaromer av hallon, nypon och söta körsbär. Ursprungskänslan är skön med toner av tjära, eneträ, lakrits och örter samt rosor och andra blommor. Fruktens sötma berättar om hög druvmognad, och en antydan till banan kommer med mer luft. I munnen är vinet enormt aromintensivt med massor av söta, greppiga tanniner helt utan kantighet. Syran är frisk och driver längden tillsammans med en inlindad alkohol åt det lite högre hållet. Ett underbart vin som går rakt på lustcentrum. Gissningarna landar inte oväntat i Barolo - speciellt La Morra, Altare och Sandrone nämns - och alla tror på ett toppår som 2001 eller 2004. Dags att avtäcka.

2003 Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc

Dekanterad vid tvåtiden med ett par timmar i karaff. Bric dël Fiasc, Cascina Francia och Roagnas Pajé är nog de bästa nolltreor vi smakat från Langhe.



Färgen är djup - varmt plommontonad. Nosen är alldeles strålande: utvecklad cabernet med förtrollande örter, ceder och diverse tobakstoner. Sötmogen frukt säger Napa, men här finns också en svalvuxen fräschör som signalerar "bergsläge". Mint och eucalyptus, och så en fascinerande köttig sida med drag av inälvor. I munnen är tanninerna mogna och förföriska, med muskotkrydda och mogen plommonfrukt, tobak och massor av salta, grusiga mineraltoner. Det pratas en hel del om toppbordeaux från varmt år, men vi kan liksom inte få in i skallen att det skulle vara en Graves, som föreslås. Det måste vara en Napa Cab i klassisk stil. Förmodligen är vinet ungefär femton år gammalt och presterar nära toppen av sin absoluta potential. Fantastiskt!

1994 Dunn Vineyards Howell Mountain Cabernet Sauvignon

Kvällens bästa, där var vi rörande överens allihop.



Det fjärde röda ser onekligen ut som en nebbiolo, men färgen är mörkare än Bric dël Fiasc. Först får vi lättflyktiga noter av målarfärg och lösningsmedel, sedan öppnar den mångfacetterade, generösa doften med känsla av södra barolozonen. Frukten drar åt det mörkare hållet med större andel moreller och mognadstoner som drar åt muscovado och tryffel. Doften ger ett mer traditionellt intryck än Bric dël Fiasc, men här finns också en klar närvaro av ek i form av bittermandel, mörk choklad och julkryddor. Superitalienska körsbärskärnor och söta fikon är andra noteringar. I munnen serveras ännu ett underbart vin, med markerat tuff syra och stor mörkröd frukt med en smula sötma. Tanninerna är ganska nedsmälta och kommer med aromer av choklad och nougat samt en gnutta ekbeska. Det måste vara en barolo - mer rustik och kraftfull än finlemmad och elegant - som nog har en femton år på nacken. Den ger i stort sett ett traditionellt intryck förutom lite närvaro av ek, men rätt producent klarar ingen av oss att spika.

2001 Poderi Aldo Conterno Barolo Cicala

Det är inte första gången vi pratar ny ek när det gäller Aldo Conternos barolo. De hyvlar nog av sina botti rätt ordentligt ibland.



Nästa vin har en modern doftprofil, där chokladdoppade jordgubbar står ut mot en tät vägg av mörk frukt med hög druvmognad. Toppnoterna ger mint och eucalyptus, bastubänk och bittermandel, dessutom minst ett mått kaffe. I glaset blir frukten allt sötare, likt grillade marshmallows med aprikosmarmelad. Som nyckel till druvan bjuds också några viol/salmiak-pastiller. I munnen är vinet visköst och tätt packat med syltig likörfrukt, söt mörkchoklad, högre alkohol och dito syror. Vi har ett generellt drickbarhetsproblem med aussie-shiraz och det här exemplet är inget undantag. Men vinet är uppenbart välgjort i sin stil, och säkert mer än njutbart för alla som uppskattar den. Med sommarsol på nergång och grillen tänd funkar det förmodligen bättre även för oss.

2005 Mitolo Savitar McLaren Vale Shiraz



Sjätte glaset har en mörkt blåröd, transparent nyans. Nosen är lätt volatil och reduktiv med tydlig ton av ostbutik och gödsel. Dessutom lakrits, järn och tjära, friska skogstoner och garrigue. I kombination med massor av hallon och blåbär skickas vi i rask fart till Languedoc där man gärna blandar grenache och syrah på ett ganska bonnigt vis. Smaken är ungdomlig, uppfriskande och lite rustik, med mineral, örter, ekbeska och en åtstramande avslutning. Inte direkt harmoniskt - snarare spretigt - men rätt kul ändå. Troligen en Coteaux du Languedoc runt €15-20.

1999 Valdicava Brunello di Montalcino

Oj, vilken överraskning, och det verkade yngre. Klart kontroversiellt, utan några som helst markörer för Brunello. Tar man in detta (och priset) i beräkningen så kan det knappast bli något enastående betyg, oavsett vad amerikanska bedömare tyckt. Som ambitiöst Languedoc-vin betraktat är det rätt okej.



Nästa vin bjuder på en tät sötmogen björnbärsfrukt med likörtoner och klistrig mognad. En doft av vaniljglass, sötlakrits, blåbärspaj och violer. Det tycks vara en super-primär syrah med ett kompakt, monolitiskt uttryck. Vinet har liksom en enda smakpelare som är väldigt tät och sötfruktig med hög intensitet och rikligt med fet lakrits. Avslutningen är lång, kryddig och rejält alkoholstark - det finns minst en sexa snaps i avslutningen. Detta är för tillfället väldigt svårt att dricka, åtminstone för oss. Tydligt ämnat för fans av superkoncentrerad prestige-cali-syrah. Vågar man språnget kan det nog bli bättre med 8-12 års lagring.

2008 La Pèira Coteaux du Languedoc-Terrasses du Larzac

Den som lever får se. Vi hoppar över, det finns redan nollsexor som ska bevisa sig i källaren. Lite underligt att eleganten Schildknecht gick bananas...



Här har vi själva motsatsen till föregående vin, med en underbart ljus rubinröd nyans. En enda sniff berättar att glaset innehåller traditionell nebbiolo, uppfostrad i botti. Komplexiteten är fenomenal med poetiska kvaliteter som får oss att tänka på mormors vind och längesedan svunna tider. Lätta balsamiska noter, gammal späntved, ljus tjära, fänkål, lakrits, nyponrosor och menthol. Förtrollande burgundisk mognad! Smaken har en harmonisk, lättfotad profil med söta jordgubbsaromer, nedsmälta tanniner, mjuka men friska syror och en torr avslutning. Kanske saknas lite intensitet och längd för ett riktigt högt betyg, men rackarns vad snyggt det är. Gissningsvis en barbaresco från 80-talet, kanske från Produttori? Vi får veta att utvecklingen gått oväntat snabbt, det är faktiskt en 98:a.

1998 Bruno Giacosa Barbaresco Gallina di Neive



Nästa glas har en trevlig doft med amerikansk cabernet-känsla. Blåbär och cassis, grön tobak och andra gröna toner, till och med gräs. Inte så mycket tredjehandsaromer. Kanske en napa cab från sval årgång eller dito läge? I munnen gör vinet en harmonisk entré med plommonfrukt, uppfriskande syra, god krydda och en grönt åtstramande avslutning med halvbra längd. Kombinationen av varm plommonfrukt och gröna toner säger att druvorna skördades tidigt i ett varmt år. Väldigt trevligt att dricka men inte värt ett enastående högt betyg.

1997 Antinori Guado al Tasso Bolgheri Superiore



Doften är uttalat fruktig, med massor av hallonsås, aprikoser, lakrits, grillat kött och ljusa gummitoner. I munnen serveras ett stort, krämigt, rödfruktigt vin med en lätt sälta och tydlig karaktär av malört/anis/fernet branca. Avslutningen är varm och kryddig med märkbar alkohol. Eftersom vi provar blint gissar alla på södra rhône och grenache! Vinet är generöst och yppigt men knappast den mest typiska syrah man kan stöta på. Ytterligare ett bevis på den galna värmen 2003, när klimatzonerna flyttade 20-30 mil norrut. Riktigt gott ändå, och ett av våra medhavda viner utan tvekan.

2003 Paul Jaboulet Ainé Hermitage La Chapelle



Vårt sista glas är uppenbarligen en bordeauxblandning, med tydliga komponenter av cabernet franc och merlot. Doften är rikt fruktig med frisk skogsbotten och avlägsna rökar från skogsbrand. Mint och lakrits, aromer av hallon. Smaken överraskar positivt med sin svala frukt, sin friska syrlighet och sin matorienterade stramhet. Det här är riktigt bra, vi har inte en susning om ursprunget men det borde göra sig lysande i måltidssammanhang. Nu har vi kommit förbi både mat och ostar, och vinet är väl lite i stramaste laget på egen hand. Riktigt bra är det hur som helst!

2006 Attila Gere Villanyi Kopar Cuvée

Wow, en ungrare! Utan tvekan det första högklassiga vin från Villany vi smakat. Det finns uppenbarligen mycket kvar att lära, men nu måste vi åka hem och lägga barnet.



Tusen tack till alla runt bordet och särskilt M & K som lagade en hedonistisk måltid på ankconfit med puylinser, salsiccia och blomkålspuré med smör. Njutning på neanderthal-nivå!

ps. Länkarna går till siffror och beskrivningar i CellarTracker.