2002 vs. 2000 Château Bouscassé

Underdogläge. Måttliga förväntningar. Fullträff snett bakifrån. Se där bästa tänkbara förutsättningar för en överraskande stor vinupplevelse.

Madiran och Alain Brumont har genom åren blivit ett ordentligt genomtröskat ämne bland svenska vinskribenter. Redigt franskt lagringsvin x fyndmarkering = 119 spänn är en formel som tycks framtagen för ekonomiskt sinnade vinsvenskar. Så långt allt gott och väl, men det kan tänkas vara upplagt för att köparen med tiden ska växa ur sina "fyndiga" inköp och bli sittande med småtråkiga bittersträva hyllvärmare som måste förpassas till livets måndagar - eller?
Inget kunde vara mer fel, ska det visa sig. Det är söndag och vi äter älgfärsbiffar med taggsvamp i gräddsås och lingon ovanpå.

2002 Château Bouscassé AOC Madiran imponerar redan med sin visuella uppenbarelse. Ett kassaskåpstätt vin, opakt mörkrött med oxblodsfärgad kärna och blå reflexer. Nosen är fortfarande ungdomlig med topptoner av körsbärskärnor, lim och kulspetspenna. Mättad av mogna skogsbär, lingon, kaffe, tobak, lakrits, grafit och järn. Doftintrycket är väl ihopskruvat, utan spret. I munnen imponeras vi av den kraftfulla, harmoniska frukten med stora, sötmogna tanniner utan bitterhet. Här finns ingen pålagd kryddighet eller uppsminkad fatkaraktär, smaken är potent, rättfram och hederlig. Ett enastående vin med stor framtidspotential, utan minsta tvekan!

2000 Château Bouscassé AOC Madiran uppvisar mer av mognad och transparens. Varmrött med blå reflexer och tomatröd kant. Doften bjuder på mer av utvecklade aromer med fler ljuva inslag, som sötmandel,  tobak, plommon, järn, jord, mossa och undervegetation. Smaken är påtagligt harmonisk, medelfyllig med frisk balanserad syra, bra frukt och behagliga tanniner. Härlig drickbarhet! Fortfarande relativt ungdomligt har vinet nått sitt drickfönster men lovar att hålla i flera år.

Till maten är det ingen tvekan om att nolltvåan tar hem segern med sin storskaliga smak och sina munfyllande tanniner. Kanske är vinet fortfarande i yngsta laget, men till maten ser vi inga som helst problem att njuta nu. Den behagfulla nollnollan har snällare tanniner och glänser i grenen drickbarhet på egen hand. Största överraskningen är att 2002 är så mycket biffigare än 2000, helt i motsats till bordeaux från samma år. Och det är faktiskt klassad bordeaux från 2000 som måste bli den närmaste jämförelsen till kvällens nolltvåa.

För insatta pengar är detta förstås sanslöst bra! Vi är riktigt glada att vi la undan flaskor från de här åren. Som vi ser saken höll Bouscassé en hög nivå till och med 2003, medan vi är mer avvaktande till de årgångar som kommit efter lanseringen i ordinarie, vilket också bekräftades i slutet av förra året när vi hade tillfälle att jämföra nollfemmor från tyska och svenska marknaden. En viss ljusning kunde nog skönjas i och med nollsexan. Vad tycker ni?

1999 Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc

Det har varit mycket snack om smaklökar på drift den senaste tiden. Flaskorna vi lade undan för mer än ett halvt decennium sedan, fulla av förväntningar - ska de ge oss vad vi hoppats, eller har vi utvecklats till andra vindrickare i dag, med förändrade preferenser?

1999 Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc smickrar våra nosar med en rik doft av varma körsbär och hallon, samt ljus choklad och marsipan som hämtade från Anthon Bergs praliner. Höga toner av bittermandel gränsande åt trasig kulspetspenna berättar med hyfsat stora bokstäver om uppfostran i ny ek. Vi försöker leta efter mer typiska barolodrag av tjära och rosor, men det vi hittar är något annat - en glad banan!

Även i munnen får vi smicker på högsta nivå. Mötet mellan rik frukt och lyxig ek är ju bara så typisk för det här vinet: ungefär som en ugnsrostad banandessert fylld med mjölkchoklad, kokos och marsipan! Det blir utan tvekan plus för balans, munkänsla, sammetsmogna tanniner, koncentration och harmoni. Jäkligt gott, helt enkelt! Men var tusan är känslan av terroir? Det blir knepigt att påstå att vi har en skolboks-barolo i glaset, men visst är det en klockren Bric dël Fiasc! Här ska man nog inte tänka alltför mycket, bara njuta.

Vi är kluvna. Intellektuellt - nej. Sensuellt - ja, absolut!
Med hjälp av tryffelosande pasta och riven parmesan fixar vi till ett möte som får humöret att stiga som en raket. Och visst är drickfasen helt rätt just nu. Så är vi nöjda? Jodå, vinet är lika oemotståndligt som en hitlåt destinerad för världsmarknaden. Men när vi letar vidare i framtiden blir det nog andra, mer klassiska nebbiolostilar som får företräde.

2009 Alain Chabanon Campredon

Nya viner kommer hela tiden. Det mesta kan man nog ha eller mista, men det finns ett litet antal viner som utkristalliserat sig som absolut nödvändig basvara för vårt liv som det ter sig just nu. Till den kategorin hör Alain Chabanons Campredon. Det är nästan svårt att minnas hur vi klarade oss utan.

Varje årgång kommer med något alldeles eget. Chabanon låter växtsäsongens karaktär slå igenom med full kraft och det är precis sådant som är så härligt med vin. Nollsexan - en mörk tuffing med svarta oliver, krossad sten, dov garrigue och medicinaltoner. Nollsjuan - solmogen, kraftfull, komplex och kryddig. Nollåttan - slank, stramt syradriven och violtonad som en ovanligt bra crozes. Vilken av dem som är bäst? Säg det...

Så, nu har den senaste versionen landat och vi har redan hunnit smaka tre gånger - kvällens smakprov blir det fjärde. Häromdagen gjorde denna nollnia stor lycka till lammkotletter, men nu tänker vi helt enkelt dricka den rakt upp och ner. Druvmixen är 48% syrah, 22% mourvèdre, 16% grenache och 14% carignan, en blandning som försäkrar att man inte har tråkigt en endaste sekund. Här finns så mycket att hitta. Ek? Nej, vad skulle det vara bra för? Detta är komplext nog på egen hand.

2009 Alain Chabanon Campredon Coteaux du Languedoc har en purungt oklar uppsyn, medelljust blåröd, lite åt proviva skogsbär-hållet. Chabanon sysslar inte med klarning eller filtrering, och inom några månader brukar flaskan ha fått en fällning på glasets insida och vinet är därmed klart.

I glaset serveras en utåtriktad, fokuserad nos med aromerna fint samlade i det ljusare spektrat. Massor av nymosade röda körsbär och ett klockrent drag av jordgubbskompott. Är det jordgubbssyrah eller jordgubbsgrenache? Vi har hela tiden tänkt att det är syrahdelen i den här versionen som doftar så, men vem vet? Lavendel och syrah-violer, carignan-knallpulver, salmiak och eneträ, småkirschiga grenache-körsbärskärnor, ett ångande hölass och ett stänk av hästsvett. En naturupplevelse! Det är bara att sluta ögonen och fara iväg till Hérault.

Känslan vi får i munnen är oh so smooth 'n' juicy (varför börjar vi tänka på engelska när smaken egentligen är saftig och mjuk?). En inbjudande karaktär av mogen bärfrukt som fått ett mjukt uppkok och blivit till fin kompott, plus en aning av engelsk lakrits och ljus olivtapenade. Aromerna är skinande röda med balanserat stöd av frisk fullmogen fruktsyra, omärkbar alkohol (13%) och tanniner så vänligt småbusiga att man blir alldeles bortkollrad. Helt förträffligt, tycker S. Men trots en utmärkt balans och en redan närmast total drickbarhet finns fortfarande något mustigt och aningen ofärdigt över det hela, och mycket kommer att hända över det närmaste halvåret. Oh ljuva charmiga ungdom, vi ses igen!


Ska vi anlägga ett mer kritiskt perspektiv så saknas det mörkare registret och den kraftfulla dimensionen i nollsjuan, den tuffa örtigheten i nollsexan och den svalt violtonade stramheten i nollåttan. Men här finns något alldeles eget som bara årgång nollnio har, och man behöver inte vänta för att få veta vad. Gör sällskap med korkskruven och några vitlöksstinna lammkotletter för vidare utforskningar...



Importeras av Vinik, kostar 160 kr.

Riesling 2005: Breuer Terra Montosa vs. Juliusspital Würzburger Stein GG

Det var alltför länge sedan vi ställde till med en "titelfight". Kvällens ugnslax med pepparrotskräm ropar efter fylliga rieslingviner, och något säger oss att just dessa två dricks bäst nu. 2005 gav en perfekt fruktmognad men har i vissa fall inte den där stringensen som ger löften om att hålla riktigt länge. Skruven nästa, varför vänta?

Terra Montosa består som vanligt av "outtakes" från Breuers fyra bergslägen i Rheingau. Inte de allra bästa lotterna, men ett bra genomsnitt av Rüdesheimer Berg och Nonnenberg. Jordmånen består av kvarts och skiffer i vingårdar med perfekt söderläge och runt 60 graders lutning ner mot Rhen.

Würzburger Stein är en av få stora vingårdar som befinner sig inom gränsen för en storstad. Vingården är rejält brant - 30 till 80 grader - med sydlig exponering ovanför floden Main och en jordmån av muschelkalk. Hela 85 hektar gör detta till ett av Tysklands största Einzellagen. Ungefär en tredjedel tillhör Juliusspital.

2005 Georg Breuer Rheingau Riesling Terra Montosa har en ljust gyllene nyans. Doften är utvecklad men måttligt fokuserad, med aromer av torkad tropisk frukt, mandel, sockerdricka, ljusa örter, dill, skaldjur, rostigt kranvatten och nyputsat silver. I munnen får vi en ganska rik, drygt medelfyllig smak med hög fruktmognad, uppskattningsvis 10-12 gram restsocker och en vänligt avrundad syra. Greppet är måttligt bra, men längden bättre. Mineralerna friskar upp med en kvillrande känsla av bikarbonat utan bitterhet. Ett gott och tillfredsställande vin, utan att vara stort. Allra bäst när det släpptes, så drick nu medan syran håller.

2005 Juliusspital Würzburger Stein Riesling Grosses Gewächs är gyllengult i färgen. Doften är väl utvecklad och fint definierad. Här finns feta, smöriga, nötiga och oljiga inslag som för tankarna till både strömming (sic) och skalolja från citron. Frukten förenar rena, druviga drag - lite som färsk gul persika och ananas - med mognadstoner som drar åt burkad frukt, inklusive metallen. Upplevelsen i munnen är rik, mjuk och fyllig med avrundad syra, solmogen druvighet, fin sprits och bra mineraltoner i en fokuserad, intensiv, smått kryddig smak. Ingen jordbitterhet står att finna hur vi än letar. Hela intrycket präglas av elegans och klingande renhet - här får vi en uppvisning av riktigt hög klass. I vår smak var detta som allra bäst vid första smakprovet för tre år sedan, men vinet kan nog utvecklas lite till om man så önskar.

Titelvinnare till laxen blir utan tvekan Würzburger Stein. Till mat behövs fokus och riktning, och här får vi precis vad vi hade hoppats och önskat oss. Kombinationen av fetma, renhet och mineral påminner inte så lite om Bründlmayers 2009 Lamm Grüner Veltliner vi provade igår. Den här versionen av Terra Montosa är både lättgillad och läskande men vi hittar inte definitionen och greppet i ett stort vin.

Puh, skönt med ett styrkebesked från Juliusspital efter den nedslående nollåttan nyligen. Vi får hoppas på nollniorna. Terra Montosa var avgjort ballare i svala 2004 - när Bernhard Breuer fortfarande var i livet - och några nyare årgångar har vi inte smakat av denna cuvée. Har ni?

ps. Första flaskan av 2005 Würzburger Stein GG här. Första testet av 2005 Terra Montosa här.

pps. Vi provar att befria texten från de distraherande poängsiffrorna, och låter dem husera i Cellartracker så länge.

Moment 22

Joseph Hellers krigssatir "Catch 22" från 1961 - läser man den fortfarande? Kan man fortfarande referera till den, eller har begreppet "Moment 22" slutligen uppgått i gruppen "döda metaforer"? Oavsett vilket så känner nog de flesta till precis vilken typ av situation som åsyftas...

Ett klockrent exempel har framställts av Munskänkarnas Utbildningskommitté, även kallad UKOM. Är det bara vi som får associationer till östtysk byråkrati av namnet? Det kan förstås hänga ihop med den östtyska finess med vilken man utformat examinations-gången för 3-betyget. Här har man verkligen tänkt till för att skapa maximalt med krångel.

3-betygsutbildningen börjar 12 oktober och pågår till den 1 februari. Redan den 13 november förväntas man skriva det teoretiska 3b-provet - utan att ha hunnit tillgodogöra sig de extra kunskaper som de praktiska kurstillfällena garanterat kommer att ge. Men inte nog med denna obegriplighet. Klarar man inte det teoretiska 3b-provet, får man inte göra ett försök på det praktiska prov som är planerat till februari 2011. Inte ens de som nyss betalt 5 500 kr för kursavgiften! Det sägs att UKOM tycker att det blir för många provdeltagare då, det är ju en del dyrare viner som hälls i blindprovningen. Men det går fler tåg - nästa avgång är redan 2013!

Åsikter i frågan kan förmedlas på adress: ukom@munskankarna.se


ps. Det är alltså lite körigt just nu. Tids nog ska vi kanske hinna blogga också.

2006 Horst Sauer Escherndorfer Lump Riesling GG

Juliusspitals GG fick oss att bli rejält oroliga i måndags. Hade vi till slut upptäckt frankenrieslingarnas svaga punkt? Kanske vi helt enkelt inte gillade stilen längre? I stunder av tvivel är det säkrast att kolla med en mästare.

2006 Horst Sauer Escherndorfer Lump Riesling GG kommer i en ljust gyllene färgnyans. Doften bjuder på humlehonung, och en aning av weissbier. I den rika frukten noterar vi grape, ananaspastill, några torkade aprikoser och lite burkad persika, och så något grönt som påminner om barrskog. En lagom senskördad karaktär med fräschören helt bibehållen, full av kittlande mineral och kryddörter.

I munnen får vi en intensiv, fullmogen frukt där syrabalansen fortfarande ligger precis rätt. Kraftfull mitt och en lång avslutning som är ruggigt mineralstinn - snarast salt - med drag av bikarbonat och en jordbeska av det elegantare slaget. S uppskattar grapefruktbitterheten men är inte överens med jordbeskan, medan T mest bara blir golvad av vinets personlighet. Den här nollsexan sitter fint nu, men det är ingen brådska. Horst Sauer har vårt förtroende. (91-92)

2005 Feudi di San Gregorio Taurasi

2005 Feudi di San Gregorio Taurasi är tätt i färgen, rödsvart med blå nyanser. Det uppför sig ungefär som en ung bordeaux i glaset. Doften är vidöppen för utforskning, med rejäla stopp mörk tobak, mörk choklad, tjära och vaniljstång i en rättfram fatkaraktär. Frisk mynta öppnar upp näsborrarna åt andra örter som oregano och salvia. Ett par vrid på svartpepparkvarnen regnar ner över den typ av frukt som Drucket en gång gav det kreativa namnet plorsbär. Snart är vi tillbaka i de franska ekfaten med snygga noter av kronblad och cederträ.

I munnen återkommer aromerna från doften på ett balanserat sätt. Den superproffsiga fathanteringen leder oss till bordeaux - tänk Giscours eller moderna merlotviner - och frukten är stor nog att balansera både 85-procentigt chokladbittra tanniner och nya fat. Smaken är fyllig men inte eldig, druvmogen men inte alltför sötfruktig, modern men inte överjobbad. Myntan friskar upp i avslutningen. På sitt sätt mer franskt än italienskt i stilen ger vinet intryck av att vara klart dyrare än det är, och har stoppningen och tanninerna som behövs för att möta såväl ryggbiffar som entrecôter. Detta är rrredigt vin, för att tala jättebôrska. Drickfärdigt nu med potential att utvecklas i flera år till. (89)

Nog får man mer av ursprungstypicitet i Mastroberardinos Taurasi Radici, men även detta pryder sin plats på matbordet.

Läs mer om vinet på Feudi di San Gregorios hemsida. Det finns gott om flaskor kvar i systembutikerna.

Rieslingduell Wachau: Alzinger vs. Hirtzberger

Sverker Magnusson grejade onsdagskvällens nöje med bravur. Låt oss vara lata och använda guds gåva till mänskligheten - cut 'n' paste:

"Duellanter: Leo Alzinger (Unterloiben) och Franz Hirtzberger (Spitz)

Vapen: Riesling Smaragd 2009

Extranummer: 2 x äldre Riesling Smaragd

Bakgrund: Riesling & Terroir i Wachau. Samma druva, år och producent...olika doft och smak."

Föråkare:

2008 Leo Alzinger Dürnsteiner Riesling Federspiel (88)

Tävlande, flight 1:

2009 Leo Alzinger Liebenberg Riesling Smaragd (91)
2009 Leo Alzinger Loibenberg Riesling Smaragd (92+)
2009 Leo Alzinger Steinertal Riesling Smaragd (93+)

Extra 1:

2001 Leo Alzinger Hollerin Riesling Smaragd (90)

Tävlande, flight 2:

2009 Franz Hirtzberger Setzberg Riesling Smaragd (90)
2009 Franz Hirtzberger Hochrain Riesling Smaragd (93)
2009 Franz Hirtzberger Singerriedel Riesling Smaragd (94+)

Extra 2:

2000 Franz Hirtzberger Singerriedel Riesling Smaragd (91)

Helt olika stilar, egentligen lika bra fast på varsitt sätt. Fräschör eller rikedom? Skördedatumet gör hela skillnaden. Vi charmades av Alzinger, men imponerades av Hirtzberger. I grenen drickbarhet är det Alzinger som får guldstjärna, ledigt en procent mindre alkohol.

Vad tyckte ni som var med?

ps. Alzinger importeras av Origo, Hirtzberger av Carovin. Fortfarande är det nollåttorna som gäller i butik och i BS.

2008 Domaine Gauby Les Calcinaires Blanc

2008 Domaine Gauby Les Calcinaires Blanc har en underbar och ovanlig doft där man får jobba med associationerna. Med sin druviga karaktär påminner den närmast om vita hallon (!) och apelsiner, med väldigt diskreta godistoner som liknar peach melba och polkagris (!). Fläderblom är inte helt långsökt, och så något mer druvmoget som liknar lindblomshonung. Ett fantastiskt fint och fokuserat intryck -
men framförallt rent som en fjällbäck, med massor av mineraler.

Smaken är extremt välbalanserad, allting sitter på precis rätt plats. Den är mineraldriven på ett alldeles fascinerande sätt, som om man hade pressat vinet rakt ur kalkstenen. Aromerna från doften går igen i den daggfriska smaken. Vi hittar en god fruktighet i anslaget, men den är ändå knastertorrt presenterad. Smaken blir som allra mest bestämd i avslutningen, när stenen tar över. Här finns så många goda intryck att suga på i eftersmaken.

Svala årgångar är onekligen magiskt för vita från högre lägen i Roussillon. Och Gérard Gauby missar förstås inte chansen att fånga magin. Man vill bara hälla upp en skvätt till, och vara med på ett hörn när stjärnstoftet regnar ner. Detta är ett fantastiskt vitt, och så klart biodynamiskt. Förmodligen den bästa årgång vi hittills smakat av Les Calcinaires Blanc. (91-92)

Vad är då detta för något? Jo, 50% muscat, 20% maccabeu och 30% chardonnay från höjderna i Roussillon. Skördeuttaget är lågt, 25 hl/ha från gamla stockar. Vinet tanklagrades och landade på 12,5% alkohol. I Frankrike och Tyskland kan man lätt hitta det för €12 till €14 vilket förstås innebär allra bästa tänkbara prisvärde. Vad kostar det för slutkunden i Sverige? Vi vet inte exakt, men till restaurang 139 ex moms.

Tredje varuprovet från Wine Trade befäster känslan av att det är hit man ska vända sig om man bara nöjer sig med det allra bästa. Får vi be om lite fler viner listade i BS?


ps. Nyss hemkomna från en introprovning med stockholms-munskänkarna kan vi bara konstatera att Juliusspitals 2008 Würzburger Stein Riesling GG (299 kr) inte har skymten av en chans mot Gaubys enklaste vita. Övermoget i en sval årgång, med lägre syror och dessutom jordbittert. (86) Hur bär de sig åt, frankerna?

Två sköna ungrare från Wine Trade

Viner från gränsområden är rätt exotiskt, eller hur? Italienskt vinhantverk från slovenska vingårdar - eller varför inte österrikiskt från ungerska? När vi nyligen provade Uwe Schiefers 2008 Pala Blaufränkisch - som vuxit i en arrenderad vingård på andra sidan ungerska gränsen - var det egentligen bara maten som saknades. Ett varuprov från Wine Trade ger oss chansen att fixa till den saken. Boeuf bourgignon är den mat vi föreställer oss ska passa allra bäst.

Ett annat vin som golvade oss i somras är Demeter Zoltáns 2007 Veres Furmint. Döm om vår glädje när det andra varuprovet är systervinet Kakas. Enligt baketiketten "Ultra limited production dry white wine from Tokaj. Part of a series of five single vineyard releases. Production 1300 bottles."

2007 Demeter Zoltán Kakas Tokaji Furmint har en citrongul färg. Doften är mycket personlig och egenartad, med drag av honungskaramell, ananaspastill, citronolja, gula äpplen, rökiga mineraler, grus och sten. Smaken är helt utjäst med mogen frukt i stadig syrakorsett, avvägd smörighet och småfet citronolja i en munkänsla som av krossad sten. En elegant liten äppeloxidation kommer till när vinet får mer luft i glaset. Drickupplevelsen är helt förtrollande. Torr vingårds-furmint klättrar allt högre upp på önskelistan. (93)


2008 Uwe Schiefer Pala Blaufränkisch har en medelintensivt blåröd färg. Doften förenar rejäla vrid på svartpepparkvarnen med kryddighet som av muskotnöt. Bärfrukten är vidöppen med toner av viol, skogsbär, lakrits och mineral. I munnen får vi en pepprig, superfrisk smak med sval, tät, intensiv, något bläckig frukt. Skön muskotkrydda på tungan, mineraler och sjungande friska lingonsyror i avslutningen.

T: snarlikt en sval ung côte-rôtie utan nämnvärd ek. S: jag gillar verkligen det här, slankhet och syror som en ungtuff pinot, med behagligt låg alkohol (12,5%). Föredrar man att dricka framför att prova, så är detta mitt i prick. Ett enastående matsällskap, och efter maten pur läskande lycka. Inte minst för vänner av norra rhône.
(90-91)

Man måste säga att Wine Trade väljer sina viner med största omsorg. Läs mer här och här.

ps. Sa vi att båda vinerna är biodynamiska?

pps. I restauranglistan hittar vi Kakas för 199 kr och Pala för 198 kr. Priser ex moms. Privatimport.

2007 Château La Tour Carnet

Efter onsdagens provning är det komplett omöjligt att motstå Bernard Magrez' publikfriande trollkonster. Vi rycker korken på nysläppta nollsjuan och blir inte det minsta besvikna. En bit brie de meaux funkar som sällskap, även om vinet kanske är som allra godast på egen hand.

2007 Château La Tour Carnet Haut-Médoc Cru Classé är stort, öppet och utåtriktat på nosen. Mörkaste kvalitetschoklad, espresso, mörk kola, mynta, cassis och mörka plommon - plus rejält fet fuktig blomjord. Dessutom får vi en grusig mineralkänsla och ett litet stall runtom knuten. Superläckert! Det är så här man bär sig åt för att fjäska utan att förlora ansiktet.

Smaken är len, frisk och rikt fruktig, saftig med chokladiga tanniner. Om man ska vara kritisk är den egentligen ganska måttligt tät, men istället extremt drickbar. Vi får några riv på muskotnöten i mitten och uppfriskande mynta i avslutningen. Eftersmaken är tillfredställande, varken kort eller lång. Vinet är perfekt balanserat att njuta nu på frukten, drickbarheten fullständig redan ikväll. Ett imponerande proffsjobb. (90)

Ni är väl förmodligen redan på jakt efter de sista flaskorna i septembersläppet? Ta det lugnt, vinet finns att köpa via tyska näthandlare för bättre pris än det svenska (kolla pro-versionen av
wine-searcher.com) Det vore kul att höra fler synpunkter på denna oblyga publikfriare.

ps. Testa också mötet med fin mörk choklad - Valrhona, Lindt eller vad ni vill. Det är precis samma aromer som möts i munnen.

2006 Matteo Correggia La Val dei Preti Nebbiolo d'Alba

Vi ugnssteker rådjur och snor ihop en gräddsås med murklor. Till det är vi sugna på att testa ett vin som gjorde bra ifrån sig när Sara Palma var på stockholmsbesök i juni. Matteo Correggia är ju en producent åt det klart moderna hållet men trillar aldrig i fällan som stavas ekbeska och osnygga trätanniner. La Val dei Preti är en sydvänd vingård i Canale, Roero som, liksom nyligen testade Valmaggiore, domineras av sand och kalkgrus. Efter en påtagligt kort maceration - 6-8 dagar med frekventa överspolningar - landade vinet i barriques varav hälften nya, där det sedan vistades under arton månader. Nu borde varnings-klockorna börja ringa, men se, det ska inte visa sig vara någon fara. Inte alla klumpar till det med faten.

För att det inte ska bli en busenkel promenadseger på egen hand ställer vi upp en motståndare. En rikskändis, kan man nästan säga vid det här laget.

2006 Cascina Cucco Barolo Cerrati har en öppen, utåtriktad, svinläcker doft av hallon, lakrits, tjära och kryddor med en liten fläkt av cognac som är typisk för det här vinet. Extremt välbalanserat, slankt och snyggt i munnen med härlig syra och superb intensitet. Medelstora mogna tanniner och en god körsbärskärnighet bjuder perfekt motstånd till möra lilla bambi. Smaken fyller verkligen ut efter man svalt och de söta tanninerna fortsätter att jobba länge - tänk er en sträv version av marabou mjölkchoklad med mintkrokant. Med sina 14% är det precis lagom hedonistiskt och semi-modernt - lite som en mini-Bric dël Fiasc. Jo minsann, butiken är öppen! Riktigt gott skit! (91)

2006 Matteo Correggia La Val dei Preti Nebbiolo d'Alba har en elegant kalkmineralisk doft med salmiak, ljus tjära och en diskret antydan till spillning över fint klarröd, återhållsam frukt av vinbär och hallon med lite limtoner. Smaken är mjuk, slank och mineralisk med frisk god syra. Fina aromer, lättare tanniner, något tamare grepp än Cerrati, och inte lika långt i slutet. Elegant och behagfullt vin, närmast burgundiskt, där stenen märks i avslutningen. Ny-eken stör inte över huvud taget. Kanske saknas den definitiva wow-faktorn, men stilfulla grejor är det hur som helst. (90)

Cerrati avgick alltså med segern till viltet. Men med sina friska syror är Val dei Preti ett läskande vin att sippa innan maten och efter.

Val dei Preti finns i BS och kostar 269 kr. Bristly importerar.

Cerrati finns hos Carlo Merolli och kostar 165 SEK. Just nu haglar ruggigt fina erbjudanden över oss nätsvenskar. Missa inte att sätta upp er på mejlinglistan.

Bordeaux 2009 på Nordiska

Saknas text? Kolla här.

Munskänkarna provar septembernyheter

Här är vinerna vi provade igår. Det vore kul att få höra vad ni tyckte, ni som var där...


2009 René Muré Signature Alsace Gentil 92 kr

Ung, charmig nos med parfymerade drag av muscatdruva, vit persika och litcheefrukt. Kanske tittar alkoholen fram på ett aningen störande sätt. Den nästan torra smaken är rik i både munkänsla och aromer: mogen fruktkorg som av persika, päron, litchee, äpplen. Fullt okej syra och en lite kryddig struktur som bjuder motstånd. Har man inte problem med parfymerat vitt, så kan det vara värt att prova till en lökpaj eller liknande. Riktigt gott på ett okomplicerat sätt. (85)

Om Edelzwicker är det enkla druvblandade vardagsvinet, så är Gentil ett steg upp i kvalitet. En Gentil är oftast byggt runt sylvanerdruvan men ska också enligt reglerna innehålla minst hälften av de ädla sorterna. I detta fall handlar det om 25% sylvaner, 25% gewurztraminer, 24% pinot blanc, 16% riesling och 10% pinot gris. Druvsorterna ska vinifieras var för sig och godkännas som AOC Alsace innan de blandas. Vinet mognade på sin jästfällning under ett halvår i ståltankar.



2007 Domaine Jaeger-Defaix Rully 1er Cru Les Cloux 199 kr

Doften är fortfarande ung med drag av nötter, smör, vanilj, kryddlåda, rostat bröd och dito eneträ. I munnen serveras en skön balans mellan frukt, syra och alkohol, med aromer av gula äpplen och en hyfsat mineralisk karaktär. Faten är lite väl uppenbara just nu, men det ser ut att fixa sig med kortare lagring. Den goda syran och en viss grapefruktbeska bjuder motstånd och ger en stram avslutning och en ganska så lång eftersmak. Inte dumt alls och dessutom bra utdelning för pengarna. Kommer att vinna på något års lagring. Rekommenderas. (89)

Bonnbourgogne är ju inte det sämsta, och côte chalonnaise är bra på vitt. Vinet uppfostrades under ett år i ett- till femåriga fat, med batonnage, därefter i 18 månader på flaska.


2009 Cloudy Bay Marlborough Sauvignon Blanc 199 kr

Uttalad doft av fläder, nässlor och vita vinbär med bladen kvar, plus lite lime och fruktsoda. Syran är ganska påtaglig men också lite disharmonisk och saknar det där fokuset man gärna vill ha i en bra sauvignon blanc. Avslutningen är kort och fruktig på typiskt nyzeeländskt vis. (85)

Inte alls vår stil, och som vanligt tycker vi att Cloudy Bay underprestererar sett till både pris och (vad som är kvar av deras) renommé. Skärpning!



2006 Cloudy Bay Te Koko Sauvignon Blanc 259 kr

Vinet lockar med en ganska läcker fatrostning där vi noterar vanilj, smör, nötter, lim och en antydan till nougat/arrak över måttligt väldefinierad frukt som liknar vit persika och vinbär. Smaken har god fruktighet och en rätt ansenlig fat-kraft som tyvärr blir lite klumpigt ekbesk och snudd på eldig i slutet. Väldigt tveksamt prisvärde. (86)



2007 Arnaldo Caprai Montefalco Rosso 119 kr

Nu är det andra gången på två veckor som vi provar det här vinet. Vi trycker på resetknappen och kör igång på ny kula. Nosen är öppen med röda och svarta körsbär, cocktailbär, macererade körsbär, tobak, gummi och lite blomvatten. Ikväll doftar det godare än sist! I munnen ett fylligt vin med härligt rustika tanniner av det grövre slaget. En osöt karaktär och en viss bitterhet gör smaken ännu mer bestämd, men alkoholen håller sig undan, sitter och trycker inne i mitten utan att våga titta fram. Det här ger ett hederligt, rättframt intryck och vinner vår sympati i längden. Rejäl mat är förstås ett måste, och kortare lagring kan inte heller skada. (87)

Så mycket roligare än nolllfyran! Och har det inte blivit billigare, dessutom? Här ger vi tummen upp och bokar in omtest i skarpt läge på hemmaplan. 70% sangiovese, 15% sagrantino och 15% merlot. Ett års mognadslagring i använda fat, stora som små. 14,5% alkohol balanserar utmärkt med resten av komponenterna.


2006 Umani Ronchi Cumaro Conero Riserva 159 kr

Doften är återhållsam, med en första början till mognad. Som vanligt med Cumaro är det rätt mycket ek i presentationen, med bittermandel och choklad över typiskt italiensk frukt av körsbär och plommon. Smaken är medelfyllig och smal runt midjan, ganska tanninrik på ett lite snipigt, ettrigt sätt och heller inte helt tillfredsställande vad gäller frukten. Värme och ekbeska i avslutningen drar ner helhetsintrycket. Knappt värt slantarna. Pass. (85)

Vi gillade verkligen Cumaro när de dök upp i början/mitten av nittiotalet, men minns dem som bättre än detta smått anemiska och lätt ogina vin. De har heller inte gjort särskilt bra ifrån sig på mässor och vindagar. Nuförtiden blir det blir alltid lite för mycket ek i förhållande till frukten.


2007 Craggy Range Te Kahu Gimblett Gravels Vineyard 199 kr

Doften är god, och aningen syltig med mogna solvarma bär, inte minst plommon. Fin mynta och eucalyptus, varm kryddighet och ljus tobak. Smaken är ganska rik och intensivt fruktig, slank och läskande, vänlig till sin karaktär, utan större motstånd i tanniner eller syror. Tydlig värme i avslutningen bidrar till hyfsad längd. Lagom utvecklat nu och därmed fullt drickfärdigt. (87)

Inte riktigt vår stil men utan tvekan rätt skönt och gott ändå. Hawke's Bay på östra nordön är Nya Zeelands odiskutabla ledare när det gäller bordeauxdruvor. Här handlar det om 54% merlot, 17% cabernet franc, 14% cabernet sauvignon, 14% malbec och 1% petit verdot. 20 månader på franska ekfat, varav 20% var nya. 14% alkohol.


2007 Château La Tour Carnet Haut-Médoc Cru Classé 283 kr

Så där ja, nu snackar vi! Färgen är tät, mörk, rödsvart som sig bör. Doften är rent ut sagt skitläcker med oblyga noter av mynta, mörk bitter choklad, rostat kaffe, mörk kola, vanilj, inlagda mörka och röda bär, samt en perfekt liten blaja precis runt hörnet.
Smaken är sval, medelfyllig, helt osöt, och rätt så tanninrik med karaktären av mörk bitter choklad och espresso. Visst kan man anklaga vinet för att sakna lite stoppning i mitten, och visst är väl längden inte mer än måttlig. Men vad gör det, då är det ju bara att ta en klunk till. För detta är inte ett vin man spottar ut. Vi provare fann oss plötsligt stå och svälja, njuta i fulla drag - och så en klunk till för säkerhets skull. Med sin tydliga merlotkänsla representerar vinet en modern, publik, kommersiellt vinnande stil som måste vara helt omöjlig att värja sig för. Vi faller alltså pladask. Så langa fram entrecôten, eller drick vinet till en brie de meaux, eller rakt upp och ner. Njutning garanterad, om man bara är det minsta sugen på bordeaux. Bör drickas igen. (89-90)

Bernard Magrez vet uppenbarligen hur en slipsten ska dras. La Tour Carnet blandar 50% cabernet sauvignon, med 39% merlot och 11% cabernet franc. Vingårdarna domineras av samma grus som vi hittar i Pauillac och Saint-Julien. Vingårdsmetoderna är moderna med beskärning av lövverket för maximal mognad. För att koncentrera vinet, eller snarare öka andelen skal i musten, använder man sig av saignée. Jäsningen sker vid högre temperatur - 32 grader - och hela macerationsperioden är en månad lång. Uppfostran tar arton månader i rostade fat, varav hälften är nya.


2006 Torbreck The Steading Barossa Valley 329 kr

Mörk, tät färg med bruna och blå reflexer. Doften är rätt châteauneuf-lik, men mer bränd i tonerna, ungefär som smält socker, vidbränd kola och läder. Vi får varm grenachefrukt med plommon och jordgubbssylt, och så rostade fat med lakrits och varmt kryddiga drag av nejlika. Eucalyptusen svävar ovanpå och berättar tydligt att vi är i Oz. Smaken är sötfruktig, kryddig och rätt välbalanserad. Varm förstås, men utan direkt eldighet. Tanninerna är lena och syran känns inte tillsatt. Dock saknas den där riktiga intensiteten och det exceptionella lyftet vi noterar i glaset bredvid. Avslutningen blir lite för söt och eftersmaken lite kletig vilket drar ner intrycket. Inte precis de salmiaksalta mineraler man brukar bli bortskämd med i châteauneuf-du-pape! Genom att kombattanten i glaset bredvid är så bra, framstår vinets svaga sidor tydligare. Men det borde vinna på lagring, inte minst genom att sötman torkar in i vinet. Pass, men (89) om man gillar stilen.

Torbrecks tolkning av den legendariska förebilden från rhône. 60% grenache, 20% shiraz och 20% mataro (mourvèdre). Druvorna kommer mestadels från gamla bush vines. Musten jäste i öppna kar och vinet mognadslagrades under två år i 300-liters ekfat.



2007 Domaine de Villeneuve Châteauneuf-du-Pape Vieilles Vignes 338 kr

Sådär, nu snackar vi igen. Wow, vilken doft! Först lite sydfransk funk, som dock snart blåses bort av friska fläktar från garriguen där vi snappar upp violer och andra blåa blommor, lavendel och vilda provençalska örter. En gnutta syrah-gummi, salmiak, sötlakrits och nori-ark gillas. Tydliga marmeladfikon är alltid läckert, likson grenachens bästa jordgubbssylt och hallonreduktion. En ursnygg kryddlåda öppnas upp efter hand. I munnen gör vinet en livlig entré, med syran något prickad av koldioxid (biodynamikerns alternativ till mera svavel). Munkänslan är viskös och len som siden, hallon- och fikonaromerna högintensiva. Strax efter mitten är det dags för mineralerna att glänsa, salmiaksalta och torrt uppfriskande i avslutningen. De hänger med hela vägen genom eftersmaken som blir extremt lång och lustfylld, utan hetta från alkoholen som förmodligen är 16 även om det står 15 på etiketten. Med sin årgångstypiska fräschör är detta ett alldeles enastående vin, och dessutom går det fint att dricka nu. En av de mest intressanta nollsjuorna vi provat, ett stort utropstecken! Vi ses igen. (93-94)

En väldigt positiv överraskning - mycket bättre än den alkosöta, sötlakritsindränkta nollsexan. 70% grenache, 16% mourvedre, resten syrah, cinsault och clairette. 60-100 år gamla stockar, biodynamiskt odlade. Fyra femtedelar mognade i betongtank, resten i gamla fat.



2006 Renato Ratti Barolo Marcenasco 343 kr

Medelljus rubin med tegelkant. Doften är sötfruktig med toner av lim och björnklister, bittermandel, en aning av tjära. Måttligt komplex frukt som av slånbärssaft plus hallonsaft. Fatrostning med choklad, kryddor och tobak, tydliga godistoner. Smaken är medelfyllig, saftigt hallonfruktig, relativt tanninrik, men framförallt med en lättsam och lite tillrättalagd personlighet. Syrorna går igenom bättre än senast vi sågs, vinet känns inte fullt lika cola-jolmigt, men har ändå en bra bit kvar till enastående. Efterklangen är aningen kort och lite gles i svansen. (88)

Kommentar till betyget: det här är i princip en standardbarolo. Stor produktion och dessutom rätt tillrättalagd i stilen. Ska därför inte kosta 343 kr. Basta!


2006 Renato Ratti Barolo Conca Marcenasco 499 kr

Mörkare brunröd till rubin, aningen matt uppsyn. Doften är stor, utvecklad och rejält komplex med bra definition av aromerna. Jordgubbssylt, slånbär, körsbärskärnor, bittermandel. Lyxig parfymkänsla komplett med puderdosan. Karamelliserat socker, igloo cola, choklad, bourbon vanilla, krondill, nötter, tjära skeppsvirke - rätt tydlig ek alltså. Mörka penseldrag i botten av doften, gott om basregister bland piporna. Smaken är något volatil, fyllig och kraftfull smak, med rejält sträva tanniner, saftiga slånbär, salmiak och tjära. Lite grövre, ekigare tanninstruktur än i den påtagligt eleganta Rocche. Ungdomlig känsla av körsbärskärnor i mitten av smaken. En helt annan längd än i Marcenasco - men inte lika enastående lång som Rocche. (91)



2006 Renato Ratti Barolo Rocche Marcenasco 593 kr

Ljusare rubinröd med tegelkant och några blå nyanser, påtagligt fin glans och lyster. Elegant, eterisk, återhållsam doft som framkallar bilder av blommande natur, nylackade fönsterramar och målarbutik med lim och andra volatila lösningsmedel. Rätt tydlig ny ek - bittermandel, lite späntved - men jäkligt snyggt genomfört. Ljusblåa blomtoner över en återhållsam, fortfarande knuten rödfrukt som ger antydningar av röda vinbär, slånbär, körsbär och hallon. I munnen gör vinet en elegant silkig, fint avvägd entré. Aromerna domineras av finaste röda vinbär med assistans av de andra bären. De ursnygga tanninerna griper ordentligt tag strax efter i mitten, vinet kickar igång lätturbon och skickar iväg avslutningen i en mycket längre båge än Conca klarade. Som väl framgår pratar vi om ett alldeles enastående vin, med tydlig mineralkänsla och fantastisk längd. Semi-modernt i sitt utrycket - men köper du detta så tänker du nog lagra i minst tio år och då har vinet hunnit integrera faten. Matchar man med rätt mat (tryffelrisotto!) och luftar i flera timmar är det ändå inte helt otänkbart att prova nu. (94)

Månadsprovning & Månadens vin

I morse var vi på Regeringsgatan och plockade ihop kvällens viner. Septemberskörden är väl egentligen rätt gles och spretig, men med hjälp av stenhård selektering - rentav cherry-picking - ser det ändå riktigt ljust ut inför stockholmsmunskänkarnas nyhetsprovning. En hel del av det intressanta finns med, i finurliga och lärorika parbildningar. Tio viner plus tre extraviner från en viss modernare baroloproducent som grädde på körsbären...

Tid 17.30-19.30. Adressen är Näringslivet Hus, Storgatan 19 på Östermalm. 250 pix. Gäster och pröva-påare är också varmt välkomna.

Ses där!

ps. Dagens val, om ni frågar oss: 2007 Domaine Leon Barral Cuvée Valinière Faugères AOC. 80% mourvèdre och 20% syrah från svala nordsluttningar med järnrik skiffer. I stort sett biodynamiska odlingsmetoder, fast utan certifiering. Två års uppfostran i använda barriques. Lågsvavlat. Utförliga smaknoteringar här och här. Ett helt suveränt vin! (93-94)