Jacques Lardière och Maison Jadot

Efter 42 år som régisseur hos Maison Louis Jadot är veteranen Jacques Lardière ute på en avskedsturné som i går kväll nådde Esperanto. Setlistan omfattar ett dussin nummer plus final ur magnumbutelj.
Det mest givna hade väl varit att bränna av ett gäng tvärsäkra raketer från stora och hyllade år, men istället väljer Lardière att lyfta fram och belysa flera knepigare bourgogne-årgångar som 2003, 1997 och 1983. Kanske vill han visa oss att det är de svåra åren som skiljer agnarna från vetet?

Lardière är sannerligen en utmejslad karaktär. Tänk er lika delar närsynt professor, galen konstnär och livsvis filosof. Hans resonemang är inte helt lätta att följa, när han i en mening befinner sig på molekylärnivå nere i den vittrande berggrunden ("zi örrss... zö mözzerröck") för att i nästa sekund summera "zö prroblème is alwayzz to remembörr wär vi ahr and whött vi ahr". Hans språk liksom dansar fram i snabb tretakt, med piruett i vartannat steg. Andemeningen i hans filosofi är i alla fall inte svår att begripa -  det viktigaste händer nere i marken. Här har vi att göra med en övertygad terroirist.

Förmodligen har det inte alltid varit så. Importören Claes Lindquist berättar att Jadot under sjuttiotalet var en underpresterande firma - liksom de flesta andra i Bourgogne på den tiden. Jordarna var uttröttade, skördeuttagen höga och metoderna tveksamma. Någonstans längs med vägen - oklart när, kanske i slutet av 80-talet - insåg Lardière hur man skulle göra för att komma framåt. Men det tar tid att verkställa i ett stort företag med 150 olika viner. Claes menar att Jadot hittade ända fram först med årgång 1999.

2006 Beaune 1er Cru Grèves Le Clos Blanc (Dom Gagey)
2003 Meursault 1er Cru Perrières
1998 Puligny-Montrachet 1er Cru Les Combottes (Dom Jadot)

Men redan 1998 kunde man uppenbarligen få till det. I den första trion var Les Combottes det mest eleganta vinet. Här kunde vi njuta en alldeles ren frukt utan oxidationstoner, med drag av både lemon zest och lemon curd. Slankt och friskt, ungdomligt som en granita di limone, med perfekt skärpedragning i den kalksteniga syran. Nolltrean från Perrières är själva motsatsen: rik, fet, guläpplig, smörig, ekig, oxidativ. Trots den varma, breda karaktären finns en hyfsad syra och stenig spänst i smaken. Gott!

1997 Chassagne-Montrachet Les Grandes Ruchottes
2003 Batard-Montrachet Grand Cru
1978 Corton-Charlemagne Grand Cru (Domaine des Héritiers)

Och det gick tydligen att göra bra vin även på 70-talet! 1978 Corton-Charlemagne har en makalöst läcker doft med en utveckling och komplexitet man sällan får uppleva. Förföriska toner av torkad frukt, späntved, honung, aprikos, terpentin, bokna äpplen och flintrök vävs in i varandra så att det är omöjligt att säga var det ena börjar och det andra slutar. Tyvärr serveras vinet alltför kallt, men även när temperaturen stiger blir det tydligt att doften är en större upplevelse än smaken. Här finns massor av bredd och djup, men kanske saknas den där riktiga spänsten. De mineralrökiga sensationerna i finishen går i alla fall inte av för hackor.

2006 Gevrey-Chambertin 1er Cru Clos-Saint-Jacques (Dom Jadot)
2003 Beaune 1er Cru Clos des Ursules (Domaine des Héritiers)
2001 Latricières-Chambertin Grand Cru
2000 Moulin-à-Vent Clos des Rochegrès (Ch des Jacques)

Clos-Saint-Jacques fångar in oss direkt - precis så här frisk och floral vill vi gärna ha vår bourgogne. Rödfrukten är briljant mellanmörk med ett par violer som garnering, och ett inslag av romerska bågar från faten. Den lilla grönkärvheten är enbart uppfriskande och matvänlig. Svårare har vi att komma överens med den generösa slurk ripasso som årgång 2003 hällt ner i Clos des Ursules. Det skulle till och med kunna bli en hit ute i stugorna, om man bara kunde få in orden "amarone light" i annonsen. Latricières-Chambertin börjar rikt och sensuellt och tycks först harmoniskt, men slutar tyvärr lite ofokuserat och träigt. Clos des Rochegrès visar åskådligt vad man bör göra med Jadots smått barska tolkningar av beaujolais för att få full utväxling: lagra i åtta-tio år.

1997 Pommard 1er Cru Epenots
1983 Chapelle-Chambertin Grand Cru
1976 Corton-Pougets Grand Cru (Domaine des Héritiers)

Ett enda sniff på nittiosjuan från Pommard Epenots får oss att tänka: "jahapp! nu gör Jadot repris på tricket med bloggälsklingen Morey-Saint-Denis -97." Här finns en supertrevlig, uttrycksfull utveckling med glimtar av ostbutik, gammalt läder, nori-ark och havssälta, sjöbod och köttfond. Men dessutom är frukten fortfarande förvånansvärt ungdomlig, vilket ska visa sig med besked i munnen. Här får vi nämligen en snabb och rättfram attack - lite tuff på egen hand, men som klippt och skuren för att möta mat. Det är inte svårt att se åtskilliga års framtid för detta alldeles ypperliga vin. Chapelle-Chambertin bjuder på en fantastisk aromatik i det ljusa spektrat, med indiska krydderier, apelsinskal och ljus choklad. I munnen en lättviktare med elegant, silkig textur men klart tunn i kroppen. Ändå finns en hel del njutning att hämta, inte minst tack vare orientkryddorna och de finsandiga tanninerna. Till sist Corton-Pougets, som serveras från två magnumbuteljer. Den komplexa doften påminner starkt om norra rhône med sin mörka, köttiga frukt. Nejlikor, rotfrukter och lagerblad samsas med torkat kött, slaktarbutik och rostigt järn. Inledningsvis är syran riktigt spetsig och tuff, men snart fyller frukten ut, och efterhand blir vinet bara rikare och silkigare för att sluta som kvällens största upplevelse. Jacques Lardière berättar att 1976 hade en canicule (värmebölja) liknande den i 2003, men att den kom tidigare. Vi applåderar den gamle vinmakaren, hyfsar glasen och vandrar ut i kvällen - lätt star-struck.

Vinunic bjöd in, och Esperanto lagade utsökt mat.
De flesta av vinerna finns att beställa via privatimport.

Vouvray 2010: Domaine Huët Le Mont vs. Clos du Bourg

Lystring, syrafetischister och stenskallar, för nu är det hög tid att shoppa loss på torr Vouvray från appellationens bästa producent - Domaine Huët. Precis som i flera andra europeiska vinområden bjuder 2010 på en sagolik kombo av hög syra, hög koncentration och klockrena mineraler. Hyllningskörerna  har inte låtit vänta på sig. 

Nu har vi följt de purunga vinerna i tre dagar. Efterhand har de så smått börjat öppna upp och visa fler aspekter.

Första kvällen handlar 2010 Le Mont Vouvray Sec i stort sett enbart om ren intensiv citrus och massor av kalksten. Efter ett dygn har det tillkommit några fler drag: en elegant vitblommighet, en aning av vit tulo-pastill, ett gult äppelskal och en liten örtkant. Efter två dygn hittar vi också en försiktig skymt av arrak. Och hela tiden tycks ett moln av vitt kalkgrus sväva omkring över glaset.

Smaken kan i all enkelhet beskrivas som ren. Smaklökarna eggas av en hög och klingande citrussyra med närmast metallisk resonans. Men i den slanka, deffade kroppen finns också massor av extrakt, och en nätt och jämnt märkbar fruktsötma som ändå nästan helt maskeras av syran. Avslutningen är markerat stenig och som sagt absolut ren med envist ringande längd.

Inte helt oväntat uppvisar 2010 Clos du Bourg Vouvray Sec fler likheter än olikheter jämfört med föregående, men de intensiva citrustonerna är onekligen lite fetare och dessutom får de sällskap av lätta stråk av persika och melon. Det är på andra dagen som inslaget av grapefrukt blir mest tydligt. Doften är lite kryddigare, mineraliteten lite "brunare" och förutom en aning av örter, tulo och honung kan vi addera en knivsudd vanilj från använda fat.

I munnen: ännu en rejäl kick. Smaken är lite rikare, lite rundare, lite fruktigare och lite bredare över axlarna. Syra och mineralitet är precis lika närvarande, men liksom en nyans mörkare, och mer inbäddad. Här finns också en viss grapefruktbeska som ger Clos du Bourg en mer kraftfull profil. I vår smak blir funktionen mindre av apéritif och mer av matsällskap.

Syftet med det här lilla testet var framförallt att ta reda på vilket av dem vi helst vill ha mer av. Båda vinerna närmar sig det perfekta när det gäller torr chenin blanc - Le Mont når möjligen hela vägen dit - men detta är ju egentligen doningar som bör lagras i åratal eller rentav decennier för att ge sitt bästa. Le Mont är i alla fall utan tvekan det vin som träffar allra mest rätt här hemma hos oss.

Atomwine, 149 dkk och 149 dkk.

Pinot Nero: Bressan vs. Boccadigabbia - revisited

Häromveckan blev vi kontaktade av Cesarino Gobbi, importör till Marche-producenten Boccadigabbia. Ärendet gällde pinotnero-duellen i augusti, där deras 2004 Il Girone golvades av Fulvio Bressans 2003 Pinot Nero. Producenten hade google-översatt posten och hört av sig till Sverige. Inte kunde väl detta vara möjligt - den flaskan måste ha varit defekt!

Fair enough. Har man åkt på pumpen, så förtjänar man en andra chans. Vi träffar Cesarino över en espresso, och vårt samtal kommer att handla mycket om de besvärliga förutsättningarna för en liten svensk-italiensk deltidsimportör. Prispressande dansk-italienska pushers får sig några rejäla dängar, och så får vi veta varför Cesarinos Marche-viner är så uppseendeväckande prissatta i BS. Nämligen för att kunder i Horeca-sektorn ska inse hur bra restaurangpriserna är! En märklig strategi, om ni frågar oss.

Vi riggar kvällens match snarlikt den förra, med den lilla skillnaden att Bressan nu hunnit fram till 2006 och Il Girone till 2005. Eftersom bägge vinerna är riktiga fullblod, får de vila sig i form ett par timmar i karafferna. För att de ska få bästa möjliga förutsättningar grillar vi en hel bosarpskyckling och serverar den med hasselbackspotatis, gräddsås och gelé.

2006 Bressan Pinot Nero har en öppen, komplex nos med ständigt skiftande aspekter. Först träffas vi  av varma, djupa toner av mörk choklad, tobak och läder - under lätta skyar av grusdamm - men inom några ögonblick plitas den lilla gröna Bressan-signaturen dit, och då tänker vi på friska örter som mynta och oregano, kanske en snutt pelargonstjälk, samt en skrattretande tydlig ton av grönpeppar. Frukten måste beskrivas som supertraditionell - murriga mörka surkörsbär som är urbota italienska men knappast pinotparfymerade. Istället hittar vi en fin liten syltighet som drar åt cassis, fruktkaka och korint - tänk mogen merlot, eller fransk hotellfrukost med kaffe och marmelad. Hela tiden finns en tydlig närvaro av jord, och till slut utvecklas en finstämd blomton. Ändå är det lite svettigt och brettigt, och kanske mer rustikt än elegant. Eller snarare: klart elegant, fast på ett rustikt sätt.

Smaken är mycket intensiv, hårt deffad och tanninrik med markant syra och en hel del citrusbeska. Alkoholen klockar in runt de 13%, druvorna har uppenbarligen macererat länge, och vinet har karaktär av lång mognadslagring. De blandade vinbären blir tydligare i munnen än på nosen, medan avslutningen är en smula kryddig som av nejlika och lagerblad. S hittar likheter med traditionell högra stranden-bordeaux, och det var ju faktiskt där vi landade när vi först blindprovade Bressans 2000 Ego (förmodligen under inverkan av femtedelen cab franc). Ja, pinot noir skulle nog varken bli första, andra eller tredje gissningen på denna nollsexa. Hur som helst: det finns massor av spännande saker att hitta i doften, smaken är redigt kraftfull och matorienterad, och vinet glänser ihop med vår grillade kyckling.

2005 Boccadigabbia Il Girone Pinot Nero öppnar med en väldigt framfusig ton av bittermandel och nysågat fruktträd (tänk till exempel plommon). Sågspånet yr, det är faktiskt en av de mest ekdominerade dofter vi någonsin känt i en pinot noir. Det fortsätter med söt rostning, balsamiska kryddor, svettig lök, rostat kaffe och en parfymerad, tvålig ton som känns påklistrad och klart oangenäm. När man väl pejlat in den - det är inte svårt, vi lovar - så vill man bara stänga av den. För att gå vidare till fruktaromerna så domineras de av mörka körsbär med kompletterande noter av jordgubbe, men utan de murrigare drag som fanns hos Bressan. Istället finns en tydlig likörton, som så ofta när alkoholen parkerat sig runt 14,5%.

I munnen ett stramt, intensivt och kraftfullt vin med sur syra och ekig beska. Den mörka frukten känns märkligt komprimerad, liksom instängd i ett järngrepp av fat. De stora, träiga tanninerna hänger envist med hela vägen ut i eftersmaken. Det är knappast ett behagligt vin att dricka på egen hand, men fungerar ändå förvånansvärt hyfsat till maten, förutsatt att man kan bortse från den störande tonen i doften. Ändå är det väldigt svårt att se hur detta skulle ordna upp sig med lagring. Elegans och pinositet är verkligen inte orden i dagsläget.

För att summera intrycket av Il Girone, så känns det välbekant från nollfyran och kan enklast summeras i ordet "överekad". Det hade varit roligt att få äta upp hattarna och berätta om hur gott det smakade, men detta kraftpaket är inte vår typ av pinne och lär aldrig blir det heller. Vårt bästa råd till Boccadigabbia är att befria kommande årgångar från den gruvliga ekfracken. Druvmaterialet finns nog där, men liksom nollfyran har nollfemman utsatts för grov misshandel i källaren.
Sorry, Cesarino.

Fulvio Bressan gör oss som vanligt på gott humör med sin tydliga signatur och sitt kompromisslöst traditionella vinmakande. Ändå tycker vi att nollsexan förtjänar ett uns av kritik - visst hade det varit ett bättre vin om man kunnat finna åtminstone något tecken på vilken druva det är gjort på? Och den stentuffa, långmacererade karaktären gör att drickbarheten på egen hand tar stryk i längden. Fredagskvällen får sluta med ett par glas 2008 Friedrich Becker Spätburgunder "B", en ovanligt mörkfruktig pfalzare som fyllt ut runt midjan med ett extra år på rygg och hittat fram till en väldigt fin drickfas.

Vinomatik via BS, 693 kr/3-pack
Cesarino Gobbi via BS, 396 kr (varuprov)
Belvini, €18,90. Finns fortfarande kvar!

Bressans nollsexa tidigare bloggad här.

ps. Varför lagar man inte ossobucco med risotto milanese mer ofta? Under lördagskvällen fick vi nog till vår bästa so far. Enda felet: fyra märgben är på tok för lite för tre. Bressan var ännu bättre efter ett dygns luftning, medan Il Girone degenererat till jolmig eksoppa.

Poderi Aldo Conterno: middag med Franco Conterno

Poderi Aldo Conterno ligger oss varmt om hjärtat, sedan länge.
Vi blev inbjudna att dinera med Franco Conterno, den av grundaren Aldos tre söner som är mest inriktad på marknadsföringen. Den berömda egendomens stil lyckas som få andra balansera på slak lina mellan tradition och modernitet, och plockar det bästa från båda hållen. Deras baroli är oerhört fruktrena och polerade, men aldrig det minsta mejkade eller opersonliga. Några av nycklarna till den höga kvaliteten är förstås formidabel terroir, manisk omsorg om vingårdarna och ett lågt skördeuttag. På frågan hur man går till väga i källaren, svarar Franco först att vinerna görs i vingården. All respekt för den inställningen, men man sitter väl inte bara och tittar på druvorna när de kommer in, och väntar på att de ska förvandlas till vin?

Nej, det gör man ju inte. Druvorna skördas i grunda plastlådor, där de ligger i ett enda lager. Det är avgörande att druvorna är absolut hela tills de når avstjälkningsmaskinen. Allteftersom skörden kommer in, fyller man upp ståltankar om 75 hektoliter. Musten börjar jäsa enbart med sina naturliga jäststammar, och temperaturen kontrolleras till 30 grader. Ståltankarna är försedda med roterande paddlar som vänder ner skalmassan i musten. När det gäller tonårsnebban Il Favot, från de yngsta stockarna, använder man paddlarna med hög frekvens för att få hela macerationen avklarad inom en vecka. Målet är att extrahera gott om färg och frukt, men måttligt med skaltanniner. Dessa ska sedan kompletteras med de mjuka, söta ektanniner som små franskrostade ekfat kan bidra med. Tanken med detta är att skapa en fruktig nebbiolo i internationell stil, ämnad för restaurangkunder och nybörjare på druvsorten. Syran är dock omisskännligt italiensk, kan vi intyga.

Men vi som älskar nebbiolo, vi vill ju åt själva druvtanninerna. Att extrahera dem på bästa sätt tar betydligt längre tid. Närmare bestämt fyra veckor, när det gäller Aldo Conternos baroli. Och tänka sig att man kan använda en rotofermentor för att åstadkomma något som liknar traditionalisternas "cappello sommerso". Det är en metod som innebar att skalhatten hölls konstant nedtryckt i musten, men den ansågs så farlig för dem som arbetade med den att den nyligen förbjöds. Man kan dock lugnt utgå från att den hårda kärnan av traditionalister - de som gör källarjobbet själv - inte bryr sig om förbudet.

Tricket som vinmakarbrorsan Stefano Conterno använder sig av, är att låta rotofermentorn gå bara ett eller två varv ett par gånger om dagen och dessemellan låta paddlarna hålla ned skalhatten i timmavis. De kör alltså sina svindyra tvättmaskiner i det här långsam-läget i fyra veckor, för sina baroloviner. Som tack för tålamodet får man en varsam och perfektionistisk extraktion av de mest fruktiga och silkiga tanniner som nebbiolodruvan överhuvudtaget är kapabel att åstadkomma.

Det nyjästa vinet får vila under några månader i stora ståltankar. Sedan dras det över i 2500-liters botti av slavonsk ek. Mellan 28 och 32 månader får barolon ligga och mogna i de stora liggarna. Och om någon tycker sig hitta drag av naken ny ek i den unga barolon så har det sina randiga skäl. Man använder nämligen mestadels nya fat. När det är dags för andra användningen av faten, renskrapas de invändigt med stålsickel - ett handarbete som tar sådär tre-fyra timmar per tunna. Någon tredje användning blir det inte, för då är det dags att byta till nytillverkat igen. Man vill till varje pris undvika de rustika drag som gamla fat skulle kunna orsaka. Flaggskeppsvinet Granbussia får nya liggare varenda gång, och kostar ju därefter. Den som till äventyrs oroar sig för att nyeken skulle bidra till den provkarta av aromer vi vanligen förknippar med små nya franska ekfat kan ta det lugnt. Rostning finns inte med på kartan i slavonska botti.

Den charmerande standardbarolon hämtas mestadels från egna vingårdar i hemtrakten Località Bussia i Monforte - alltså även från de berömda vingårdslägena - med förbehållet att stockarna är lite yngre, mellan 20 och 40 år. Sedan 2001 ingår en mindre andel från kommunen Barolo (fram tills dess stod det annars ofta Bussia Soprana på etiketten). Vi får jämföra nollsex och nollsju. 2006 präglas av elegans, syrafokus, grepp och längd medan 2007 går mer på opulens, generositet och stora mjukfruktiga tanniner. Båda vinerna är på sina olika sätt superba, men det är ingen tvekan om vilken årgång som passar vår smak bäst. En årgång för nördarna, en för den breda publiken.

Men det är förstås vingårdsvinerna som får hjärtat att klappa allra hårdast, de som kommer från stockar som är mer än 40 år gamla. Det är andra gången vi provar dem i årgång 2006. Colonnello är det relativt sett lättaste, mest florala och övertonsrika av dem. Detta tack vare en sandig jordmån som gränsar till och liknar den i Barolo-kommunens vingårdar. Nollsexan är på sitt allra flörtigaste humör ikväll, omedelbart vidöppen och redan ack så tillgänglig i sin silkiga personlighet. Cicala kommer från en kraftigare jordmån av kalksten och lera. Här är frukten större och strukturen bjuder på betydligt mer kraft och motstånd, även om den kläs in fint av den hustypiskt silkiga texturen. Aromatiken är för kvällen ganska knuten och tycks behöva en timme extra för att öppna upp. Hur som helst - ett makalöst vin som har allt vad som behövs för att gå från klarhet till klarhet i källaren. Slutligen Romirasco, den vingård som brukar utgöra 70% av flaggskeppet Granbussia. Här är stockarna är 55 år gamla. Det är det fruktigaste, bredaste och djupaste vinet av de tre. Efter en timme i karaff står såväl doft som smak på vid gavel - oerhört läckert - men nu är det snarare tid att äta, prata och njuta än att analysera.

Efter att ha testat de flesta av vinerna vid två tillfällen kan vi slå fast att 2006 är en årgång som passar oss perfekt - i linje med 2004 men något lättare. När det gäller husstilen måste man imponeras av aromernas klarhet och renhet. Det finns helt enkelt inte ett spår av något som kan kallas rustikt - vill man ha sånt får man leta annorstädes. Sedan har vi de silkiga fruktmogna tanninerna, som är av ett slag man annars bara hittar i typ svindyra bourgogner eller Gajas vingårdsbarbareschi. Det är så rasande skickligt framställt att man dricker vinerna med stor behållning redan nu. När vi frågar Franco hur länge han menar att man bör vänta för att de ska visa sitt bästa, lyder svaret: mellan femton och tjugo år från skörden. Tough luck...

Vi drack:

2006 Il Favot
2006 Barolo
2007 Barolo
2006 Barolo Colonnello
2006 Barolo Cicala
2006 Barolo Romirasco

Vinovativa bjöd, och lanserar ovanstående som tillfälligt släpp 2 maj.
Små kvantiteter, mellan 60 och 240 flaskor.

2004 Fenocchio Bussia Riserva vs. 2004 Bauccio Aglianico del Vulture

Vi har längtat ett tag efter en stor vinupplevelse - och ikväll kom den. Helt otippat var väl det inte, eftersom vi bäddat med luftning redan vid tretiden. Då var barolo-riservan knuten men extremt lovande. Aglianicon jämförelsevis mycket mer öppen, men också klart rustik, stallig och animalisk. Båda vinerna behövde luft, av helt olika skäl.

2004 Giacomo Fenocchio Barolo Bussìa Riserva liknar en ljus rubin, med hög lyster och briljans. Doften är ganska knuten under omhällningen, men efter tre timmar har den öppnat upp fint. Nu skiner rödfrukten med eleganta drag av röda vinbär, hallon, nypon och en gnutta fruxo. På toppen dansar eteriska övertoner av rosor, mandel, rosmarin och grusmineraler. I fonden finns fetare drag av läder, tjära, funghi porcini och ljus lakrits. En förfinad doft med fenomenalt sug.

En enda klunk, och det är fullträff i munnen. Smaken är frisk, slank, ren och intensiv med ett underbart grepp. Nervigt rödfruktig med inslag av nypon och ljusa örter. En fin liten grushög tippas av på tungan och torkas av med dyrt sämskskinn. Strukturen har en spänst och finess som måste beskrivas som burgundisk. En aptitretande mineralsälta läskar i den långa, rena eftersmaken. Ek finns inte med på kartan i ett botti-lagrat vin som det här. Ej heller de volatila målarpytsar som emellanåt ger botti-viner en rustik kant.

2004 Cantine Madonna delle Grazie "Bauccio" Aglianico del Vulture är några nyanser mörkare, dovt djuprött till oxblodsfärgat. Inledningsvis domineras doften av stalliga och animaliska drag. Efter tre timmar har de vädrats ut och öppnar upp för en utvecklad, lite bränd frukt som liknar mörka plommon och korinter. Samtidigt bjuder doften på en härligt uppfriskande och sammansatt örtbukett samt mognads-toner av tobak, läder, järn och köttsafter. Det är fortfarande en bra bit från elegant, men väldigt uttrycksfullt.

I munnen en fyllig, osöt smak med stora mogna tanniner. Trots avsaknaden av sötma finns toner av bränt socker och muscovado. Strukturen är fortfarande spänstig med massor av örter, järn och en bestämd mineralsälta. I slutet finns en liten bitterhet likt grapefruktskal, och nog är det rejäl längd på eftersmaken.
Detta är knappast elegant i jämförelse med barolon, men väldigt karaktärsfullt med givande mognadsutveckling. Gott som grovsnus!

Fenocchio har åstadkommit total transparens för druva och terroir.
De har mejslat fram klarhet, renhet och skönhet. De har gett oss ett exceptionellt elegant vin, och vi lämnas kvar med en djup känsla av tacksamhet. Bauccio är ett klassiskt vin de garde - vad nu det heter på italienska. Vi associerar till Bandol - ett hederligt arbete i större skala, lite ruffigare och skitigare, lite mer fat och tobak under naglarna.


Winewise/Terroiristen, 375 dkk.
Vinik via PI, 250 kr.

Bauccio tidigare bloggat här.

Bordeaux & Napa: La Garde 2000 vs. Artemis 2008

På sista tiden har vi kommit på oss med att längta efter tanniner igen. Alla fjäderlätta ljusröda viner tycks ha skapat ett sug efter något att bita i. På fredagseftermiddagen roar vi oss med att göra som folk gör mest: leta efter en lite festligare matbit och köa lite planlöst på bolaget.

Lulles i Söderhallarna har renkalvfiléer som ser väldigt lockande ut, så vi börjar där. På förslaget att testa deras hemlagade murkelsås säger vi: "taget". Här ska vi inte göra det svårt för oss. Sedan vidare till Systembolaget med skylten "köttvin" tryckt i pannan.

En drickmogen bordeaux släpptes i februari, och det måste ju premieras. Priset är inget att bråka om, årgången borde passa även en lite svagare producent, och vi fattar ungefär på vilken nivå vi ska ställa in förväntningarna. Bra så, det är precis vad som önskas. Det andra vinet väljer vi som en motpol. Tidigare testat, vet vi att Artemis i version nollåtta handlar om är sötfrukt och lager på lager av fatfjäsk, men ibland behöver man ju godis i flytande form också. Dessutom var nollsexan rätt fin för inte så länge sedan.

2000 Château La Garde Pessac-Léognan doftar galet mycket bordeaux. Tänk er en hel trave nyvässade blyertspennor nertrampade i grusjord och multnande undervegetation. Dessutom en relativt elegant och återhållsam vinbärs/plommon-frukt med lagom mognadsutveckling. Skolboksdoft, gott!

När vi smakar är vinet torrt på klassiskt vis, med medelstora nästan nedsmälta tanniner. Visst är väl mittfrukten en smula gles - det kunde man ju räkna med - men munkänslan är behaglig och syran frisk och läskande. Ett klockrent matsällskap så klart, dessutom med sympatisk drickbarhet på egen hand. Det levererar ungefär som förväntat: inte på något sätt stort, men flera snäpp över godkänt. Klart trevlig bordeaux.

2008 Stag's Leap Wine Cellars Artemis Napa Valley Cabernet Sauvignon har en stor doft med karamellkola och ung sötmogen primärfrukt - tänk björnbärssylt och cassis med lite mynta på toppen. Inte olikt ett färggrant och högljutt nöjesfält svullar det på med vaniljglassar, mörkrostat kaffe och mintchoko. Ja, som ni förstår är detta inget för folk som uppskattar subtilare nyanser. I munnen serveras en relativt sötfruktig smak med bra densitet, grusiga chokladtanniner, lite kaffebitterhet, hygglig syra och kryddig finish.

Här snackar vi uppenbar nyavärlden-stil - det är publikt, fjäskigt och fluffigt. Och på sitt sätt ganska gott, med potential för - och behov av - lagring, åtminstone om det ska bli vin av det. Här behövs troligen minst fem år för att lämna primärfrukten och sötman bakom sig, och dämpa fattonerna. Men om man verkligen gillar Napa vill man förmodligen ha högre kvalitet än så här, och gör klokt i att ställa in sig på att betala för det.

Summa summarum: tanninsuget blev ändå inte stillat, till slut. Ikväll gör vi ett nytt försök med barolo och aglianico till renkalven. Det borde funka.

Vinunic via SB/TS, 299 kr.
Ward Wines via SB/TS, 299 kr.

Pinot Nero 2010: Pojer e Sandri vs. San Michele

Trentino-Alto Adige växer i rollen som leverantör av hyfsad pinot-dricka. Vi har aldrig smakat något stort därifrån, däremot en hel del gott. Bäst tycker vi att det blir när man känner närheten till alperna i en svalt syrlig och slank smakprofil som påminner om lättare Ahr-pinot. För kvällen får vinerna sällskap av kyckling som fått sjuda i Lapierre-beaujolais tillsammans med skogschampinjoner, sidfläsk och chalottenlök.

2010 Pojer e Sandri Pinot Nero är en ljust granatröd uppenbarelse. Nosen är öppen och ljust rödbärig med drag av rönnbärsgelé, lingon, röd vinbärssaft och rödvinsvinäger. Dessutom en gnutta ljus lakrits och diskret blomparfym. Karaktären är svalvuxen och genomluftad, fin att sniffa på.

I munnen ett fjäderlätt vin (12,5%), fint bärigt med mjuk munkänsla och friskt småkärv syra åt lingonhållet, som får diskret tassande komp av ljus kola och ljusa kryddor. Stilen är elegant och läskande, en harmonisk upplevelse helt utan beska eller bitterhet. Omedelbart lockande att dricka rakt upp och ner.

2010 Istituto Agrario San Michele all'Adige Pinot Nero har en djupare, dovare doft som inger respekt med sina lätt köttiga toner samt drag av läder, mossa och skog. Här finns märkbara men inte alls störande kaffefat och en kärnigt knuten frukt som sakta öppnar upp mot mörkare körsbär, körsbärskärnor och bittermandel.

Smaken är oväntat tät och rik - jämförelsevis mer bourgognelik - med hårdare tvinnad frukt och bestämd struktur som tar hjälp av en god apelsin/pomeransskalbeska och rätt gott om tanniner. En relativt sett mer kraftfull pinot (14%) som balanserar sina tillgångar väl och har anständig längd.

Bägge är riktigt goda, men Pojer e Sandris lättfotade pinne blir vår favorit både på egen hand och i samspel med maten. San Micheles tia vinner en hel del i drickbarhet på tre timmars luftning, och som lagringsprojekt betraktat är den klart lovande - man kan lätt vänta fem år. Nyligen drack vi nollfemman, den bjöd på riktigt trevlig utveckling.

Carlo Merolli, 130 muk och 122,50 muk*

*(MyntUnionKronor)

Rheinhessen 2010: Keller vs. Kühling-Gillot

Tack Tyskland! Och tack igen, Tyskland! Få viner gör oss på så gott humör som riesling - och det är ju fantastiskt att kunna välja och vraka ur det ymninghetshorn som erbjuds nere på kontinenten. Trots att 2010-skörden var rekordliten och rekordbra, hittar vi fortfarande en hel del godbitar att välja på. Som belöning för väl utfört arbete ska vi ikväll jämföra ett par viner från några av Rheinhessens vassaste producenter. Det intressanta är att druvorna vuxit i helt olika jordmån, trots att avståndet bara är några få mil. Wonnegau handlar om kalksten - Rheinfront om röd skiffer.

2010 Keller Riesling von der Fels trocken är en ljus uppenbarelse med fin lyster som skiftar i grönmetallic. Doften är helt juvenil och väldigt lovande. Vi får ungjästiga toner, som ändå inte blir det minsta piggelin-aromatiska. Tänk granny smith-skal, vitt fruktkött av citron och grape, med kryddrökiga och kalksteniga mineraltoner på toppen. Är detta rieslingdruvans svar på ung Puligny-Montrachet?

Attacken är slank och lättfotad (12% alkohol) med en enormt livlig och spänstig fruktsyra. Mittsmaken enbart klockren och saftig så att saliven sprutar. Aromerna speglar doften: grönt äpple, ananas, citron och vit grapefrukt. Avslutningen är snarast stinn av stenar, stram och lång. Grymt elegant, och samtidigt så himla direkt. Bättre än nollnian, om ni frågar oss. Drick redan i år, eller ta paus några år.

2010 Kühling-Gillot Oppenheimer Riesling trocken har en guldgul färg med glans - ja, det här ser onekligen ut att bli givande! Doften är fantastiskt rik, blommig och silverkantad med ett diskret inslag av bergolja. Utan tvekan en skiffer-riesling! Vit jasmin och tropisk frukt likt ananas och aprikoser. Gyllene toner med aningen oxidativa och bakade drag som av äppelpaj. Mmm... ett supersniff!

Attacken är rundare och fylligare än ettan, med en pigg liten sprits på tungan och behaglig närvaro av alkohol (13,5%). Syran har en härlig spänst som möter upp fruktens koncentration. Här finns mer av senskördade aromer: tänk aprikoser, mogna äpplen och mogen citrus. Kroppen är större, men tack vare den exceptionella 2010-balansen undgår helheten att bli fet och fläskig. Den avslutande kryddigheten hålls i schack av syran och sältan. Svårt att se att den den öppna frukten någonsin skulle stänga ner.

Carolin Spanier-Gillots förföriska skifferjuice från Oppenheim (Rheinfront) bjuder på mycket av det mesta, och är redan en wow-upplevelse på egen hand. Men till kvällens panerade spättafiléer tar Klaus-Peter Kellers kalkstensstrama - och relativt sett lättare - 2010 von der Fels (Wonnegau) hem matchen. Båda vinerna är sensationellt bra, inte minst sett till priset.

Atomwine, 129 dkk/154 sek. Belvini, €21,90. SB, 239 kr 1/3.
Atomwine, 129 dkk/154 sek. Belvini, €15,50

ps. Missa inte heller 2007 Kühling-Gillot Nierstein Riesling, ännu en underbar årgång fångad i krysset mellan ungdom och mognad. Snäppet sötare än 10:an, men oj vilket mineralvatten! (Belvini, €15,50)

Vinguide Alsace

Den första vinresan är kanske mer romantisk än någon resa man kommer att göra senare i livet. Men vart ska man ta vägen för att det ska bli så? Vårt svar är givet: res till Alsace. Mer pittoreska, historiska vinbyar får man leta efter. Landskapet är skönt, och avstånden inte längre än att en hyrd cykel kan ersätta bilen. Är man ung och reser på en begränsad budget finns oslagbart mycket god mat, vin och logi att få för slantarna. Och när man som glad novis provar runt i odlarnas källare, så tar det inte någon längre stund att inse att växtplatsen har en avgörande betydelse för vinernas olika uttryck.

Vägen till större förståelse är lite knepigare. Det finns så många parametrar att ta hänsyn till, även om själva vinvägen är lika enkel att följa som en snitslad bana. Med 1 500 producenter, 51 grands crus, långt fler namngivna vingårdar, en osedvanligt varierad jordmån och åtta olika druvsorter blir de möjliga kombinationerna näst intill oöverskådliga. Här behöver man någon som är mer erfaren att hålla i handen. På vår första resa hette denna någon Hubrecht Duijker, och boken var "Alsace - A Winelover's Touring Guide", utgiven 1993.

Vill ni åka till Alsace 2012, har vi ett bättre förslag. Per Warfvinge har ägnat de senaste decenniernas semestrar åt att utforska vinområdet Alsace. Han har besökt otaliga producenter, pratat och spottat vin, studerat jordmåner och odlat sin passion för området. För ett antal år sedan började han att samla intrycken på sin egen hemsida. Nu har den förvandlats till en behändig och uppdaterad pocketbok som innehåller det mesta man kan behöva för en lyckad semesterresa.

Fokus ligger på de goda familjeproducenterna – les Vignerons Indépendants - som med glädje tar emot gäster och förmedlar vad de håller på med. Efter en inledande grundskolning får vi besöka 66 producenter från Westhoffen i norr till Bergholtz i söder. På varje adress bidrar Per med tips om viner att hålla särskild utkik efter. Ett dussin utvalda byar får egna presentationer, och en handfull nyckelpersoner berättar om sina metoder och sin passion för områdets terroir. Ja, hela framställningen smittar med sin entusiasm. Med förkunskaperna från boken kan man räkna med att få ett extra engagerat mottagande, eftersom insatta och nyfikna besökare är bland det bästa en vinodlare vet.

Egendomarnas historiska arv - ofta bortåt femhundra år - innebär att det finns en viss tröghet när det gäller utveckling. Jämför man med närliggande områden som Pfalz och Bourgogne, så  har det helt enkelt inte hänt så värst mycket på senare tid när det gäller vinernas stil och kvalitet - på gott och ont. Per Warfvinge vill visa vägen till den yngre generationen av 70- och 80-talister i Alsace - folk som Etienne Loew och Melanie Pfister. Denna grupp av odlare är välutbildade och talar med stor sannolikhet engelska. De har en vidare utblick mot vinvärlden, men utan att kompromissa bort sina traditioner. Det är bland dessa stigande stjärnor vi kan se det framtida Alsace avteckna sig.

”Vinguide Alsace” av Per Warfvinge. 200 kr, eget förlag, utgiven 20 januari 2012. Finns att beställa här.

Munskänkarna provar februarinyheter

Kvällens månadsprovning i bilder. Vinnaren i varje utslagsmatch fick en egen bild som pris. Slutligen extrabrickan med nollnior från Janasse. Vem vet, imorgon kanske vi hinner knacka in några noteringar också. Vad tycktes om vinerna, ni som smakat?

2009 Domaine Rémi Jobard Bourgogne Blanc
2008 Gini Contrada Salvarenza Vecchie Vigne Soave Classico

2008 Vietti Perbacco Nebbiolo
2009 Meandro do Vale Meão

2008 Kaesler Cabernet Sauvignon Barossa Valley
2009 Meerlust Cabernet Sauvignon Stellenbosch

2008 Ricasoli Colledilà Chianti Classico
2008 Ricasoli Casalferro Toscana IGT

2009 Clos du Mont Olivet Rouge
2009 Xavier Cuvée Anonyme

2009 Domaine de la Janasse Tradition
2009 Domaine de la Janasse Chaupin
2009 Domaine de la Janasse Vieilles Vignes