Jacques Lardière och Maison Jadot

Efter 42 år som régisseur hos Maison Louis Jadot är veteranen Jacques Lardière ute på en avskedsturné som i går kväll nådde Esperanto. Setlistan omfattar ett dussin nummer plus final ur magnumbutelj.
Det mest givna hade väl varit att bränna av ett gäng tvärsäkra raketer från stora och hyllade år, men istället väljer Lardière att lyfta fram och belysa flera knepigare bourgogne-årgångar som 2003, 1997 och 1983. Kanske vill han visa oss att det är de svåra åren som skiljer agnarna från vetet?

Lardière är sannerligen en utmejslad karaktär. Tänk er lika delar närsynt professor, galen konstnär och livsvis filosof. Hans resonemang är inte helt lätta att följa, när han i en mening befinner sig på molekylärnivå nere i den vittrande berggrunden ("zi örrss... zö mözzerröck") för att i nästa sekund summera "zö prroblème is alwayzz to remembörr wär vi ahr and whött vi ahr". Hans språk liksom dansar fram i snabb tretakt, med piruett i vartannat steg. Andemeningen i hans filosofi är i alla fall inte svår att begripa -  det viktigaste händer nere i marken. Här har vi att göra med en övertygad terroirist.

Förmodligen har det inte alltid varit så. Importören Claes Lindquist berättar att Jadot under sjuttiotalet var en underpresterande firma - liksom de flesta andra i Bourgogne på den tiden. Jordarna var uttröttade, skördeuttagen höga och metoderna tveksamma. Någonstans längs med vägen - oklart när, kanske i slutet av 80-talet - insåg Lardière hur man skulle göra för att komma framåt. Men det tar tid att verkställa i ett stort företag med 150 olika viner. Claes menar att Jadot hittade ända fram först med årgång 1999.

2006 Beaune 1er Cru Grèves Le Clos Blanc (Dom Gagey)
2003 Meursault 1er Cru Perrières
1998 Puligny-Montrachet 1er Cru Les Combottes (Dom Jadot)

Men redan 1998 kunde man uppenbarligen få till det. I den första trion var Les Combottes det mest eleganta vinet. Här kunde vi njuta en alldeles ren frukt utan oxidationstoner, med drag av både lemon zest och lemon curd. Slankt och friskt, ungdomligt som en granita di limone, med perfekt skärpedragning i den kalksteniga syran. Nolltrean från Perrières är själva motsatsen: rik, fet, guläpplig, smörig, ekig, oxidativ. Trots den varma, breda karaktären finns en hyfsad syra och stenig spänst i smaken. Gott!

1997 Chassagne-Montrachet Les Grandes Ruchottes
2003 Batard-Montrachet Grand Cru
1978 Corton-Charlemagne Grand Cru (Domaine des Héritiers)

Och det gick tydligen att göra bra vin även på 70-talet! 1978 Corton-Charlemagne har en makalöst läcker doft med en utveckling och komplexitet man sällan får uppleva. Förföriska toner av torkad frukt, späntved, honung, aprikos, terpentin, bokna äpplen och flintrök vävs in i varandra så att det är omöjligt att säga var det ena börjar och det andra slutar. Tyvärr serveras vinet alltför kallt, men även när temperaturen stiger blir det tydligt att doften är en större upplevelse än smaken. Här finns massor av bredd och djup, men kanske saknas den där riktiga spänsten. De mineralrökiga sensationerna i finishen går i alla fall inte av för hackor.

2006 Gevrey-Chambertin 1er Cru Clos-Saint-Jacques (Dom Jadot)
2003 Beaune 1er Cru Clos des Ursules (Domaine des Héritiers)
2001 Latricières-Chambertin Grand Cru
2000 Moulin-à-Vent Clos des Rochegrès (Ch des Jacques)

Clos-Saint-Jacques fångar in oss direkt - precis så här frisk och floral vill vi gärna ha vår bourgogne. Rödfrukten är briljant mellanmörk med ett par violer som garnering, och ett inslag av romerska bågar från faten. Den lilla grönkärvheten är enbart uppfriskande och matvänlig. Svårare har vi att komma överens med den generösa slurk ripasso som årgång 2003 hällt ner i Clos des Ursules. Det skulle till och med kunna bli en hit ute i stugorna, om man bara kunde få in orden "amarone light" i annonsen. Latricières-Chambertin börjar rikt och sensuellt och tycks först harmoniskt, men slutar tyvärr lite ofokuserat och träigt. Clos des Rochegrès visar åskådligt vad man bör göra med Jadots smått barska tolkningar av beaujolais för att få full utväxling: lagra i åtta-tio år.

1997 Pommard 1er Cru Epenots
1983 Chapelle-Chambertin Grand Cru
1976 Corton-Pougets Grand Cru (Domaine des Héritiers)

Ett enda sniff på nittiosjuan från Pommard Epenots får oss att tänka: "jahapp! nu gör Jadot repris på tricket med bloggälsklingen Morey-Saint-Denis -97." Här finns en supertrevlig, uttrycksfull utveckling med glimtar av ostbutik, gammalt läder, nori-ark och havssälta, sjöbod och köttfond. Men dessutom är frukten fortfarande förvånansvärt ungdomlig, vilket ska visa sig med besked i munnen. Här får vi nämligen en snabb och rättfram attack - lite tuff på egen hand, men som klippt och skuren för att möta mat. Det är inte svårt att se åtskilliga års framtid för detta alldeles ypperliga vin. Chapelle-Chambertin bjuder på en fantastisk aromatik i det ljusa spektrat, med indiska krydderier, apelsinskal och ljus choklad. I munnen en lättviktare med elegant, silkig textur men klart tunn i kroppen. Ändå finns en hel del njutning att hämta, inte minst tack vare orientkryddorna och de finsandiga tanninerna. Till sist Corton-Pougets, som serveras från två magnumbuteljer. Den komplexa doften påminner starkt om norra rhône med sin mörka, köttiga frukt. Nejlikor, rotfrukter och lagerblad samsas med torkat kött, slaktarbutik och rostigt järn. Inledningsvis är syran riktigt spetsig och tuff, men snart fyller frukten ut, och efterhand blir vinet bara rikare och silkigare för att sluta som kvällens största upplevelse. Jacques Lardière berättar att 1976 hade en canicule (värmebölja) liknande den i 2003, men att den kom tidigare. Vi applåderar den gamle vinmakaren, hyfsar glasen och vandrar ut i kvällen - lätt star-struck.

Vinunic bjöd in, och Esperanto lagade utsökt mat.
De flesta av vinerna finns att beställa via privatimport.