Gilles Robin 1999-2007

Norra rhône och crozes-hermitage har hamnat i bakvatten, den saken är klar. För fem år sedan var det svenska intresset betydligt större för de här klassiskt proportionerade vinerna, men under de senaste åren har området tappat i försäljning med 20-30% per år. Man kan fundera över vad det beror på. Under den här perioden har istället mer fruktsöta och kraftfulla viner vunnit mark - fram till mitten av decenniet var exempelvis södra rhône och grenache ungefär lika iskallt som crozes och syrah är idag. Mycket har det nog att göra med hur pass dynamiskt distriktet framstår just för tillfället: nittiotalet var progressivt i norr, medan södern har sett fler nya producenter gå solo under 2000-talet. Södra rhône har fått in flera fem-ettor - särskilt skörden 2007 var ju avgörande - medan nordrhônarna fick nöja sig med ett någorlunda hyfsat år 2007 för att sedan få det rejält svårt under 2008. Det kan också spela in att farbror Bob verkar ha tappat intresset för norra rhône för att fokusera på sin kärlek till châteauneuf-du-pape, och trenden bland vindrickare, bloggare och nya importörer har inte helt oväntat gått åt samma håll.

En som fått känna av detta är Boris Iliev på lilla agenturen Aratus. Under flera år hade han Crozes-Hermitage Papillon listad i ordinarie sortimentet, men för något år sedan åkte den ut. Vi blev kontaktade med frågan om vi ville delta i en vertikalprovning av Gilles Robins viner. Jo tack, det skulle vara väldigt kul med tanke på att vi följt de här vinerna under större delen av det gångna decenniet och har flera årgångar i källaren. Runt bordet sitter även fyra auzonare med talrika erfarenheter av egendomens viner.

Först en uppvärmare med halmgul färg. Doften bjuder på fet gul frukt med halm och gula äpplen, samt en lätt fatoxidation med känsla av vermouth och några droppar arrak. Från växtriket hittar vi också anis, fänkål och mynta. Smaken är småfet i kroppen och rätt kraftfull med smått vermouthlika aromer och en syra som är fast men inte hög. Strukturen är bra med gott om sten. Rätt fyllig alkohol med lite anissälta i eftersmaken. Ett gott men lite annorlunda vin för oss som mest dricker riesling.

2006 Crozes-Hermitage Les Marelles

100% marsanne med uppfostran i ekfat, 20% nya.

Första röda rundan:

1. Färgen är ljus oxblod med blåröd kant. Doften är öppen och rödfruktig med god utveckling mot finska tjärpastiller, fet lakrits, rostbiff, kola och läder. Piptobak och nytvättad askkopp noteras av andra runt bordet. Smaken medelfyllig och måttligt tät med en välvässad syra åt lingonhållet. Aromerna förenar lingon och röda vinbär med lagerblad och korvspad där en av provarna kokt upp sina gamla läderhandskar. Det här är riktigt gott och trevligt att dricka, men också en smula fruktglest, så att syran sticker iväg. En gräddsås till köttbullarna bör fixa till den saken. Vinet är medelålders med viss utveckling, cirka fem år gammalt. Ett mellanår som 04 eller 06. Dricks bäst nu.

2006 Crozes-Hermitage Papillon

Ståltankad syrah som buteljeras efter ett drygt halvår för att säljas ung och drickas på frukten. Men utvecklingen är trevlig och utan ek får man fin transparens och typicitet. Finns kvar i BS för 127 kr, levererar för 50 spänn till. Vi beställer för att testa hemma också.

2. Färgen är blåare och mer färgintensiv än föregående. Doften är floral, något grön, med djupare och tätare frukt samt lakrits, järn, köttsaft och svartpeppar. Smaken tät och oförlöst, med utmärkt stoppning, en del lakritsaromer och åtstramande tanniner som efterlämnar en viss bitterhet. Vinet känns något för hårt extraherat i nuläget, men lär vinna på ett par års lagring. 2005?

2007 Crozes-Hermitage Papillon

Snart i BS för 134 kr.

3. Färgen är ljusare brunröd med finkorning fällning. Doften är rejält utvecklad, rent av madeiriserad, med karaktär av kokta söta bär, katrinplommon, ankommet kött, hostmedicin, jägermeister och nyregnad skogsbrand. En brun doft utan fräschör. Smaken har låg syra, osöta portvinstoner, trött frukt och allmänt gäddhäng. Stapplar fram längs Sunset Boulevard med sikte på Råckstagrillen. En nolltrea utan minsta tvekan.

2003 Crozes-Hermitage Papillon

4. Doften är urläcker, komplex och fint balanserad. Alla komponenter kommer till tals utan att någon tar över. Vi finner härliga kryddtoner, djurisk sexighet, finfin köttighet, friska rotfrukter, mörkröd sammetsfrukt och granitstinna mineraler. Lite spearmint på toppen och karamellpojkarna som kola-fjäskar på ett ganska oemotståndligt sätt. Smaken är elegant syradriven, rent av burgundisk i sin silkiga munkänsla där de måttliga tanninerna är kammade rakt medhårs. Härlig harmoni - det här vinet är à point just nu. Klart bäst av de fyra första, schysst årgång, troligen 2001? Vill ha!

2001 Crozes-Hermitage Papillon




Andra rundan, mörkare och mer likartade i uppenbarelse, svårare att gissa:

5. Mörk färg och en fint utvecklad och rejält komplex doft som börjar med krutrök, svartpeppar, järnrika köttsafter och balanserade ekfat. Frukten är rödsvart med inslag av finaste cassis, saftiga blodapelsiner, katrinplommon och toscanska surkörsbär. Dessutom får vi toner av viol, fet lakrits, piptobak och lite lim. Smaken bjuder på sötare frukt än i föregående flight, med fylligare kropp och rikligare tanniner utan kantighet. Vinet har utmärkt struktur, grepp och längd med en lite toscansk syrlighet i eftersmaken kombinerad med typiska syrahlingon. Detta är ett steg upp jämfört med föregående viner. Enastående bra, och drickfönstret är stort: då, nu och flera år till. Med lite ek så är det nog Albéric Bouvet, kanske nollsexan?

2003 Crozes-Hermitage Cuvée Albéric Bouvet

Det var som attan! Förmodligen handlar det om skillnaden mellan unga och gamla stockar i en varm årgång. Gilles tycks ha använt den brända frukten i standardtappningen som vad vi minns smakade gott i början, men uppenbarligen hade en kort hållbarhetstid. Tidigare bloggat i maj 2006, vi var lika förtjusta då.

6. Mörk färg och en återhållsam, aningen knuten doft med lakrits, tjära, tobak, gummi och elegant parfymerade syrahdrag. Trots återhållsamheten tycks den här doften ha viss utveckling. Smaken ger söta aromer med bra intensitet, tätare frukt och bra harmoni utan bitterhet. Inte överdrivet tanninrikt, men avslutningen fortfarande lite kantig. Ändå ett vin som är lätt att dricka och gilla. 04 eller 06, det ska ju vara 06 lärde vi oss i förra flighten?

2006 Crozes-Hermitage Cuvée Albéric Bouvet

7. Doften är återhållsam med fet lakrits, anis, söt tjära, söta bär - ja, en varmare, mognare frukt än genomsnittet. Mörkare, dovare med inslag av surkörsbär, tobak och askkopp. Smaken ger tät frukt och bra tanniner med viss bitterhet, fortfarande knutna med potential för framtiden. Ett tuffare vin som tycks hårdare extraherat, eller så är det bara året. Känns yngre än de andra, tydligt tunnlat, men öppnar upp med luft. Sparas i flera år till. 05?

2005 Crozes-Hermitage Cuvée Albéric Bouvet

Tidigare bloggat här och här. Vinet tycks ha biffat på sig sedan dess och visar upp sig som ett vin de garde.

8. Tätaste utseendet och tätaste doften med muscovado, fet piptobak och en liten gnutta madeira/portvin. Doften är lovande, men tycks vara i tunnelfasen. Smaken ger rejäla, småtuffa tanniner med viss bitterhet, och fortfarande ett lite kantigt intryck som har en bra bit kvar till silkighet. Fortfarande alltför ungt, göm och glöm. 07 eller 06?

2006 Saint-Josèph Cuvée André Péalat



Tredje rundan, nu efter en rejäl varmrätt av globaliserade lindströmmare kryddade med spiskummin och potatiskaka därtill:

9. Ännu en tunnlad doft åt det dova mörka hållet med fet lakrits, men också med fina övertoner av hyacint och blomvatten. Smaken stor, rejält tät i mitten och lite bläcklig, med rikliga doser av såväl frukt som tanniner, betydligt mer än i följande vin. Knutet men lovande, bör absolut lagras. Frågetecken för eftersmaken som är lite kort i dagsläget. Bör väl vara ännu en nollfemma? Péalat alltså...

2005 Crozes-Hermitage Cuvée 1920

Ser man på. Första gången vi testar denna cuvée från gamla stockar. Intressant och lovande, men försvarar inte dubbla priset jämfört med andra cuvéerna. Åtminstone inte än.

10. Doften är floral, helt förtjusande med toner av violer, syrener, lim och lösningsmedel. Skinande nickelpastiller, lysande vinbärsaromer, gröna örter, svarta oliver, tjära och lakrits. Underbart sniff! I smaken dominerar den härliga syran, balansen och fräschören. Frukten är precis lagom tät utan tecken på överextraktion - ingen bitterhet - men bjuder på sig och levererar både intensitet, utmärkt grepp i tanninerna och snudd på burgundisk elegans. Fortfarande spretar det lite i slutet - aningen grönt och åtstramande - men smakar ändå redigt gott. Några år till så är vi framme...

2005 Saint-Josèph Cuvée André Péalat

Tidigare bloggat maj 2007. Här har det hänt positiva saker! Prognosen från då verkar slå in: 2013-2014 är det dags att börja njuta färdiglagrat vin. Parkers slut på drickfönstret 2014 är på tok för snävt.

11. Doften ger mörkare frukt med gott djup och viss mognadsutveckling, fortfarande utan den riktiga definitionen i det ljusare registret,  men med avrundande basnoter av choklad och lakrits. Härlig syra, oklanderlig fräschör, bra intensitet, gott grepp och behaglig längd. Fortfarande ganska ungt, två år till skadar inte. Hamnar dock klart i skuggan av nästa glas.

2001 Crozes-Hermitage Cuvée Albéric Bouvet

12. I det sista glaset får vi en fantastiskt god och komplett doft. Den är trivsamt brettig eller stallig och lätt volatil med tjärpastill, lakrits, sandelträ, varmt balsamiska noter, örter, ceder, blyerts, granitmineraler samt en ljuvligt varm och mogen frukt. Vinet är mer utvecklat än alla de andra och har en utmärkt täthet i frukten med härliga aromer och finmaskiga tanniner. Det har nått sin platå där det kommer att stanna ett bra tag. Bäst i flighten, alla tecken på storartad årgång, det här måste vara en 99:a!

1999 Crozes-Hermitage Cuvée Albéric Bouvet



Vilken kul provning! Ja, vad lärde vi oss då? Att Papillon, som inte sett någon ek alls, ger ett rent och transparent uttryck för området och mognar relativt fort. De andra cuvéerna som uppfostrats i ekfat (20% nya) har en högre extraktion och behöver mer tid för att komma ihop. 2005 är en långsamt mognande årgång, den kan man lugnt vänta med. Lustigt nog tycks Péalat och Bouvet ha intagit omvända roller i 2005 och 2006. Ska man nödvändigtvis öppna någon av dem nu så är det 2006 Bouvet och 2005 Péalat. Men helst dricker vi 2003 nu, och väntar med de yngre. Hur som helst väldigt kul att vårt goda intryck av nolltrean står sig så här fem år senare.

Norra rhônedalen fick sin hett efterlängtade toppårgång i och med 2009 års skörd, som av vissa beskrivs som den bästa man någonsin fått in. Även 2010 var väldigt lyckad, men kvantiteten var mindre. Vi kan förvänta oss ett rejält ökat buzz kring vinerna från Cornas, Crozes-Hermitage, Hermitage, Saint-Joseph och Côte-Rôtie allteftersom nollniorna blir tillgängliga. Av Gilles Robins viner har Albéric Bouvet 09 offererats till inköparna på SB, och kommer hur som helst att listas i BS.