Vin & Natur, P & CH och Emmanuel Giboulot

Dessa båda gentlemän, Emil Broomé och Ulf Ringius, utgör tillsammans Vin & Natur, en ny spännande vinimportör baserad i Malmö. Med bakgrund som sommelierer på ställen som Noma, Trio och Trappaner har de nyligen börjat ta in viner från små biodynamiska producenter i Loire, Champagne och Bourgogne. Så här långt handlar det om sex egendomar, fint presenterade på hemsidan. Försäljning mot restaurang, samt privatimport.

Likaledes malmöbaserade P & CH startade 2009 och drivs av Pontus Elofsson (svensk), Corentin Bauer (fransos) och Henrik Sørensen (dansk). Här finns liknande bakgrund - en sommelier på Noma, en dansk vinimportör - och en firmaprofil som betonar autenticitet och terroir. Man har redan en häpnadsväckande stor portfölj av producenter. Mest Loire, men även Bourgogne, Rhône och Sud-Ouest. Vi hittar hela 34 namn i den prislista som delades ut idag, hemsidan är inte uppdaterad. Som vanligt är det allra roligast när man får träffa och prata med vinodlarna själva, och det är åtta splitter nya bekantskaper som möter oss på Pontus by the Sea.

Allt är hantverksmässigt producerat på familjenivå. Det mesta biodynamiskt, en del lågsvavlade/osvavlade viner. Kort sagt kan man säga att det handlar om ren jäst druvsaft för folk som tröttnat på designat vin. Drickbarheten är ofta lika hög som alkoholen är låg. Eller som en odlare sa: är jorden och vinrankan i balans, så gäller det även vinet. Det är en hög klass på det mesta, även om allt inte är lika bra och ett fåtal viner mest är konstiga.

Det första bordet presenterar vi ikväll.



DOMAINE EMMANUEL GIBOULOT

Emmanuel själv är en genomtrevlig kille med ett smittande leende och en sprudlande lust att berätta på franska. Egendomen odlar 10 hektar i ett antal appellationer runt Beaune. Emmanuel är uppvuxen med en far som odlade biodynamiskt redan i början av 70-talet, vilket gör honom till en föregångare i området. Sonen själv har varit biodynamisk sedan 1997. Han har bestämda ideer om hur vinet ska göras:
Traditionell vinifiering i öppna ekståndare. Absolut ingen kall premaceration - man får inte chocka druvorna, säger han. Ingen temperaturkontroll, förutom lite uppvärmning i slutet. Mjuk extraktion med försiktig pigeage. Varm jäsning, en månads cuvaison. Ingen batonnage för de vita, och enbart använda ekfat. Vinerna är inte lågsvavlade, Giboulot tror inte på det för lagring. Källarmästaren heter Pierre Fenals. Förresten, Jura-legenden Pierre Overnoy är tydligen med på ett hörn i källaren och hjälper till...

2006 Bourgogne Rouge har en jättefin nos: ljus, övertonsrik, definierad och elegant med ljuvlig pinositet och toner av jordgubbar och smultron. Den slanka, fortfarande ungdomliga smaken bjuder på visslande frisk syra och stenig mineralitet med nerv. Fjäderlätt vin, som gjort för syrafreaks. (88) €12 på plats. 147 ex moms.

2009 Bourgogne Hautes-Côtes-de-Nuits "Sous le Mont" kommer från Villers-La-Faye, väst om Corgoloin, och är nyligen buteljerat. Doften får oss nästan att börja skratta med sin busunga, charmiga nollnie-fruktighet av röda körsbär med godistoner. Även smaken är ganska rikt fruktig med mogna, nästan tuggbara tanniner. Det finns en liten bitterhet och syran är inbäddad. En trevlig och lättgillad pinot (87) €14. 176 ex moms, aktuell årgång är 2005/2007.

2005 Beaune "Lulune" kommer från en högre belägen, sydostvänd lieu-dit med byappellation precis vid gränsen till Pommard. Vinet ser perfekt ut - ljust tegelrött med hög transparens. Doften extremt fin och elegant, eterisk och utvecklad, precis lagom volatil för piemontevänner, komplex och intressant. Som ljusa hallon med inslag av kryddor, läder och torkad frukt. I munnen är smaken härligt transparent med perfekt fokus kring hög syra och mjuka, fina tanniner. Nyper av lite tvärt i avslutningen, men efterklangen är rätt lång. Det här är ett ljuvligt vin - passar oss som handsken. (91) €25. 286 ex moms, aktuell årgång är 2007.

2007 Côte de Beaune Blanc "La Grande Châtelaine" är en lieu-dit rakt väster om och ovanför de mellersta premiercru-lägena i Beaune. 2-10 år gamla fat. 60 mg svavel. Nosen är mycket expressiv och god med diskret stall, flintrök, nässlor, örter och mineral över sval frukt av citrus och gult äpple. Lite nötter och gräddighet rundar av det hela. Balansen i munnen är vänlig och behaglig med avmätt syra. Inte stort men elegant och karaktärsfullt, med karaktären från ett bra år. (88) €18. 227 ex moms.

2007 Côte de Beaune Blanc "La Combe d'Eve" är en parcell mitt i läget Pierres Blanches, i den norra delen av Beaunes solfjäder. Här är jordmånen kraftigare vilket direkt märks i smaken. En liten fatoxidation samt aningar av arrak, nougat och vanilj färgar aromerna av gula äpplen och gula plommon. Här finns rejäl kraft och fyllighet i den långa, rätt intensiva smaken. Ett stort, generöst vin för den som önskar lite mer av det mesta. (89) €25. 298 ex moms.

Härlig stil på allihop. Vi faller för det övertonsrika, aningen volatila i rödvinerna! Det är P & CH som för vinerna från Emmanuel Giboulot. Men hallå, har inte de svenska priserna halkat iväg lite för mycket, vi lever väl inte på en annan planet än fransmännen?

Utmärkta intervjuer finns att läsa här och här.

Etna Rosso med Ad Libitum

Etna är glödhett. Man måste varit bosatt under en sten det senaste året för att missa röksignalerna från vulkanen. Ett säkert tecken på vinområdets aktuella växelkurs är de utsocknes vinföretag som dundrar in med kapital och resurser - jämför bara med Maremma för ett antal år sedan. Men det finns två stora skillnader: Etna erbjuder inte enorma arealer att odla upp. Och Etna är ett klassiskt vinområde med lång historia och urgamla vinstockar.

När vi var i Taormina april -98 sov området fortfarande sin törnrosasömn. Vi bilade runt på nordsidan, i området mellan Randazzo och Linguaglossa, och vidare på östsidan nedåt mot Zafferana och Catania. Om vinodlaren hade en grön kvist hängande utanför porten så gick det bra att knacka på och smaka - men det vore synd att säga att aktiviteten var hög. Vi hade inte vett att ta några anteckningar, så detaljerna har sjunkit ner i minnets bottenslam. Men två saker kommer vi i alla fall ihåg: lavaormarna som flutit rakt genom flera vingårdar - och de röda vinerna, så överraskande ljusa i färgen, så slanka och aromatiska till sin karaktär.

Nästan tio år senare, på den turnerande Gambero Rosso-cirkusen, var det dags att att återknyta bekantskapen med Etna - nu representerat av Benanti, en av ledande producenterna norr om Catania. Vi kunde väl inte riktigt begripa utnämningen till "Winery of the Year 2007", men visst var det eleganta, trevliga viner - om än med vissa svårigheter att försvara sin svenska prislapp.

Ett problem man knappast kan säga att Calabretta lider av. De flaskor 2001 Etna Rosso som vi köpte av Carlo Merolli för 135 DKK (just nu 135 SEK) levererade all den känsla av rustik autenticitet som vi hoppats på. Som att kliva in i en tidsmaskin, trycka på gaspedalen och lämna den marknadsanpassade moderna vinindustrin kvar där borta i framtiden. Vin på riktigt. Äkta vara!

När Sara Palma från Matteo Correggia var på stockholmsbesök i juni, kom vi att prata om vilka tre druvor som hade dem mest förtjusande aromatiken. Pinot noir var förstås självskriven. Nebbiolo? Inte helt oväntat var vi överens även om den. Men som nummer tre valde Sara ut nerello mascalese. Och det är bara att hålla med - den här druvan har fantastiskt fina parfymer! Kanske har det med lavajorden att göra, och med den höga höjd där druvorna växer - högst i Europa för röda viner. Förmodligen handlar det också den långa hängtid som behövs för att druvorna ska mogna. Man kan sällan skörda före mitten av oktober - ett gränsklimat så gott som något.

Vi var nog ett gäng som prenumererade på Gunnar Westlings Barolobrevet/Drickvinguiden när det begav sig. I de bloggkyrkogårdar som finns ute på nätet är Gunnars skriverier bland de mest saknade. Desto roligare var det när vi fick veta att han startat vinimport under namnet Ad Libitum Vinhandel . På kort tid har portföljen fyllts med ett inte oansenligt antal viner från Italiens alla hörn. Den odiskutabla kronjuvelen heter Tenuta delle Terre Nere. Egendomen startades av den amerikanske vinimportören Marc de Grazia 2002. Efter rejält med investeringar i teknik och ekfat gjordes första årgången i nya vineriet 2004. Många håller detta som den allra bästa producenten på Etnas sluttningar. Det här ska bli väldigt intressant att prova!

TENUTA DELLE TERRE NERE


2007 Etna Rosso Cru "Santo Spirito" kommer från en vingård på 1,1 hektar, området i kring Castiglione di Sicilia, planterad 1950 och 1960. Druvblandningen är 98% nerello mascalese med 2% nerello cappuccio. 18 månaders uppfostran i franska ekfat, varav 25% nya.

Klarröd, relativt ljus färg. Pinotlik, fint parfymerad doft med rx-lim, röda körsbärsnickel, cocktailbär, körsbärskärnor och tegelsten. Barriquerna bidrar med lim/godis och en proffsig, semi-modern känsla. Intensivt röda aromer med bra driv, frisk syra, körsbärskärnig mitt, småkärv i tanninerna. Fortfarande allför ungt och outvecklat, behöver tre-fyra år. (90+)

2007 Etna Rosso Cru "Guardiola" kommer från en vingård på 2,1 ha i området kring Randazzo på hela 800-900 meters höjd, planterad 1917 och 1947. Mest oympade gobelet-stockar. 98% nerello mascalese, 2% nerello cappuccio. 18 månader i franska ekfat, 25% nya.

Transparent ljusare röd färg, som föregående. Doften har ungefär samma röda körsbärskaraktär, med lite rikare inslag av hallon. Mer av bittermandel men mindre av rx-lim. Smaken är knuten men intensiv i sina röda aromer, rejält tuff i tanninerna, något kärv örtighet, kärnig mitt och utmärkt längd. Limtoner märks mer i munnen än på nosen. Öppnar upp i glaset. Outvecklat men lovande. Lagra minst fyra år.
(91+)


2007 Etna Rosso Cru "Calderara Sottana" kommer från en vingård på 1,2 ha i Randazzo på 650-700 meters höjd, planterad 1917 och 1947. Den äldre/mindre delen av vingården har oympade stockar. 98% nerello mascalese, 2% nerello cappuccio. 18 månader i franska ekfat, 25% nya.

Ljust röd med början till tegelkant, fin lyster och transparens. Enastående, eterisk nos med oregano, blommor, nötter och tegelsten. Lysande röd frukt som av körsbärsnickel mot en bakgrund av lakrits. Lite märkligt inslag av malkulor eller myrr, inte alls oangenämt. Även i munnen en rik, intensiv frukt med ljusröda nickel-lika aromer. Klart finare och mer behagfulla tanniner än föregående, fler nyanser i smaken, i här kan verkligen vi tala om elegans! Vi noterar också en exceptionellt bra längd - alltid ett gott tecken. Kvartettens mest drickfärdiga vin. Pröva en nu och lagra resten tre-fyra år, detta kommer att bli lysande. (92-93+)

2007 Etna Rosso Cru "Feudi di Mezzo, Il Quadro delle Rose" kommer från en vingård på 1,35 ha i Castiglione di Sicilia på 650-700 meters höjd, planterad 1917 och 1947. 98% nerello mascalese, 2% nerello cappuccio. 18 månader i franska ekfat, 25% nya.

Något mörkare, mer färgintensiv än föregående. Läcker doft med bra djup och mycket tydlig terroirkänsla av grus och örter, som oregano eller mynta. Röd frukt, nypon, hallon, röda vinbär, röda körsbär, blommor och tegelsten. Smaken är fylligast i kvartetten, betydligt tuffare än föregående, med mörkare penseldrag av tjära. Ordentligt strukturerad mitt, tanninrik och fortfarande knuten. Kvartettens kraftpaket och långliggare, mycket lovande. Lova att lagra alla flaskor innan ni dricker. (92+)

Kort summering av de fyra röda. Sinsemellan ganska likartade viner trots vissa variationer. Var de precis som man väntat sig? Nej, kanske inte riktigt. Lite modernare, lite proffsigare, och bara aningen strömlinjeformade med sin uppfostran i delvis nya små ekfat. Varför inte respektera traditionen fullt ut och använda botti eller större ekfat, kan man undra? Förresten, hur ska det gå nu när exempelvis Planeta, Cotarella, Tasca d'Almerita och deras gelikar dundrar in i området med sin moderna stil? Det är inte utan att hajpen har sina avigsidor...

Nå, det överraskade också att vinerna var så pass knutna, mer så än mången ung nebbiolo, faktiskt. Men har man bara lagringsutrymme och tålamod så kommer vinerna att blomma ut, och man lär av allt att döma bli rikligen belönad. Alla fyra kostar 308 kr och finns för privatimport. För att inte Gunnar ska gå back på kuppen bör man beställa ett sexpack, och det går bra att blanda.



2007 Etna Bianco Le Vigne Niche kommer från en halv hektar terrasserade vingårdar i Randazzo på 700-1000 meters höjd. 100% carricante. Vinifiering i ståltank, 10 månaders uppfostran i tusenliters ekfat. Riktigt trevlig doft med karaktär av hö, citrus, fatvanilj, blommor och mineral. Bra syror, bra balans, bra mineralitet, en gnutta eld i svansen. Karaktärsfullt vin, fullt utvecklat. (89) 205 kr

2009 Etna Bianco 2 hektar vingård i Randazzo på 700 meters höjd, 50% carricante, 25% catarratto, 15% grecanico, 10% inzolia. Vinifierat och lagrat i ståltank. Ungdomligt blommig, citrus, något enklare och fortfarande lite kantig, i behov av ett års lagring. (86) 125 kr



Slutligen, en riktig pärla. 2009 Etna Rosato är gjort av druvor från alla fyra cru-lägena, de flesta stockarna planterade 1917 och 1947.
98% nerello mascalese, 2% nerello cappuccio. Vinet fick ett halvårs uppfostran i ståltank.

Färgnyans mellan blek koppar och lökskal. Fascinerande, rent av unik doft med tegelstenar, skaldjur, nypon, örter och blommor. Otrolig känsla av terroir i doften! Frisk, härlig syra i smaken, återhållsam frukt, bra mineraler. Allmänt sval känsla. Ett verkligt originellt och autentiskt vin, dessutom ett riktigt fynd sett till priset. Drick nu eller spara något år. (89) 125 kr

Komplett sortimentslista med priser och beställningsvillkor kan man hitta här. Och förresten Gunnar, stort grattis till ordern från SB! 35 000 flaskor lambrusco bör ställa mat på bordet ett bra tag.

ps. Kolla in Mise en Bouteilles fina post om etnaproducenten Graci.

Läs också Wine Enthusiasts artikel om Etna.

Blir man inte sugen på att turista så säg?

Åk virtuell vinväg runt Etna.

2005 Couly-Dutheuil Chinon Clos de l'Olive

Ibland går man på pumpen. Då är det bäst att dela med sig så att andra slipper göra om samma misstag. Inte helt kul att plita ihop, mer av en medmänsklig gärning.

2005 Couly-Dutheuil Chinon Clos de l'Olive har en utåtriktad nos med grönt gräs och mint uppe på toppen, svart vinbärssaft i mitten, ripplat av ljusare stråk av jordgubbar, längst ner en hyfsat tydlig fatkaraktär i form av mörk choklad och mörk tobak. Rätt gott sniff, både en smula komplext och hyfsat fräscht - om än inte på långa vägar så rent och friskt som Pierre Bretons Chinonviner.

I munnen blir vi totalt chockade. Här serveras en burdus smak med rejäl rondör och massor av power (14,5%). Cabernetfrukten är galet söt, uppenbarligen sent skördad i ett varmt år och hårt extraherad över gränsen till kärnbitterhet. Det är ett elixir som påminner om koncentrerad svartvinbärssaft, mer tätfruktigt än syrligt, och med en brännande eld i eftersmaken. Vi får klara nyavärldenvibbar - Chile - och det är långtifrån ett balanserat vin. Här har man varit på tok för ambitiös. Varför, om nu året ändå var så bra? Resultatet blir extremt svårt att dricka - vare sig till mat eller utan - såväl som att betygsätta.
Vi skippar därför såväl flaskan som betyget och nöjer oss med en röd varningsflagg. Finns kvar i butik, men undvik helst.

ps. När det slår slint, byt spår. 2007 Marquis d'Angerville Bourgogne Rouge fixar drickbarheten galant. Såväl till en bouef bourgignon som på egen hand.

pps. Nyligen drack vi en 2009 Catherine & Pierre Breton Chinon Les Galichets. Så gör man drickbar cabernet franc.

2007 Château Fuissé "Les Brûlés"

Château Fuissé är en gammal favorit sedan våra besök i södra bourgogne. Ibland har en del viner varit lite åt det yviga, oxiderade hållet, men vingårdscuvéerna ofta är verkligt eleganta doningar.
Les Brûlés heter Antoine Vincents sydvända monopolvingård i byn Fuissé, med 45-åriga stockar i en jordmån av lera och kalksten. Såväl jäsning som ett års uppfostran ägde rum i nya ekfat. Vi karafferar i förväg för att låta vinet öppna upp och hitta sin rätta temperatur, runt 12 grader.

2007 Château Fuissé "Les Brûlés" Pouilly-Fuissé AOC är ljust guldgult med grönt skimmer. En dekadent slinkig, snudd på trögflytande uppenbarelse i mature-kupan.

Inledningsvis får vi en återhållsam, mycket elegant nos med subtila noter av frisk men fet citrus, ett litet riv av lemon zest, en försiktig smörighet - lemon curd om man så vill - samt vaniljstång, örter och kalkgrus. Kanske en liten aning av fatoxidation, också den helt subtil (det är förstås S som påpekar den). Efter hand öppnar doften upp mot tydligare ljusa aromer av vit persika och inlagda vaniljpäron, samt lätt rostade, kryddiga drag med lite hudkräm. En riktigt snygg show på det hela taget!

I munnen kan vi njuta av en lent viskös textur med snudd på fetma. Syran är mjuk men frisk, medan aromatiken förenar de finaste av vita persikor och vaniljpäron i mittsmaken och framöver. En bestämd mineralkänsla noteras bak i gommen, samt en extremt välavvägd lätturbo driven av tydlig krydda, men utan eldighet. Eftersmaken blir riktigt lång och lustfylld, och vinet hänger med hela vägen upp till rumstemperatur utan att tappa balansen. Faten jobbar bra, utan att ta över. Elegans och harmoni!

Vi finner oss samtala en bra stund om det här vinet. Det erbjuder en fascinerande taktil upplevelse i munnen - trots snudd på fetma är vinet ändå läskande mineraliskt, och trots fylligheten närmast viktlöst. Man kan jämföra med ett silkigt, elegant rött. I stora kupor är det ett apcoolt, superintressant vin att sippa på - bland de bästa chardonnayer vi smakat i år. (92-93)

Vi prövar att dricka till årets första smörstekta kantareller på rostad levain. Sedan till en dutt av gårdagens kanterellrisotto. Sedan till renskav i ljus gräddsås med lök och kantareller. Klockrena matchningar alla tre, och inga som helst problem med att stå upp till den ljusa, milda kötträtten. Go Maconnais!

ps. Johan Lidby importerar, tycks vara slut vid det här laget.

Lunch med Marco Caprai

Sagrantino är druvan som tar vid där de andra slutar - åtminstone när det gäller tanniner och polyfenoler. Medeltidens mest garvade tortyrmästare tar din tunga i ett obönhörligt skamgrepp och vrider tills du ber om nåd. Det finns bara två utvägar ur den gruvliga pino-kammaren. På den ena dörren står det "Fett" - på den andra "Tid"...

Det är nämligen slående vilken transformation som kan äga rum i en bra flaska sagrantino, när vinet mognat tillräckligt länge och rätt mat kommer till. Detta skulle bevisas av Marco Caprai, mannen som gett sagrantinodruvan ett ansikte världen över. Det har skett genom ett entreprenörskap, en utåtriktad energi och ett prestigetänkande som för tankarna till Angelo Gaja. Gambero Rosso har gett honom sin bekräftelse genom obrutna serier av treglasutmärkelser och titeln "Winery of the Year 2006". Även om hans belackare påstår att mer tid tillbringas på marknadsföringsresor än i vingårdarna...



2009 Grecante Grechetto dei Colli Martani är ett tätt, extraktrikt vitt där syran är inbäddad i en fet, nästan viskös munkänsla. Alla komponenter balanserar som de ska, mineraler fattas inte, och det smakar seriöst gott på ett medelhavsigt vis. Vi tänker på grillad svärdfisk eller tonfisk. (87-88) 109 kr

2007 Rosso de Montefalco har en liten, återhållsam doft med drag av blomvatten, jord, körsbär, cocktailbär och kola - diffust grönt och måttligt kul att sniffa på. En fin liten glimt av jordgubbar tittar dock fram efter hand. I munnen är vinet däremot relativt givande. Tanninerna rejält grovkalibriga och lite malörtsbittra i slutet, men syran är balanserad och klart mer behaglig än vi minns från nollfyran. Ett stabilt, hederligt matsällskap - vare sig elegant eller vidare märkvärdigt. (86) TS sept 94415 / 119 kr

2004 Rosso Outsider är djupt rödsvart med varmröd kant. Här kommer mer av samma blomvatten, men också betydligt finare kronblad av ros och pelargon. Fatkaraktären är rätt tydlig men smakfullt genomförd - märks mest som tät bitter mörkchoklad och espresso över mörkare frukt av cassis och plommon. En anstrykning av mint och oregano kommer till i doften. I munnen är de medelstora tanninerna väl arbetade, tack vare valet av druvor betydligt mer sammetslika och civiliserade än i föregående glas. Ett balanserat, trivsamt och lagom engagerande vin av lika delar cabernet och merlot. (89-90) BS 89784 / 415 kr




2005 Sagrantino di Montefalco Collepiano är opakt blårött. Doften är knuten, först svår att bena ut. Vi börjar i en mineralisk känsla av utbrunnen aska, som öppnar upp mot tydlig tobak - och snart har blomtonerna börjat slå ut. Återigen dyker gröna, örtiga associationer upp - lite som pelargonstjälkar. Frukten är helt primär, mest mörka körsbär. Vinet gör en förrädiskt mjuk entré i munnen, för att snart skruva åt det gruvligaste av tortyrgrepp, med hjälp av bitter espresso och hård metall. Vilka jävliga tanniner... hör upp, masochister, här finns det njutning minsann! Strävhet är alltså själva nyckelordet, men det finns även en seriöst lagringsbar frukt och en väl tilltagen längd. Efter att maten kommit på bordet, framstår vinet plötsligt som drickbart på mer normalt sätt. Lagra fem år eller ta två märgben i risotton. (90+) TS September 94416 / 249 kr

2000 Sagrantino di Montefalco Collepiano är transparent rubinrött med en del blå reflexer. Öppen, charmerande nos med fin mineralkänsla och toner av jordgubbar och björnbär i mognande versioner. I munnen är balansen oväntat behagfull med härlig aromatik och eleganta, snudd på silkiga tanniner. Överraskande elegant och finessrikt vin! Bra drickfas nu och åtminstone fem år framåt. (92) 395 kr

1999 Sagrantino di Montefalco Collepiano är brunrött med finkornig fällning. Doften är stor - större än föregående - med fascinerande komplexitet och rejält djup - fast också mer rustik till sin karaktär i och med en del drag av gammalt skeppsvirke. Dessutom finner vi framträdande tobak, sura körsbär av toscanskt snitt, torkad frukt, muscovadosocker, rostigt järn, grus och sten. I munnen är detta ett fylligt, givande vin med bra balans och större tanniner än i nollnollan. Lite rustikt som sagt, men också riktigt häftigt i sin fullmogna uppenbarelse. Dricks bäst nu. (92) BS 85146 / 392 kr





2005 Sagrantino di Montefalco 25 Anni är opakt blårött med knuten doft. Liksom i Collepiano 05 börjar vi i en karaktär av tobak, aska och mineraler. Rosor, pelargoner och lite blomvatten känns vid det här laget välbekanta. Frukten är primär med karaktär av björnbär och mörka körsbär. Vinet behöver ungefär en timme att öppna upp och visa sina intressanta sidor. Liksom i Collepiano snackar vi tanniner av typen järngrepp eller käftsmäll. Detta är en riktig tuffing med hög intensitet i aromerna, lite bittra kaffebönor och nästan eldig avslutning. Harmonin får man leta efter idag, så lagra minst fem år. (91+) 715 kr

2004 Sagrantino di Montefalco 25 Anni är vackert rödsvart med hög färgintensitet. Nosen är omedelbart givande med fin liten stallton och eleganta röda stråk (jordgubbar) i den mörka frukten. Här finns början till utveckling mot blommor, kamomillté, ljus virginiatobak och elegant läder. Första sippen bekräftar - detta är enastående bra!
I mittsmaken finns ett närmast perfekt fokus, med hög syra och civiliserade tanniner runtomkring. Vi njuter av intensiteten i de rödare aromerna, kraften, elegansen, och en suverän längd på eftersmaken. Ekfaten - en tredjedel nya - håller sig förtjänstfullt på plats och släpper igenom allt det vi önskar. Dagens bästa vin, bäst till maten och en stark kandidat för längre källarlagring. (94-95) BS 73086 / 719 kr

2003 Sagrantino di Montefalco 25 Anni har en väl utvecklad doft med drag av tobak, tjära och läder. Smaken är fyllig, polerad och avrundad, men har trots allt lite kantiga tanniner från det varma året. Fräschören är måttlig, likaså längden, men vinet är både gott och drickfärdigt. (90-91) BS 87986 / 715 kr

2000 Sagrantino di Montefalco 25 Anni är djupt rödsvart med bruna nyanser. Doften är bråddjup och spännande, med stor komplexitet i flera dimensioner. Mognande mörka björnbär, tobak, blyerts, sten, mineral och örter som ger fin upplevelse av terroir, över svartare penseldrag av tjära och lakrits. En gnutta oxidation får oss att tänka på röda vinteräpplen. I munnen serveras en smak i cinemascope-format med rika mäktiga aromer, där tiden slipat av syran och skänkt en sammetslik rondör åt de mogna tanninerna. Precis så stort som ett flaggskepp ska vara. (93-94) 715 kr



2006 Sagrantino di Montefalco Passito har fått en kort macerationstid - sju dagar med skalen - för att inte dra ut för mycket tanniner. Vi får en liten, återhållsam doft av russin och björnbär med parfymerade toner av rosor och jordgubbar. Smaken är söt - 70 gram restsocker - men upplevs ändå som relativt torr i sammanhanget, utan strävhet. 15,5% alkohol känns inte eldiga. Särskilt lämpat för efterrätter på mörk choklad. (90) 37 cl / 349 kr

Slutligen måste sägas att dessa kanske tuffaste av rödviner överraskade, genom att det händer så mycket med tanninstrukturen och aromatiken på relativt kort tid. Fem år gör uppenbarligen all skillnad i världen!
Det var förstås ett smart drag av importören Vinunic att presentera sagrantinovinerna tillsammans med en skräddarsydd måltid, för dessa viner gör sig inte alls lika bra på en mässprovning utan tilltugg. Köket på PA & Co gjorde ett strålande jobb. Ja, trevligt bordssällskap skadade förstås inte heller....

2006 Castello di Brolio - och 2003

Höga förväntningar kan egentligen bara resultera i två saker. Om smaklökarna väljer att bekräfta, så blir njutningen om möjligt ännu större: hurra, det är verkligen så bra som man trodde och hoppades! Kanske inte det vanligaste utfallet, men gårdagens Massolino-test föll ut ungefär så. När det gäller kvällens vin är det lite knepigare. Precis som med Renato Rattis 2006 Barolo Marcenasco har Wine Spectator gjort producenten en rejäl otjänst genom att lyfta 2006 Castello di Brolio till alltför höga höjder. 96 poäng och en femteplats bland 2009 års viner är inte en rättvisande värdering. Dags att osäkra vår Pulltaps, sniffa insidan av korken och finna - igloo cola!

2006 Castello di Brolio Chianti Classico är blårött i en nyans som närmar sig oxblod, nätt och jämnt genomskinligt. Inledningsvis får vi massor av driven fatrostning: mörk och ljus choklad, frisk mint, mer igloo, julkryddor, och godiskänsla som blandar mintkola och lakrits. Doften växer föredömligt och bygger ut någon våning ner i mörka källarplanet. Under det rostade schabraket finns surkörsbär, plus noter av cassis, björnbär och plommon.

Vinet gör en sammetslen entré i munnen. Syrorna är friska, men samtidigt återhållna av fatrostningen. Mittsmaken är knuten, körsbärskärnig och något stum i dagsläget. Tanninerna strama, men på samma gång chokladigt avrundade. Eftersmaken kryddig, mintig och rätt så lång. Hela profilen är klart inspirerad av bordeaux, men lite sötare i frukten - och syrligare. Till vår kantarellrisotto med liten medaljong av oxfilé smakar det förstås riktigt gott, men inte storslaget.

Hur som helst, detta är inte ett vin som förtjänar att drickas nu. Om sådär fyra år har de rostade faten - enligt all erfarenhet - lockat fram stalliga, komplexa tredjehandsaromer, så vinet kommer otvivelaktigt bereda större njutning då. Jämför vi med jämnårig bordeaux för samma pengar är det fortfarande ett riktigt bra köp - och man behöver inte vänta lika länge. Men skippa hajpen och ta vinet för vad det är - en proffsigt framställd, publiktillvänd toscanare som kommer att växa till sig. (91+)

Det finns fortfarande gott om flaskor kvar. Förresten, läge att rekapitulera nolltrean vi drack alldeles nyligen:


2003 Castello di Brolio Chianti Classico DOCG är nattmörkt rubinröd, snudd på oxblod, nästan opakt, med både blå och bruna nyanser. Doften är stor, utvecklad och väl definierad med ett engagerande sug. Här blir man kvar! Merde, stall, läder, lakrits, fatrostning i mognande version - inte olikt en bra bordeaux. Urläckra fullmogna surkörsbär, pomeranser, choklad, kafferost och fina torkade rosor. Undervegetation, tryffelsvamp och rostigt järn. Mycket attraktivt och generöst, 92-93 på doften.

Smaken ger väl mogen sötfrukt med rika körsbärsaromer och muscovadosocker i en opulent, len och viskös munkänsla. Syran är avrundad, men tillfredsställande. Mittsmaken något oborstad, fyllig, kraftfull, med drag av jäsande körsbär. Vi noterar en aning torra kantiga tanniner på egen hand, med det märks inte med tilltugg. Eftersmaken lång, och sötfruktig. Kanske lite i sötaste laget, men väldigt god. Fruktbomb är nog rätta ordet, en crowdpleaser med klass (minns den välpumpade murbräckan som tog standard-brolio in i ordinarie). Smarrigt vin till brie de meaux. Kanske saknas lite nerv för riktigt hög poäng, men det blir ändå minst 91 för smaken. (91-92)


Slutligen: preferenserna förändras. Den här stilen är uppenbart tillrättalagd för marknaden, det går inte att komma ifrån. Söker dina smaklökar mer av livgivande bus och rock'n'roll? Då finns det minst lika stor njutning att hitta i sydfransoser som 2006 Domaine Rivaton Vieilles Vignes (160 kr) och 2007 Alain Chabanon Campredon (160 kr).

ps. Mer tyck om 2006 Castello di Brolio här.

Höstnyheter från Tryffelsvinet

Idag tillbringade vi lunchtimmarna på Johan Magnussons etablissemang. Där ställde Tryffelsvinen upp en binge viner som kommer att pytsas ut i tillfälliga släpp under hösten. Det var en riktigt fin uppvisning, där en handfull viner framstod som mer eller mindre oumbärliga. Inte illa, inte illa alls!

2006 Massolino Barolo Margheria 499 kr
2006 Massolino Barolo Parafada 499 kr
2004 Massolino Barolo Vigna Rionda Riserva 699 kr
2006 Josetta Saffirio Barolo Persiera 499 kr

För att skippa längre utläggningar och gå rakt på sak - Margheria uppför sig exakt som en ung, traditionell barolo ska. Här snackar vi elegans, framför allt. Renhet i frukten, blommig charm, höga syror, ljusa intensiva aromer och perfekt grepp i tanninerna. Omöjligt att komma på några som helst invändningar. (93+) Parafada är mer parfymerad, och med något mer tydliga fattoner. Smaken har större, grövre tanniner, mer av djup samt aningen mer märkbar ek. Önskar man sig mörkare stråk av tjära, kryddor, lakrits och torkad frukt är detta modellen. Alla komponenter är i utmärkt balans, men för oss är det viktigt med elegansen och där tappas en pinne. (92+) Vigna Rionda Riserva har en helt makalös aromatik. Wow, vilka förtrollande parfymer! Olika nyanser av mogen nebbiolofrukt går in och ut ur varandra: lysande cassis, fin hudkräm, slånbär, torkad frukt, rosor, tryffel, hallon, ljus tobak och läder. Smaken har kommit en bit på väg i sin utveckling, med flödande rika aromer, lagom slank kropp och klart mer eleganta tanniner, plus tydligare mineraler, än i Parafada. Vi skulle kunna ha skrivit flera rader till, men nöjer oss med att konstatera att denna traditionella nollfyra är fantastisk, ja snudd på perfekt. Hur bra ska den då inte bli när den är mogen? Missa på egen risk. (96+)

Barolovinerna släpps den 15 september, 180 flaskor vardera.


MAISON CAMILLE GIROUD (Beaune)

2008 Côte de Beaune-Villages 198 kr/600 fl.
2008 Volnay 249 kr/360 fl.
2008 Beaune 1er Cru Cent Vignes 285 kr/360 fl.
2008 Gevrey-Chambertin Les Crais 325 kr/480 fl.
2008 Vosne-Romanée 399 kr/240 fl.
2008 Corton Le Rognet Grand Cru 599 kr/240 fl.

2008 var en besvärlig årgång i bourgogne, men de odlare som gjort ett noggrant jobb i vingården har fått till en frisk, ren och sval frukt. Camille Girouds 2007 Gevrey-Chambertin Les Crais var ju ett av vårens riktiga utropstecken, men i dagens serie är det andra viner som står ut. Vissa är alltför knutna, våra favoriter blir tre: den lätta, extremt pinottypiska, fint syrliga charmören Côte de Beaune-Villages (87-88), den flintrökiga, harmoniska, förföriskt jordgubbsparfymerade Cent Vignes (90) och slutligen den rakt av superläckra Corton Le Rognet. Det här vinet är så öppet, charmigt, mättat och komplext i både doft och smak att vi snackar total njutning redan idag. Här finns tillräckligt med fyllig kropp, mogen frukt och rik muskotkryddighet för att balansera syrastrukturen på ett perfekt sätt. Avskedet kan förstås bara bli långt och lustfyllt. Snyft, hoppas vi ses igen... (93)

Samtliga viner släpps den 1 november.


2008 Domaine Chevillon Nuits-Saint-Georges 1er Cru Les Vaucrains 549 kr/240 fl/1 dec.

En annan stil - mer av intensitet och kraft än av charm och elegans. Doften är fortfarande knuten, men vi imponeras av renheten i den hallontonade pinotfrukten, av hur enormt fokuserad och intensiv vinets energi är - och vilken enastående längd som blir resultatet. Faten känns lite för tydliga idag - eneträ, rostning, kryddor - men det ser ut att ordna sig med tiden. En klockren källarbourgogne, med potential för stordåd. (93)


2004 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva
299 kr/600 fl.
2008 Mastroberardino Redimore Irpinia Aglianico
159 kr/600 fl.
2005 Ch La Tour de Pez Saint-Estèphe Cru Bourgeois
295 kr/960 fl.
2005 Ch Lagrezette Cahors
209 kr/900 fl.
2007 Cave de Tain Esprit de Granit Saint-Joseph
189 kr/960 fl.
2009 Christophe Cordier Bourgogne Blanc Vieilles Vignes
175 kr/1200 fl.
2005 Maison Louis Latour Meursault
295 kr/360 fl.
NV Ca' del Bosco Brut Prestige
235 kr/360 fl.

I detta blandade sällskap fastnade vi, inte helt oväntat, för Taurasi Radici Riserva. Nollfyran har en ljuvlig, helklassisk aromatik med viss utveckling: slånbär, körsbär, nötter, tobak, mineraler, asfalt, och så de där volatila tonerna av lim och lösningsmedel som man förknippar med lagring i stora botti. En strålande doft! I munnen får vi gott om såväl traditionalistfrukt som dito tanniner, med rejält mineralbett och lite läder. Kanonbra version av detta historiska vin, och ett kap för pengarna. (92-93+)

Slutligen överraskade Cave de Tain, som för oss alltid förknippats med rätt mediokra viner. Esprit de Granit är ett försök till uppdatering av kooperativets kvalitet genom hårdare selektering i vingårdarna. Fortfarande en aning gammeldags i stilen, men helt utan de lite murkna drag som vi lärt oss att känna igen. Klassisk balans i smaken, ett riktigt gott vin som bör göra bra ifrån sig på matbordet. (90)

I den sistnämnda gruppen släpps flertalet den 1 november, Cordier och Ca' del Bosco den 1 december.

Tack Tryffelsvinet för en snygg show, och andra provare för trevligt sällskap.

2007 Mas des Agrunelles L'Indigène

Ett vardagligt sydfranskt rödtjut kan framkalla samma lyckosensationer i smaklökarna som ett storslaget, dyrt vin. Om det är bra, vill säga. Och 2007 Mas des Agrunelles L'Indigène är mer än bra - det är skitbra! Bland ledtrådarna till kvaliteten hittar vi naturliga metoder och svala lägen i byarna öster om Aniane - en liten ort som kanske är mest berömd för egendomarna Mas de Daumas Gassac och Domaine de la Grange des Pères. Men mest troligt är det årgångsféen som svingat sitt trollspö över denna flaska - hennes namn är 2007.

Doften är speciell, intressant, originell - på ett sätt som vi brukar härleda till carignandruvan. Men nu är det ju bara 15% carignan i vinet, resten är syrah (60 %) och grenache (25%). Nosen framkallar en tydlig bild av skogsglänta med lingon, blåbär och frisk, örtig undervegetation. Krossad sten och knallpulverpistol är inte heller svårt att föreställa sig bland barrträden. Plötsligt blir vi varse en helt annan dimension - det doftar mat! Stekt lök, och kött - ungefär som att gå förbi en bra restaurang med fönstren på vid gavel. Den fina skogsbärs-frukten - tillsammans med köksassociationerna och en tydlig lakritsrot - får saliven att spruta. Och: när man får doften presenterad liksom i bilder, då handlar det ofta om bra grejer - och ofta om terroirviner.

Terroirvin, ja. Vad tusan betyder det egentligen? Kanske viktigast av allt, man har inte besprutat vingården med bekämpningsmedel och tagit kål på vildjästen. Namnet L'Indigène syftar just på druvskalens egna jästsvampar. Tillsammans med markens komposition av mineral och den omgivande växtligheten, är det naturjästen som står för vingårdens unika fingeravtryck. Dödar man vildjästen och tillsätter odlade jäststammar har man plötsligt en dryck som påminner om otaliga andra produkter från den internationella vinindustrin. Den här musten har fått en mjuk extraktion, alkoholen landade på 13,5% och eken håller sig väldigt diskret i bakgrunden. Svavel har använts för att bevara fräschören, men i en ytterst försiktig dosering.

I munnen serveras omedelbar charm. Frukten är rik, saftig, frisk och mogen med drag av skinande pastill och mosade färska skogsbär. Syrorna har det där typiska nollsjue-lyftet med intensiva aromer, i en munkänsla som blandar lenaste lakrits med en kärve örter. Detta är bara så gott - och så otroligt lätt att tycka om. Ännu ett bevis på magin i sydfranska årgång 2007. (88)

125 kr /Vinik


ps. Gordon Ramsay och Alain Ducasse slogs om att erbjuda vinet som husets...

2001 Bodegas Muga Prado Enea Gran Reserva

Bland de fåtaliga vinkunskaper vi tillgodogjort oss av kära farfar minns vi särskilt den som handlar om rioja: "de bästa vinerna kommer från Rioja Alta, och gärna just från bodegan La Rioja Alta". Följaktligen dracks en del viner härifrån i mitten av åttiotalet - långt innan vi börjat att leta vidare på egen hand.

Detta letande har tagit oss till många underbara platser på kontinenten, men aldrig till spanska fastlandet. Det är något med de spanska vinerna - såväl de klassiska som de moderna - som sällan klickar med oss. För mycket fat, för mycket vanilj, för mycket brända toner, för mycket alkohol, för mycket huvudvärk. För stora bodegor, och för lite personlighet. Undantag finns förstås, säkert många fler än vi känner till. Det är lika roligt varje gång man blir överraskad.

Muga är en en av de klassiska producenterna i Haro, men inte en av de allra äldsta. Firman startades 1932 och drivs idag av en veritabel klan av Muga-bröder, fäder och farbröder. Skalan på verksamheten illustreras kanske tydligast av att man har ett eget tunnbinderi som spottar ut 1500 ekfat om året!

Prado Enea är kronan bland firmans klassiskt orienterade riojaviner, och blandar fyra femtedelar tempranillo med resten garnacha (grenache), mazuelo (carignan) och graciano. Vinifieringen är heltraditionell för området. Musten spenderar ett halvår i stora jäskar av ek, med höga jäsningstemperaturer och malolaktisk jäsning i samma kar. Därefter uppfostras denna gran reserva under tre år i små fat av fransk och amerikansk ek, med omdragningar var fjärde månad och en avslutande klarning med äggvita. Slutligen mognar vinet ytterligare tre år i flaska innan det når marknaden.

2001 Bodegas Muga Prado Enea Rioja Gran Reserva är mörkare rubinrött, och ser fortfarande ungt ut med sina blå nyanser. Doften är stor och tydlig i sitt uttryck, med en ovanligt attraktiv fatrostning. Vi hittar en hel del gott från kryddlådan, mest tydligt kryddnejlika och vanilj. Tempranillofrukten går igenom utan problem och bjuder på finfina körsbär - lite åt toscanahållet - med blommiga övertoner och en dragning åt balsamico, innan faten kommer igen med ceder, späntved och terpentin. En aning av svett, stall, tobak och jord ger den där trevliga känslan av klassiskt vin. Men den befarade krondillen märker vi inte mycket av, tack och lov!

I munnen överraskar vinet ordentligt med sin härliga syra och sin stora, kassaskåpstäta frukt - ljusår från de uttorkade gran reservor man har lagrade i smakminnets dammiga vrår. Vilken power! Och ändå med hela elegansen i behåll. De perfekt mogna tanninerna kombinerar motstånd och medhårs på ett helt oklanderligt sätt, och faten är riktigt fint inarbetade i helheten. I mitten av frukten finns en kärnig struktur som berättar om ungdom och lång hälsosam framtid.

Prado Enea uppdaterar alltså traditionen på ett lyckat sätt - utan att spola ut barnet med badvattnet. Ska man ändå invända något, så är det att känslan av rostning bygger upp i munnen och kletar till intrycken lite efter ett par glas. Slutomdömet måste ändå bli fyra tummar upp. Ett av de godaste spanska viner vi någonsin druckit. (92)


ps. Slutsålt på SB, sorry. Men det är inte utan att man blir sugen på att prova fler nollettor från rioja.

pps. Fler som fått en rejäl kick.

NV Jacques Selosse Brut Initiale

Teamets finare hälft fyller halvjämnt och då duger förstås bara det bästa. Den senaste Initiale (degorgerad oktober 2006) tycktes nyligen ha passerat den fas där vi blir som allra mest fnissiga och lyckliga. Alltså är det dags att börja tulla på flaskorna som degorgerades 2007. Direkt efter släppet var de extremt ungdomliga - närmast neonatala!
Vi minns vita hyacinter och ett knutet vin med grönäppliga inslag. Men nu har det minsann hänt underbara ting i flaskan! På baketiketten kan man läsa:

"Initial: qui est au debut de quelque chose. 33 000 bouteilles chaque année. Un vin, trois grands crus Avize, Cramant et Oger. Un cépage, le Chardonnay. Trois années successives. Une démarche éthique: le respect du vivant pour l'expression du mineral. Une style: épanoui et jovial. Cette bouteille a été dégorgée le 04 Octobre 2007."

Une période de six mois à partir de cette date est nécessaire pour que ce vin reprenne sa plénitude. Si vous devez le consommer avant, ouvrez-le deux heures à l'avance ou carafez-le. Temperature de service: 12℃. Cette bouteille, conservée en cave, peut vieillir de nombreuses années."


NV Jacques Selosse Brut Initiale kommer, precis som tidigare versioner, i en enda färg - brass metallic. Moussen är påfallande livlig när vi häller upp, och bubblorna i glaset möjligen de minsta vi någonsin sett.

Det första vi möter är den dödligt intensiva guldpil glaset adresserar direkt in i hjärnans doftcentrum. Redan nu är vi hjälplöst förlorade. Sen radas intrycken upp, men i ett enda ögonblick. Brioche med smält smör. Mycket hasselnötter, ja faktiskt som nougatglass med krokant! Rafflande, intrikata jästmysterier från autolysen i flaskan. Äppelpaj och dansk citronvand, även själva skaloljan från citronen. Men knappast någon sherrylik oxidation - fräschare än förra versionen. Doftsensationerna går in och ut ur varandra på ett helt fascinerande sätt. Vad vi inte förmår sätta fingret på är själva magin...

Trots en smått explosiv mousse är munkänslan superskön - rik, snarast krämig. Det är som att duscha i jästfällning! Även syrorna är underbara, de påminner om apelsiner - lite som orangina fast med sältan och fräschören hos ett riktigt bra mineralvatten. Smakbalansen är perfekt precis som den är just nu - en uppseendeväckande lång resa från hur denna version betedde sig som ung. Mittsmaken har så otroligt mycket att ge, men ska man ändå invända något är det att eftersmaken kunde varit längre. Alltså måste man bara ta en klunk till...

Vi älskar detta - en infernaliskt smakrik och fängslande champagne. Stort tack till Anselme Selosse för magiska insatser i vingård och källare. (94)



ps. Tidigare bloggade flaskor här, här, här, här, här, här och här.

Press stop - öppet brev från Danmark

Vi har tjatat rätt så intensivt på Carlo Merolli om att svenska kunder också borde kunna få sitt vin levererat. Därför är det med glädje vi publicerar ett mejl som nyss damp ner i boxen. För vänner av genuina italienska viner bör detta vara en nyhet av största intresse.

"Kære svenske Vinvenner,

På foranledning af nogle af jer har jeg entreret med DHL for levering af vin til Sverige. Priserne på forsendelserne ser I nederst i denne mail. Priserne er inkl. moms og olietillæg.

Der er ikke lagt på nogen form for avance på disse DHL priser, kun rundet op til den nærmet krone. Da jeg ikke har en nogenlunde fast volume af aftagere i Sverige – endnu! - er mine priser fra DHL formodentligt højere end hvad de kunne være.

Derfor, for at sætte skub i salget og skabe derved en vis trafik har jeg besluttet mig at tilbyde alle svenske netkunder pari kurs på DKK og SEK: dvs at ved bestillinger til svenske erhvervsadresser fra webshoppen http://shop.carlomerolli.dk/ betales vinens pris i DKK med det samme beløb dog i SEK.

DHL-fragten er stadigvæk i DKK og betales i DKK.

Dette tiltag har en klar promotionskarakter: det erstatter alle andre form for tilbud, rabat, samkøb osv og gælder kun til den 30. september 2010.

Tøv hverken med at skrive tilbage hvis I har spørgsmål eller med at...bestille!

Ciao,

Carlo


1 kg = 180,-
2 kg = 182,-
3 kg = 185,-
4 kg = 187,-
5 kg = 190,-
6 kg = 192,-
7 kg = 195,-
8 kg = 197,-
9 kg = 200,-
10 kg = 201,-
15 kg = 246,-
20 kg = 286,-
25 kg = 324,-
30 kg = 404,-

Typisk flaskevægt:

Standard bordeaux-flaske (fx. Montevertine) : 1.285 gram

Standard bourgogne-flaske ( fx Mascarello, Baricchi, Amarone) 1.323 gram.

Tunge flasker (efterhånden sjældnere fx Ioppas Ghemme) 1.985 gram"


ps. En oundviklig följdfråga dyker upp: hur noga är det med lilla ordet "erhvervsadresser" och exakt vad betyder det? Och hur tusan kan Atomwine vara så billiga på frakten? Svaret kom snabbare än kvickt:

"Tak for lynhurtig "propaganda"!!!

Erhvervsadresser: er firmadresser/foretagsadresser. DHL har sat denne begrænsning, vi må se hvordan det går.

DHLs priser går efter volume og Tom kan sikkert byde på en højere trafik med Sverige end andre (mig) . Formodentligt opererer han også med en højere avance hvilket er naturlig da hans kvalitetssortiment består af vine i den bedre prisklasse der "bevæger" sig mere langsomt.

Han giver ikke rabat ved flerkøb/kvantum. I Danmark betyder det at en del af fragten betales af avancen.

Ved salget til netsvenskerne kan jeg eller ikke give kvantumsrabat (det gør jeg i salg DK/DK eller ved afhentning) .

Personlig - understreger: personlig - synes jeg at det er bedst at holde fragt for sig og vin for sig. Der er dog flere meninger om denne måde at se på fragtproblematikken og hver salig i sin tro.

Ciao,

Carlo"

pps. Jo, det där med fraktkostnaden kan nog fortfarande optimeras. Förresten, hade Carlo tänkt sig att väga varenda flaska på lagret? Krångligt värre! Som tur var kom han på en enklare och smartare lösning:

"Kære svenske Vinvenner,

Tak for de første positive reaktioner!

Når jeg skriver er det fordi midt i al den glæde for at kunne sælge til jer, havde vi glemt at vor webshop er kalibreret på salg til danske kunder!

For eksempel det med vægten : vi havde alternativet mellem at veje hver især vore ca. firehundrede diverse vintyper eller finde en gennemsnitlig pris som tager hensyn til den gennemsnitlige vægtklasse.

Vi har valgt det sidste og de nye DHL-fragtpriser I vil finde på webshoppen er :

1 til 3 flasker 185,- DKK
4 til 6 flasker 195,- DKK
7 til 12 flasker 215,- DKK
13 til 17 flasker 286,- DKK
18 flasker 324,- DKK
fra 19 til 24 flasker 404,- DKK

I faktureringsystemet bliver disse priser indikeret og “vekslet” til SEK: derfor den endelige faktura-pris er det beløb I skal overføre i svenske kroner, alt inklusive.

Vi kører med dette tilbud frem til 30. september 2010.

Efter det vil jeg tage sagen op med DHL og høre om vi kan få lavere fragtpriser.

Finder I problemer med anvendelse af webshoppens bestillingsdel, har I tvivl eller spørgsmål tøv ikke med at bruge info@carlomerolli.dk både for bestillinger eller andet.

Ciao,

Carlo"

2009 Domaine de la Pepière Muscadet de Sèvre et Maine sur Lie

Är det inte rätt kvavt och fuktigt nu för tiden? I morse, när de nybakade fjärdeklassarna mötte sin nya fröken, stod föräldrarna och fläktade sig med varsitt schema alltmedan svetten rann...

Och är man inte väldigt sugen på skaldjur just nu? Så pass att ett par ostron slinker ner i inköpskorgen, bara för att. Förresten, de där patentsökta glasnudlarna med räkor, koriander, lime, salladslök, gurka och jordnötter, borde inte de få chansen igen?

Så är det bara drycken som fattas. Greppa denna muscadet och trä på det magiska kylelementet från Vacuvin. Vänta fem minuter tills flaskan dryper av imma. Voilà! Njut i stora klunkar av den oemotståndliga smakkombon mineralvatten, jäst, gurka, melon och måttlig alkohol. Muscadet i toppklass - ett mer läskande och drickvänligt vitt är nog svårt att hitta överhuvudtaget. (89)

110 kr/Vinik (nik@vinik.se)

Sortimentsprovning hos Wine Trade

En sortimentsprovning blir som allra roligast när 1) man får träffa trevliga vinodlare 2) blir glatt överraskad av sånt man inte provat förut 3) är i gott sällskap och 4) själva miljön inbjuder till att ha det skönt under tiden. Wine Trade prickade in alla faktorer, hällde stora delar av sitt sortiment och fixade arrangemanget på ett självklart sätt.

Den trevlige vinodlaren heter Uwe Schiefer (ganska lämpligt när jordmånen i Eisenberg, Südburgenland är som den är). Han startade 1994 med endast en halv hektar mark men har genom köp och arrenden kommit upp i tio. Större än så har han ingen ambition att bli, eftersom han vill sköta sina vinstockar själv. Okej då, inte helt själv, han jobbar tillsammans med sin fru och två anställda. Här handlar det om biodynamiskt handarbete, uteslutande med blaufränkisch från gamla stockar - de flesta från slutet av sextiotalet, men en del så gamla som mellankrigstiden. Han arrenderar också en gammal vingård på andra sidan ungerska gränsen, varifrån han gör en blaufränkisch vid namn 2008 Pala. (90)




Förutom de aktuella nollåttorna (en sval årgång där 2008 Grüner Schiefer charmade oss) hällde Uwe röda skvättar från 2004, 2000 - och till sist ett smakprov från 2007 av det bästa hans vingårdar förmår. Det framstod tydligt att hans enklare blaufränkisch från Eisenberg tjänar på längre lagring, och att varma årgångar som 2000 och 2007 (och säkerligen 2009) kan ge full mognad till den här druvan, som i svalare år har en naturligt grön karaktär. Syran är alltid hög, skiffern bidrar med järniga mineraler och de skogsbäriga, peppriga aromerna påminner lite om syrah från norra rhône. Alla vinerna var rena, eleganta och läskande doningar att njuta i bourgognekupa till lammkotletterna - men hans 2007 Reihburg var mer än så, ett stort vin. (92)

Priser ex moms:
Grüner Schiefer - 103 kr
Eisenberg Blaufränkisch - 125 kr
Pala Blaufränkisch - 198 kr


En god vän till Uwe heter Peter Veyder-Malberg. Med gott om arbetserfarenhet från vinegendomar världen över startade han häromåret som ny producent i Wachau. Hans druvor kommer från utvalda, högklassiga terrasslägen som odlas biodynamiskt - devisen "Handarbeit" pryder alla flaskor. Den första årgången tappades 2008. Omedelbart när vi stoppar näsan i glaset på den vitblommiga 2009 Bruck Riesling förstår vi att detta är något alldeles extra. Den vita persikofrukten är slank, mineralisk och elegant, helt utan den guldgula tendens till övermognad och botrytis man hittar i en del annan österrikisk riesling. (92) 2009 Buschenberg Riesling är mer knuten på nosen men också mer imponerande i extrakt, pepprighet och struktur. Fantastiskt vin - ett av de bästa från Wachau vi någonsin provat - som kommer att skriva historia om fem till sju år. (94)

Priser ex moms:
Bruck Riesling - 254 kr
Buschenberg Riesling - 425 kr
Kreutles Grüner Veltliner - 142 kr
Hochrain Grüner Veltliner - 237 kr
Weitenberg Grüner Veltliner - 362 kr

Andra höjdpunkter under dagen:


Domaine Romaneux-Destezet, Arlebosc, Ardeche


Domaine Marcel Lapierre, Villié-Morgon, Beaujolais


Domaine Pierre Morey/Morey-Blanc, Meursault, Bourgogne

ps. Mer utförliga provningsnoteringar finns att läsa här.

pps. Vi fick ett mejl från Uwe Schiefer, bild bifogad. Så här ser hans gamla blaufränkisch ut - påfallande glesa klasar med små bär. Ingen risk för röta, och gott om skaltanniner...

1997 Louis Jadot Morey-Saint-Denis

Hör upp, alla källarlösa vingalningar! Alltför sällan erbjuds möjligheten att dricka god mogen bourgogne utan att gräva hål i plånboken. I morse släpptes en binge viner från Louis Jadot, där det största utropstecknet kommer från en vanlig byappellation och ett måttligt bra år.

Vi bloggade vinet efter en provning i mitten av juni och det är med glädje vi bekräftar intrycket ikväll. Ett så här pass moget vin förtjänar förstås allra bästa matsällskap: rostad ankconfit, gratinerad blomkål, puy-linser och rödvinssås med stjärnanis.

1997 Louis Jadot Morey-Saint-Denis kommer i mörkare brunröd dress med fin tegelkant. Nosen framkallar bleknade fotografier av grusväg, tjärat båthus, späntved och målarbod. Vidare mot mynta-te, nori-ark, sjögräs, klor och samliaksalta brisar. Mer av svamp, soja och buljong ovanpå skogens undervegetation. Torkad frukt, gamla surkörsbär, plommon, balsamico och lack. Med sina skönt rustika mognadstoner påminner den stora, mättade doften inte så lite om en gammal portugis - eller en fullmogen châteauneuf. Invändning eller beröm, vilket som önskas.

Man skulle kunna misstänka att detta hade passerat bäst före-datum. Men munnen kan berätta att så inte alls är fallet. Syran har livlighet och höjd, kroppen fyllighet och djup, och bäst av allt - själva frukten är sötmogen och i högsta grad levande, med sina lätt volatila drag. Som så ofta med äldre viner har energin flyttat sig till avslutningen och eftersmaken, som är stenig, lång och lustfylld.

Mötet med matens alla smaker blir storartat. Hela upplevelsen är så tydligt definierad att den kommer stanna kvar länge i minnet. Drick nu, och skippa karaffering. (91-92)

2007 Luciano Sandrone Valmaggiore

Vi har hittills aldrig fallit helt pladask för en Sandrone. Konstigt, kan tyckas - men nu verkar det äntligen vara dags. Varför inte börja i rätt ända, och ta det logiska första steget in? Valmaggiore är en extremt brant, sydligt exponerad, sandig cru i Vezza d'Alba, på Roero-sidan av floden Tanaro. Det var 1994 som Luciano Sandrone gjorde sin första årgång från den här vingården. Det vore alltför lätt att börja gaffla om modernism blablabla - men här handlar det om en proffsig och varsam extraktion efter burgundiska förebilder, som inte går till på det gamla långsamma vis som den piemontesiska traditionen bjuder. För att inte den fina frukten ska skymmas av ek används enbart använda 500-liters franska ekfat för mognadslagringen. Resultatet blir 18 000 standardbuteljer och 300 magnum.

2007 Luciano Sandrone Nebbiolo d'Alba Valmaggiore doftar dundergott! Omedelbart efter karaffering kan vi njuta av en verkligt övertonsrik, rosenblommig doft med fint avstämda drag av lim och lösningsmedel ovanpå skinande godis av röda körsbärsnickel. Dessutom hittar vi en liten klick av farmors jordgubbsylt © J. Barrot, samt fylligare plommon från Anthon Berg-pralinerna. Subtila fläktar av kryddor, tjära och läder bidrar till komplexiteten.

I munnen imponeras vi av en utpräglat ren och elegant frukt - samtidigt som den knappast lider brist på kraft. Laserskurna syror och lena, behagfulla tanniner förenas med superintensivt röda pastiller och precis märkbar alkohol för att skapa en längd i smaken som måste kallas extraordinär. Karaktären är rikt saftig, ungdomligt kärnig och en gnutta volatil, på ett sätt som är raffinerat snarare än ruffigt. Som i en högklassig modern bourgogne...

Frukten skiner alltså i bästa uppdaterade stil. Varma 2007 har bidragit till intensiteten och kanske även till de aningen volatila dragen - lite i linje med 2003. Det som säkrar vinet en plats bland exceptionellt lyckade nebbiolo är den fina mognaden kombinerad med den friska, exakta fruktsyran - och den enastående längd som den bidrar med. En riktigt läcker nebba med uppenbar lagringspotential. (91)

ps. Oj, det finns fortfarande flaskor kvar i vinbutikerna!

pps. Ännu en vinbok att beställa. Sortera bredvid Alan Tardis Romancing the Vine.

2007 Piaggia Carmignano Il Sasso

Åh, dessa ljuva augustikvällar! Ett sammetslent mörker - ljumt och svalkande på samma gång, ungefär som i medelhavsområdet. Lördagen måste vara själva prototypen för denna, på våra breddgrader, alltför sällsynta och därmed efterlängtade sensation. Som socker på toppen spelar nere på gården, bara för skojs skull, en liten ensemble frontad av driven saxofonist. Tonerna ekar behagligt mellan husen, självklart haffar vi tillfället och hänger kvar på balkongen tills timmen blir sen. Varför inte dra korken ur en ung toscanare för att förhöja upplevelsen ytterligare?

Sedan länge har vi ett gott öga till vinerna från Piaggia i Poggio a Caiano. Il Sasso blandar 70% sangiovese med 20% cabernet sauvignon och 10% merlot som uppfostrats under två år i nya franska ekfat. Vinet var omedelbart tillgängligt nollfyra, mer eksträv i nollfem och nollsexan har vi inte ens öppnat än. Toscanska 2007 har visat sig vara en årgång med omedelbar tillgänglighet. Frågan är bara hur harmonisk den unga Sasson har hunnit bli? Kanske är vi ute för tidigt? Hmm, det är bara att greppa korkskruven med sedvanlig tillförsikt.


Vi hade inte behövt oroa oss. Efter en kortare karaffering och temperering är 2007 Piaggia Carmigiano Il Sasso med i matchen. Visst finns gott om rostad ek men inte på något störande sätt, enbart angenämt med drag av bittermandel, ceder och sandelträ. Frukten uppvisar de finaste surkörsbär utan plufsig likör, och bland topptonerna tjusar både blommor och örter.

Här levereras bra tryck i smaken. 14,5% alkohol märks till en början - särskilt som vi kommer från bordeaux - men det lugnar snart ner sig och lämnar plats för en överraskande slank och elegant personlighet med härlig italiensk syra. Vinet är redan överraskande tillgängligt och njutbart - modernt på ett sätt som osar klass. Vi noterar ännu ett styrkebevis från Piaggia, en typisk nollsjua med omedelbar, förtjusande drickbarhet. Sena kvällen på balkongen är räddad, och vi ser fram emot att dricka detta igen. I princip när som helst! (91)