Côte-Rôtie: 3 x Domaine Levet

Det är mycket Côte-Rôtie just nu. Men vad är egentligen definitionen av en bra côte-rôtie? Ja, det måste väl vara att den uttrycker just det som vi har lärt oss att känna igen som Côte-Rôtie? Att signalstyrkan från marken är stark nog, att sändningen är klar och fri från distraherande störningar. High fidelity, liksom. När det gäller côte-rôtie kan musiken få en sådan omisskännlig klang att den lockar fram ett saligt leende och en tår i ögonvrån.

Exceptionell terroir lämnar trots allt utrymme för flera olika tolkningar, flera möjliga sanningar. Och så får man aldrig glömma bort att de hisnande bergssidorna ovanför byn Ampuis är ett virrvarr av skiftande växtbetingelser som ger olika uttryck. Här finns goda förutsättningar att nörda ner sig ordentligt, men det räcker kanske att konstatera att backarna Côte Blonde och Côte Brune inte har fått sina namn av en slump.

Under Franska Vindagens minutkorta tête-à-tête med ett par buteljer från Domaine Levet pinglade det till i lilla klockan. Det här kändes autentiskt. Det fanns en vilddjursglimt i blicken utan att vinerna upplevdes rustika. Och kanske bäst av allt: den bland vinnördar så åtråvärda mineralkaraktären, själva sången från jorden, fanns där. Detta bara måste ju följas upp. Hade vi månne förblindats av ögonblickets förtjusning, eller var det rentav början till ett förhållande?

Levet är en liten egendom av klassiskt snitt, vars källare ligger mitt i Ampuis. Familjen har inte mer än fyra hektar, men de finns i de äldsta och bästa delarna av appellationen. Dessutom är rankorna ovanligt gamla - över hälften av stockarna är planterade mellan 1929 och 1953. Hela beståndet är ett massalt urval av den ursprungliga, lokala syrah-varianten petite sérine, vars bär är mindre och formar glesare klasar. Redan torrfakta som dessa får en ju att rysa av vällust.

Vinifieringen är traditionell. Vanligen avstjälkas inga druvor alls. Musten jäser i öppna kar av glasfiberlinjerad betong, med konstant nedsänkt skalhatt, men utan aktiv extraktion. Urlakningen varar i tre veckor. Därefter uppfostras det unga vinet under minst två år i demi-muids (600-litersfat) av fransk ek, högst 15% nya. Slutligen får vinet en lätt klarning innan flaskningen. En årsproduktion blir ungefär 12 000 buteljer. Levet gör tre cuvéer, vi ska titta närmare på alla tre.

2010 Côte-Rôtie Cuvée Améthyste

Druvorna kommer från alla familjens nio lägen. 13%.

Nosen är ren i sitt uttryck och väldigt fin. Frukten är mörk, som en osöt version av björnbär, flankerade av violer och grönpeppar, grön paprika, lakritsrot och tjärpastill, rök och gröna örter. Ja, rätt mycket örter faktiskt, och en bestämd förnimmelse av sälta som drar åt järn eller köttsafter. I munnen en klassiskt osöt upplevelse med goda syror och grepp i tanninerna. Här finns inget pålagt kladd, men desto mer av mineraler. I slutet kommer en liten örtbitterhet, samt en elegant och sammansatt mix av krydderier. Klassiskt, utan någon känsla av vinmakning. Stilen sitter där den ska, dock inte den riktiga storheten. Nog ämnat att drickas mellan fem och tolv års ålder. Gott och tillgängligt nu, blir mjukare med luft. (91)

2010 Côte-Rôtie Cuvée Maestria

Tre femtedelar kommer från La Landonne, planterat 1947, resten från Côte Blonde, planterat 1929. 13%.

Doften liknar den förra, men har fler dimensioner. Lite mer knuten, men frukten tycks mognare, och det finns ett rött stråk som liknar jordgubbar. Sältan och mineraltonerna är än mer påtagliga, men också de eleganta florala dragen som vi kallar viol. Även här är smaken helt osöt, med tätare och större tanniner, men också mer poängterade och väldefinierade syror som påminner om apelsin. Strukturen står ut till en början, men balansen blir bättre framåt kvällen. Tanninnäven är bestämd, inte minst som den förstärks av järn och mineralsälta, men fruktsyrans höga nivå och silkesvantarna utanpå gör att vinet ändå måste beskrivas som elegant snarare än kraftfullt. En klassiker med massor av potential. (93)

2010 Côte-Rôtie La Péroline

Från lieu-dit Chavaroche. Hälften planterat 1950 och resten under 80-talet. 12,5%

Frukten här är närmast svart. Violer och baconfett, tjärpastiller och feta saltlakritsremmar. Jord och jod, järn och köttsafter. Orientkrydderier och grönpeppar. I munnen - vilken best, rena svarta hingsten! Allt är stort, bläckigt och galet ungt, men också perfekt balanserat och integrerat. Intensivt mullrande och kryddigt, men utan någon märkbar alkohol. Energiutvecklingen är respektingivande ända ut i efter-klangens mineralsälta. Sannerligen imponerande, ett väl inslaget kraftpaket med flera decenniers framtid och uppenbart lagringsbehov. Dock långtifrån ett misstag att provköra redan nu. (95)

Det är svårt att föreställa sig en bättre årgång att kliva på tåget Levet. Deras projekt tycks handla om ödmjuk hifi-återgivning av terroir, utan vinmakarprestige och/eller inställsamhet. "Soil To Glass Transfer", som John Livingstone Learmonth har valt att kalla det. Men - vinerna var ändå långt ifrån knutna, och det hände en del med tillgängligheten under kvällens gång. Vi drack de första glasen till maten när flaskorna var i stort sett nyöppnade och intrycken var som tuffast. Allra bäst visade de sig efter ett par, tre timmar och framåt. Åtminstone vingårdsvinerna är essentiella.

Importeras sedan nyligen av Johan Lidby, finns i BS.

ps. korkarna är från DIAM. Tack för det.