söndag, december 29, 2013

Årsbästalistan 2013 - Our Wines of the Year


Mellandagarnas vakuum-bubbla är som skapt för att få tid till återblick och sammanfattning. Här gäller det framför allt att minnas och hedra vinupplevelser som betytt något särskilt för oss. Urvalet kan tyckas godtyckligt, men det ligger nog i sakens natur. Inte sällan handlar det om viner som av olika anledningar förblivit obloggade. För att få lite styr på det hela satte vi upp den enkla regeln att endast ett vin från varje månad fick vara med. Den traditionsenliga bildgåtan hittas som vanligt i slutet.

JANUARI: 1982 Château Latour Grand Vin, Pauillac Premier Grand Cru Classé

Hela 1980-talet från Latour på ett bräde, och till hyggligt pris - en vacker tanke som blev verklighet efter flera års inköp och planering. Det aktuella decenniet var väl knappast slottets bästa period, men vi fick en fin stilstudie av toppbordeaux som den kunde smaka förr: elegant och drickvänlig, samtidigt lite grönlätt och snipig. 1986 och 1989 visade bättre druvmognad än de andra åren men det verkligt lysande undantaget var den majestätiska 82:an.



FEBRUARI:  2006 Gianfranco Soldera Brunello di Montalcino Riserva

När man själv får hitta på provningar så blir det gärna som den här. Åtta av de yppersta brunelli från den lika ypperliga årgången 2006, och i så klassiska stilar som möjligt. Det var väl egentligen bara Biondi-Santi som fattades? Åtminstone fyra-fem av vinerna borde förtjäna plats i vilken årssammanfattning som helst, men här är det bara ett som får vara med. Soldera bjöd på en makalös precision och absolut renhet i det sangiovesiska uttrycket. Legendariskt redan, och tänk då moget.





En långfredag när havsisen fortfarande bar och kvicksilvret låg runt noll angjorde vi Sturkö. Omgivningen och sällskapet här får alla viner att smaka lite bättre, så nog får man väga in x-faktorn, men det gäller väl å andra sidan alla vinupplevelser? Denna underbara nolltvåa vetter mer åt elegansen hos Volnay än åt det rustika i Pommard. Det burgundiska uttrycket är helklassiskt och mognadsutvecklingen har nått en första hållplats med åtskilliga stationer kvar. Vi älskar vad den här producenten håller på med, ända ut i den eleganta etiketten.




Sista glaset ut i en provning vi planerat tillsammans med Piemonte-vännen Thomas Ilkjaer, som sedan varsamt och kunnigt ledde hela leken. De flesta buteljer från den kvällen borde ha ett givet utrymme här, men nu är det så grymt ordnat att endast en av dem kan få plats. I hederlig konkurrens med Maria-Teresa Mascarello, Giuseppe Rinaldi och Roberto Conterno var det ändå ingen tvekan om att den gamle räven Bruno Giacosa bjöd på provningens absoluta höjdpunkt. Bäst i år jämsides med Soldera.



MAJ:  1990 Elio Altare Barolo Vigneto Arborina

Silvia Altare besökte Stockholm och ställde skåpet med sin sprudlande charm, sin välartikulerade berättelse och sina superba viner. Den lagom utmognade 90:an visade hur begrepp som traditionellt och modernt blir ganska meningslösa när tiden har gjort sitt med vinet, och terroiren - i det här fallet hemmabanan nedanför gården i Annunziata - får glänsa fullt ut. En sann barolo-klassiker.




Lagom till midsommardagen hade istäcket hunnit lossna ute på Sturkö, och det var upplagt för mera skoj. Kvällen led knappast brist på kandidater till juni månads vinupplevelse, men här måste vi alltså välja ut en av dem. Det var nog själva stunden och elementet av förtrollning som fällde det slutliga avgörandet. Den multnande höstskogen, fruktens dova mörker i den ljusaste av nätter, alla lager av mångtydiga och mystiska intryck, men samtidigt strukturen, spänsten, lyftet och fräschören. Magi, helt enkelt.



JULI:  2002 Domaine Robert Faller & Fils Riesling Grand Cru Geisberg

En rasande stilig uppvisning serverades av Per Warfvinge när han gästade oss i Falsterbo. Allra bäst bland alsace-vinerna var den lagom mogna grand cru-rieslingen från Domaine Faller - ett gott exempel på att mindre kända namn ibland kan överträffa mer berömda. Geisberg i Ribeauvillé är ett av de bästa lägena i hela Alsace, 2002 är som bekant en härlig årgång, och vinet levererar på topp just nu. Den här kvällen gav oss vår tappade tro på Alsace tillbaka.




Det kan, med rätta, tyckas orättvist att juli ska få ha två exempel med. Men när en sydländsk grenache sopar undan varendaste skymt av tvivel på att den är något annat än en komplex mogen bourgogne så förtjänar den faktiskt lite uppmärksamhet. Oerhört mångfasetterat och gott vin. Notera alkoholhalten.




Här är vinet som slutligen övertygade oss om att skalmacererade orangefärgade vita kan aspirera på något mer än drickbarhet, nämligen verklig storhet. Här fanns precision, syrafokus och koncentration. Till helstekt gris, som den kvällen, är det faktiskt svårt att tänka sig bättre. När vi någon månad senare fick dricka 2002 års version av samma vin, som hade utvecklat burgundiska mognadstoner av ankomna jordgubbar och multnande höstskog, var det bara att än en gång kapitulera för en genial vinmakare.



SEPTEMBER:  2010 Radio-Coteau La Neblina Sonoma Coast Pinot Noir

Vårt första möte med La Neblina gick om intet. Bara en illaluktande kork, så var det roliga över. Andra gången gick det desto bättre. Det här måste vara den rakt av godaste transatlantiska pinot vi hittills haft nöjet att bekanta oss med. Frukten är fantastiskt fin, och trotsar beskrivning om man nu inte återigen ska komma dragande med den där korgen av skogshallon, körsbär och tranbär. Faten bidrar med subtila orientkrydderier men håller sig tacksamt ur vägen när det gäller beska. Syrorna skiner kristallklart och smakbalansen är ja, perfekt.



OKTOBER:  1999 E. Guigal Côte-Rôtie Château d'Ampuis

En lika grandios som självklar idé, signerad Vintomas. Varför inte fixa till en vertikalprovning av samtliga (15) versioner som hittills gjorts av Guigals Château d'Ampuis? Inte ens nere i Ampuis lär det höra till vanligheterna, och det var sannerligen en intressant övning. Vi saknade väl det där riktigt côte-rôtie-typiska i en del årgångar, men när det smällde så gjorde det med besked. Den köttiga och närmast baconfeta 99:an gick rakt på såväl ryggmärg som lustcentrum och stal sedan showen med ett par oblyga grepp under bältet.



NOVEMBER:  2010 Domaine de la Romanée-Conti Échézeaux

Det var väl ingen tvekan om grand cru-klassen i glaset, och ursprunget tycktes vara Vosne-Romanée. Portarna till paradiset var uppställda på vid gavel denna kväll och visade upp en förtrollande fresk av pressade blodapelsiner, skogshallon, stensöta och exotiska orientkrydderier. Själva x-faktorn ska förstås inte underskattas här heller - Rara Droppar hade bäddat väl för detta vinösa klimax som varade i timmar alltmedan november övergick i december.

 


DECEMBER:  2011 Frédéric Cossard Puligny-Montrachet 1er Cru Les Folatières

Cossard räknas in bland naturisterna och kör i stort sett utan svavel. Blint var det ändå ingen tvekan om att vi hade klassisk vit bourgogne i glaset, och utan oxidativa toner. En förstaklassens meursault som det verkade, att döma av den krämiga, smått smöriga munkänslan. Den klargula chardonnay-frukten upplevdes ofiltrerat josig - på samma gång elegant och generös med rikliga mängder zestad citron och kalkstensmineral som sig bör. När pilgrimsmusslorna gjorde entré badande i skirat smör lade vinet dit den sista felande pusselbiten.



Årets bildgåta

Vilket land är vi i?
Vad heter regionen?
Vad heter distriktet?
Vilken byappellation?
Vilken druvsort dominerar i vingården?
Vad heter odlaren?

Först in med sex rätta svar vinner unik flaska härifrån:



Gott Nytt År!

Emil hos Emil


Det här är Emil. En del känner säkert igen honom som ena halvan av Vin & Natur, vinimporten som han driver tillsammans med sin kompis Ulf. Emil säger att det som driver honom är att få resa till moderlandet och lära känna odlare i den nya vågen av småhantverkare och idealister (en väldigt fransk företeelse när man tänker på saken). Han ville lägga de teoretiska kunskaperna bakom sig och börja om från början genom att lära vin i praktiken. 

Vi blir ofta glada åt de här vinerna. Det är uppfriskande med saker som går på tvärs med konventioner och prestige. Det finns fortfarande dofter och smaker som kan träffa en luttrad provare snett bakifrån, det enda som egentligen krävs är ett öppet sinne. Och så drickbarheten. Två vintyper som är rätt unika för den naturistiska rörelsen - och dessutom väldigt spelbara - är blekfärgade röda (tänk smakrikare varianter av poulsard) och vita med syrepåverkan (föreställ er fruktigare versioner av traditionella vita från Jura). Vi ska titta närmare på ett par exempel.

Le Casot de Mailloles, en vingård med spektakulär utsikt över havet i Banyuls, sägs vara till salu. Alain Castex och Ghislaine Magnier ska tydligen dra sig tillbaks efter nästan tjugo år av hårt arbete. Väldigt synd med tanke på hur goda viner de gör, även om det inte finns mer än femtusen flaskor att dela på varje år. Det vi dricker är deras nyjästa "rosé" Canta Mañana (VdF 2013) som med sin orangeröda uppsyn påminner om en poulsard från en varmare årgång. En liten andel muscat bidrar med typisk aromatik, saftiga apelsiner och kryddor. Det här är ruggigt gott, och svårartat drickbart. Smyger in och tar självklar plats bland knepiga asiatiska matspelare som soyasälta, umami, chilihetta, vinäger och sötma.


Andra glaset har en varmgult utseende, likt frostad mässing. Som namnet L'O2 Fruits (Vin de France 2010) antyder lyckas La Coulée d'Ambrosia med konststycket att förena sherry-oxidativa eller snarare florjästiga drag med en mogen och aprikosig frukt. Den som försöker sig på att gissa druva och ursprung famlar efter halmstrån här. Själva vinifikationsmetoden påminner om traditionell savagnin från Jura även om frukten upplevs friskare och betydligt rikare. Vi stannar ändå i Jura i brist på bättre teorier. Men det vi har i glaset är faktiskt en chenin blanc från Anjou. En lyckliggörande historia som trots sin rikedom slutar torrt och lite salmiaksalt.


Sedan drack vi mer vin. Och åt lite mer.









De bägge emilarna (Bromée och Arvidson) har precis lagt sista handen vid en gemensam vinbok som ges ut av Natur & Kultur i vår. Om man - som vi - håller Kermit Lynchs "Adventures on the Wine Route" som den mest inspirerande bok som någonsin skrivits om vin, så bör det vara en högtidsstund som väntar, åtminstone att döma av de två kapitel vi har fått smygläsa.

söndag, december 15, 2013

Côte-Rôtie: 3 x Domaine Levet


Det är mycket Côte-Rôtie just nu. Men vad är egentligen definitionen av en bra côte-rôtie? Ja, det måste väl vara att den uttrycker just det som vi har lärt oss att känna igen som Côte-Rôtie? Att signalstyrkan från marken är stark nog, att sändningen är klar och fri från distraherande störningar. High fidelity, liksom. När det gäller côte-rôtie kan musiken få en sådan omisskännlig klang att den lockar fram ett saligt leende och en tår i ögonvrån.

Exceptionell terroir lämnar trots allt utrymme för flera olika tolkningar, flera möjliga sanningar. Och så får man aldrig glömma bort att de hisnande bergssidorna ovanför byn Ampuis är ett virrvarr av skiftande växtbetingelser som ger olika uttryck. Här finns goda förutsättningar att nörda ner sig ordentligt, men det räcker kanske att konstatera att backarna Côte Blonde och Côte Brune inte har fått sina namn av en slump.

Under Franska Vindagens minutkorta tête-à-tête med ett par buteljer från Domaine Levet pinglade det till i lilla klockan. Det här kändes autentiskt. Det fanns en vilddjursglimt i blicken utan att vinerna upplevdes rustika. Och kanske bäst av allt: den bland vinnördar så åtråvärda mineralkaraktären, själva sången från jorden, fanns där. Detta bara måste ju följas upp. Hade vi månne förblindats av ögonblickets förtjusning, eller var det rentav början till ett förhållande?

Levet är en liten egendom av klassiskt snitt, vars källare ligger mitt i Ampuis. Familjen har inte mer än fyra hektar, men de finns i de äldsta och bästa delarna av appellationen. Dessutom är rankorna ovanligt gamla - över hälften av stockarna är planterade mellan 1929 och 1953. Hela beståndet är ett massalt urval av den ursprungliga, lokala syrah-varianten petite sérine, vars bär är mindre och formar glesare klasar. Redan torrfakta som dessa får en ju att rysa av vällust.

Vinifieringen är traditionell. Vanligen avstjälkas inga druvor alls. Musten jäser i öppna kar av glasfiberlinjerad betong, med konstant nedsänkt skalhatt, men utan aktiv extraktion. Urlakningen varar i tre veckor. Därefter uppfostras det unga vinet under minst två år i demi-muids (600-litersfat) av fransk ek, högst 15% nya. Slutligen får vinet en lätt klarning innan flaskningen. En årsproduktion blir ungefär 12 000 buteljer. Levet gör tre cuvéer, vi ska titta närmare på alla tre.


2010 Côte-Rôtie Cuvée Améthyste

Druvorna kommer från alla familjens nio lägen. 13%.

Nosen är ren i sitt uttryck och väldigt fin. Frukten är mörk, som en osöt version av björnbär, flankerade av violer och grönpeppar, grön paprika, lakritsrot och tjärpastill, rök och gröna örter. Ja, rätt mycket örter faktiskt, och en bestämd förnimmelse av sälta som drar åt järn eller köttsafter. I munnen en klassiskt osöt upplevelse med goda syror och grepp i tanninerna. Här finns inget pålagt kladd, men desto mer av mineraler. I slutet kommer en liten örtbitterhet, samt en elegant och sammansatt mix av krydderier. Klassiskt, utan någon känsla av vinmakning. Stilen sitter där den ska, dock inte den riktiga storheten. Nog ämnat att drickas mellan fem och tolv års ålder. Gott och tillgängligt nu, blir mjukare med luft. (91)

2010 Côte-Rôtie Cuvée Maestria

Tre femtedelar kommer från La Landonne, planterat 1947, resten från Côte Blonde, planterat 1929. 13%.

Doften liknar den förra, men har fler dimensioner. Lite mer knuten, men frukten tycks mognare, och det finns ett rött stråk som liknar jordgubbar. Sältan och mineraltonerna är än mer påtagliga, men också de eleganta florala dragen som vi kallar viol. Även här är smaken helt osöt, med tätare och större tanniner, men också mer poängterade och väldefinierade syror som påminner om apelsin. Strukturen står ut till en början, men balansen blir bättre framåt kvällen. Tanninnäven är bestämd, inte minst som den förstärks av järn och mineralsälta, men fruktsyrans höga nivå och silkesvantarna utanpå gör att vinet ändå måste beskrivas som elegant snarare än kraftfullt. En klassiker med massor av potential. (93)


2010 Côte-Rôtie La Péroline

Från lieu-dit Chavaroche. Hälften planterat 1950 och resten under 80-talet. 12,5%

Frukten här är närmast svart. Violer och baconfett, tjärpastiller och feta saltlakritsremmar. Jord och jod, järn och köttsafter. Orientkrydderier och grönpeppar. I munnen - vilken best, rena svarta hingsten! Allt är stort, bläckigt och galet ungt, men också perfekt balanserat och integrerat. Intensivt mullrande och kryddigt, men utan någon märkbar alkohol. Energiutvecklingen är respektingivande ända ut i efter-klangens mineralsälta. Sannerligen imponerande, ett väl inslaget kraftpaket med flera decenniers framtid och uppenbart lagringsbehov. Dock långtifrån ett misstag att provköra redan nu. (95)

Det är svårt att föreställa sig en bättre årgång att kliva på tåget Levet. Deras projekt tycks handla om ödmjuk hifi-återgivning av terroir, utan vinmakarprestige och/eller inställsamhet. "Soil To Glass Transfer", som John Livingstone Learmonth har valt att kalla det. Men - vinerna var ändå långt ifrån knutna, och det hände en del med tillgängligheten under kvällens gång. Vi drack de första glasen till maten när flaskorna var i stort sett nyöppnade och intrycken var som tuffast. Allra bäst visade de sig efter ett par, tre timmar och framåt. Åtminstone vingårdsvinerna är essentiella.


Importeras sedan nyligen av Johan Lidby, finns i BS.

ps. korkarna är från DIAM. Tack för det.

lördag, december 14, 2013

2013 med Caviste



Under det gångna året har nätlangaren Caviste fått carte blanche att förse hemmet med vardagsfransoser. Väldigt bekvämt, när man är bissy med andra vinösa aktiviteter - till exempel pluggande, slovakien-uppsatser och provningsarrangemang. Det här handlar förstås om förtroende. Med tiden tror vi oss ha lärt känna Martin Berggrens smakpreferenser ganska väl. Hur det än ligger till med det, så har vi passat på att prova varenda lansering i förväg - en service som känns alltmer självklar och oumbärlig ju mer man tänker på det.

För att få ta del av en utomståendes syn på saken och på samma gång ha ett par roliga timmar tillsammans bjöd vi in vännen C till Cavistes uppvisning av årets lanseringar. C har en klar uppfattning om vad hon gillar/ogillar och räds inte att säga vad hon tycker. Då vi har tillbringat ett gemensamt halvår i skolbänkarna på restaurangakademien, har vi dessutom hunnit samköra våra register för smak och tycke. Inte minst viktigt: C är klart hyfsad på att skriva. Säg hej till vinbloggandets svar på A.A. Gill.

"Självklart - ta rygg på Finare Vinare, svarar Martin Berggren när jag artigt mejlar och förhör mig om möjligheten att få kika förbi Grappe för resumén av Caviste-året 2013 den tolfte december. Duh, tänker jag. Klart jag gör. Även om jag befinner mig ett par, tre mil bakom FV i vinkunskapernas marathonlopp vet jag att vi har rätt synkade preferenser (läs: vi tillhör gerillarörelsen mot ek). Och FV har så klart redan stiftat bekantskap med samtliga lådor, så vem skulle vara mer lämpad att stalka?

Väl på Grappe finns inte bara årets CAV-lanseringar uppdukade, utan även en buffé med chark, ost och gåslever. FV tar JÄTTEMYCKET gåslever på sin macka. Bäst att göra likadant, resonerar jag. Det är ju ändå två lådor champagne som ska betas av."


"Vid den första lådan, CAV0017 från Pehu-Simonet, konstaterar vi att champagne måste vara världens mest pålitliga vin, såtillvida att det faktiskt aldrig är riktigt dåligt. I min bok är det här dock en låda man både kan ha och mista. Vinerna är lite… oinspirerande. Och vid mötet med nästa champagnelåda, CAV0024 från Savart, känner jag att jag just slösat tid på att torrprata om vädret, istället för om livets väsentligheter."


"Savart är kort sagt min kopp te. Även om Martin Berggren själv menar att lådans tre viner egentligen är alldeles för unga för att drickas (just de här är degorgerade i november) blir jag alldeles till mig. Jag mediterar över L’Accomplie som har fräscha, gröna äpplen i nosen, och de där ljuvliga hyacinterna som man också stöter på hos Selosse, och jag sträcker på mig med hjälp av Bulle de Rosés självklara pondus och elegans. L’Année är möjligen lite för knuten för att förtjäna ett fullskaligt tjoho, men icke desto mindre bestämmer jag mig för att a) resa tillbaka i tiden för att köpa loss några lådor Savart och sedan b) uppfinna ett sätt att både ha och äta kakan, så att jag kan dricka nu men också hänga med i vinernas utveckling.

Glada i hågen kliver vi över till CAV0021 - Chablis signerad Patrick Piuze. Sedan ett par år tillbaka blir jag hemskt lätt uttråkad av chablis, men faktum är att jag ändå reagerar positivt på den krutrökiga Terroir de Chablis. Jag skulle verkligen inte ha något emot att ta ett glas eller två av det här till en skaldjurs-plateau. Les Minots och Les Forêts säger jag däremot tack, men nej tack till. Det lite fadda, oengagerade i flaskorna får göra någon annan människa glad - om några år."


"Goisot-lådan CAV0019 är delvis också ett 'tack, men nej tack' för min del. FV påstår att de haft en trevlig kväll med Bourgogne Aligoté, men jag blir bara tjurig av den högst osympatiska beskan i eftersmaken. Saint-Bris Exogyra Virgula är däremot rätt charmig med sin typiskt franska sauvignon blanc-karaktär och påtagliga mineralitet. Gondonne glömmer jag däremot i samma ögonblick som vi rör oss vidare mot CAV0014. 

Här väntar Loire-producenten Ludovic Chanson och det småputtriga, bubblande Les Pions Montlouis Pétillant med den där blöta yllesockan som jag gillar i nosen. Så långt känns Chanson som en melodi att tralla med i. När det gäller de stilla Les Cabotines och Les Pêchers tystnar den. Jag har nämligen lite naivt gått och trott att jag formligen älskar precis all chenin blanc från Loire, men det gör jag tydligen inte. Jag noterar kort och gott 'besvikelse' i mitt protokoll.

Tröst får jag hos Beaujolais-producenten Georges Descombes i CAV0016. Morgon Tradition bjuder på rosor och hallon, och som det buffésvin jag är passar jag på att ladda tallriken med chark. Det gör FV också. Han tar JÄTTEMÅNGA korvskivor, och är i extas i största allmänhet eftersom nästa vin i lådan, Brouilly Vieilles Vignes, utan tvekan är hans stora favorit. Och jag är benägen att hålla med om att det är riktigt uppiggande: komplex doft med bär, kryddor och den typ av animaliska ton som jag uppskattar och betecknar som köttsaft. Lagom motstånd i tanninerna, skön frukt och bara… väldigt drickbart. Régnié Vieilles Vignes är 'bon caca' det också, men kommer i den tillfälliga festyran lite i skymundan."


"När vi når CAV0020 och Domaine Grosbois är det min tur att hamna i ett smått extatiskt tillstånd. Cabernet franc från Loire är bland det bästa jag vet för ögonblicket, och här får jag mitt lystmäte av de attraktiva gröna tonerna: rökig paprika i La Cuisine de ma mère och gazpacho (japp, både paprikan, gurkan och tomaten) i Gabare. I Clos du Noyer är eken för påtaglig för min smak, men jag säger ändå amen till den här lådan."


"Sedan blir det nedförsbacke. Jag drabbas av insikten om att sydfransoserna i sällskapet inte alls är my kind of guys. CAV0015 med Domaine Coursodon från appellationen Saint-Josèph dricker jag och glömmer. Likadant är det med CAV0022 - Domaine Vindemio. Och på tal om att glömma så missade jag helt CAV0018 med Domaine du Joncier från Lirac, men det kan ha varit lika bra det.

Även Binet-Jacquet i CAV0013 kan avvaras. Jag ber att få citera FV vad gäller deras enkla faugères: psykedelisk cassis. Vi pratar alltså vuxensaft. Sedan villar jag bort mig (och mitt sällskap) i en halvlång harang som handlar om att munupplevelsen av vin för mig är som en sfär som antingen är fylld med något eller bara fungerar som ett tomt skal. Fullständigt obegripligt, jag vet, men min poäng är att trion från Binet-Jacquet, i synnerhet Faugères Grande Réserve, är skrik och panik, men ändå misstänkt innehållslösa.

CAV0023 med pavor från Domaine Pierre Usseglio är mest av allt alkoholhets. Man blir helt enkelt asfull bara av att lukta på korken, och det kommer liksom i vägen för all annan form av bedömning. Riktigt provocerad blir jag dock först i finalen. Här dyker Bordeaux-producenten Clos Puy Arnaud i CAV0025 upp och sparkar in den för mig redan öppna dörren som handlar om att området ifråga sannerligen är vansinnigt överskattat. Titelvinet Clos Puy Arnaud inkorporerar dessutom löjligt mycket av det insmickrande, förtätade och tokekade som jag förknippar med Nya Världen."


"Tack och lov kan man alltid backa bandet, så resumén avslutas för min del i dur med en skvätt Savart. FV å sin sida, avslutar med något som jag tolkar som ett fräckt försök att stjäla sitt favoritvin, Brouilly Vieilles Vignes. Bildbevis finns hos denna gästskribent."


Provat:

CAV0017 Champagne Pehu-Simonet, Verzenay

NV Brut Sélection Grand Cru
NV Brut Blanc de Noirs Grand Cru
NV Brut Rosé Grand Cru

CAV0024 Champagne Savart, Éceuil

NV Brut L'Accomplie
NV Brut Bulle de Rosé
2009 Extra Brut L'Année

CAV0021 Patrick Piuze, Chablis

2012 Chablis Terroir de Chablis
2012 Chablis Premier Cru Vaillons Les Minots
2012 Chablis Premier Cru Les Forêts

CAV0019 Domaine Goisot, Saint-Bris

2011 Bourgogne Aligoté
2011 Saint-Bris Exogyra Virgula
2011 Bourgogne Côtes d'Auxerre Gondonne

CAV0014 Ludovic Chanson, Montlouis sur Loire

NV Montlouis sur Loire Pétillant Les Pions
2011 Montlouis sur Loire Les Cabotines
2011 Montlouis sur Loire Les Pêchers
2011 Montlouis sur Loire L'Implicite (mg)

CAV0016 Georges Descombes, Beaujolais

2011 Morgon Tradition
2011 Brouilly Vieilles Vignes
2011 Régnié Vieilles Vignes

CAV0020 Domaine Grosbois, Chinon

2012 Chinon La Cuisine de ma mère
2011 Chinon Gabare
2011 Chinon Clos du Noyer

CAV0015 Domaine Coursodon, Saint-Josèph

2011 Saint-Josèph Silice
2011 Saint-Josèph L'Olivaie
2011 Saint-Josèph La Sensonne

CAV0025 Clos Puy Arnaud, Bordeaux

2012 Cuvée Pervenche
2010 Clos Puy Arnaud

CAV0013 Domaine Binet-Jacquet, Faugères

2011 Faugères
2010 Faugères Réserve
2010 Faugères Grande Réserve

CAV0022 Domaine Vindemio, Ventoux

2011 Ventoux Regain
2011 Ventoux Imagine

CAV0018 Domaine du Joncier, Lirac

2011 Lirac Le Gourmand
2011 Lirac Le Classique
2011 Lirac Les Muses

CAV0023 Domaine Pierre Usseglio, Châteauneuf-du-Pape

2011 Côtes-du-Rhône
2011 Châteauneuf-du-Pape Tradition

onsdag, december 11, 2013

Alain Chabanon: 3 x Campredon


Alain Chabanon är en mästare. Vi har skrivit det förr, men det förtjänar att upprepas. Skickligheten hos en sann vigneron mäts kanske allra bäst med hjälp av basnivån, i detta fall SMG-mixen Campredon. Det är en languedoc-typisk blandning av syrah-mourvèdre-grenache, och druvsorterna trillar vanligen in i precis den ordningen. Nu är det ett tag sedan sist vi sågs - alltför länge, känns det som. En mogen nollsjua slank ner i mars, och den senaste tian drack vi i augusti förra året.

2012 Alain Chabanon Campredon, Languedoc AOP

Nosen är alldeles ren, pur ung - ja, helt primär. Svalt bärig och mineralisk med doftnoter av blåbär och hallon, viol, lavendel och garrigue. En god liten krämighet noteras, med smått laktiska drag, sötmandel och nougat. Syrah-kryddorna finns där, men de håller sig fortfarande i bakgrunden.

I munnen lättfotat, svalkande och friskt med god bärsaftighet. Harmoniska fruktsyror, små nafsande tanniner och en liten antydan till lingon/vinbärskartighet. En läskande smakbalans där alkoholen är nästintill obefintlig. Den juvenila varelsen är utåtriktad och klart umgängesmässig redan nu, men vi väntar gärna på att de primära dragen tonar ned sig och släpper fram annat som lurar strax under ytan.

Syrah, mourvèdre, grenache (de exakta andelarna anges inte längre på etiketten). Naturjäst. Tio månader i ståltank. Ingen klarning eller filtrering. Biodynamisk certifiering. 12% alkohol.

2011 Alain Chabanon Campredon, Coteaux du Languedoc AOC

En helt annan uppsättning aromer. Mer utvecklade och sötare toner som röda körsbär, röda plommon, nypon och granatäpple. Nästan lite honung, dessutom rejält med kanelstång och en lätt pust av stall. Det här känns som ett helt annat vin, och det är det ju faktiskt. Årgången är varmare, och grenache-komponenten betydligt viktigare.

Det här smakar rikare, mer åt det plumpa hållet. Syran är lägre, tanninerna mer kraftfulla och alkoholen mer närvarande. Slutet är kryddigare och varmare. Rätt gott, men det vi saknar i den här versionen är spänst, och vi tror inte att framtiden är tillnärmelsevis lika solklar som för de omgivande jämna åren. Precis som nollnian är detta en varmare version där vi väljer att passa.

50% syrah, 35% grenache, 15% mourvèdre. Uttag 26 hl/ha. Fem veckors maceration. Naturjäst. Tio månader i ståltank. Ingen klarning eller filtrering. AB-certifierat. 13,5% akohol.

2010 Alain Chabanon Campredon, Coteaux du Languedoc AOC

Rent ut sagt strålande doft. Skolboksmässig syrah - som närmast påminner om côte-rôtie eller bättre saint-josèph - med framträdande drag av grönpeppar, vitpeppar, lagerblad och rosmarin. Mångfasetterat sniff med hela skalan av köttsafter, eneträ, lakrits, salvi, violer, kulspetsbläck, osöta björnbär, svarta vinbär, och svart oliv. Massor av möjligheter i varenda detalj.

Det täta, mörkfärgade vinet visar en ansats till utveckling men är i stort sett ändå ungefär så ungt som vi minns det från sist. Nyckelordet här är struktur. Friska syror och helseriösa mjuksträva tanniner interagerar perfekt med örter och mineraler, och resulterar i en lagom åtskruvad kärna. Den långa efterklangen bjuder på pepprighet, krydda, lakritsrot och mineralsälta. Framtiden ser extremt lovande ut.

60% syrah, 25% mourvèdre, 15% grenache. Naturjäst. Fem veckors maceration. Åtta månader i ståltank. Ingen klarning eller filtrering. AB-certifierat. 13% alkohol.

Än en gång är det kul att se hur ett relativt modest vin från Languedoc kan mäta sig med storheter norrifrån. Tian är, precis som tidigare, värd all kärlek och en stark rekommendation. Elvan känns däremot märkt av året. Den unga tolvan har framtiden för sig och kommer avslöja fler nyanser allteftersom de primära dragen avtar. Drickbarheten finns redan där.

Vinik via SB/PI, 175 kr.

Europe-Vins, €13,80.

ps. Nya hemsidan har ett antal sevärda videoklipp där Alain presenterar sina viner. Han kan också stoltsera med en imponerande täckning på franska stjärnkrogar.



måndag, december 02, 2013

Munskänkarna provar decembernyheter


Hej, kära läsare. Får vi be om ett par minuters interaktion? De här månadsprovningarna är ju faktiskt som gjorda för lite meningsutbyte om vinerna. Så, om ni hunnit prova, välkommen in och tyck. Tack på förhand!















ps. Vintomas var snabb på tangenterna.