Bloggdarlings #2: 04 Fratelli Giacosa Barbaresco Basarin

Om något vin förtjänar epitetet "blogg-darling" så är det väl den här barbarescon. En snabb googling skvallrar om att vinet fått en imponerande grundlig genomlysning över tid - tidigare skriverier kan läsas bland annat här, här, här, här, här, här, här och här.

2004 Fratelli Giacosa Barbaresco Basarin

Diskussionerna är möjligen ännu mer intressanta än vinet självt. Det damp ned mitt i den svenska vinbloggosfärens spirande ungdom, och man måste glädjas och le lite åt det engagemang som en riktigt god om än inte storslagen nebbiolo från en kanonårgång kunde skapa. Those were the days.

Det går knappast att komma runt prisfaktorn. Basarin var inte minst en överprestation i förhållande till kronor och ören, dessutom i ett prisläge som passade många av oss. Och så den fysiska tillgängligheten. Det drällde inte av bra barbaresco och vi hade ännu inte vant oss vid att i stort sett alla viner faktiskt går att få tag på, hos någon handlare.

Med 600 000 flaskor om året är Neive-producenten Fratelli Giacosa ansenlig i fråga om kvantitet, och dessutom granne med kvalitetsledaren Bruno Giacosa även om det inte finns något släktband. Trots att brorsornas historia är lång var det först på 1980-talet man började skaffa egna vingårdar - idag har man hela 60 hektar. De dryga tre hektaren i Basarin förvärvades 2003, så den aktuella nollfyran blev först ut.

En rätt lyckad start, får man säga. De olika blogginläggen hjälps åt att ringa in varför detta blev så uppskattat. Ett flertal åtråväckande nebbiolo-doftnoter fanns på plats, inklusive en övertygande känsla av jord och järn och slikt. Samtidigt noterades att stilen var förvånande modernistisk och lättillgänglig för ett vin gjort med längre urlakning och i större botti. Drick när ni vill, liksom. 

2013 är det en rätt fin nos som buffar försynt på oss efter kort luftning. Här dukas upp med orientaliska basarkryddor och krämigt söta toner på rätt sida om cola-träsket, saftig hallonlakrits, frisk menthol, torkade rosor, lädersnören, rostigt järn och grusjord. Vi har nog kramat ut det mesta av vad som finns i fråga om komplexitet - en mer utvecklad fas kan tänkas plussa på med undervegetation, båthus, soja, torkad karl-johan och tryffel.

I munnen bekräftas att vi har att göra med ett vin som är mer gott än stort, men det har fortfarande en hyfsad syra och kick i tanninerna som faktiskt tjänar på tid i karaffen - de upplevs spänstigare, kryddigare och stenigare, med en behaglig läskpapperstorka i det rätt långa slutet. Samtidigt har smaken en del av den söta krämighet man förknippar med producenter som La Spinetta, och liksom hos de flesta av modernisterna en smått värmande alkohol.

Det dricks hur som helst riktigt bra nu, både med och utan mat, och har nog fem goda år framför sig - kanske mer under svala omständigheter.

Köptes på SB i augusti 2008 för 226 kr. Vem importerade och varför kom det inga fler årgångar? Det vore inte helt fel om man kunde få tag på ett par nollåttor eller tior.

2010 Bénédicte & Stéphane Tissot Arbois Sélection

Ett skott från höften. Tredje återseendet - vi kan inte hejda oss. Det här är kanske inte för alla, men om man kan uppskatta fino, gillar fatlagrad chardonnay och är nyfiken på Juras långlagrade stoltheter Vin Jaune och Château-Chalon så är det en perfekt ingång för att lära känna områdets traditionella stil. Den är inte extremt konstig men väldigt karaktärsfull.

2010 Bénédicte & Stéphane Tissot Arbois Sélection mixar 70% chardonnay med resten savagnin från en årgång som var ypperlig i Jura, liksom i närbelägna Bourgogne. Tissots odlingar är giftfria med biodynamiska metoder. Vinet är uppfostrat under ett år i fat som inte toppats upp, varför det fått en viss utveckling genom kontrollerad syrepåverkan, samt fino-liknande drag tack vare en lätt slöja av florjäst.

Till skillnad från sherry är detta inte förstärkt utan håller 13%, och druvmaterialet är med all säkerhet betydligt bättre än det som brukas användas till fino. Liksom i en vin jaune är färgen varmt gul och doften komplex, fängslande. Kemisterna säger aldehyder - vi andra säger nötter, bokna äpplen, citronzest, curry-krydda, vitblommighet, örter och en känsla av vit kalksten.

Entrén i munnen är mjuk, syran upplevs som avrundad av fatlagringen. Mittsmaken känns tät och fokuserad, ger ett intryck av att vara driven av den steniga jordmånen. Den utdragna, torra finishen har ett skönt citruslikt grepp och en behagfull sälta som påminner om manzanilla. Och i likhet med sherry älskar vinet mat med ingredienser som lufttorkad skinka, nötter, lagrad hårdost, ruccola, olivolja.
Några skivor comté räcker annars långt.

Finns fortfarande kvar här och var. 175 kr, TM Kvalitetsviner via SB.

ps. Missa inte att SVT-pleja "En hungrig fransman". Första avsnittet är från Jura.

Bloggdarlings #1: 09 Bonne Tonne Morgon Côte du Py

Vi landade på sommarstället med en baklucka full av buteljer. Semestern är som klippt och skuren för vinösa återtittar, och som av händelse också tv-reprisernas och omläsningens förlovade årstid. Men i motsats till gryniga gamla filmer och vältummade böcker så har det troligen hänt en hel del saker inne i en vinflaska sedan första gången man sågs. Exakt vad vet man inte, och därför är vin den mest spännande reprisen.

Folk som skriver om vin verkar ibland ha tappat backspeglarna. Det är alltid det senaste som gäller, även om de flesta vindrickare är överens om att utveckling ofta är av godo. Levebrödsskribenter sprattlar i sitt nät av bolagslanseringar och inköpslistor medan oberoende amatörer gärna rasslar vidare till nästa halvobskyra nyupptäckt. Prognoser om framtiden ingår i spelets regler, men mer sällan får man höra hur det blev.

Det här är ett hyggligt argument för att blogga om vin, och emellanåt också ett kärt ämne bland vinbloggare. Låt oss alltså använda några regniga semestertimmar till att titta närmare på en handfull flaskor som rönte uppskattning av oss och andra när de släpptes. Först ut är:

2009 Domaine de la Bonne Tonne Morgon Côte du Py

Ett vin vi först bloggade i september och oktober 2011. Vid den här tiden hade det blivit allmängods att årgång 2009 var exceptionell i Beaujolais, även om det också hördes kritiska röster som menade att den var alltför varm och tung, och därför atypisk. Hur som helst blev det här vinet ett välkommet bidrag till det skrala svenska utbudet av cru beaujolais.

Domaine de la Bonne Tonne är en typisk fransk familjeproducent, en s.k. vigneron indépendant, i byn Villié-Morgon. Deras sju hektar är AB-certifierade med biodynamiska odlingsmetoder. Efter handskörd får de hela druvklasarna macerera under ett par veckor i en syrefri miljö - musten jäser klart efter pressning, utan tillsatt jäst. Faten uppges vara väl använda, och man svavlar endast en gång, precis efter den malolaktiska jäsningen. Ett pågående generationsskifte verkar betryggande för framtiden - sonen Aurélien kör också en informativ blogg med fina bilder. Sympatiskt, eller hur?

Själva gårdsnamnet leker med begreppet "bon ton" och tonne=fat. Tillsammans med etikettens "Cuvée Fût de Chêne" går det liksom inte att undvika intrycket att det här med ekfaten är en viktig sak som man gärna vill lyfta fram. Inom parentes kommer vi nog aldrig att glömma den smått skamsna uppsynen på andra sidan disken en gång när vi provade i grannbyn Juliénas och fick höra det obetalbara "well, you know... for tourists... the americans like it".

Vad näsan möts av 2013 är nämligen en tydlig fatkaraktär, som i kombination med den småvarma frukten lika gärna kunde ha varit toscansk. Ni vet... bittermandel, julkryddor, italienska röda körsbär. Mognadsutvecklingen i flaskan är rätt anmärkningsvärd på så här pass kort tid. Aromspelet är helt annorlunda nu än för knappt två år sedan - vidöppet och med en annan uppsättning av nyanser. Vi behöver inte mycket mer utveckling än så här, utan prioriterar gärna spänst och fräschör.

Spänst och fräschör också ungefär vad som serveras i munnen.
Fruktsyran är frisk, kroppen relativt slank med varma röda aromer men behagligt återhållsam alkohol. Dessutom ett smärre bidrag av kryddiga ektanniner samt en liten ekbeska. Vinet håller ihop väl och dricks riktigt bra, särskilt i samspel med lättare mat, i det här fallet rostbiff och potatissallad. Egentligen har vi bara en invändning, men en viktig: vart tog själva ursprungskänslan vägen? Var det årgången, eller faten, eller handlaget? Resultatet landar ett par rejäla granitkast ifrån mer namnkunniga grannar och inspiratörer som Lapierre, Foillard och Descombes.


Köpt i september 2011 för 139 kr (Moestue via SB)

2010 vs. 2011 Caveau des Jacobins Côtes du Jura Chardonnay

Någon gång emellanåt - alltför sällan tyvärr - får monopolets inköpare till det även i lägre prisklass. Problemet är välbekant: för att vinna en upphandling måste det finnas tillräckliga kvantiteter för att kunna förse många butiker. I stort sett alla bra mindre familjeproducenter faller bort och kvar bland de tänkbara finns endast större kommersiella producenter och kooperativ.

Fruitière Vinicole d’Arbois är knappast jättestort för att vara ett kooperativ - 100 medlemmar, 250 hektar och en miljon buteljer - men det är ett av de äldsta franska (det allra första vinkooperativet startades faktiskt i Ahr 1868). Deras Château Béthanie ligger mitt inne i Arbois - centralort i regionen Jura och en charmerande muromgärdad medeltida stadskärna för vilken vi sedan länge hyser varma känslor.

Det fina med ekvationen Jura och chardonnay är jordmånen av kalksten och märgel som skänker en tydlig mineralitet även åt de lite enklare vinerna och lyfter de allra bästa till världsklass. Under den gångna våren har vi druckit och provat ett antal Jura-chardonnayer i icke-oxidativ stil som återigen övertygat oss om att man gör klokt i att satsa sina chardonnay-slantar här. Oavsett vilket prisläge vi pratar om.

2010 Caveau des Jacobins Côtes du Jura Chardonnay övertygade starkt när den först lanserades i mars. SB-hyllor åtminstone i Stockholmsområdet rensades oroväckande snabbt på den första laddningen. Efter ett tag kom mer, men inte kunde det väl finnas några enorma mängder reserverade för Sverige? Svaret blev nej, och nu håller vinet redan på att byta årgång till 2011. Så det kan vara läge att jämföra vad man får i glasen. S häller upp för att prova blint.

1. ljust gul färg, ung doft med aning jästfällning, reduktiv ylleunknad som vädrar bort, vitblommiga övertoner som påminner om jasmin, aningen jordig och silvermetallisk med neutral frukt som drar åt vit persika och grapefrukt, ren och ganska smakrik med frisk syra och bra balans, smått intensiv avslutning, bra längd med antydan till sälta, det ger ett nästan oekat intryck, snudd på tyskt i stilen, inte helt olikt en weissburgunder eller silvaner, ska bli intressant att se om framtida utveckling ändrar på det, upplevs först som en mineralisk apéritif men briljerar till den vita fisken med räkröra uppepå.

2. rikt gul färg, smått utvecklad doft, gul frukt som citronskal och gult äpple, mer laktiskt och tydligare fatkaraktär, smör, nötter och fat, lite ylle, krita, räkskal och rökig kalksten, smaken avrundad och rätt stor med stadig syra och breda läckra citrusaromer, det här sjunger för fullt nu, med bra längd och god mineralsälta i slutet, expressiv chardonnay, lite som en smått utvecklad bybourgogne eller BdB aromatiskt sett, jublar över samspelet med den stekta paneringen på vår rödspätta.

Ingen tvekan om vad som är vad, vinerna är förvånansvärt olika men ungefär lika bra. Det handlar förstås inte minst om ålder men även om en del andra detaljer, som det verkar. Oavsett vilket är det svårt att tänka sig bättre och mer övertygande vitpang för 89 spänn på SB. Ser ni några kvardröjande tior - bara hugg till. Elvorna har framtiden för sig.

Fullservice på Sturköbaren

Vår vinösa motsvarighet till bilens tusenmilaservice och årsvisa besiktning är midsommarhelgens besök hos herr och fru Vinosapien på Sturköbaren. Ingen annanstans får vi nog sådana injektioner av koncentrerad vinglädje och smittande samtal, allt levererat under maximal avkoppling och med den största ödmjukhet. När vi åker vidare mot fem veckors semester är det med fulladdade batterier.

Första skvätten bjuder på en klockren juvenil rieslingnäsa utan piggelintoner. Grön tropisk frukt, våt skiffersten och en gnutta svavelos. Halvsötma och babyfetma i munnen, med inbäddad seriös struktur och behagfull balans. En smaskig spätlese där uttrycket känns rent och modernt. Det är nog 2011 eller kanske till och med 2012, från Mosel eller Nahe. Aha, Mosel. Jaha, då har vi nog en av de hippa unga kanonerna i glaset - Julian Haart eller Andreas Adam.

2011 A.J. Adam Dhroner Hofberg Riesling Spätlese

Gul färg och solmogen frukt med utveckling i flaskan. En rätt speciell doftkaraktär, vaxig och fet, som ett slags mix av gula äpplen och burkad ananas med toner av grön ärtpure och fänkål. Alkoholen är småvarm och för med sig en känsla av anis i slutet. Först går tankarna till grüner veltliner, men vi släpper snabbt det spåret och funderar vidare på rhônedruvor som roussanne och och marsanne. S är inne på savagnin från Jura - den där varianten när man fyllt upp faten. Rhônefloden plus savagnin-vibbar, och så anisen. Plötsligt sitter pusselbitarna. Vi har ju faktiskt druckit vinet förut - i juni 2009, genom värdparets försorg - och det är så pass annorlunda att man knappast glömmer ifall man en gång provat. Païen = Heida = Savagnin Blanc. Och Simon Maye!

2007 Simon Maye & Fils Païen Chamoson, Valais

Ungt, rent och friskt med neutral druvkaraktär, jästfällning och våt sten. Ingen värme, ingen sötma, måttlig fruktkoncentration, syrligt och lite gurkigt med hög klunkbarhet. Muscadet eller albariño? Muscadet hade nog varit mer grusigt och eventuellt lite spritsigare, så där satt den. Jäkligt gott hur som helst, på ett helt opretentiöst och läskande somrigt sätt.

2011 Albariño de Fefiñanes Rias Baixas

En knepig jävel, inte mycket att gå på här. Bara den där flintrökiga mineraltonen, men knappast några markörer för frukt eller druva. Neutralt, och inga fattoner heller. Rätt så koncentrerat och lite alkoholvarmt med en framträdande stenighet i munkänslan. Reserverad minimalism, ett vin ämnat för framtiden. Det pratas om chablis, och det stämmer ju med den återhållsamma frukten, men här bjuds inte ens på äpplen eller citrus. Som sagt en riktigt besvärlig nöt att knäcka. Vi är inte fullt ut sålda på vinet heller, det upplevs fortfarande ungt men stumt till sin personlighet. Dock väldigt stenigt. Och så den där värmen. Ja, här går vi bet.

2006 François Cotat Sancerre La Grande Côte

Generös doft med kanderad citrus, sultanarussin, lite smör och fatvanilj. Likaledes generöst och soligt i smaken med en del fat. Chardonnay utan tvekan, och troligen från Côtes-de-Beaune eller Maconnais. Smaskigt och högst drickbart, men lite mindre vanilj hade kanske inte skadat för att uppnå ett renare uttryck. Öppnat igår och gör bättre ifrån sig idag. Gillas och lär tjäna på att ligga något år.

2009 Alice et Olivier de Moor Chablis Bel-Air et Clardy

Nu smäller det till ordentligt. Gul färg och komplexa toner av kanderad citrus, skogssvamp, kalkstensjord, smör och knäck. En chardonnay med perfekt flaskmognad, påminner på sitt sätt om en väl utvecklad blanc de blancs. I munnen harmoniskt och ursnyggt balanserat med massor av smak utan träig beska. Stilen är helklassisk bourgogne utan överambitiös rostning. Ren njutning, frågan är bara om det är en Meursault eller Puligny. Cirka tio år på nacken, och vilken lycka när lagring faller ut så här fint. Ett av kvällens bästa viner och en upplevelse värd både väntan och pengar. Strålande.

2000 Louis Carillon Puligny-Montrachet 1er Cru Les Champs Canet

Över till utegrillen med en skvätt av ett gårdagsvin som presenteras öppet. Som vi tidigare har konstaterat hemmavid är nollnian av Barricadiero jättefin att dricka nu, och då givetvis i grillsammanhang. 

I början upplevde vi det som lite bråkigt men nu har saker och ting trillat på plats. Som vanligt handlar det om en tät mörk körsbärsfrukt med inslag av cassis, röda äpplen och tobak. Alltså: biodynamisk montepulciano med lite cabernet, hela rasket uppfostrat i barriques. Pålitliga doningar som vi kommer att hälla i oss av i åtminstone fyra årgångar denna sommar. Eller fem, när vi besökt Cibi e Vini igen.

2009 Aurora Barricadiero Marche Rosso IGT

En bordeauxblandning från varmare jordar, ett ganska välkammat uttryck som är mjukt, kryddigt och tillgängligt men också ganska kort och inte särdeles intressant. Vi gissar på Bolgheri. När det visar sig vara ett felslut hamnar vi i Napa och andra spridda platser jorden runt innan vi med varsam hand guidas till Spanien. Funktionellt vin till det grillade vildsvinet men egentligen inget att ödsla tid, pengar och energi på.

2007 Torres Mas La Plana Cabernet Sauvignon

Vinet är på samma gång blått och tegelrött. Doften är återhållsam, fast med många fasetter. Framförallt en imponerade stenighet, och rejäla tanniner i smaken som är slank och lite strängt ogin. Hela bordet pratar snart nebbiolo och nerello. Norra Piemonte är på starkt förslag medan Bourgogne och pinot noir tidigt räknas ut ur resonemanget. Alla är överens om att Italienska Viner hade varit på mammas gata med det här glaset, och då troligen i Boca. Man måste respektera den kompromisslösa stilen - noll fjäsk - men vi inser också att detta förmodligen haffas i sämsta tänkbara utvecklingsfas. Traddiga nollfemmor från Bourgogne ska ligga, men vi får inte ligga ikväll. Dock väldigt lärorikt som studium betraktat. Dricks inte upp men kan tänkas hitta hem om typ fem-tio år.

2005 Domaine Michel Lafarge Volnay Vendanges Sélectionnées

Dunk, där satt den igen! Allt vad man kan tänkas vilja ha i en barolo finns i det här glaset. Så klassiskt, så mångfasetterat, så laddat med typiska markörer. Ingen idé att börja rabbla noter, allt vi vill ha finns här. I munnen lika galet gott med allt det djup, all den finess suckers för toppbarolo letar efter. Massor av sten och lakrits. Fenomenalt drickbart efter tre timmar i karaff, och därmed givetvis njutning på allra högsta nivå. Oerhört betryggande att Giacosa kan leverera sådana här fyrverkerier utan att ens behöva ta till röd riserva-etikett. En känslomässig fullträff som kickar in nu eller när som helst över de närmsta tjugo åren. Total pay-back för investerade pengar.

2005 Bruno Giacosa Barolo Falletto di Serralunga

Det är svårt att följa upp en storartad upplevelse, men uppenbarligen inte omöjligt. Lavendel är den inledande doftmarkören, och då bör ju alla hyggligt vakna vindrickare befinna sig i Châteauneuf-du-Pape. Dit hittar vi också efter en kort tankevurpa till Australien. Syrorna är påtagligt pigga och citrusfriska, tanninerna går nästan att tugga på, och grenachefrukten är behagligt osöt och kryddig utan alltför kännbar värme, med en lång god nori-aktig mineralsälta. Det här ger svårartad mersmak. Oväntat tillgängligt nu, och med många års framtid. Hatten av för den klassiska stilen.

2010 Domaine du Vieux Télégraphe Châteauneuf-du-Pape

En nattlig vända i jordkällaren resulterar i ännu en klockren fullträff. Vinet serveras öppet, och levererar det mesta man kunnat hoppas på när det gäller mogen Vosne i traditionell stil. Vilken botten av jord, vilket lyft ända upp i himlen, och vilken rikedom av sinnlig pinotfrukt i mitten. Årgången räknas väl inte till de bästa men det går inte att finna några invändningar, det är bara att kapitulera och njuta för fulla muggar. Precis lagom utvecklat nu.

2001 Domaine Confuron-Cotetidot Vosne-Romanée 1er cru Les Suchots

Som avslutande uppfriskare får vi ett glas med närmast oförlikneligt utseende. Oklart och ljust violrosa med vitt skum i kanten. Det doftar rödbärigt och jästigt med toner av blodapelsin. I munnen knastertorrt, bubbligt, svårt läskande och tvärkort. Och faktiskt rätt så gott, åtminstone om ni frågar den som skriver. På ett alldeles opretentiöst och lättsamt sätt, precis som förra gången vi drack denna rätt speciella flaskjästa tappning. Men ingen annan gillar det allra minsta. "Inte vin" och "onödigt alkoholintag" är kärnfulla sågningar som får sammanfatta en (åtminstone i övrigt) underbar kväll på Sturköbaren.

2011 Cleto Chiarli Lambrusco del Fondatore

Midsommargrillning

Ribera med Rubén

Ibland måste man ge sig ut ur komfortzonen. Ni vet vad vi gillar, så låt oss prova något vi inte gillar. Eller åtminstone något som vi rangerat ut ur källaren och bestämt oss för att sluta lägga undan (ett vin som hjälpte oss att fatta det beslutet var 2004 Bodegas Conde Neo Punta Esencia häromåret) Fast den mer nyanserade sanningen är nog att vi mycket väl kan tänkas stå ut med en hygglig ribera del duero, särskilt om sommaren när grillen är tänd.

Som en del av Sommeliergillets tvådagars-workshop - avslutades idag - fick vi träffa den charmerande Rubén Sanz Ramiro. Denne unge kosmopolit har nyligen tagit över det dagliga vinansvaret på PM & Vänner i Växjö, och liksom av en händelse kommer han från Ribera del Duero. Som bisittare har han Marco Pelletier från trestjärniga Le Bristol i Paris. Låt oss alltså tackla våra fördomar och vår ekallergi. Vem vet, kanske blir man överraskad?

2011 Bodegas Conde "Vivir Vivir"

Doftar rent och ungdomligt rättframt, med friska skogsbär och en aning reduktiv skurtrasa. Smakar också rent och ungdomligt - saftig frukt utan märkbar ek, med frisk syra och lättsamma druvmogna tanniner samt balanserad alkohol runt 13,5%. Ett gott och drickvänligt vin av lite enklare slag, lätt fatat i Joven-stil. Kostar inte mer än €5-€6 nere i Europa, men presterar klart bättre än så. Tumme upp.

2011 Bodegas Conde Neo "Disco"

Doftar rökigt och parfymerat, med hårt rostade toner av tjära och vanilj, samt en hög fruktmognad åt björnbärshållet. I munnen en mörk extraherad frukt, med söta kryddiga ektanniner och en citruslik syra som sticker ut, och det hela slutar lite träigt. Vinet upplevs som mejkat och tillgjort i en "modern" stil med högre vinmakarambitioner än druvmaterialet håller för. Kostar ungefär som föregående, men saknar dess drickbarhet. Tumme ner.

2008 Bodegas Penalba Lopez Finca Torremilanos "Cyclo"

Doftar återhållsamt, med rena toner av frukt och fransk ek utan hård rostning. Smaken är ren, frisk och stramt strukturerad, med frisk kalkstenssyra, saftigt småkärva men eleganta tanniner och uppenbart matvänlig profil. Bjuder bra motstånd och balans - inte alltför ekigt eller överextraherat. Den här stilen känns nyskapande för området och kan nog vara en fingervisare om framtiden. Kan utvecklas väl. Prisläge runt €25. Provningens mesta ögonöppnare och mest lockande vin. Två tummar upp.

2009 Bodegas Protos Seleccion Finca El Grajo Viejo

Doftar rökigt och ekigt, med hårt rostade toner av tjära, vanilj och lakrits. Fruktmognaden är hög, åt björnbärshållet. I munnen rejält täta och hårt extraherade tanniner, medelsyra, söt koncentrerad frukt och eksträv finish. Extraktionen och den högre alkoholen gör att vinet upplevs klumpigt och obalanserat, förmodligen utan potential för någon framtida elegans. En blockbuster-stil med extra allt som känns omodern och väldigt 90-tal i dag. Kostar runt €35. Tumme ner.

2009 Bodegas Vega-Sicilia "Alion"

Doften är öppen och rökig med fatrostning av snyggare slag. Faten har amerikanska ektoner av dill och vanilj, frukten är söt och varm med lätt volatila drag. Smaken bjuder på stor frukt, hyfsat frisk syra och täta mogna sammetstanniner, med en nästan viskös munkänsla. Finishen är lång med kryddiga och jordiga sensationer, och det hela slutar aningen träigt och varmt. Det här är gott om än rätt sötfruktigt idag, bör lagras ett gäng år för att integrera fruktsötman. Stilen kan beskrivas som semi-modern - det är skickligt framställt utan att tappa bort ursprungskänslan. Utvecklas åt det elegantare hållet med mer luft. €55. Tumme upp.

2004 Bodegas Perez Pasquas Viña Pedrosa Gran Reserva

Doften är öppen och utvecklad med mognadskomplexitet i klassisk stil. Påminner starkt om rioja av mer traditionellt slag - syrliga bär, örter, krondill, läder, jord, ceder, ljus tobak. Ekfaten ger inte intryck av att ha varit nya eller hårt rostade. Smaken likaså utvecklad och syrlig med inslag av torkad frukt och läder, tanninerna är strama men frukten åt det bredare och mer kraftfulla hållet. Slutar lite träigt som mången äldre spanjor, dock utan påtaglig alkoholvärme. Det här är den spanska traditionen i ett nötskal, sympatiskt med en härlig utveckling, matorienterat men kanske inte perfekt ur vinmakarsynpunkt. €45-50. Tumme upp.

2010 Bodegas Aalto PS

Det här doftar väldigt rökigt, hårdrostat och parfymerat, med vedbrasa och rökelsekar, blommiga fattoner, vanilj, lakrits och orientkryddor. Fruktmognaden är hög och drar åt björnbärshållet. Redan här tar det nog stopp för vår del, doften känns helt enkelt vulgär. Smaken är jämförelsevis lättare att köpa. Maffigt tilltagen med inställsamt låg syra, viskös munkänsla, täta sammetstanniner och väldigt mogen sötfrukt. Finalen fortfarande ungsträv med högre alkohol och en citruslik syra oväntat poppar upp i slutet, den kan nog vara tillsatt. Stilen är 100% "modern"- i den bemärkelse ordet användes på 1990-talet - och vinmakningen givetvis superproffsig. Det finns egentligen inga fel att angripa, utom att det hela känns väldigt mejkat och tillgjort. Tian är dock friskare och mindre fetvarm än förra årgången. Vinet kostar minst €75 och har fått typ 100 poäng av någon med andra smaklökar än vi. Tumme ner.

Rubéns slutord var raka och tydliga, även om de levererades med ödmjukhet. Mycket kommer att förändras i Ribera och Rioja under de kommande åren. Den nya stil som etablerades av ett antal nya bodegor i samband med byggboom och börsuppgång på 1990-talet är inte längre lika gångbar, ekonomin är svag och vissa aktörer kommer att gå omkull. Perfekt slickat vinmakande med senskördat, extraherat och hårdrostat är inte längre vad som hetast efterfrågas av stjärnkrogar och internationella bedömare.

Här dras en snabb parallell till Italien, som gick igenom en liknande utveckling under 1980- och 90-talen, även om den var mer extrem i Spanien. Massor av mark med inhemska druvsorter upprotades för att ersättas av så kallade "förbättringsdruvor" som cabernet sauvignon, merlot och syrah. Rubén menar att man tyvärr tappade tjugo år genom den radikala manövern - eller egentligen hundra år, eftersom det är den tid det skulle ta att ersätta alla de urgamla stockar som utraderades.

Rubén menar dock att Ribera lyckats komma tillbaka på det egna spåret igen. Ursprung, renhet och fräschör verkar vara melodin för framtiden, och det ser ju hoppfullt utifrån vårt perspektiv. Återstår bara att börja zonindela efter terroir. Det är dock tveksamt om detta någonsin kommer att hända i det varumärkesdrivna spanska vinklimatet.