Bloggdarlings #2: 04 Fratelli Giacosa Barbaresco Basarin

Om något vin förtjänar epitetet "blogg-darling" så är det väl den här barbarescon. En snabb googling skvallrar om att vinet fått en imponerande grundlig genomlysning över tid - tidigare skriverier kan läsas bland annat här, här, här, här, här, här, här och här.

2004 Fratelli Giacosa Barbaresco Basarin

Diskussionerna är möjligen ännu mer intressanta än vinet självt. Det damp ned mitt i den svenska vinbloggosfärens spirande ungdom, och man måste glädjas och le lite åt det engagemang som en riktigt god om än inte storslagen nebbiolo från en kanonårgång kunde skapa. Those were the days.

Det går knappast att komma runt prisfaktorn. Basarin var inte minst en överprestation i förhållande till kronor och ören, dessutom i ett prisläge som passade många av oss. Och så den fysiska tillgängligheten. Det drällde inte av bra barbaresco och vi hade ännu inte vant oss vid att i stort sett alla viner faktiskt går att få tag på, hos någon handlare.

Med 600 000 flaskor om året är Neive-producenten Fratelli Giacosa ansenlig i fråga om kvantitet, och dessutom granne med kvalitetsledaren Bruno Giacosa även om det inte finns något släktband. Trots att brorsornas historia är lång var det först på 1980-talet man började skaffa egna vingårdar - idag har man hela 60 hektar. De dryga tre hektaren i Basarin förvärvades 2003, så den aktuella nollfyran blev först ut.

En rätt lyckad start, får man säga. De olika blogginläggen hjälps åt att ringa in varför detta blev så uppskattat. Ett flertal åtråväckande nebbiolo-doftnoter fanns på plats, inklusive en övertygande känsla av jord och järn och slikt. Samtidigt noterades att stilen var förvånande modernistisk och lättillgänglig för ett vin gjort med längre urlakning och i större botti. Drick när ni vill, liksom. 

2013 är det en rätt fin nos som buffar försynt på oss efter kort luftning. Här dukas upp med orientaliska basarkryddor och krämigt söta toner på rätt sida om cola-träsket, saftig hallonlakrits, frisk menthol, torkade rosor, lädersnören, rostigt järn och grusjord. Vi har nog kramat ut det mesta av vad som finns i fråga om komplexitet - en mer utvecklad fas kan tänkas plussa på med undervegetation, båthus, soja, torkad karl-johan och tryffel.

I munnen bekräftas att vi har att göra med ett vin som är mer gott än stort, men det har fortfarande en hyfsad syra och kick i tanninerna som faktiskt tjänar på tid i karaffen - de upplevs spänstigare, kryddigare och stenigare, med en behaglig läskpapperstorka i det rätt långa slutet. Samtidigt har smaken en del av den söta krämighet man förknippar med producenter som La Spinetta, och liksom hos de flesta av modernisterna en smått värmande alkohol.

Det dricks hur som helst riktigt bra nu, både med och utan mat, och har nog fem goda år framför sig - kanske mer under svala omständigheter.

Köptes på SB i augusti 2008 för 226 kr. Vem importerade och varför kom det inga fler årgångar? Det vore inte helt fel om man kunde få tag på ett par nollåttor eller tior.