Bloggdarlings #1: 09 Bonne Tonne Morgon Côte du Py

Vi landade på sommarstället med en baklucka full av buteljer. Semestern är som klippt och skuren för vinösa återtittar, och som av händelse också tv-reprisernas och omläsningens förlovade årstid. Men i motsats till gryniga gamla filmer och vältummade böcker så har det troligen hänt en hel del saker inne i en vinflaska sedan första gången man sågs. Exakt vad vet man inte, och därför är vin den mest spännande reprisen.

Folk som skriver om vin verkar ibland ha tappat backspeglarna. Det är alltid det senaste som gäller, även om de flesta vindrickare är överens om att utveckling ofta är av godo. Levebrödsskribenter sprattlar i sitt nät av bolagslanseringar och inköpslistor medan oberoende amatörer gärna rasslar vidare till nästa halvobskyra nyupptäckt. Prognoser om framtiden ingår i spelets regler, men mer sällan får man höra hur det blev.

Det här är ett hyggligt argument för att blogga om vin, och emellanåt också ett kärt ämne bland vinbloggare. Låt oss alltså använda några regniga semestertimmar till att titta närmare på en handfull flaskor som rönte uppskattning av oss och andra när de släpptes. Först ut är:

2009 Domaine de la Bonne Tonne Morgon Côte du Py

Ett vin vi först bloggade i september och oktober 2011. Vid den här tiden hade det blivit allmängods att årgång 2009 var exceptionell i Beaujolais, även om det också hördes kritiska röster som menade att den var alltför varm och tung, och därför atypisk. Hur som helst blev det här vinet ett välkommet bidrag till det skrala svenska utbudet av cru beaujolais.

Domaine de la Bonne Tonne är en typisk fransk familjeproducent, en s.k. vigneron indépendant, i byn Villié-Morgon. Deras sju hektar är AB-certifierade med biodynamiska odlingsmetoder. Efter handskörd får de hela druvklasarna macerera under ett par veckor i en syrefri miljö - musten jäser klart efter pressning, utan tillsatt jäst. Faten uppges vara väl använda, och man svavlar endast en gång, precis efter den malolaktiska jäsningen. Ett pågående generationsskifte verkar betryggande för framtiden - sonen Aurélien kör också en informativ blogg med fina bilder. Sympatiskt, eller hur?

Själva gårdsnamnet leker med begreppet "bon ton" och tonne=fat. Tillsammans med etikettens "Cuvée Fût de Chêne" går det liksom inte att undvika intrycket att det här med ekfaten är en viktig sak som man gärna vill lyfta fram. Inom parentes kommer vi nog aldrig att glömma den smått skamsna uppsynen på andra sidan disken en gång när vi provade i grannbyn Juliénas och fick höra det obetalbara "well, you know... for tourists... the americans like it".

Vad näsan möts av 2013 är nämligen en tydlig fatkaraktär, som i kombination med den småvarma frukten lika gärna kunde ha varit toscansk. Ni vet... bittermandel, julkryddor, italienska röda körsbär. Mognadsutvecklingen i flaskan är rätt anmärkningsvärd på så här pass kort tid. Aromspelet är helt annorlunda nu än för knappt två år sedan - vidöppet och med en annan uppsättning av nyanser. Vi behöver inte mycket mer utveckling än så här, utan prioriterar gärna spänst och fräschör.

Spänst och fräschör också ungefär vad som serveras i munnen.
Fruktsyran är frisk, kroppen relativt slank med varma röda aromer men behagligt återhållsam alkohol. Dessutom ett smärre bidrag av kryddiga ektanniner samt en liten ekbeska. Vinet håller ihop väl och dricks riktigt bra, särskilt i samspel med lättare mat, i det här fallet rostbiff och potatissallad. Egentligen har vi bara en invändning, men en viktig: vart tog själva ursprungskänslan vägen? Var det årgången, eller faten, eller handlaget? Resultatet landar ett par rejäla granitkast ifrån mer namnkunniga grannar och inspiratörer som Lapierre, Foillard och Descombes.


Köpt i september 2011 för 139 kr (Moestue via SB)