Det här var kvällen när Volnay skulle detroniseras av Dalsheim. Men det var inget vi visste när vi träffades. Det fanns en vag plan om att ses, äta, prata och klunka Occhipinti samt möjligen lite bourgogne, oklart vilken eller vilka.
Franko dök upp först, med en blindad flaska. Blygt på nosen behövde vinet tid i karaff för att öppna upp, men det var ingen tvekan om renheten i citrusfrukten, den bestämda strukturen och den tydliga mineralkänslan. Chardonnay från Bourgogne, så mycket var säkert.
Vi ville ha den till en by med suffixet "-Montrachet" i namnet, men så fick vi veta att det var en
grand cru och nödgades snubbla över Cortonkullen för att slutligen nödlanda i Chablis.
2008 Domaine Christian Moreau Chablis Les Clos är utan tvekan toppklass, men kanske också en smula anonymt i sin ungdomlighet. Mer tid är nog egentligen vad som behövs, men smaken satt ändå som en smäck till tunna skivor av salmalax marinerade i olivolja,
lemon zest och finklippt gräslök.
Svårare hade vi med nästa vita, en juvenilt päronfruktig historia med ett smärre grustag i doften. Problemen uppstod i munnen där alkohol-beskan överröstade de i och för sig friska syrorna och gjorde vinet ganska tungt i gumpen. Anisaromer är ju lika med värme och södra Frankrike, frågan var nu bara vilken druva som dominerade i mixen?
Vi tyckte oss känna igen clairette och gissade att fetman och alkoholen kom från grenache blanc. Rätt och fel, förutom clairette består de stora andelarna i
2010 Clos du Mont-Olivet Châteauneuf-du-Pape Blanc av bourboulenc och roussanne. En grillad fisk hade nog gjort vinet rättvisa, men om det ska handlas vitt från dessa trakter så vänder vi oss till Isabel Ferrando nästa gång.
Riktigt skoj blev det däremot när Emil presenterade nästa glas som hade en gul färg och en jättestor, aromatisk och ganska söt doft med moscatoliknande toner av jasminer, vindruvor och kåda. I munnen en helt annan varelse, lätt som en plätt, utjäst till sista grammet och framförallt läskande. Det kan med viss fog tyckas att
2010 Arianna Occhipinto SP68 Bianco inte är något stort eller märkvärdigt vin, men det är roligt och annorlunda och oerhört drickvänligt med sina 11,5%. Druvorna - albanello och just det, moscato d'allesandria - har macererat med skalen ett par veckor, men vinet är inte märkbart tanninsträvt för det och absolut inget "orangevin". Den här flaskan tog slut fortare än kvickt och satte bra fart på pratkvarnarna.
Plötsligt kände sig alla hungriga, så vi langade fram tallrikarna med ankbröst, ankconfit, blomkålspuré, puy-linser och rödvinssås. Till maten korkade vi upp en
2010 Arianna Occhipinti Il Frappato. Den var precis som väntat underbart frisk och ren, men möjligen i lättaste laget till maten, dessutom i svalaste laget och i behov av lite luft för att öppna upp hela aromspelet. För omväxlings skull slängde vi då in en röd bourgogne med lite mognad.
2002 La Pousse d'Or Volnay Clos des 60 Ouvrées gjorde
stor lycka i början av 2009, men nu träffar det inte längre på samma sätt. Den ljusare frukten har murrat ner sig i mörkret, och faten har blivit alltmer märkbara med en rejäl dos grillkryddor. Men det är inte alls så att vinet har mognat ut, snarare ger det ett
yngre intryck nu än då - minus de reduktiva dragen då, som inte längre finns kvar - och gissningarna går följaktligen till 2009 och Gevrey-Chambertin. Visst, det smakar såklart riktigt gott, men i jämförelse med den klockrena och purungt syrliga sicilianaren märks det att syrorna inte sjunger riktigt som förväntat, och fatkryddorna bli väldigt uppenbara. Nästa flaska får nog vänta bortåt fem år för att komma ur sitt nuvarande tillstånd. Vi fortsätter med
2011 Arianna Occhipinti SP68, som bara bekräftar vårt påstående från häromdagen: samma lysande täta, lustfyllda körsbärsfrukt skulle kosta många pengar i Bourgogne, och det är sannerligen ingen brist på mineraler. Kanske är SP68 ett vin som ska drickas så ungt det bara är möjligt för den skinande fruktens skull? Bara bra i så fall, det finns så många viner som ska lagras "bara lite till"...
Som sagt, planerna för kvällen var lite vaga, så nu gick vi över till att improvisera. In kommer ett vin som faktiskt har allt vad
Les Soixante Ouvrées saknade ikväll - sjungande syror, oerhörd renhet i aromspelet, alla kalkstensmineraler man kan drömma om samt en ytterst omdömesgill fathantering med diskreta kryddtoner. Det här är rent ut sagt inihelvete gott, Bourgogne verkar vara det enda tänkbara alternativet och Volnay ser troligt ut, men i så fall i en mycket vackrare och bättre tolkning än föregående vin. Döm om gästernas förvåning ut när vi avtäcker
2008 Keller Spätburgunder Dalsheimer Bürgel "Cuvée Felix". Den lite svalare årgången passar Kellers puristiska stil som handsken, och vi ser inte till några grönt omogna nyanser. Drickglädjen är närmast total, det är en av de godaste... ja, kanske den godaste tysk vi hittills haft äran att smaka på. Eller för att tala med danske importören Tom Pedersen:
"pinot noir i en kvalitet, der for Bourgogne-venner kan være ganske rystende". Vips så var vinet slut och alla famlade efter mer av samma sort - en magnumbutelj hade verkligen inte skadat.
Det fick bli en flaska till, alltså. Tysklands seger över Frankrike var ju redan ett faktum, så vi lät Keller göra ett ärevarv med sin
2009 Nieder-Flörsheimer Frauenberg Spätburgunder. Frauenberg är en relativt sett svalare vingård än Bürgel, den kan ha svårt att mogna i kalla år och Klaus-Peter Keller är nöjd med vad 2009 års växtsäsong gjorde för den platsen. Sammanlagt blev det tre fat, alltså 900 flaskor.
I glasen ett tätare, rikare och kryddigare vin än det förra - minst lika storslaget, och i samma stil - men det är svårt att upprepa en känslomässig fullträff, och nollnian från Frauenberg har ännu en bit kvar till samma lyckliga drickfas som nollåttan från Bürgel.
Slutsatsen är ofrånkomlig: rheinhessiska Dalsheim pulvriserar i rak och ärlig match ett av Volnays allra mest berömda viner vid dess förmodade höjdpunkt på mognadskurvan. Ja, här fick vi verkligen anledning att fundera över våra prioriteringar. Det lär bli mer tysk pinot framöver.
