2004 Antinori Badia a Passignano Riserva

Abbazia a Passignano är ett av de riktiga landmärkena i Chianti Classico, inte långt från vårt favoritgömställe Rignana. Det befästa klostret tros ha grundats redan 395 men har en dokumenterad historia från 891. Vallombrosa-munkarna har drivit godset sedan 1000-talet, med ett kortare uppehåll under Napoleons sekularisering. Under 1100-talet omfattade den mäktiga egendomen en fjärdedel av Toscana - nästan ofattbart! Sedan 1987 är det Antinori som äger och brukar vingårdarna om drygt 200 hektar, medan munkarna har kvar själva byggnaderna och upplåter dess källare till vinmakningen.

Riservan är en druvren sangiovese från egendomens bästa kalkrika vingårdar. Vinifieringen görs på modernt vis i rostfritt stål, med fjorton månaders uppfostran i nya barriquer av ungerskt och franskt ursprung. Men extraktionen är varsam och temperaturerna tillåts på äldre vis nå högre temperaturer. Det här vinet får sägas vara ett lyckat möte mellan mer klassiska och modernare uttryck, elegant i stilen och inte så lite influerat av bordeaux.

Vi tänkte göra några försök med hypo-sensibilisering av vår ekallergi, som nuförtiden särskilt brukar triggas av ektunga toscanare och piemontesare. Ni vet, överkänslighet kan ju faktiskt gå tillbaks om man utsätter sig för regelbundna små doser av det som framkallat allergin. Och ska man gå den vägen så gäller det förstås att välja eleganta uttryck som inte provocerar fram några överreaktioner.
Vi tror oss veta att Badia a Passignano är ett sådant vin.

2004 Antinori Badia a Passignano Chianti Classico Riserva doftar mums ur både karaff och glas, ingen tvekan om det. Stort, snyggt och mångfacetterat med precis lagom utveckling. Piptobaken är först ut, sedan rinner det på bra med rostbiffiga köttsafter och kalkgrusiga mineraltoner. Frukten uppvisar en del nyanser av russin och muscovado, men framförallt handlar det om surkörsbär, både torkade, färska och jästa samt ett par som är inlagda i likör. Ekfaten bidrar på ett mellanrostat och relativt återhållsamt vis med sandelträ och vanilj - inga julkryddor här, ingen julmust heller - och bland mognadstonerna noterar vi örter, ostbutik, grispiss och svamp, rentav tryffel. Efter någon timme i karaffen får vi mer av oxidativa drag, men doften är definierad och engagerande hela vägen ut.

I munnen en harmonisk och fullmogen sangiovese som förenar bordeauxlika drag med tydlig toscansk identitet. Frukten är av uppenbar toppklass, utan att smaka sött. Den är måttligt extraherad och fint utvecklad med en frisk, balanserande syra. Efter åtta år finns fortfarande en elegant tanninstruktur som bjuder gott örtkryddigt motstånd, samt lite mintighet från faten och en mineralsälta som läskar i slutet av varje klunk. Det här dricks nog allra bäst precis just nu och inom ett par år.

Här vankas det prima druvmaterial och skickligt källararbete, så mycket är säkert. När vi säger "enastående" är det framförallt komplexiteten, harmonin och längden vi tänker på - den bordeaux-anpassade toscana-stilen kan (och bör) man ha åsikter om, men det går inte att komma ifrån att det här är bra grejer och jäkligt gott.
Så gott att de nya små ekfaten slank med av bara farten. Se där, första sessionen av ekterapin blev lyckosam!

ps. Passande filmterapi: Analyze This.