Weingut Christmann, Gimmeldingen

En av höjdpunkterna under vår Pfalz-tripp var fredagseftermiddagens samtal med Steffen Christmann. Han är ordförande i de tyska kvalitetsproducenternas förening VDP, och har förstås massor att berätta. En man av årgång 1965 - utbildad advokat - med en eftertänksam, intellektuell och sympatisk framtoning. Mitt i samtalet kommer pappa Karl-Friedrich och hälsar på, så vi passar på att be far och son posera tillsammans. Hitta gärna en ledig halvtimma, för här lägger vi ut texten.

Vi kommer nyss från Wonnegau där vi besökte Florian Fauth, en klockren representant för det nya Rheinhessen.

"Man hittar den unga rörelsen i Pfalz också, men inte så mycket här i den mellersta delen som domineras av stora, traditionstyngda egendomar vars position är etablerad sedan länge. Om man istället letar norr om Bad Dürkheim, eller söder om Neustadt, så finner man en uppsjö av nya unga producenter. Förnyelsen i Pfalz kom minst tio år tidigare än i Rheinhessen, och den största skillnaden är enligt min mening att de traditionella, rekommenderade producenterna i Pfalz haft en mycket bra utveckling under de senaste femton-tjugo åren - medan tendensen i Rheinhessen är att många av de äldre vinegendomarna helt enkelt upphört att existera. De verkliga topproducenterna är få. Keller och Wittmann förstås, kanske ytterligare tre, fyra, fem. Sedan finns det tio-femton yngre producenter som gör väldigt bra ifrån sig. Här i Mittelhaardt har vi de stora traditionella namnen - Bürklin-Wolf, Basserman-Jordan, von Buhl - som är i utmärkt form för tillfället. Sedan hittar man familjegendomar som vår, i lite mindre skala än de stora, men med en lång tradition. Och dessutom finner man några unga producenter, men en mycket mindre andel än annorstädes. Det ger Mittelhaardt en etablerad framtoning."

I Rheinhessen stötte vi också på egendomar som fortfarande arbetar med tjogtals olika druvsorter, söthetsgrader och en uppsjö av olika produkter.

"När man är en ung vinmänniska som rest runt till olika platser, har man ofta skaffat sig en klar och tydlig bild av vad man vill göra. Men en vinegendom är något helt annat än en restaurang, där man kan ändra sin meny varje dag. Det tar tid med vin, helt enkelt. Om man kommer hem till sin fädernesgård efter utbildning och praktik på annat håll, och den är planterad med många olika sorter, kan man inte ändra allt på en gång. Där måste man se till vad man kan göra på den platsen, och utgå från vad som finns planterat ute i fälten. Många fortsätter att arbeta ett bra tag med de druvsorter (inte minst tyska korsningar) som vuxit där sedan tidigare. Därför gör man fortfarande cuvéer och endruvsviner av en mängd olika druvsorter. Men ser man tio år framåt i tiden så lär nog det mesta av de udda sorterna vara borta. Och det var precis vad som hände här i Pfalz, när förändringen kom".

"Här på vår gård har vi aldrig haft mindre än 60% riesling. Och vi har alltid haft minst 80% av riesling och pinot sammanräknade. Min pappa hade den resterande femtedelen som lekplats och planterade ärligt talat en hel del skräpdruvor (skratt). Många av dem var tyska korsningar, men lyckligtvis handlade det bara om mindre plättar. Och tittar man på området omkring oss, så hade väl de flesta ungefär samma fördelning som han. Gimmeldingen och Königsbach är traditionella, konservativa byar både vad gäller byggnader och val av druvsorter. Om man åker upp till Rheinhessen, finns det några byar som Westhofen som är gamla och gemytliga, medan många byar är annorlunda, mer praktiska och moderna. Folk där har inte haft samma intresse för det gamla, och det innebär också att de varit mer flexibla och open-minded när det kommit till vad som ska växa i vingårdarna. På vissa sätt har det varit bra, på andra sätt dåligt."

Finns det något gemensamt när det gäller jordmånen, och vad skiljer sig?

"När det kommer till terroir, så har en del av våra vingårdar samma typ av kalksten som i Rheinhessen - särskilt Idig och Ölberg. Tittar man på jorden i Idig, är den nästan likadan som i Morstein. Lera, och massor av kalksten. En väldigt intensiv kalksten! Största delen av våra vingårdar har dock sandstensjordar. Gimmeldingen har en mindre andel kalk och lera, men framförallt är jordmånen där mycket lättare än i Königsbach, som har ett tyngre inslag av lera och intensiv kalksten. Åker vi istället upp till Ruppertsberg - Reiterpfad och Linsenbusch - eller till Deidesheim - Langenmorgen och Paradiesgarten - är jordmånen ren sandsten med sand. Alltså har vi på bara sex kilometer väldigt olika platser som ger väldigt olika vinstilar. För mig är det väldigt intressant, det är själva poängen med riesling. Man märker tydliga skillnader på bara några hundra meter, och det beror på att vi är mitt i den geologiska förkastningen ("breaking down zone") ner mot Rhendalen, som skapades för några miljoner år sedan. Kullarna till väster trycktes upp i brygga, medan området till öster bröt samman ner till två kilometers djup. Vid själva gränslinjen (mitt i den nuvarande sluttningen) uppstod en stor blandning av olika jordarter från olika tidsåldrar. Det är precis som i Alsace, samma fenomen som har skapat de enormt varierande jordmånerna där."

"I Rheinhessen är det helt annorlunda, vi är inte längre i mitten av övre Rhendalen och marken blir mycket mer homogen. Där har vi mycket mer av lössjord, som förts dit av vindarna och fyllt upp marken på de flesta ställen. Det är bara ett fåtal ställen som är riktigt intressanta, och det är där kalkstenen går i dagen eller närmar sig ytan. Uppe i nordvästra delen av Rheinhessen (Siefersheim) finns porfyr och en massa andra intressanta saker i marken, medan de centrala delarna mest har en djup jordmån av löss. Och det är väl inte det mest spännande när det gäller riesling. Särskilt intressant är annars området Rheinfront, runt Nierstein och Nackenheim. Det är definitivt på gång, man börjar hitta bra viner därifrån igen. Liksom i Mittelhaardt fanns det förr i tiden ett flertal välbärgade, historiska producenter, men under de senaste decennierna förlorade man nästan alla sina traditionella egendomar."

Rheinfront verkar ha en viss dynamik för tillfället: Kühling-Gillot... med flera.

"Ja, utan tvekan, problemet är att de är så få. Går vi hundra år tillbaka i tiden så var Rheinfront ett av de fyra högst skattade områdena i Tyskland tillsammans med Mittelhaardt, Mosel och Rheingau, och dessutom med ett oerhört gott renommé utomlands. Om man har historien i åtanke, och tittar på området idag, så har man ännu inte nått alls så långt som jag tror är möjligt. Kühling-Gillot absolut,
St. Antony i viss mån, fortfarande lite Gunderloch, men inte mycket mer."

Massor av oförlöst potential...

"Ja, och på så vis helt annorlunda än Pfalz. Landskapet är också annorlunda - Pfalz är ett mer pittoreskt område, och har turisterna att tacka för sitt välstånd. Vi möter många skandinaver på väg ner till Frankrike och Medelhavet, som stannar i några dagar. Här finns fler bra hotell och hyfsade restauranger, såväl traditionella weinstuben med bratwurst, sauerkraut och saumagen som moderna restauranger med influenser från resten av världen, inte minst Asien. Arkitekturen är gemytlig, byggnaderna är gamla och vackra. Det är helt enkelt ett trevligt område att kombinera vin och semester.

Ett område som utstrålar vinöst självförtroende, till skillnad från Alsace som lider av imageproblem när det kommer till vinerna...

"Vi hade också den typen av problem, fram till för femton år sedan. Rheinhessen också, till för fem år sedan. Utvecklingen överallt går i cykler och vågor. Vad jag hoppas inför framtiden är att vi är intelligenta nog att inte åka ner i en vågdal igen. Jag hoppas också att våra grannar i Alsace är i ett mycket bättre läge inom tio femton år, för ingen kan vara glad åt områdets image idag. Självklart finns det bra enskilda producenter, det är känslan av rörelse som saknas."

Är det vinlagstiftningen som gör skillnaden?

"Lagstiftningen är en del av problemet, men inte alls den viktigaste. Mentaliteten är densamma som den var här för tjugo år sedan. Människorna i Alsace lever i det förgångna och vilar fortfarande på gamla lagrar. På grund av den stoltheten finns det ingen framåtrörelse. Vid en viss punkt inser de att det inte hjälper att ha tradition och renommé att falla tillbaka på om inte vinet lever upp till dem, och inte alls motsvarar en uppdaterad bild av vad vinodlaren skulle kunna åstadkomma. Precis så såg nämligen problemen ut här i Pfalz: folk hade näsan i vädret istället för att fundera över vad de måste göra för att utvecklas. Så, för femton-tjugo år sedan, insåg man att den attityden inte fungerade i längden. Vi hade saker att ta itu med, förändringar behövdes, vi ville göra bättre vin."

Den tyska vinlagen från 1971 bidrog förstås till problemen?

"Visst, men vinlagen var egentligen bara samma idéer som alla i den tyska vinbranschen redan använde sig av - om än satta på pränt i form av en lagtext. Det var inte bundeskanslerns fel, människorna ville faktiskt ha det så. Inte alla, men många. En viktig del av historien är att många människor i Tyskland efter andra världskriget var mer intresserade av stor kvantitet och söt smak än av små kvantiteter och hög kvalitet. Och det är begripligt när man betänker att människor hade andra, större problem att ta itu med än att göra det bästa vinet. Men under hela denna tid gjordes det fortfarande en hel del torrt vin här i Pfalz. Folk här i området och i resten av Tyskland drack gärna dessa viner medan man exporterade de sötare vinerna till England, USA och Skandinavien. De som producerade restsöta viner fick efterhand svårt att sälja dem i Tyskland, men fortsatte att tillverka massor av dem för export. Och det här är anledningen till att Tyskland fick ett så dåligt rykte för sina söta viner. Här hos oss handlar det nu till 99,9% om torra viner, förutom några Auslese och Beerenauslese - men det är kanske 200 liter jämfört med 120 000 liter torrt vin."

"Det är fortfarande nästan omöjligt att sälja torr riesling i Storbritannien, medan Norge, Danmark och Sverige var rätt tidiga med att introducera oss i mitten av 00-talet. Skandinaver verkar generellt vara öppna för nya smakintryck, de provar och om de gillar så handlar de. Britterna är helt annorlunda. Även om de gillar det, så hindras de av sina konventioner. De vill inte ändra sina vanor, och deras vanor är att tysk riesling ska vara söt. Även om de händelsevis skulle gilla torr riesling, så dricker de den inte. Vi säljer ungefär 500 flaskor om året till UK, medan vi skeppar en kvantitet till Sverige som nästan gör mig mörkrädd. Jag måste hela tiden förklara för Erik Hjort på Enjoy, och för Systembolaget, att jag inte vill sälja så mycket vin till en enda kund. (skratt) Och de förstår det inte!"

Varför?

"Jo, för att så stora kvantiteter till en enda marknad - särskilt en marknad med monopol - blir väldigt riskfyllt. Om de till nästa år skulle välja ett annat vin istället för mitt så har jag stora problem. Det är anledningen till att jag inte vill sälja mer än 10% av produktionen till ett ställe. Just nu vill svenskarna bara ha mer och mer, och jag är tvungen att säga: jag har inte mer till er (skratt). Jag gillar den svenska marknaden och jag gillar människorna, men det vore helt galet att sälja 30% till en enda marknad, Sverige. För tilfället säljer vi ungefär 22 000 flaskor av basrieslingen, ytterligare 600 vardera av Biengarten och Ölberg, Idig och Mandelgarten."

"Problemet är alltså basrieslingen. 2010 blev det knepigt eftersom skörden var väldigt liten, och vi var tvungna att diskutera hur vi skulle jobba på sikt. Till 2011 var jag tvungen att göra en liten förändring. Jag har en kollega i grannbyn Mussbach som också odlar ekologiskt, han hyrde ut två hektar rieslingmark som vi kan sköta och skörda speciellt för den svenska marknaden. Så slapp jag tala om för folk i Asien eller Berlin att de inte skulle få något vin eftersom svenskarna tagit allt. Och om den svenska marknadsandelen skulle upphöra, så kan jag säga upp hyreskontraktet för de två hektaren."

"Det blir knappast någon skillnad på vinet, marken är granne med vår mark och vi gör allt arbete själva, och så har den skötts ekologiskt i ett antal år. Det var en tursam lösning på ett problem som vuxit - tur att han hade för mycket mark och ville hyra ut den på ett så kort kontrakt som fem år. Vanligtvis när man hyr en vingård handlar det om tjugofem år, eftersom man brukar börja med att omplantera den, och då vill man ha den tills stockarna blivit vuxna. Basrieslingens historia på Systembolaget började i tre-fyra butiker, men efterhand blev det tio butiker, tjugo butiker och nu vill de ha den i alla butiker!"

"Saken är den att jag helst bara vill sälja vin från druvor jag odlat själv. Det finns andra producenter som löser problemet på annat sätt, genom att köpa druvor eller vin från grannarna. Det kan möjligen passera som lösning på ett års underskott om man haft frost eller hagel, men jag tycker inte att det är acceptabelt i längden. Vid två enstaka tillfällen tidigare har vi köpt frukt från andra odlare, kanske 2-3% av den totala volymen. Den enda gången jag köpt frukt flera gånger i rad var från en kollega i Forst som nyss splittat egendomen han ägt med sin bror, och han hade inga möjligheter att sälja vinet, så jag sa: bra, jag köper druvorna under de tre första åren tills du har förbättrat marknaden för din egen produktion. Han accepterade, och vi pratade om vad han skulle göra i vingården. Jag tror verkligen att han ville göra det på vårt sätt, men resultatet blev ändå något annat. Och även om han gjort det någorlunda rätt, blev det inte likadant som om vårt folk gjort jobbet. Efter två år fick vi ställa in projektet, eftersom jag inte tyckte att resultatet höll. Det är orsaken till att jag fortfarande vill vara odlare, och inte bara chef för en egendom. Växer man sig för stor, ändras läget och det blir omöjligt."

"Det vi diskuterar nu med den svenska importören är: vad händer om ni höjer priset till säg 125 eller 130 kronor för basrieslingen? De tror att det skulle vara negativt för vinet, att det inte alls skulle sälja lika bra. Men jag tror att det kunde bromsa bara lite grann, så vi måste diskutera det igen."

Fortfarande skulle det vara riktigt bra utdelning för pengarna. Man ska inte glömma SB:s påslag, och alkoholskatten.

"Vad är 119 kr - ungefär €13? Så det är inte extremt mycket dyrare i Sverige. När jag tog över egendomen hade vi 95% direktförsäljning och bara 2-3% export och resten tyska återförsäljare. Idag är det 35-40% till slutkunder, 30% export och resten till restauranger och återförsäljare i Tyskland. Restaurangdelen var större för fem till åtta år sedan, men de vill ha leveranser varje vecka. Stjärnrestauranger köper bara ungefär 30 flaskor åt gången och tar fram dem när de tycker att det är rätt tid att dricka dem. Men andra restauranger, de vill gärna köpa allt på ett bräde från en återförsäljare eller kanske två. De vill kunna ringa två gånger i veckan och täcka upp för vad som gick åt de senaste dagarna. Har de en tillställning på onsdagen villl de kunna ringa på fredagen och få vad de behöver. Det är orsaken till att de gärna betalar en € mer om de kan få allt från samma återförsäljare. Varje vecka: ett telefonsamtal och en faktura."

"Det är stora firmor i Hamburg, Berlin, München, Bremen och så vidare. De har sin lokala marknad och sina leveransbilar, de kör runt i stan och levererar mest hela tiden. Fyra lådor till den ena restaurangen, åtta till den andra. Stora återförsäljare som Segnitz, Lobenberg, Weinwolf. Flera av dem är sedan länge större på konsumentsidan, Lobenberg exempelvis. Fram tills nyligen har de inte sålt så mycket till restaurang, men nu tar de mer och mer av den biten. De löser verkligen ett logistikproblem åt oss."

"Men allra enklast är förstås att sälja till Systembolaget. Vi vet redan sex veckor i förväg när de ska komma och plocka upp sändningen, och de beställer 2500 flaskor i varje leverans. Enda problemet är att deras lastbil är för stor för gatorna i vår by (skratt). Men för oss är det billig logistik, om man jämför med den typiska restaurangen som beställer tolv flaskor. Varje liten order blir ett telefonsamtal, en diskussion om vad man ska ha, hur vädret är och så vidare. Där kommer de större återförsäljar- aktörerna in och ändrar hur restaurangförsäljningen fungerar."

"Privatkunderna är förstås jätteviktiga, och varje möte tar sin tid. Eftersom våra viner finns att köpa i Sverige, så har vi många svenska besökare som hälsar på när de är på genomresa söderut eller norrut. De passar på att se vingårdarna, uppleva området och möta familjen bakom vinet. Sen kommer de att vara ännu gladare när de dricker vinet på hemmaplan. Om jag istället beger mig till Bourgogne och ser alla stängda portar och grindar där, är det en intressant jämförelse, och för oss som producent var det länge ett mål vi strävade mot. Vi vill nämligen inte att byn ska förvandlas till Disneyland eller Napa Valley, med busslaster och storskalig turism. Men nuförtiden vill vi ändå att dörren ska vara öppen för besökare och att folk ska kunna se var vinet kommer från. Och det är intressant att få feedback av de som följer våra viner."

"De flesta viner från 2010 är redan utsålda, men jag kan hälla smakprov på allt, vinerna är ju beställda och kommer till Sverige inom kort."

De ska bli väldigt intressant att prova era spätburgunder. Vi har lite större erfarenhet av spätburgunder från Ahr.

"Känner man inte till Ahr är det svårt att tro att det går att odla pinot så långt norrut. Men det är faktiskt ett riktigt varmt ställe! Fast när solen inte skiner, då är det kallt. Variationen mellan soliga och mulna dagar är enorm, precis som i Mosel. Här är skillnaden inte alls lika stor. Det är ungefär lika varmt en varm dag, men inte alls lika kallt en kall."

Ändå mognar druvorna i Ahr även en sval årgång som 2008. Odlarna verkar ha lättare att nå höga sockernivåer än i Bourgogne.

"Ja, men nu är ju inte sockernivåer i sig något att sträva efter, det kan till och med vara ett problem som ger obalanserad alkohol. Risken med att det går, är att folk inte kan låta bli att göra det - särskilt om man blivit uppfostrad med tysk hjärntvätt (skratt). Och låter man druvorna nå alltför hög mognad, är det risk för marmelad-aromer i vinet. Vi tyskar har fortfarande en hel del att lära - att kanske 90-95 grader Oechsle är bättre än 100-105."

Den tyska smörkola-tonen verkar lyckligtvis vara i avtagande. Hos Wittmann fanns det inte en endaste kola i sikte.

"Enligt min åsikt ser man mindre och mindre av den. Folk har äntligen förstått att den inte är något att ha. Fler och fler har förstått att vi tyskar måste koncentrera oss på den fruktiga sidan av spätburgunder, inte på den ekiga. För vi kommer aldrig att vinna tävlingen som gäller det mest kraftfulla, intensiva, mörka och ekiga vinet."

"Spätburgunder har vuxit länge här i Königsbach, och i böcker från början av 1900-talet kan man läsa att pinot noir härifrån var rekommenderat. Och vi här på egendomen sålde rött vin till Hotel Adlon i Berlin när de öppnade 1908. Vinet hette "Königsbacher Edelburgunder". 2008 firade vi jubileet med ett särskilt vin i samarbete med Adlon. Vi visste inte om det innan, men de hade en vinlista kvar från 1908 och kontaktade oss. Men om man försöker att föreställa sig den tidens pinot noir, och applicerar våra moderna idéer om rött vin, så är jag säker på att det inte var särskilt bra."

Hur smakade det, tror du?

"Torrt, alla viner på den här tiden var helt utjästa. Först på 50-talet lärde man sig att stoppa jäsningen, så de enda söta vinerna dessförinnan var beerenauslese. Inte ens genom att tillsätta stora mängder svavel kunde man stoppa jäsningen innan vinet var torrt. Under 50-talet och framåt utvecklades tekniken att hålla undan druvmust (Süssreserve) som sterilfiltrerades och hårdsvavlades, och plötsligt blev det möjligt att framställa enorma mängder av sött vin med enorma mängder av svavel. Skönt att den tiden är förbi!"

"Någon uppenbar eksmak fanns nog inte heller, Pfalz-viner gjordes traditionellt i gamla Doppelstück om 2400 liter. Vi har ett dussin 600-liters (Halbstück) och 1200-liters (Stück) kvar. Jag tror på en kombination av båda, men vill inte ha någon större andel fat, utan föredrar att arbeta med rostfritt som vi tycker ger riesling en renare karaktär. Andra kolleger, som Wittmann och Bürklin-Wolf, har istället valt att arbeta nästan enbart med stora fat."

"Philipp Wittmann är en väldigt nära vän, jag ska förresten dit och äta middag klockan åtta. Vi pratar med varandra på telefon nästan varje vecka, ibland flera gånger i veckan för att diskutera vad vi håller på med. Särskilt intensivt blir det när det gäller mognaden på druvorna och rätta tillfället att plocka. Här i Mittelhaardt är vi en vecka tidigare än vad han är i Westhofen. Hör man istället med Rebholz i Siebeldingen, så är han två veckor senare än vi, och Becker nere i Schweigen ytterligare en vecka senare."

"Min fundering angående den tidiga mognaden hos oss är att om vi skulle använda för mycket ek till lagringen, skulle vi få alltför kraftfulla, barocka och feta viner. Vi behöver en stor andel stål för att behålla fräschören och elegansen. Hans-Jörg Rebholz använder inga fat, han kör med nästan 100% rostfritt."

Ovanligt lång skalmaceration också...

"Vi gör det också, men inte alls lika länge. Vanligtvis ungefär 4-6 timmars vila innan pressningen, han väntar snarare 8-24 timmar. Ibland drar vi också ut på tiden, som i 2010, en utpräglat mineralisk årgång med väldigt intensiv syra. Då gav vi druvorna 15 till 30 timmar med skalen."

Vad är det man får ut av det?

"Många olika saker. Mer kropp och struktur, och mer kalcium, vilket efterhand kommer att tvinga en liten del vinsyra att fällas ut som vinkristaller. Vi har annars inte gjort något för att reducera vinernas syror i 2010, och aldrig tidigare heller. För oss var de-acidifiering en helt ny sak att ta ställning till, om det var möjligt att göra på det här viset istället, och vi var lite oroliga om vår strategi var den rätta. Men om man smakar på druvorna i vingården, och smaken är intensiv och balanserad, så tänkte jag att det inte skulle vara nödvändigt. Vad vi fick i och med den långa macerationen var mer kraft och frukt i musten, och jag tycker att det ovanliga greppet fungerade väldigt bra. Varje år måste man tänka nytt om vad som är rätt sak att göra. Och 2010 var ett extremt år."

Ett av de där svala åren vi gillar i Pfalz, som 2001, 2004 och 2008.

"Jag skulle säga att syran i 2004 var grönare, och syran 2010 var betydligt högre än i 2001. Det senaste året med samma höga nivå var 1996. Och frukten är mognare i 2010 än i exempelvis 2004, även om vi inte förstod det då. Vi tyckte att de var helt okej i början, men om man smakar 2004 idag framstår det tydligt hur grönt året var. Den karaktären går igen i hela norra Europa, det är först längre söderut som året blir riktigt bra."

"2010 känns alltså som en väldigt lyckad årgång här - bortsett från kvantiteten - och vi gillar den, men den kan vara mer problematisk uppe i Rheingau eftersom vinerna där alltid har intensivare syror, även i ett varmt år. De måste alltid kolla att syrorna inte är för höga, medan vi vanligtvis måste ha koll på att de inte blir för låga, ifall vi plockar för sent. Då är inte ett år med högre syror något stort problem. Värre är det för dem som alltid måste hålla koll på höga syror."

Kommer 2010 att bli ett år för den hårda kärnan av rieslingfans?

"För den genomsnittlige konsumenten är det kanske snarare de varmare åren som 2005, 2007, 2009 och 2011 som är lätta att förstå, ta till sig och dricka. Men jag har heller hittills inte hört en enda negativ reaktion på årgång 2010. De flesta gillar den mycket. Inte minst de tyska journalisterna som har utnämnt Idig till ett av årets bästa viner."

Ölberg har varit en favorit i både 2008 och 2009. Blint satte vi i och för sig nollnian i Wachau...

"Jag tycker att den nästan blev för mycket, för kraftfull. Enligt min åsikt skulle den blivit bättre om vi hade plockat tre-fyra dagar tidigare. Ölberg brukar blir bäst med lagring, och det gäller i ännu högre grad nollnian. Första två åren kan man absolut prova vinerna, sen inträder en pubertet som varar ungefär till fyra års ålder. Optimal mognad når de mellan fem och åtta år för att sedan sakta plana ut och ha angenäm drickbarhet upp till femton år. Just nu dricker vi gärna åren mellan 2002 och 2007, ja även 1999 är bra nu."

Vilken terroir är bäst för spätburgunder?

"Königsbach, med Ölberg och Idig, har intensiv kalksten med lera. Det är där man får den mest spännande mineralkaraktären. Gimmeldingen, SC och basversionen kommer från sandsten."

Ni släpper era spätburgunder ovanligt sent.

"Ja. Vi har nyss buteljerat nollniorna i de högre kvaliteterna och kommer att släppa dem först i september nästa år. SC kommer i juni. Jag tycker att det är nödvändigt för spätburgunder att få längre tid på sig. Man kunde faktiskt tänka sig att släppa rieslingen senare också, men det gör ni ju redan i Sverige (skratt). Spätburgunder IDIG är tyvärr helt slutsåld, vi gör bara tre barriques.

Biodynamiska odlingsmetoder verkar bli allt vanligare i Pfalz. Själva letar vi kanske inte aktivt efter producenter med bio-skylten uppe, men ofta när man smakar, och något står ut kvalitetsmässigt, så kollar man upp - och visst odlar de biodynamiskt.

"För oss är det precis samma poäng, det viktiga är hur vinet beter sig i flaska och glas. Vi har pratat en del om traditioner och det är egentligen bara Frankrike och Tyskland som har en lång tradition av att isolera namngivna vingårdslägen och studera deras egenskaper och skillnader. Under många år låg den här kunskapen i glömska, och nu vill vi återupptäcka. Om du vill göra ett vin som verkligen är ett autentiskt avtryck av en speciell plats, så är biodynamiska metoder en god hjälp att nå dit, enligt min åsikt. Efterhand får man betydligt mer av mikroorganismer i jorden, och de hjälper till att förmedla vingårdens speciella mineralitet till rankans rötter och vidare till vinet. För mig var det anledningen att vi la om odlingen till biodynamiskt, för att vi ville göra mer och mer autentiska och mineraliskt väldefinierade viner."

"Även vissa billigare viner på Systembolaget når upp till en korrekt och felfri kvalitet rent tekniskt sett. Men de representerar inte vad du och jag tänker på när vi säger "ett bra vin". Vad vi vill uppnå är något annat, något autentiskt. När du öppnar en flaska IDIG så ska den ha en definierad karaktär som kommunicerar platsen - något unikt! Och vi uppfattar biodynamiken som en god väg för att nå det målet. Det är en stark rörelse i Pfalz, och bland VDP-medlemmarna är över 70% ekologiska eller biodynamiska. Det ökar stadigt, men så finns det andra - som Werner Knipser - som inte alls tror på den här typen av saker."

"Och jag är väl själv långtifrån övertygad om att varenda del av metoderna verkligen innebär någon skillnad. Jag vill vanligtvis ha vetenskapliga belägg för sakernas tillstånd, och resonemang som hjälper mig att förstå hur det fungerar. Hittills kan inte allt i biodynamiken förklaras rationellt - men hade någon berättat om elektricitet eller atomenergi för en 1700-talsmänniska, så hade de helt enkelt konstaterat att det där inte finns i verkligheten. I fallet med biodynamiken tror jag att man förstår poängen när man ser själva resultaten i praktiken. Vi började göra det på ett oskyldigt sätt, som dilettanter. Jag tror absolut inte på mystik, men jag noterar att månen har en inverkan på vinrankan och vinet. Jäsningen accelererar i perioden före fullmåne, och den stannar in under dagarna före nymåne. Ibland så pass att den stannar helt, och sedan startar igen. Vi mäter varje dag hur densiteten i den jäsande musten förändras, så det går att verifiera. Det gäller inte alla fat, men det är en tydlig och klar tendens."

Provningen:

2010 Riesling (€9)
2010 Gimmeldinger Riesling (€13) från Kapellenberg
2010 Königsbacher Riesling (€15) unga stockar i Idig

2010 Deidesheimer Paradiesgarten Riesling (€15,50)
2010 Gimmeldinger Biengarten Riesling (€16,50)
2010 Königsbacher Ölberg Riesling (€17)

2010 Mandelgarten Riesling GG (€34)
2010 IDIG Riesling GG (€35)
2007 IDIG Riesling GG

2009 Spätburgunder (€11)
2008 Spätburgunder SC (€19)
2008 Königsbacher Ölberg Spätburgunder (€28)

Sammanfattningsvis var våra favoriter vinerna från Königsbach som alla uppvisade en makalöst kraftfull mineralkaraktär, i alltmer stigande grad. Uppvisningarna från Gimmeldingen är lite lättare och elegantare. Ölberg Riesling lanseras tillfälligt i februari 2012 för 199 kr - ett givet köp! Och när IDIG 2010 kommer - inget datum spikat än men vi gissar på mars - lär vi hänga på låset. Den goda basrieslingen dricker vi medan vi väntar. Slutligen måste vi berömma Enjoy för deras föredömliga prissättning av Christmanns viner på SB.

ps. Orkar man inte vänta till i vår så är det till nämnde Lobenberg man vänder sig.

Disclaimer: Resan sponsrades av Rheinland-Pfalz Tourismus GmbH. Vi åkte vart vi hade lust.