måndag, december 27, 2010

2004 Giuseppe Mascarello Barolo Villero



Mauro Mascarello är själva sinnebilden av en barolo-traditionalist, med allt vad som hör till. Eller snarare det lilla som behövs - här pratar vi nämligen icke-interventionistisk vinmakning. Jäsning i öppna kar, långa macerationstider och lång mognadslagring i stora botti från 1950-talet. Nu när legendariska figurer som Giacomo Conterno, Bartolo Mascarello och Teobaldo Cappellano kikar ner från barolohimlen, är det Mauro Mascarello och Bruno Giacosa som är de äldsta levande länkarna till det förflutna.

Mest berömd är Mauro Mascarello för Monprivato, egendomens monopolvingård som räknas till de bästa i Barolo. Här har signore Mascarello genomfört ambitiösa omplanteringsprojekt med massala urval av den nebbiolo-klon han föredrar: Michet. 1985 förvärvade han 0,6 hektar i Villero, som omplanterades tre år senare. Kvällens vin kommer därifrån.

2004 Giuseppe Mascarello Barolo Villero är en ljus, alldeles kristallklar uppenbarelse, varmröd med lite tegel i kanten. Vi möts av en spröd nebbiolodoft med alla de helklassiska parfymerna på plats: ljusa tjärtoner, torkade rosor och ljusa örter. Här finns också något kemtekniskt, kanske skoputs, fast enbart i positiv bemärkelse.

När det gäller frukt tänker vi mest vi på torkade röda körsbär. Dessutom får vi lite nypon, och den där kombon av viol och salmiak som nuförtiden heter "salvi". Efter ungefär en timme står doften i full blom, med en begynnande nötighet som påminner lite om bra madeira eller moscatel. Mmm, ett riktigt sniffarvin!

Smaken är slank, intensiv och rejält syrlig. Tanninerna silkiga och lättfotade på gränsen till det omärkbara, ungefär som i en god bourgogne. Aromerna påminner oss mest om lingon, röda vinbär, rönnbär och nypon. Syran är helt kompromisslös, skarp på gränsen till vass, med sin traditionella antydan till vinägerstick. Alkoholen (13,5%) känns inte alls, som brukligt när piemonteviner fått jäsa i öppna kar. Nötiga toner från den utdragna botti-lagringen märks i eftersmaken. Det är fantastiskt gott, rensande och läskande att dricka.

Fördelen med de lätta tanninerna är att vinet är tillgängligt redan nu, ja även på egen hand. Men här finns ingen viskös alkoholfyllighet, ingen fatrondör eller några insmickrande chokladtanniner. This is hardcore - en rieslingliknande, småstenig, burgundisk smakprofil som gjord för syra-freaks. Vi har såklart inga som helst problem med detta, men kan tänka oss att inte alla är med på den resan. Alla viner vi smakat från Mascarello - Langhe Nebbiolo, Langhe Status, Freisa Toetto, och Monprivato - har haft ungefär den här balansen. Gillar man sånt, så kan man ta den här posten som en stark rekommendation.

Den skarpa syran påminner oss om John McGeochs fender-strata i detta historiska klipp från 1978:



Prisfrågan, då. Svenska importören Winelist tycker att vi bör betala 590 kr, plus moms. Carlo Merolli säljer för 315 DKK/SEK. Välj själv.

Årets finaste julberättelse kommer inte helt oväntat från Carlo Merolli, vars oefterhärmliga säljbrev numera också finns i bokform. Och hans "mynt-union", den fortsätter åtminstone januari ut. Puh!

3 kommentarer:

  1. FV, har du druckit ngn äldre Mascarello? De sägs ju att de ska fläska på sig med ålder.

    Gott Nytt!

    /Ulrik

    SvaraRadera
  2. Ja, Mascarellos 71a fick ju ledas av banan. "Darmaghi" som de säger, piemontesarna.

    Status 1999 och 2001. De var nog lite fylligare. Hmm, vi skulle kanske testa en nolletta ikväll...

    ... men fan den verkar vara korkad. Lite källardoft på korkens undersida. Vi får se om en stund..


    Allt gott inför 2011, Ulrik!

    SvaraRadera
  3. Mmm, på er beskrivning låter det som att det vore synd ifall Villeron fläskade på sig - rieslingliknande syror, vinägerstick småstenigt - låter nästan fulländat!
    Villero brukar allmänt vara slutna, småtjuriga och svårstartade men här verkar det nästan vara full fart.

    /Patrik

    SvaraRadera