tisdag, juni 29, 2010
3 x Rosé de Provence
Vi har väntat. Och som vi har väntat! Man kan inte utföra ett vetenskapligt korrekt rosétest utan de rätta meteorologiska förutsättningarna. Det krävs obarmhärtig sol från klarblå himmel, azurblått hav med oräkneliga salta bad på samma dag, minst 25 grader celsius - och så den lagom soldruckna känsla som infinner sig därefter. Nu är vi beredda. Bring on the best of Provence!
Hmmm förresten, det blir nog lite tungt att prova allihopa på en gång. Därför har vi har sållat fram tre kandidater med hjälp av gruppspel under försommaren, samt diverse goda minnen från sommaren 2008. Förra årets testade roséviner bedömdes inte kvala till in den här elitserien.
Reglerna är som vanligt enkla men stenhårda. Färgen ska vara löjligt ljus, med nyanser av lökskal, tjugotalsdress eller puderdosa. Vad gäller druvorna är cinsault en essentiell ingrediens, medan dominerande syrah skickar vinet direkt till avbytarbänken. Ursprunget ska förstås vara côtes de provence. Och det ska inte smaka konstgjort godis om vinet!
Första glaset har en föredömlig färg, ljust laxrosa med nyanser från persika till puderdosa. Doften är snyggt återhållsam med smultron, rönnbär och tydliga mineraltoner som lovar stenig svalka. Smaken är mineralisk och fräsch, välbalanserad om än lite vattnig. Minst söt i trion, med en smått kryddig aniston i den ganska långa avslutningen, där en del mineraler minglar omkring. Vinet hade inte alls lidit av högre syror, men blir ändå perfekt uppfriskande apéritif, en varm dag som den här. Detta verkar vara Peyrassol, och möjligen var våra förväntningar ännu högre. (87)
Andra glaset är ännu blekare, mest puderdosa i färgen - dessutom en nästan viskös uppenbarelse när vinet far runt i glaset. Doften är fruktig med nyanser av hallon, persika, jordgubbar och mineraler. Lätt parfymerad och godistonad, med antydan till alkohol när vi sniffar. Smaken har utmärkt grepp, kraft och rikedom, men blir dessutom tydligt alkoholsöt och dränkt av sötlakrits, för att sluta kryddigt och varmt snudd på eldigt. Tyvärr möter inte strukturen upp som den borde - här saknas den syrliga fräschör som vi längtat efter hela dagen. Alkosötma kan man vara utan, när det är tjugofem plus och gassande sol. (86)
Tredje glaset har en rikare färgnyans, men fortfarande inom det ljust laxrosa spektrat, och utan blåa nyanser. Doften är mycket mineralisk, som av våta stenar med smått unkna inslag. Nyanserad, ren och samlad - inget spret - med vit tulopastill, apelsinblom och fina smultrontoner utan artificiella drag. Smaken har bra balans - rätt stor och inte söt så det stör - med en god liten beska som påminner om det vita i apelsinskalen. Avslutningen är lång med fin balansgång mellan sötma och syra som får hjälp av beskan. Lite kaxigt till sin personlighet, och klart bäst till våra fiskspett. (88)
2009 Château Peyrassol AOC Côtes de Provence Rosé
2009 Château Les Valentines AOC Côtes de Provence Rosé
2008 Château d'Esclans Whispering Angel AOC Côtes de Provence Rosé
Château d'Esclans ägs av (före detta) bordeauxprofilen Sacha Lichine, som gett sig fan på att hamna i topp när det gäller rosé i provence. Cuvéen Garrus hör till de absolut dyraste roséer som står att finna, medan Whispering Angel är det ofatade instegsvinet med en prislapp på €14. Château Peyrassol övertygade när vi var vid medelhavskusten för ett par år sedan, och befinner sig precis under de absoluta topparna, som Domaine Saint André de Figuière. Vår favorit från härom året Les Valentines måste sägas vara en besvikelse med sin nollnia - alltför märkt av alkoholen. 2008 var inget dumt år om man önskar fräschör med högre syror, och ett års extra lagring är ingen match för roséer av den här kalibern.
På spetten var det hälleflundra, svärdfisk, lax och bläckfisk. Aioli och varma grönsaker bredvid. Skitgott till vinerna.
2009 Ch Peyrassol (149 kr) och 2009 Ch Les Valentines (169 kr) finns i BS. 2008 Ch d'Esclans Whispering Angel (150 DKK) finns att köpa i Danmark eller för 179 kr via Winefinder (endast hela lådor). Medan ni är i Danmark, varför inte haffa en låda Château Bregançon hos Philipson till 90 DKK/flaska. Den som endast nöjer sig med det bästa kan prova 2009 Domaines Ott Château Romassan Coeur du Grain Bandol Rosé. 199 DKK på tilbud hos Vinoble eller 263 kr flaskan i hel låda via Winefinder. Det är den mest eleganta nollnia vi testat hittills. (90)
måndag, juni 28, 2010
Mjuklandning på Näset
2009 Château Minuty "M de Minuty" AOC Cotes de Provence Rosé
Fin färg mellan lökskal och ljus persika. Smultron och persika på nosen. Ren och lätt stil med hyfsad syra, aningen vattnig mittfrukt och kryddig sötlakrits i slutet. Ingen större mineralitet att skriva hem om, men okomplicerat gott och läskande som apéritif. Inte så märkvärdigt, men ändå en korrekt, god och fullt funktionell provence-rosé. (84)
Svart molinaro-ris med knipplök, färsk spenat, plommontomater och hyvlad parmesan. Tack Anne-Li för ris och inspiration!
2008 Montepeloso A Quo IGT Toscana
Någon sa att vinskribenten Håkan Larsson gillat det här vinet. Det borde räcka för att lägga benen på ryggen (vi säger bara Kevin Arnold Shiraz och lådvinsrally). Vinovativas framåtlutade hype-sälj lockar inte heller - men personalen på Regeringspassagen var positiva, och det ska bli rätt kul att testa en flaska till lamm på utegrillen. Den inledande doften är oroväckande, med generösa doser fjäskvanilj. Den täta frukten blandar kryddig björnbärssylt, cassis och plumpa plommon - hög fruktmognad och mjuka tanniner i en stil som kunde ha kommit varifrån som helst, konstaterar S. Karaktären är tydligt druvblandad med inslag av sötmogen cabernet. Nya södra toscana är verkligen internationellt orienterat i sin kommersiella inställsamhet!
Till de grillade lammkotletterna funkar det faktiskt rätt bra, även om vi hade varit nöjdare utan restsötman. Lyckligtvis finns syror som möter upp, och det smakar gott på ett omedelbart sätt. Vi är inte alldeles missnöjda, även om vi knappast kommer att utforska den här egen-domens vidare öden och äventyr. Ett slags antites till Montevertines graciösa toskanare från igår. Drick svalt och glöm snabbt. (87)
ps. Länkarna går till SB.
Tasting chez Vinosapien #2
2007 Demeter Zoltán Veres Tokaji Furmint
2009 Medici Ermete Arte e Concerto DOC Lambrusco Reggiano
Handfast recension av trebicchieri-lambruscon...
2008 Weingut H.J. Kreuzberg Spätburgunder Devonschiefer Goldkapsel
2002 Weingut Knipser Cuvée X
2003 Rockford Wines Rifle Range Barossa Valley Cabernet Sauvignon
2000 Château Montus AOC Madiran
2008 Domaine du Pas Saint Martin Jurassique AOC Saumur Blanc
2007 Montevertine Toscana IGT
06/07 Domaine Rivaton Tombé du Ciel Vin de Table de France
ps. Noteringar? Kolla här.
söndag, juni 27, 2010
Tasting chez Vinosapien #1
2008 Benoît Dorsaz Petite Arvine de Fully Les Perches AOC Valais
2008 Domaine du Pas Saint Martin Jurassique AOC Saumur Blanc
2009 Weingut Keller Riesling von der Fels QbA Rheinhessen
2008 Maison Pierre Overnoy Arbois-Pupillin Poulsard AOC Arbois
2006 Demeter Zoltán Szerelmi Tokaji Hárslevelü
2001 Domaine du Gros Noré AOC Bandol
2007 Hacienda Terra d'Uro Seleccion DO Toro
2000 Jacques Puffeney Vin Jaune AOC Arbois
ps. Saknar ni text till vinerna? Kolla här.
lördag, juni 26, 2010
Midsommar med Alain Chabanon
Viner (läs mer här):
2009 Rosé Tremier
2004 Rosé Tremier
2006 Trelans
2005 Trelans
2008 Campredon
2007 Campredon
2006 Campredon
Le Villard VdT MMI - MMIII
2005 Esprit de Font Caude
2004 Esprit de Font Caude
2001 Esprit de Font Caude
2005 Les Boissières
2001 Les Boissières
2002 Le Merle aux Alouettes
torsdag, juni 24, 2010
2004 Domaine Lichtle Riesling Grand Cru Goldert
Vi går ner i bulletinläge - högsommarvädret är inte helt förenligt med bloggande även om drickande funkar utmärkt. 2004 Domaine Lichtle Riesling Grand Cru Goldert är rikt citrongult med gröna reflexer. Doften har otroligt sköna, koncentrerade toner av burkmandariner, kanderade citronskal, torkade aprikoser, burkpersika, melon och gurka halvvägs mellan färsk och saltinlagd. Här finns såväl blommig charm som stenig bestämdhet, med lagom osande petroleumtoner.
Munkänslan är mjuk och rik, men har bra struktur och stenig mitt. Restsötman är märkbar, men möts av en fast och balanserande syra. Bra mineralskjuts i sväljet och en lång eftersmak av mycket mogen frukt. Ett särpräglat vin med tydligt senskördad känsla. Skitbra! (90)
Kostar ca €10 hos Eric Lichtle i Gueberschwihr, eller 109 DKK hos DL Vin i Frederiksberg, Sorø. Presentation av Domaine Lichtle och nolltvåan här. Vinsafari i Köpenhamn, med provning och inköp av nollfyran här. Nollfyran som ung, sommaren 2007.
tisdag, juni 22, 2010
2009 Domaine de l'Écu Cuvée Boss'Art Muscadet
2009 Domaine de l'Écu Cuvée Boss'Art Muscadet doftar finstämt men tydligt av äppelskal, mest gula och alldeles nyskalade. Vi blir glada när de får sällskap av en gnutta syltad ingefära och några droppar honung - lite mer komplexitet. Friska mineraltoner skimrar på toppen, och jästigheten är inte så tydlig som den ibland kan bli i muscadet. Framförallt: inte ett spår av artificiella jästaromer eller pärongodis.
Ett alldeles rent intryck!
Guy Bossard's Boss'Art gör en behaglig entre i munnen, med en antydan till frizz, men greppar i nästa stund tag ordentligt. Vi fångas av den intressanta texturen som bygger på rejält med skaltanniner och kalkgrusiga mineraler som tapetserar upp hela gommen, på ett lite ovanligt och klart seriöst sätt. Frukten mixar ciderliknande torra sensationer av gula äpplen med perfekt mogen och integrerad syra. I själva sväljet kulminerar den mineraliska och skalbeska energin, och sen minglar den kvar med en gnutta lakritssälta och jordtoner i den långa eftersmaken. Hyfsat framträdande äpplighet kan hänga ihop med gårdens biodynamiska praktik.
Med sina måttliga 12% och sin chenin blanc-liknande steniga personlighet kammar vinet hem en en stark rekommendation - särskilt till terroirister, naturister och andra purister. Men det är inget okontroversiellt vin, jordbeskan kan nog stöta på patrull och S har mer invändningar än T. Den omedelbara intrycket var verkligen gott, men såväl doft som smak vann på luft och blev snäppet bättre andra dagen. (87)
Hjo Grosshandel importerar, priset är 119 kr i BS.
Jadot hos Vinunic
Ofta sympatiskt, sällan himmelskt, nästan aldrig dåligt, nästan alltid gott. Definierad husstil, men lika definierade skillnader mellan vinerna. Ett traditionellt uttryck för bourgogne med långa macerationstider och ofta ganska lång uppfostran i fat. Så skulle man kunna sammanfatta våra erfarenheter av Maison Louis Jadot. Vi gillar den eleganta, ljusa, rödfruktiga stilen och imponeras av hur en stor négociant kan bolla med sådana kvantiteter och hundrafemtio olika cuvéer utan att förfalla till opersonlighet och strömlinjeformning. En av de främsta anledningarna heter Jacques Lardière, ansvarig vinmakare hos Jadot med erfarenhet sedan 1970.
Svenska importören Vinunic hörde av sig till firma Jadot och bad dem kolla i källaren efter småpartier av mognande viner. Nu pytsas dessa ut i vinbutikerna under juni och augusti. Kungen hängde på låset och handlade 2002 Pommard 1er Cru Epenots redan till bröllopsmiddagen i lördags. Ett gott val, kan vi intyga efter att ha smakat. Kungen gjorde vad en kung bör göra - agera som en förebild för landets medborgare. Vi stackars undersåtar måste förstås göra likadant, och då är det ju bra om Jadot levererar för slantarna.
Först ut idag är en nästan nybuteljerad beaujolais.
2009 Beaujolais-Villages Combe-aux-Jacques uppvisar en renbärig stil med balanserad karaktär av semi-carbonique. Den mättade, ungdomliga frukten påminner om blåbär och lingon med smått parfymerade drag samt lite skumbananer och smörkola.
Även i munnen skummar vinet med juvenil koldioxid och fräsig syra. Förvånandsvärt tanninrikt och fullmatat med hygglig längd - bara lite för mycket godisjäst för att vi ska vara helt nöjda. 2009 verkar vara lika lyckat i beaujolais som i andra områden, och visst är detta roligare än Duboeuf, men vi tar hellre en omväg för att finna superseriösa doningar från terroirister som Domaine Lapierre eller Jean-Paul Brun. Det här vinet bör tjäna på ett halvårs lagring och dricker nog bra under de följande två-tre. (85)
2002 Beaune 1er Cru Boucherottes, Domaine des Héritiers har en varm, ljus färg med tegel i kanten. Doften är utvecklad med rätt komplexa toner av späntved, sandelträ, och ljusa currykryddor. Pinotfrukten är moget röd med inslag av nypon och ljus torkad frukt. Här finns också ett lite svettigt inslag av ostbutik och solvarm lagårdsvägg. I munnen möts vi av bra bett och attack, utmärkt syra och hög intensitet i en slank kropp. Snudd på värme i mitten med läskande, sandiga tanniner och utmärkt längd. Åt det lätta hållet, men väl fokuserad och riktigt trevlig att dricka nu och snart. Vi gillar den här stilen! (89)
2005 Beaune 1er Cru Les Theurons, Domaine Gagey är medelljust tomatröd med blå reflexer. Här finner vi en kraftfullt fruktig doft där mörkare björnbär möter röda körsbär och ljusare jordgubbar. En rätt framfusig personlighet med hallonkolatoner och balsamisk örtighet samt lite eneträ. Doften står faktiskt som ett spjut ur glaset, men eken är lite väl tydlig just nu och ingen större komplexitet står ännu att finna. Den körsbärsfruktiga smaken är balanserad och rätt kraftfull med sandiga tanniner, bra kropp och fortfarande lite bitterhet från ek. Detta ser klart lovande ut och borde fixa till sig på tre år, men måste absolut lagras som vi ser saken. (89-90)
Härnäst vankas en intressant jämförelse av samma vingård i tre bra årgångar - 2002, 2005 och 2007.
2002 Pommard 1er Cru Epenots är ljust och varmt brunrött med vattenklar kant - ser moget ut. Här får vi en härligt rik och utvecklad doft med drag av ostbutik, stall, plåster, späntved, tjära, eteriska lösningsmedel och blomparfymer, gammal saft med rödfruktiga aromer av körsbär, slånbär och jordgubbar - ja, rentav lite gammelnebba i dragen! En mycket vacker och förtjusande doft. Smaken är slank och syradriven, rejält intensiv mitt på tungan med nästan helt nedsmälta, finsandiga tanniner i kinderna. Längden är utmärkt, och vinet har nått fram - syran sjunger i munnen och detta är ren fröjd att dricka nu. Kungen har koll! Efter ett par timmar har buketten sjunkit ihop, så passa på att njuta snart, och lufta inte i förväg. (91-92)
2005 Pommard 1er Cru Epenots är medelljust klarröd med högre färgintensitet, blå reflexer och nästan violett kant, ger ett ungt intryck. Doften är knuten men visar bra djup. Frukten hålls för tillfället tillbaka av de ganska dominanta faten - ingen komplexitet finnes än men respektingivande djup, som sagt. Flera nyanser av ekfat går dock att plocka fram, sandelträ, eneträ och ljusa rostade kryddtoner. Smaken är rejält kraftfull, tätfruktig och tanninrik med stoppning för lång lagring. Fortfarande lite kantiga tanniner och en aning bitterhet som behöver slipas av. Vi gissar på minst fem års lagringsbehov. Öppnar upp efter en timme eller två och kommer av allt att döma bli alldeles utmärkt med tiden. (91)
2007 Pommard 1er Cru Epenots är mindre färgintensivt, transparent ljusrött med blå reflexer. Här finns en charmig, ljust parfymerad doft med blåa blommor och gröna örter, jordgubbsbugg, smultrongodis, cherry candy, tomater och rostat bröd med lite smör.
De ljust rostade dragen blommar ut och blir lite väl dominanta just när vinet har öppnat upp i glaset, men liksom med de andra smakproven så händer det rätt mycket över tid och de unga vinerna utvecklas positivt över en timme eller två. Smaken är medelintensiv med hyfsade tanniner i en betydlig slankare kropp än nollfemman. Men den höga syran plus de lite gröna dragen är väldigt uppfriskande, och vinet visar otvetydig finess, även om smaken inte har längden hos de två föregående. Behöver lagras några år för att integrera tonerna av rostning och godis, och kan då bli riktigt fint. Notera att Vinunic förhandlat ett kanonbra pris för denna pommard premier cru. Både Gilman och Burghound är ovanligt till sig. (90+)
Nästa flight kommer att bjuda på moget från både by och grand cru.
1997 Morey-Saint-Denis är mörkare brunrött, nästan brunt i kärnan och tegelorange i kanten. Vinet har en mycket komplex och väl utvecklad doft med feta penseldrag av tjära, lakrits och soja över torkad frukt, bland annat plommon. Vi associerar till båthus med väldigt intressanta toner av tång, sjögräs, nori och mynta-te. Doften påminner faktiskt lite om den 1995 Vieux Telegraphe vi drack för några veckor sedan. Här skäms vi bort av en rikt fruktig, mogen och lite rustik smak som dock är väldigt vital och engagerande med härlig syra och massor av tjärindränkta mörka mogna aromer som ringer kvar i munnen. Ljuvligt att dricka nu, och en klockren överpresterare både sett till årgången och byappellationen. (91-92)
1999 Corton-Pougets Grand Cru, Domaine des Héritiers har en huvudsakligen röd bärfrukt - ovanligt ljus för Corton - med inslag av svarta vingummin, vinbärsblad och nypon under mörkare aromer av lakrits, tjära och menthol. Fortfarande finns lite dominanta och stökiga ektoner av rostad planka och lödkolv på eneträ, åtminstone när vi först provar. I munnen serveras ett kraftfullt vin med rejält gomtapetserande, aningen vrånga tanniner och en tydlig kalkstensmineralitet. Det är ändå ovanligt elegant för Corton, men också lite kantigt i nuläget. Vinet vinner dock starkt på luftning i både doft och smak och visar sig mycket bättre efter två timmar. Ska vi dra till med en utsocknes association även för detta vin så går den till barbaresco. Lagra ytterligare några år för att nå ända fram - eller lufta som sagt. (91)
2001 Chambertin Grand Cru förtjusar verkligen med sina lätt parfymerade och övertonsrika aromer där vi noterar ljusblåa blommor, mynta, röda vinbär, nypon och jordgubbar. Här finns en transparent känsla av terroir - grusiga mineraler - som inte överskuggas av den ljusa fatrostningen, även om den också är rätt märkbar med sina toner av sandelträ. En verkligt övertygande doft! Liksom i föregående vin får vi ordentligt stora tanniner, men med en struktur som är betydligt mer harmonisk och sammetslik. Eken känns väl fortfarande inte helt integrerad, men detta är utan tvekan mycket skickligt genomfört, inte minst med tanke på att 2001 i många fall är en medioker årgång. Detta är dock allt annat än mediokert, och kan lagras eller drickas nu, särskilt till elegant matlagning med något krämigt eller fett på tallriken, som en risotto med märgben, eller ankconfit. (93)
2009 Beaujolais-Villages Combe aux Jacques, 89 kr (72348, BS i juni)
2002 Beaune 1er Cru Boucherottes, 305 kr (94469, 240 fl i augusti)
2005 Beaune 1er Cru Les Theurons, 305 kr (94468, 240 fl i augusti)
2002 Pommard 1er Cru Epenots, 495 kr (94569, 360 fl i juni)
2005 Pommard 1er Cru Epenots, 495 kr (94570, 90 fl i juni)
2007 Pommard 1er Cru Epenots, 299 kr (94593, 1200 fl i november)
1997 Morey-Saint-Denis, 285 kr (94470, 480 fl i augusti)
1999 Corton-Pougets Grand Cru, 695 kr (94461, 72 fl i augusti)
2001 Chambertin Grand Cru, 1375 kr (94464, 60 fl i augusti)
Claes Lindkvist - glad importör som gillar att prata vin med andra galningar.
måndag, juni 21, 2010
2003 Roagna Langhe Rosso
I slutet av förra året fick vi smaka excellenta exempel på hur en traditionalist i Piemonte kan tampas med en alltför het sommar.
Både 2003 Barbaresco Pajé och 2003 Barolo La Rocca e la Pira övertygade fullt ut - förmodligen tack vare bra vingårdslägen och gamla stockar med djupa rötter, som inte drabbats av värmestress. Båda vinerna finns fortfarande kvar i BS och är essential drinking för alla som vill förstå traditionen i le langhe.
Ikväll provar vi Roagnas mer anspråkslösa vin från de unga stockarna, upp till tjugo års ålder. 2003 Roagna Langhe Rosso kommer i en ganska ljus, varmt brunröd dress - rätt transparent men inte kristallklar. Här finns nyanser från oxblod till ljusare tegel - ganska brunt i i vissa vinklar, medan tomatröda reflexer lyser till i andra...
Direkt ur flaska och karaff får vi toner av tobak och brett. Snart lösgör sig en typisk gammelnebba-frukt likt slånbär och körsbär i saftad version som stått lite för länge i skafferiet. I glaset är det både båthus och målarbutik, kalkgrus och tomatpuré - några tomatkvistar slank visst också med. Lakrits, läder, tjära och farin. Soja, svamp och undervegetation. Enbart utvecklingen och komplexiteten i doften är i sig värd vinets pris. S sammanfattar med det positiva värdeomdömet "burgundiskt".
Smaken är väl inte riktigt lika bra, men ändå god nog för ett vin från tonåriga stockar - det knepiga 2003 var ju lättast att hantera för gamlingarna. Uttorkande skaltanniner ger en lite kantig munkänsla, men aromerna är fina och syrorna tillräckligt friska för att försvara Roagnas erövrade nolltre-färger. Eldighet får man leta efter, men möjligen finns en värme och vass kant i eftersmaken som avslöjar året. Harmonin är väl inte total, men till rätt mat kan vi pusta ut och lägga invändningarna åt sidan.
Den som drömmer om sin första sneak preview - en inkörsport till klassisk gammelnebba - kan här finna billigast tänkbara biljett till dofttåget med destination traditionell mogen barolo/barbaresco.
Sedan kan man i lugn och ro fundera över om det är en resa man vill betala mer för i framtiden. Flaskan borde komma paketerad med CSN-blanketterna, som ett vinöst utbildningsbidrag till rikets alla studenter! Vi som sedan länge passerat CSN-stadiet är precis lika glada för att få något klassiskt till vardags som inte kostar skjortan. Matchningen till strimlad ryggbiff och smörfrästa skogschampinjoner i dijongräddsås på tortiglioni är i alla fall klockren. Liksom många nolltreor är detta inget att ligga på, så drick över de närmsta åren. (89)
Bristly importerar, finns att beställa här.
söndag, juni 20, 2010
Frankofil rundsmörjning
Tänk vad glad man kan bli av lite samvaro med mat, vin och vänner, helt utan rojalistiska förtecken. Även så här dagen efter sitter mungiporna kvar i fånigt uppåtläge - inte konstigt med tanke på allt godis som rann ner i våra strupar, utan att en endaste droppe slösades på spottning.
Precis som vi gillar Le Francophile att inleda med ankleverterrine på stenugnsbrödet och en mognande kall tysk i glaset. Här handlar det om hög druvmognad - troligen på auslesenivå - och ursprunget verkar vara moseldalen. Rikligt med steniga mineraltoner, början till petroleum och en hel fruktskål, precis lagom exotisk i mixen - lite passionerad sådär. Balansen är perfekt mellan rikedom, sötma, syra och sten. Kvaliteten är ypperlig, här har vi en producent av toppklass! Vinet är inte så moget att sötman börjat torka in, utan fortfarande har det karaktären av flytande godis, och restsockerhalten ligger nog på cirka 70 gram.
Det verkar inte vara äldre än 2002 och inte yngre än 2005. Vi får veta att åldern är riktig men ursprunget är fel! Hoppsan, nu blev det enkla plötsligt svårt. En som vet hur man packar sin fruktkorg är ju Helmut Dönnhoff, så vi gissar på honom. Nej, det är inte Nahe! Oj, vad ska vi då ta oss till? Ett svalt år i Pfalz kanske, som 2004? Efter att vi gissat på flertalet tyska distrikt får vi äntligen veta att det är Rheinhessen och Klaus-Peter Keller som ligger bakom. Vilken smakstart, vilket underbart leende vin! (92)
2004 Weingut Keller Dalsheimer Hubacker Riesling Spätlese
Keller tycks ha slutat med den söta varianten och gör bara Grosses Gewächs nuförtiden. Ja, det är ju också gott, nollåttan var härligt mineralstinn när vi hällde upp hos Munskänkarna i våras. Den som har den här söta spätlesen kvar i källaren - ett galet fynd när SB reade för 145 kr - kan se fram emot positiv utveckling åtminstone under de närmaste fem åren, och förmodligen längre än så.
Så ljust det ser ut ikväll, lilla vinet. Naket liksom, i sin genomskinligt ljusröda färg. Som bambi på superelliptisk hal is, mitt ute på den vita designklassikern. Och inte vill det sjunga, heller... var är övertonerna, var är det röda fokuset i doften? Ett påtagligt kinkande med temperaturen, ungefär som ett uttröttat barn på dåligt humör. Vad vi får är en druvtypisk reduktiv sumpighet, samt den där ursprungstypiska rönnbärstonen och den lika ursprungstypiska gräddkolan. Örter och tomatkvistar, currykryddor och en lite ofokuserad mix av röda bär, rödbeta, rabarber och rotselleri. Fan, är det rotdag idag eller? Är DHL ett sämre alternativ än Germanwings när det gäller hemtransport av tysk pinne? Vi letar förgäves efter de koncentrerade röda vinbären och de skiffertonade järnfilspånen från förra gången. "Bah, semesterviner!" muttrar Franko med glimten i ögat. Smaken är lyckligtvis klart bättre än doften: slank, lätt, syrlig, viskös, kryddig och omisskännligt tysk i sin kombination av värme och örtighet. Rejält lång, med lite alkoholturbo i svansen - eller "falsk längd", som Franko träffande anmärker. Vinet är både tillgängligt, generöst och läckert, men rödfrukten vägrar att skina som i förra flaskan och gräddkolan är fortfarande lite väl uppenbar - den bör ha gått in bättre om något år. Vi landar på (91) ikväll och noterar att vinet inte riktigt tål att komma upp i rumstemperatur.
2007 Weingut H.J. Kreuzberg Spätburgunder Schieferlay GG
Listpriset €27 är rekordbilligt när det gäller Grosses Gewächs i Ahr. Endast Thomas Nelles har en GG med samma prislapp, alla de andra VDP-producenterna ligger snarare mellan €40 och €50. Nu återstår bara att leverera enligt förväntningarna...
Färgen i följande glas är en vacker syn: mörkt brunröd likt en dramatisk solnedgång, transparent och nästan orangegul i kanten. Doften är volatil som karlssons klister. Fruktkaraktären drar åt det övermogna hållet, med rika, nästan portlika drag, aromer av romrussin och Anthon Berg's "blomme i madeira". Tjära, menthol och torkad frukt, snarare än färsk. S slår fast att vi har en barolo i glaset. Men den lite svulstiga och övermogna karaktären är det ganska givet att plita dit 2003 i blocket. I munnen möts vi av rejäla tanniner, som inte uppvisar den kantighet som många nolltreor dras med. Istället är det påfallande harmoniskt och lika maffigt som en chokladpralin från nämnda danska firma. En del ny ek finns utan tvekan med i spelet, men vinet är på något sätt ändå semi-traditionellt i stilen. Det har knappast La Morras finess, snarare Monfortes kraft. Riktigt givande att dricka, även om lite mer elegans inte hade skadat - russintonerna blir alltför uppenbara. Franko släpper bomben: detta är inte en nolltrea. Det var som tusan - då är det knappast yngre heller. Nya siffror rasslar upp i huvudet, andra varma barolo-år: 1997? 2000? Icke, detta är en nolletta. Jaha, då måste odlaren i fråga väntat till advent med att skörda...
(92) med frågetecken för stilen.
2001 Elio Grasso Barolo Ginestra "Vigna Casa Maté"
Nästa entré kommer i en tät dress med nyanser mellan svart och rött. Det här vinet ser fortfarande ganska ungt ut med en del blå reflexer. Doften var syrahtypiskt reduktiv när vi drog korken på hemmaplan, nu är det mogen nymosad bärfrukt för nästan hela slanten. Blåbär, björnbär, hallon, lingon, med lite drottningsylt på toppen. K är mycket förtjust i stilen som hon beskriver som klockrent sydfransk, medan Franko har invändningar mot alltför tydliga fat. Tja, två år i ny ek kan ju inte passera helt obemärkt! S och K hittar en varm merlotkänsla i den bjussiga mörka frukten, medan Franko hittar rikligt med gräddkola. Jo, visst finns både choklad, kokos och kola, men faten är väldigt skickligt hanterade, och frukten är stor nog att möta upp och dominera helheten. I munnen smeker vinet medhårs med påtagligt harmoniska tanniner, rysningsframkallande stor frukt och lagom värme och power som balanseras med frisk lingonsyra. Garriguen och svartpepparn sätter ursprunget till södra frankrike, med ganska mycket syrah, och Franko vill till châteauneuf och Clos Saint Jean's 2007 Tradition. T som sitter med facit skulle snarare säga att vinet påminner om en lite varmare, generösare variant av norra rhône - en hermitage som börjat mogna. Franko invänder att den myckna eken gör vinet lite för internationellt i stilen, men resten av oss delar inte den invändningen. T berättar nu att vinet blandar lika delar syrah/mourvèdre och har uppfostrats i hela 36 månader varav 24 på ek och resten på tank, samt att denna producent väntar ovanligt länge med att släppa sina toppviner. Efter en vända hos Jean-Pierre Vanel - som aldrig använt ett ekfat till sina röda - landar gissningarna till slut hos Alain Chabanon. Vinet har nått en första mognadsfas men bör hänga med och utvecklas positivt under det närmsta decenniet. (92-93)
2004 Domaine Alain Chabanon "L'Esprit de Font Caude" Coteaux du Languedoc-Montpeyroux
RVF #11 i Languedoc 2009. 290 kr hos Vinik - bra utdelning för insatta pengar, inte minst för otåligt lagda syrahfreaks.
Nästa glas osar fullmogen bordeaux och använt plåster. Gubbarna på munkis brukar ju säga "bordeaux på steroider" och det där brettiga plåstret har vi lärt oss att känna igen varenda gång det dyker upp. Den här producenten är alltid lika trevlig för självförtroendet att få serverad blint! Här finns härlig komplexitet och formidabla mognadstoner där vi kan plocka ut enskildheter hur länge som helst: ljusblåa blommor, gröna örter, sjögräs och tång. Tjära, ljus tobak och orientaliska kryddor. Fikon, pinje, kåda, järn och mörk likörpralin. Undervegetation, mossa, kokta rotfrukter och nypon. Detta tar aldrig slut! Vi är alltså i châteauneuf, hos Laurence Feraud. Smaken är relativt ungdomlig efter doftens bombardemang av mognadstoner. Vi får välbalanserad kraft, härligt grepp och tuffa, aningen gröna tanniner. Vinet fyller ut bra och syrorna är friska, eftersmaken lång och positivt grön med örtig twist. Ett kraftfullt intryck, men absolut inte eldigt. Det tycks komma från ett lite svalare år, som 2001 eller 2004. Vi får veta att året faktiskt var ganska varmt och att vinet är äldre än vi tror! Det öppnar upp och blir bara mer komplext ju längre det står i glaset. Skitgott i en underbart Pegau-typisk stil. Inte minst till de ostar vi nu har på bordet. (93-94)
1998 Domaine du Pegau Cuvée Laurence Châteauneuf-du-Pape
Ser man på! Mindre utvecklat i smaken än man hade kunnat tro. Vi har hållit 1998 Cuvée Reservée ännu ett snäpp högre de fyra gånger vi setts. Denna Laurence kostade €45 hos pappa Paul i deras caveau på huvudgatan i Châteauneuf-du-Pape.
Så har vi ett nytt glas på bordet, en ganska mörkt blåröd uppenbarelse. Doften har en rikfruktig personlighet mättad av mörka skogsbär - ungefär samma mix av skogsbär och plommon som man kan hitta i en typisk Languedoc-blandning. Men detta är pinot noir, slår S fast utan vidare. Dock icke från Frankrike, utan snarare från Nya Zeeland eller Californien. T hakar upp sig på ett litet inslag av bränd gummimatta mitt i doften, inte helt angenämt och knappast något att föra till pluskontot. Andra tänker mer på den rökighet som rostad ek kan bidra med, men faten håller sig ändå i stort sett i bakgrunden. I munnen får vi en fyllig, fruktig, nästan fläskig pinot - god, bred och givande i smaken men inte särskilt fokuserad. Aromerna blandar på ett lite blurrigt sätt röda körsbär med mörka skogsbär, med bra kraft och utan någon kalifornisk eldighet. T gissar ändå på nordkusten, medan S röstar för Nya Zeeland. Denna pinne är god att dricka, men får leva med en del invändningar: mineraliteten är inte så tydlig, fokus i mittsmaken kunde vara bättre och elegans är inte vinets mest framträdande egenskap. (89-90) men inte direkt vår stil.
2007 Craggy Range Te Muna Road Single Vineyard Pinot Noir
Sista vinet är svartrött och doftar cabernetdruva, på ett sätt som är omisskännligt för vänstra stranden i bordeaux. Fina gröna toner av ceder, tobak, gräs, lagerblad och mynta. Frukt av röda och svarta vinbär med ett tydligt inslag av grön paprika. Smaken är senig och slank med hög syra, men fyller väl ut sin deffade kropp - här finns varken hål i mitten eller vattnighet. Kvaliteteten är hög men inte topp, och det liknar en haut-médoc, typ Cantemerle. Vinet har en början till mognad, men känns som att det egentligen behöver lagras i flera år till. Gott om gröna toner i smaken och en allmänt snipig personlighet talar för ett svalt år som 2004 eller kanske ännu hellre 2002. Associationerna går till skinnkläder, sträckbänkar, steglar och spikklubbor - man ska älska bordeaux in i benmärgen och ha en uttalat masochistisk läggning för att kunna gulla och mysa med det här vinet. Ändå smakar det både klassiskt och gott på sitt ganska ogina vis. (88+)
2002 Château Sociando-Mallet Haut-Médoc Cru Bourgeois
Barnen hade kul mest hela kvällen, men bröllopsmiddagen på slottet såg faktiskt lite tråkig ut. Tacka vet vi en hederlig vinmiddag på Kungsholmen! Tyvärr semestrar vi inte samtidigt, så det dröjer ett tag tills nästa gång.
ps. Läs vad Frankofilen skriver om sin älsklingsproducent.
Precis som vi gillar Le Francophile att inleda med ankleverterrine på stenugnsbrödet och en mognande kall tysk i glaset. Här handlar det om hög druvmognad - troligen på auslesenivå - och ursprunget verkar vara moseldalen. Rikligt med steniga mineraltoner, början till petroleum och en hel fruktskål, precis lagom exotisk i mixen - lite passionerad sådär. Balansen är perfekt mellan rikedom, sötma, syra och sten. Kvaliteten är ypperlig, här har vi en producent av toppklass! Vinet är inte så moget att sötman börjat torka in, utan fortfarande har det karaktären av flytande godis, och restsockerhalten ligger nog på cirka 70 gram.
Det verkar inte vara äldre än 2002 och inte yngre än 2005. Vi får veta att åldern är riktig men ursprunget är fel! Hoppsan, nu blev det enkla plötsligt svårt. En som vet hur man packar sin fruktkorg är ju Helmut Dönnhoff, så vi gissar på honom. Nej, det är inte Nahe! Oj, vad ska vi då ta oss till? Ett svalt år i Pfalz kanske, som 2004? Efter att vi gissat på flertalet tyska distrikt får vi äntligen veta att det är Rheinhessen och Klaus-Peter Keller som ligger bakom. Vilken smakstart, vilket underbart leende vin! (92)
2004 Weingut Keller Dalsheimer Hubacker Riesling Spätlese
Keller tycks ha slutat med den söta varianten och gör bara Grosses Gewächs nuförtiden. Ja, det är ju också gott, nollåttan var härligt mineralstinn när vi hällde upp hos Munskänkarna i våras. Den som har den här söta spätlesen kvar i källaren - ett galet fynd när SB reade för 145 kr - kan se fram emot positiv utveckling åtminstone under de närmaste fem åren, och förmodligen längre än så.
Så ljust det ser ut ikväll, lilla vinet. Naket liksom, i sin genomskinligt ljusröda färg. Som bambi på superelliptisk hal is, mitt ute på den vita designklassikern. Och inte vill det sjunga, heller... var är övertonerna, var är det röda fokuset i doften? Ett påtagligt kinkande med temperaturen, ungefär som ett uttröttat barn på dåligt humör. Vad vi får är en druvtypisk reduktiv sumpighet, samt den där ursprungstypiska rönnbärstonen och den lika ursprungstypiska gräddkolan. Örter och tomatkvistar, currykryddor och en lite ofokuserad mix av röda bär, rödbeta, rabarber och rotselleri. Fan, är det rotdag idag eller? Är DHL ett sämre alternativ än Germanwings när det gäller hemtransport av tysk pinne? Vi letar förgäves efter de koncentrerade röda vinbären och de skiffertonade järnfilspånen från förra gången. "Bah, semesterviner!" muttrar Franko med glimten i ögat. Smaken är lyckligtvis klart bättre än doften: slank, lätt, syrlig, viskös, kryddig och omisskännligt tysk i sin kombination av värme och örtighet. Rejält lång, med lite alkoholturbo i svansen - eller "falsk längd", som Franko träffande anmärker. Vinet är både tillgängligt, generöst och läckert, men rödfrukten vägrar att skina som i förra flaskan och gräddkolan är fortfarande lite väl uppenbar - den bör ha gått in bättre om något år. Vi landar på (91) ikväll och noterar att vinet inte riktigt tål att komma upp i rumstemperatur.
2007 Weingut H.J. Kreuzberg Spätburgunder Schieferlay GG
Listpriset €27 är rekordbilligt när det gäller Grosses Gewächs i Ahr. Endast Thomas Nelles har en GG med samma prislapp, alla de andra VDP-producenterna ligger snarare mellan €40 och €50. Nu återstår bara att leverera enligt förväntningarna...
Färgen i följande glas är en vacker syn: mörkt brunröd likt en dramatisk solnedgång, transparent och nästan orangegul i kanten. Doften är volatil som karlssons klister. Fruktkaraktären drar åt det övermogna hållet, med rika, nästan portlika drag, aromer av romrussin och Anthon Berg's "blomme i madeira". Tjära, menthol och torkad frukt, snarare än färsk. S slår fast att vi har en barolo i glaset. Men den lite svulstiga och övermogna karaktären är det ganska givet att plita dit 2003 i blocket. I munnen möts vi av rejäla tanniner, som inte uppvisar den kantighet som många nolltreor dras med. Istället är det påfallande harmoniskt och lika maffigt som en chokladpralin från nämnda danska firma. En del ny ek finns utan tvekan med i spelet, men vinet är på något sätt ändå semi-traditionellt i stilen. Det har knappast La Morras finess, snarare Monfortes kraft. Riktigt givande att dricka, även om lite mer elegans inte hade skadat - russintonerna blir alltför uppenbara. Franko släpper bomben: detta är inte en nolltrea. Det var som tusan - då är det knappast yngre heller. Nya siffror rasslar upp i huvudet, andra varma barolo-år: 1997? 2000? Icke, detta är en nolletta. Jaha, då måste odlaren i fråga väntat till advent med att skörda...
(92) med frågetecken för stilen.
2001 Elio Grasso Barolo Ginestra "Vigna Casa Maté"
Nästa entré kommer i en tät dress med nyanser mellan svart och rött. Det här vinet ser fortfarande ganska ungt ut med en del blå reflexer. Doften var syrahtypiskt reduktiv när vi drog korken på hemmaplan, nu är det mogen nymosad bärfrukt för nästan hela slanten. Blåbär, björnbär, hallon, lingon, med lite drottningsylt på toppen. K är mycket förtjust i stilen som hon beskriver som klockrent sydfransk, medan Franko har invändningar mot alltför tydliga fat. Tja, två år i ny ek kan ju inte passera helt obemärkt! S och K hittar en varm merlotkänsla i den bjussiga mörka frukten, medan Franko hittar rikligt med gräddkola. Jo, visst finns både choklad, kokos och kola, men faten är väldigt skickligt hanterade, och frukten är stor nog att möta upp och dominera helheten. I munnen smeker vinet medhårs med påtagligt harmoniska tanniner, rysningsframkallande stor frukt och lagom värme och power som balanseras med frisk lingonsyra. Garriguen och svartpepparn sätter ursprunget till södra frankrike, med ganska mycket syrah, och Franko vill till châteauneuf och Clos Saint Jean's 2007 Tradition. T som sitter med facit skulle snarare säga att vinet påminner om en lite varmare, generösare variant av norra rhône - en hermitage som börjat mogna. Franko invänder att den myckna eken gör vinet lite för internationellt i stilen, men resten av oss delar inte den invändningen. T berättar nu att vinet blandar lika delar syrah/mourvèdre och har uppfostrats i hela 36 månader varav 24 på ek och resten på tank, samt att denna producent väntar ovanligt länge med att släppa sina toppviner. Efter en vända hos Jean-Pierre Vanel - som aldrig använt ett ekfat till sina röda - landar gissningarna till slut hos Alain Chabanon. Vinet har nått en första mognadsfas men bör hänga med och utvecklas positivt under det närmsta decenniet. (92-93)
2004 Domaine Alain Chabanon "L'Esprit de Font Caude" Coteaux du Languedoc-Montpeyroux
RVF #11 i Languedoc 2009. 290 kr hos Vinik - bra utdelning för insatta pengar, inte minst för otåligt lagda syrahfreaks.
Nästa glas osar fullmogen bordeaux och använt plåster. Gubbarna på munkis brukar ju säga "bordeaux på steroider" och det där brettiga plåstret har vi lärt oss att känna igen varenda gång det dyker upp. Den här producenten är alltid lika trevlig för självförtroendet att få serverad blint! Här finns härlig komplexitet och formidabla mognadstoner där vi kan plocka ut enskildheter hur länge som helst: ljusblåa blommor, gröna örter, sjögräs och tång. Tjära, ljus tobak och orientaliska kryddor. Fikon, pinje, kåda, järn och mörk likörpralin. Undervegetation, mossa, kokta rotfrukter och nypon. Detta tar aldrig slut! Vi är alltså i châteauneuf, hos Laurence Feraud. Smaken är relativt ungdomlig efter doftens bombardemang av mognadstoner. Vi får välbalanserad kraft, härligt grepp och tuffa, aningen gröna tanniner. Vinet fyller ut bra och syrorna är friska, eftersmaken lång och positivt grön med örtig twist. Ett kraftfullt intryck, men absolut inte eldigt. Det tycks komma från ett lite svalare år, som 2001 eller 2004. Vi får veta att året faktiskt var ganska varmt och att vinet är äldre än vi tror! Det öppnar upp och blir bara mer komplext ju längre det står i glaset. Skitgott i en underbart Pegau-typisk stil. Inte minst till de ostar vi nu har på bordet. (93-94)
1998 Domaine du Pegau Cuvée Laurence Châteauneuf-du-Pape
Ser man på! Mindre utvecklat i smaken än man hade kunnat tro. Vi har hållit 1998 Cuvée Reservée ännu ett snäpp högre de fyra gånger vi setts. Denna Laurence kostade €45 hos pappa Paul i deras caveau på huvudgatan i Châteauneuf-du-Pape.
Så har vi ett nytt glas på bordet, en ganska mörkt blåröd uppenbarelse. Doften har en rikfruktig personlighet mättad av mörka skogsbär - ungefär samma mix av skogsbär och plommon som man kan hitta i en typisk Languedoc-blandning. Men detta är pinot noir, slår S fast utan vidare. Dock icke från Frankrike, utan snarare från Nya Zeeland eller Californien. T hakar upp sig på ett litet inslag av bränd gummimatta mitt i doften, inte helt angenämt och knappast något att föra till pluskontot. Andra tänker mer på den rökighet som rostad ek kan bidra med, men faten håller sig ändå i stort sett i bakgrunden. I munnen får vi en fyllig, fruktig, nästan fläskig pinot - god, bred och givande i smaken men inte särskilt fokuserad. Aromerna blandar på ett lite blurrigt sätt röda körsbär med mörka skogsbär, med bra kraft och utan någon kalifornisk eldighet. T gissar ändå på nordkusten, medan S röstar för Nya Zeeland. Denna pinne är god att dricka, men får leva med en del invändningar: mineraliteten är inte så tydlig, fokus i mittsmaken kunde vara bättre och elegans är inte vinets mest framträdande egenskap. (89-90) men inte direkt vår stil.
2007 Craggy Range Te Muna Road Single Vineyard Pinot Noir
Sista vinet är svartrött och doftar cabernetdruva, på ett sätt som är omisskännligt för vänstra stranden i bordeaux. Fina gröna toner av ceder, tobak, gräs, lagerblad och mynta. Frukt av röda och svarta vinbär med ett tydligt inslag av grön paprika. Smaken är senig och slank med hög syra, men fyller väl ut sin deffade kropp - här finns varken hål i mitten eller vattnighet. Kvaliteteten är hög men inte topp, och det liknar en haut-médoc, typ Cantemerle. Vinet har en början till mognad, men känns som att det egentligen behöver lagras i flera år till. Gott om gröna toner i smaken och en allmänt snipig personlighet talar för ett svalt år som 2004 eller kanske ännu hellre 2002. Associationerna går till skinnkläder, sträckbänkar, steglar och spikklubbor - man ska älska bordeaux in i benmärgen och ha en uttalat masochistisk läggning för att kunna gulla och mysa med det här vinet. Ändå smakar det både klassiskt och gott på sitt ganska ogina vis. (88+)
2002 Château Sociando-Mallet Haut-Médoc Cru Bourgeois
Barnen hade kul mest hela kvällen, men bröllopsmiddagen på slottet såg faktiskt lite tråkig ut. Tacka vet vi en hederlig vinmiddag på Kungsholmen! Tyvärr semestrar vi inte samtidigt, så det dröjer ett tag tills nästa gång.
ps. Läs vad Frankofilen skriver om sin älsklingsproducent.