söndag, juni 20, 2010

Frankofil rundsmörjning

Tänk vad glad man kan bli av lite samvaro med mat, vin och vänner, helt utan rojalistiska förtecken. Även så här dagen efter sitter mungiporna kvar i fånigt uppåtläge - inte konstigt med tanke på allt godis som rann ner i våra strupar, utan att en endaste droppe slösades på spottning.

Precis som vi gillar Le Francophile att inleda med ankleverterrine på stenugnsbrödet och en mognande kall tysk i glaset. Här handlar det om hög druvmognad - troligen på auslesenivå - och ursprunget verkar vara moseldalen. Rikligt med steniga mineraltoner, början till petroleum och en hel fruktskål, precis lagom exotisk i mixen - lite passionerad sådär. Balansen är perfekt mellan rikedom, sötma, syra och sten. Kvaliteten är ypperlig, här har vi en producent av toppklass! Vinet är inte så moget att sötman börjat torka in, utan fortfarande har det karaktären av flytande godis, och restsockerhalten ligger nog på cirka 70 gram.
Det verkar inte vara äldre än 2002 och inte yngre än 2005. Vi får veta att åldern är riktig men ursprunget är fel! Hoppsan, nu blev det enkla plötsligt svårt. En som vet hur man packar sin fruktkorg är ju Helmut Dönnhoff, så vi gissar på honom. Nej, det är inte Nahe! Oj, vad ska vi då ta oss till? Ett svalt år i Pfalz kanske, som 2004? Efter att vi gissat på flertalet tyska distrikt får vi äntligen veta att det är Rheinhessen och Klaus-Peter Keller som ligger bakom. Vilken smakstart, vilket underbart leende vin! (92)

2004 Weingut Keller Dalsheimer Hubacker Riesling Spätlese

Keller tycks ha slutat med den söta varianten och gör bara Grosses Gewächs nuförtiden. Ja, det är ju också gott, nollåttan var härligt mineralstinn när vi hällde upp hos Munskänkarna i våras. Den som har den här söta spätlesen kvar i källaren - ett galet fynd när SB reade för 145 kr - kan se fram emot positiv utveckling åtminstone under de närmaste fem åren, och förmodligen längre än så.




Så ljust det ser ut ikväll, lilla vinet. Naket liksom, i sin genomskinligt ljusröda färg. Som bambi på superelliptisk hal is, mitt ute på den vita designklassikern. Och inte vill det sjunga, heller... var är övertonerna, var är det röda fokuset i doften? Ett påtagligt kinkande med temperaturen, ungefär som ett uttröttat barn på dåligt humör. Vad vi får är en druvtypisk reduktiv sumpighet, samt den där ursprungstypiska rönnbärstonen och den lika ursprungstypiska gräddkolan. Örter och tomatkvistar, currykryddor och en lite ofokuserad mix av röda bär, rödbeta, rabarber och rotselleri. Fan, är det rotdag idag eller? Är DHL ett sämre alternativ än Germanwings när det gäller hemtransport av tysk pinne? Vi letar förgäves efter de koncentrerade röda vinbären och de skiffertonade järnfilspånen från förra gången. "Bah, semesterviner!" muttrar Franko med glimten i ögat. Smaken är lyckligtvis klart bättre än doften: slank, lätt, syrlig, viskös, kryddig och omisskännligt tysk i sin kombination av värme och örtighet. Rejält lång, med lite alkoholturbo i svansen - eller "falsk längd", som Franko träffande anmärker. Vinet är både tillgängligt, generöst och läckert, men rödfrukten vägrar att skina som i förra flaskan och gräddkolan är fortfarande lite väl uppenbar - den bör ha gått in bättre om något år. Vi landar på (91) ikväll och noterar att vinet inte riktigt tål att komma upp i rumstemperatur.

2007 Weingut H.J. Kreuzberg Spätburgunder Schieferlay GG

Listpriset €27 är rekordbilligt när det gäller Grosses Gewächs i Ahr. Endast Thomas Nelles har en GG med samma prislapp, alla de andra VDP-producenterna ligger snarare mellan €40 och €50. Nu återstår bara att leverera enligt förväntningarna...




Färgen i följande glas är en vacker syn: mörkt brunröd likt en dramatisk solnedgång, transparent och nästan orangegul i kanten. Doften är volatil som karlssons klister. Fruktkaraktären drar åt det övermogna hållet, med rika, nästan portlika drag, aromer av romrussin och Anthon Berg's "blomme i madeira". Tjära, menthol och torkad frukt, snarare än färsk. S slår fast att vi har en barolo i glaset. Men den lite svulstiga och övermogna karaktären är det ganska givet att plita dit 2003 i blocket. I munnen möts vi av rejäla tanniner, som inte uppvisar den kantighet som många nolltreor dras med. Istället är det påfallande harmoniskt och lika maffigt som en chokladpralin från nämnda danska firma. En del ny ek finns utan tvekan med i spelet, men vinet är på något sätt ändå semi-traditionellt i stilen. Det har knappast La Morras finess, snarare Monfortes kraft. Riktigt givande att dricka, även om lite mer elegans inte hade skadat - russintonerna blir alltför uppenbara. Franko släpper bomben: detta är inte en nolltrea. Det var som tusan - då är det knappast yngre heller. Nya siffror rasslar upp i huvudet, andra varma barolo-år: 1997? 2000? Icke, detta är en nolletta. Jaha, då måste odlaren i fråga väntat till advent med att skörda...
(92) med frågetecken för stilen.

2001 Elio Grasso Barolo Ginestra "Vigna Casa Maté"




Nästa entré kommer i en tät dress med nyanser mellan svart och rött. Det här vinet ser fortfarande ganska ungt ut med en del blå reflexer. Doften var syrahtypiskt reduktiv när vi drog korken på hemmaplan, nu är det mogen nymosad bärfrukt för nästan hela slanten. Blåbär, björnbär, hallon, lingon, med lite drottningsylt på toppen. K är mycket förtjust i stilen som hon beskriver som klockrent sydfransk, medan Franko har invändningar mot alltför tydliga fat. Tja, två år i ny ek kan ju inte passera helt obemärkt! S och K hittar en varm merlotkänsla i den bjussiga mörka frukten, medan Franko hittar rikligt med gräddkola. Jo, visst finns både choklad, kokos och kola, men faten är väldigt skickligt hanterade, och frukten är stor nog att möta upp och dominera helheten. I munnen smeker vinet medhårs med påtagligt harmoniska tanniner, rysningsframkallande stor frukt och lagom värme och power som balanseras med frisk lingonsyra. Garriguen och svartpepparn sätter ursprunget till södra frankrike, med ganska mycket syrah, och Franko vill till châteauneuf och Clos Saint Jean's 2007 Tradition. T som sitter med facit skulle snarare säga att vinet påminner om en lite varmare, generösare variant av norra rhône - en hermitage som börjat mogna. Franko invänder att den myckna eken gör vinet lite för internationellt i stilen, men resten av oss delar inte den invändningen. T berättar nu att vinet blandar lika delar syrah/mourvèdre och har uppfostrats i hela 36 månader varav 24 på ek och resten på tank, samt att denna producent väntar ovanligt länge med att släppa sina toppviner. Efter en vända hos Jean-Pierre Vanel - som aldrig använt ett ekfat till sina röda - landar gissningarna till slut hos Alain Chabanon. Vinet har nått en första mognadsfas men bör hänga med och utvecklas positivt under det närmsta decenniet. (92-93)

2004 Domaine Alain Chabanon "L'Esprit de Font Caude" Coteaux du Languedoc-Montpeyroux

RVF #11 i Languedoc 2009. 290 kr hos Vinik - bra utdelning för insatta pengar, inte minst för otåligt lagda syrahfreaks.



Nästa glas osar fullmogen bordeaux och använt plåster. Gubbarna på munkis brukar ju säga "bordeaux på steroider" och det där brettiga plåstret har vi lärt oss att känna igen varenda gång det dyker upp. Den här producenten är alltid lika trevlig för självförtroendet att få serverad blint! Här finns härlig komplexitet och formidabla mognadstoner där vi kan plocka ut enskildheter hur länge som helst: ljusblåa blommor, gröna örter, sjögräs och tång. Tjära, ljus tobak och orientaliska kryddor. Fikon, pinje, kåda, järn och mörk likörpralin. Undervegetation, mossa, kokta rotfrukter och nypon. Detta tar aldrig slut! Vi är alltså i châteauneuf, hos Laurence Feraud. Smaken är relativt ungdomlig efter doftens bombardemang av mognadstoner. Vi får välbalanserad kraft, härligt grepp och tuffa, aningen gröna tanniner. Vinet fyller ut bra och syrorna är friska, eftersmaken lång och positivt grön med örtig twist. Ett kraftfullt intryck, men absolut inte eldigt. Det tycks komma från ett lite svalare år, som 2001 eller 2004. Vi får veta att året faktiskt var ganska varmt och att vinet är äldre än vi tror! Det öppnar upp och blir bara mer komplext ju längre det står i glaset. Skitgott i en underbart Pegau-typisk stil. Inte minst till de ostar vi nu har på bordet. (93-94)

1998 Domaine du Pegau Cuvée Laurence Châteauneuf-du-Pape

Ser man på! Mindre utvecklat i smaken än man hade kunnat tro. Vi har hållit 1998 Cuvée Reservée ännu ett snäpp högre de fyra gånger vi setts. Denna Laurence kostade €45 hos pappa Paul i deras caveau på huvudgatan i Châteauneuf-du-Pape.



Så har vi ett nytt glas på bordet, en ganska mörkt blåröd uppenbarelse. Doften har en rikfruktig personlighet mättad av mörka skogsbär - ungefär samma mix av skogsbär och plommon som man kan hitta i en typisk Languedoc-blandning. Men detta är pinot noir, slår S fast utan vidare. Dock icke från Frankrike, utan snarare från Nya Zeeland eller Californien. T hakar upp sig på ett litet inslag av bränd gummimatta mitt i doften, inte helt angenämt och knappast något att föra till pluskontot. Andra tänker mer på den rökighet som rostad ek kan bidra med, men faten håller sig ändå i stort sett i bakgrunden. I munnen får vi en fyllig, fruktig, nästan fläskig pinot - god, bred och givande i smaken men inte särskilt fokuserad. Aromerna blandar på ett lite blurrigt sätt röda körsbär med mörka skogsbär, med bra kraft och utan någon kalifornisk eldighet. T gissar ändå på nordkusten, medan S röstar för Nya Zeeland. Denna pinne är god att dricka, men får leva med en del invändningar: mineraliteten är inte så tydlig, fokus i mittsmaken kunde vara bättre och elegans är inte vinets mest framträdande egenskap. (89-90) men inte direkt vår stil.

2007 Craggy Range Te Muna Road Single Vineyard Pinot Noir




Sista vinet är svartrött och doftar cabernetdruva, på ett sätt som är omisskännligt för vänstra stranden i bordeaux. Fina gröna toner av ceder, tobak, gräs, lagerblad och mynta. Frukt av röda och svarta vinbär med ett tydligt inslag av grön paprika. Smaken är senig och slank med hög syra, men fyller väl ut sin deffade kropp - här finns varken hål i mitten eller vattnighet. Kvaliteteten är hög men inte topp, och det liknar en haut-médoc, typ Cantemerle. Vinet har en början till mognad, men känns som att det egentligen behöver lagras i flera år till. Gott om gröna toner i smaken och en allmänt snipig personlighet talar för ett svalt år som 2004 eller kanske ännu hellre 2002. Associationerna går till skinnkläder, sträckbänkar, steglar och spikklubbor - man ska älska bordeaux in i benmärgen och ha en uttalat masochistisk läggning för att kunna gulla och mysa med det här vinet. Ändå smakar det både klassiskt och gott på sitt ganska ogina vis. (88+)

2002 Château Sociando-Mallet Haut-Médoc Cru Bourgeois



Barnen hade kul mest hela kvällen, men bröllopsmiddagen på slottet såg faktiskt lite tråkig ut. Tacka vet vi en hederlig vinmiddag på Kungsholmen! Tyvärr semestrar vi inte samtidigt, så det dröjer ett tag tills nästa gång.

ps. Läs vad Frankofilen skriver om sin älsklingsproducent.

4 kommentarer:

  1. Ja, det var värst vad grinig jag lät när det gällde Chabanons Font Caude. Men mina noteringar innehåller både gräddkola, trälim och virkesupplag utöver lakrits och kaffe. Och nog drog frukten åt sylt, även om sylten var god. Jag tyckte vinet var för internationellt i stilen, fatbehandlingen snarare påstruken med roller än pensel. Men så gissade jag ju på en modern, mörkfruktig châteauneuf med en del barriquer även om Clos St Jean kanske inte var så begåvat, deras standardcuvée var ju rätt rödfruktig. Men alla andra runt bordet gillade ju vinet, och även jag kan se att här finns en hel del kvalitet. Jag landade på 91-92 men utan pluspoäng för stilen. Jämför med Chabanons billigare Campredon där man sitter med ett stort leende. Kvalitetsskillnaden mellan vinerna är inte så stor som priset antyder...

    2002 Sociando får anses vara överkurs för inbitna claretskallar med masochistiska tendenser. Inget man kan rekommendera som inkörsport till Bordeaux, och egentligen vansinnigt att dricka utan mat. Inte så mycket charm eller hull, men jag gillar verkligen vinet. Mitten känns inte blaskig som hos en del andra nolltvåor, och avslutning hänger med fint med mineraler. Grönheten tycker jag drar mer åt paprika och gräs än omogna kartiga örter. Gillar man inte lite grönt skall man nog hoppa över slottet, och visst blir det extra accentuerat i en årgång som 2002.

    Tack för en ruggigt trevlig kväll!

    SvaraRadera
  2. Just det, Grasso ja. De där russintonerna fanns där redan när vi smakade för första gången för två år sedan, och de har inte blivit mindre med tiden. Det har säkert hänt en del med ens egna preferenser, men visst blir det frågetecken för stilen med så hög fruktmognad och en del ny ek.

    SvaraRadera
  3. Det där Keller-vinet var i sanning ett fynd. Köpte fyra flaskor och kunde konstatera att de två första (i anslutning till prissänkningen) var ren Piggelin med lätt bornerande effekt = mindre kul. Flaska nummer tre (i höstas) var bra Spätlese men ännu bara i sin linda. Kul att se att också tycker att den skulle vinna på ytterligare tid i Kellaren. Mindre kul att jag bara har en flaska kvar.

    Stämmer det att Keller helt slutat göra halvtorrt? I så fall en mindre skandal. Detta är lysande viner med egen personlighet.

    SvaraRadera
  4. han producerar återigen spätlese/auslese i årgång 09.

    gick att beställa hos atomwine för c:a 1 månad sedan. tyvärr redan slutsålt.

    SvaraRadera