2006 Majnoni-Guicciardini Chianti

Fiasco! Troligen är den stackars bastflaskan en av de förpackningar som fått utstå mest spott och spe, inte minst i svensk vinjournalistik. Det tycks fortfarande vara helt omöjligt att skriva ordet Toscana utan att rapa upp en utsliten harang om vilka sura och tunna viner man blev serverad ur bastflaska på sjuttiotalet. Men kanske personen ifråga inte hade lärt sig att leta upp de bra grejorna än - utan dömde allt efter Chianti Ruffino?

Den italienska bastflaskan har en historia på många hundra år, ända tillbaks till 1350-talet - en tid när man precis lärt sig blåsa en rund flaska men inte klarade att åstadkomma en platt botten. De gångbara storlekarna var quarto 5,7 liter, mezzo quarto 2,28 liter och lilla metadella på 1,4 liter. Alla människor drack sitt vin från fiaschi, både mäktiga adelsmän och livegna bönder. När DOC-lagarna infördes på sextiotalet bestämdes att endast DOC-vin fick tappas på bastflaska. Som vi vet var dock de italienska DOC-lagarna till intet förpliktande - och mängder av dåligt vin har onekligen producerats i Italien. Både i bulk, bordeauxflaska och bukig bast.

Men vem bryr sig om historien! Glöm allt det där gamla och mossiga - nu är det BiB-revolutionen som ska hamras in i det svenska medvetandet, i snart sagt varenda vinartikel i de stora dagstidningarna. "BiB är framtiden, det är bara att acceptera!" fastslår Bengt-Göran Kronstam. Hmm, vi snackar alltså om en förpackning med ett beprövat förflutet på knappt tio år - tekniskt undermålig, historielös och totalt osexig. Innehållet är strömlinjeformat att passa "marknaden", den bottilagrade ursprungskaraktären borttvättad och ersatt med ekchips och annat otyg. Särskilda produktionslinjer tappar upp det billiga andrahandsplonket till "Die dumme Schweden". Ska man skratta eller gråta?

2006 Majnoni-Guicciardini Chianti DOCG är transparent varmrött. Det är härligt att hantera den fysiska, runda 1,5-litersflaskan. I karaffen får vi en på-riktigt-doft av jord, järnmineraler och rått kött. I glaset fortsätter showen med jästa körsbär, slånbär, salvia och begynnande tredjehandsaromer med en antydan till stallighet.

I munnen är vinet ytterst behagligt, sammetslent - en fullmogen och urtypisk chianti - med aromer som av livfulla, jästa söta röda körsbär, örter, krydda och sötlakrits. Sangiovesefrukten är slösande rik och ändå typisk för ursprunget. Syrorna är mjuka men friska, en liten russinsötma är märkbar och därtill relativt generös alkoholvärme (13,5%) som ger intrycket att den traditionella governo-metoden har använts vid tillverkningen. Dock finns inget av den klassiska spritsen kvar, och greppet är väl inte det allra bästa. Skitgott pizzavin, hur som helst! (85)

Pröva att ställa detta rödtjut brevid exempelvis en låda Ricasoli Formulae och se hur det moderna, "anpassade" vinet blir fullständigt överkört. Inte bara en gång utan upprepade gånger, fram och tillbaka. Det är ett sämre, kartigare druvmaterial i boxen, helt enkelt. Carlo Merollis pris är ändå jämförbart med ett lådvin: 99 DKK för 150 cl vid köp av sex flaskor. Nä, nu måste vi grädda pizzorna!

ps. Majnoni producerar enbart vin av ekologiskt odlade druvor, kolla även in hans 2007 Chianti Superiore. Och framför allt, våga vägra box!

pps. Tidigare provad sommaren 2008. Mindre ruffigt och klart mer harmoniskt nu. Men lika typiskt för ursprunget.