Domaine La Barroche Pure: 2006 vs. 2004

Oj, vi har visst inte skrivit ett enda ord om Julien Barrot på flera veckor! Synd och skam - dags att råda bot på den saken. Idag är vi himla sugna på varsin redig baconuppknuten tournedos och stadiga pommes frites enligt Anthony Bourdain, med en klick gräddstuvade trattisar. Innan matlagningen startar vi med en karaffering av båda flaskorna. Nollsexan är mörkare blåröd, nollfyran några nyanser ljusare och klarare rubin med varmare färgtoner.

Det är i detta ögonblick vi får den största kicken under hela kvällen. Att dofta på 2006 Pure i karaffens mynning är en närmast erotisk upplevelse som framkallar spontana stön av vällust. Doften hos det unga vinet känns väldigt välbekant från i somras - fatproverna av 2007 års grenache i källaren hos Domaine La Barroche. Doften uppenbarar sig om ett elixir av körsbär, vildhallon och jordgubbssylt - en absolut klockren upplevelse av grenachefrukt! Det enda som för övrigt letar sig upp i karaffens mynning är sensationer av krossad sten...

En timme senare häller vi upp för att prova i glasen. Vi får nu en rätt orolig doft med inslag av parfym, kemiska övertoner och allmänt vassa kanter. Ungdomligheten uttrycker sig i körsbärskärniga toner och en frisk örtagårdskänsla som kommer mer och mer i glaset. Cocktailkörsbär, muskotnöt, lakrits och hudkräm är annat vi tänker på i det här stadiet. Men själva fruktessensen, elixiret, vill inte träffa på samma sätt just nu...

Dags att smaka! Här serveras en stor, kraftfull direktträff mitt i plytet, med tydlig chillihetta. De finsandiga tanninerna är rätt diskreta, men den vällustiga, krämiga smaken fullkomligt dryper av sötlakrits. Eftersmaken är riktigt lång med en liten malörtsbitterhet. Det hela känns bekant från fatproverna i somras - fast nollsjuorna var ännu bättre, dvs de hade större frukt och tanniner. Trots alkosötma och sötlakrits känns vinet ändå helt fräscht - syrorna och mineralerna är det verkligen inget fel på. Jämför vi med nyligen testade 2006 Domaine de Villeneuve Les Vieilles Vignes som hade ännu mer av alkosötma och sötlakrits, är detta ack så mycket friskare och bättre strukturerat. Aromer av svartpeppar och sydfranska örter hjälper till med den nödvändiga uppstramningen. Smaken sätter sig till rätta på ett fantastiskt sätt för en så ung châteauneuf och är verkligt njutbar både innan, under och efter den kolesterolstinna måltiden.



2004 Pure är svårare i karaffstadiet. Finns det möjligen en nästan omärklig nyans av smygkork, i det första intrycket... ja, korken ser faktiskt lite misstänkt ut, med en liten spricka som skulle kunna härbärgera minimala doser TCA. Nåja, vi glömmer det, kvällen får utvisa. I det här läget är det en klart återhållsam frukt i den något unkna doften. Betydligt mer betoning på sten och mineraler än i nollsexan och framförallt: en del tredjehandsaromer av tjära, läder och ett svagt os av stall.

I glaset en timme senare har doften satt sig och är både harmonisk och läsbar, jämfört med det för tillfället bråkiga lillasyskonets doft. Vi noterar en aning av volatila drag som liknar balsamico. Sedan är det dags för en superläcker gammal jordgubbsylt från mormors skafferi, med parfymer från samma gamla mormors parfymskåp. Därtill en aning av brända toner som av torkad frukt, särskilt fikon och dadlar. Övertoner av herbes de provence och den början till bouquet av tjära och läder vi mötte i karaffen finns förstås med.

Smaken är balanserad, sammetslen, mognande och harmonisk. Den här ladyn satsar mer på finess än på kraft, och får oss även denna gång att tänka på bourgogne. Eftersmaken lämnar en känsla av gammal jordgubbssaft och kryddor. Först tänker vi att det är "drick nu och lagra inte" som gäller. Men just då vrider vinet upp volymen ett snäpp och går vidare till nästa nivå. Vi märker båda tydligt hur smaken bara växer med tid i luften, allra bäst smakar det nog efter tre till fem timmar. Trots att vinet onekligen är lite lättare i kroppen än nollsexan har det ungefär samma tryck i avslutningen och samma längd på eftersmaken. När det är dags att äta bjuder nollfyran lika bra motstånd till maten som nollsexan, de passar båda grymt bra till kvällens fett- och kolesterolchocker - men ovanligt nog kommer vi på oss med att sukta efter ett ännu häftigare vin!

Ok, dags att summera. Julien Barrot måste vara inofficiell mästare på tidig drickbarhet i châteauneuf-du-pape. Det tackar vi - och alla andra otåliga - för. Kvällens 2004 kan ha varit märkt av en lurig korkskada men presterade ändå nästan lika bra som förväntat, med plus för sedvanlig elegans, utveckling och komplexitet. 2006 är större när det kommer till kraft och fyllighet och är i dagsläget ett rättframt och hedonistiskt vin som går ypperligt att dricka nu, men ska ändå ha mycket att vinna på att ligga till sig. 2005 var ännu bättre i alla parametrar, men tuffare, vi tyckte i våras att det behöver lagras och det lär förstås bli hur bra som helst. Nästa år är det dags för 2007 att nå marknaden. Det var minst lika schyssta grejer i det fatet, det kan vi intyga!


ps. 2006 Pure har också testats här, här och här. Samt av Parker, förstås - redan för ett år sedan. Ingen långsökt gissning att betyget kommer uppgraderas snart...

2006 Pure Châteauneuf-du-Pape (Domaine La Barroche)

2004 Pure Châteauneuf-du-Pape (Domaine La Barroche)