2004 Mas de Daumas Gassac Rouge

Daumas Gassac måste vara en av de bästa historierna i vinets värld. Så bra är den att den gett inspiration till flera skrönor, inte minst den nyligen filmatiserade "A Good Year" av Peter Mayle. Vi tar tidsmaskinen tillbaka till början av sjuttiotalet: det nyblivna ägarparet till en egendom i Herault inser genom en god vän (som råkar vara professor i geologi) att de sitter på en terroir som har avgörande likheter med ypperliga växtplatser i bourgogne och bordeaux. Vännen förklarar att de nog skulle kunna göra ett grand cru-vin - men att det skulle ta två hundra år att få det erkänt! Utan att nedslås av detta beslutar man att sätta igång med planteringen, och letar upp cabernetsticklingar med stamtavla från klassad bordeaux. Sex år senare, när det är dags att göra själva vinet, konsulterar man den berömde oenologiprofessorn från Bordeauxs universitet, Emile Peynaud. Vid denna tid är han rådgivare åt några av de största: Margaux, Haut-Brion och La Mission-Haut-Brion. På frågan om varför han hjälpt till med ett okänt vin från södern svarade han: "för första gången har jag fått assistera vid födelsen av en grand cru".

Ett Vin de Table från södern var dock inte precis hårdvaluta på den tiden. Den första årgången fick man kränga av till vänner och bekanta. Det tog fyra år innan erkännandet kom via Gault Millau, 1982. Daumas Gassac har med tiden blivit känt för att utvecklas fint med lång lagring, men ska också kunna drickas ungt på frukten. När vi passerade Aniane i somras var klockan ett par minuter över provningsdags, så vi nöjde oss med att snoka lite i omgivningarna. Efter att dagen hade bjudit på temperaturer över 35 grader var vi rätt glada att vara på hemväg från Saint-Guilhem-le-Desèrt och Gorge d'Herault...

2004 Mas de Daumas Gassac Rouge har en klar, vinröd färg med några blå reflexer och en ljusare varmröd kant. Vi får direkt en mycket tilltalande doft som ropar ut att det nästan helt handlar om cabernet: svartvinbärsconfit med inslag av vanilj, paprika, massor av örter, ingefära, anis och lakrits. Upplevelsen i nosen är att traditionell médocstil möter languedocs buskvegetation - la garrigue. Mer av subtil kryddighet dyker upp under kvällen...

Smaken är slank, medelfyllig, torr och saftig, syrlig och balanserad utan några störiga tanniner. Ingen alkohol märks i varken doft eller smak (13%). Ingefäran och paprikan går igen i munnen, som trots sin läskande lätthet bjuder på viss smakintensitet. Det är riktigt gott och ett förvånansvärt lättdrucket vin, redan nu. Ska vi återknyta till grand cru-associationerna landar vi bland de lite enklare klassade nollfyrorna från bordeaux, som vi gillade skarpt förra hösten. Prismässigt ligger vi också på ungefär samma nivå som dem. Jämför vi med relativt närbelägna Faugères, får Aimé Guibert finna sig i att bli rejält omkörd av Didier Barral. Ja, redan den sistnämndes 2005 Cuvée Tradition läxar upp det 120 kr dyrare vinet. Den eleganta, klassiska cabernetkaraktären hos 2004 Daumas Gassac har ändå utan tvekan sina helt egna förtjänster, den tycks väl lämpad för medellång lagring och bör utveckla komplexa, bordeauxlika drag med tiden. Vi får återkomma om den saken!

2004 Mas de Daumas Gassac Rouge Vin de Pays de l'Herault (Aimé Guibert de la Vaissière, Aniane, Languedoc)

ps. Förutom en flaska 2005 Daumas Gassac fick vi också ett bra tips av ägaren till vårt byhus i somras. Det enda vettiga sättet att köpa Daumas Gassac i Frankrike är under primörförsäljningen. Då ligger priset runt €16. På gården kostar det annars €40! Ibland är det inte så dumt att handla hemma i Sverige...