Vi tar avstamp i en läsarkommentar ikväll. Frågan gällde en jämförelse av stilen hos de här två toscanafavoriterna. Vi skrev: "Castello di Fonterutoli är ända sedan 1997 ett extraherat vin med generös karaktär av rostade fat. Ett uttalat modernt vin, om man så vill. Historien kan se ut så här: När den unga häftiga frukten ger sig efter fem år eller så , kan vinet ge lite intryck av att falla ihop, men ekfaten finns kvar och tar över. En trist fas! Efter tio år kommer en mogen fas där julkryddor, julmust och portvinstoner gives i en harmonisk helhet. Drickes alltså gärna relativt ungt, inom ett par år kanske, eller helt utmognat. Fast 2004 kommer förhoppningsvis inte bjuda på en lika extrem berg- och dalbana som 1997. Castello di Brolio är som sagt vid en jämförelse mer av klassiskt slottsvin halvvägs mellan riserva och bordeaux. Stilen sattes i och med årgång 1997. Det ger ett mer genomluftat intryck från sin uppfostran i fat. Den karaktären gör att vinet har en jämnare utvecklingskurva. Den balanserade stilen är redan från början präglad av en viss stallighet som växer med tiden. På så sätt finns det likheter med Tignanello!"
Nu är det dags för markisen att gå i duell med baronen. Med hjälp av årgång 1999 ska vi kolla vad som hänt med fem och ett halvt år efter inköpen, och åtta och ett halvt år efter skörden. Stämmer det vi skrev om utvecklingen, baserat på våra intryck av 1997, 1998 och 1999? Börjar årgång 1999 kanske äntligen bli mogen? Har ekfaten gått in i 1999 Castello di Fonterutoli till slut? Decembers doftkick av 1999 Castello di Brolio, ska den upprepas? Vi korkar upp och karafferar försiktigt, för här finns det gott om fällning. Båda är klara och mörkt brunröda, kanske en nyans mer plommon i Fonterutoli.
1999 Castello di Fonterutoli har omedelbart ur både flaska och karaff en riktigt stor doft. Man kan känna den på ett par meters håll, den fyller rummet. En härligt komplex och mogen mix av portvinstoner, plommonfrukt, tjära, chark och stall. I glaset kommer kryddighet (julkryddor, julmust), snart assisterad av örtighet (salvia, tomatpuré). Via torkade nyponrosor och lakritsrot landar vi i utvecklade, brända toner av farinsocker. Det sista lagret som avtecknar sig handlar om förfall: svamp, jord och undervegetation. Helheten är ämabel, harmonisk och bara en aning plufsig (var det merlot i vinet '99? nej, faktiskt 10% cabernet sauvignon!). Känns helt moget på doften!
Smaken överraskar positivt med en suveränt hög syra! Helt nedsmälta tanniner. Ändå en viss intensitet och kraft kvar. Lite god bitterhet i eftersmaken med salvia och malört. Den störande påtagliga eken från i somras är puts väck. Kanske var det en dålig flaska den gången, kanske har eken äntligen gått in i vinet. Man får nog räkna med att flaskorna mognar olika fort. Hur som helst: behagligt, harmoniskt och helt drickfärdigt med intressant komplexitet även i smaken. Lär väl hålla ett par år till, men denna flaska har nått sin topp just precis ikväll!
1999 Castello di Brolio har en betydligt mer återhållsam doft. Den ger först bara fragment ifrån sig: lite salvia här, lite fatvanilj där. Efter en stund avtecknar sig något speciellt. Något vasst, lite torrt sticker upp, som skiljer ut vinet från medtävlaren: det visar sig vara en nyvässad blyertspenna, bordeauxlik cederton! Lite cabernet i mixen, alltså? Jodå, fast bara ynka 4% cabernet/merlot. Nu, efter en halvtimme, öppnar doften upp mer, börjar likna föregående vins och bjuder på både komplexitet och mognadstoner. Julkryddor, en skvätt julmust, salvia, mint, lakrits, brända toner av så vitt skilda slag som gummi - och socker. För ovanlighetens skull i detta vin inte så mycket stall, och mycket mindre än i det första glaset. Några järnspikar sticker plötsligt upp! Ännu en vass bild - för det är helt enkelt en lite vassare, tuffare doft. Inte riktigt det öppna intryck vi fick i december.
Smaken bjuder på precis lika bra syra som i det förra glaset, och generös frukt, bara hållen i något stramare tyglar. Tanninerna är inte helt och hållet uppmjukade - vinet bjuder fortfarande lite motstånd. I sin helhet bjuds en något torrare karaktär, med lakrits i eftersmaken. Elegant och mycket gott vin. Har nog fortfarande ett år eller två kvar till sin topp och kommer att hålla betydligt längre i källaren.
Slutligen kan man säga att tiden har gjort vinerna mycket mer likartade än vad de var när de släpptes. Det är ungefär samma typ av mognadstoner som uppstår i stora viner från chianti classico. När vi senare under kvällen dricker vinerna och slutat att analysera, så ger de ungefär samma slags sköna smakupplevelse. Manchego blir perfekt som sällskap. Det ska bli extra trevligt att återkomma till 1999 Castello di Fonterutoli under resten av 2008...
1999 Castello di Fonterutoli Chianti Classico DOCG (Marchesi Mazzei, Fonterutoli, Castellina in Chianti, Toscana)
1999 Castello di Brolio Chianti Classico DOCG (Barone Ricasoli, Gaiole in Chianti, Toscana)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar