Portofino Nuovo Ristorante Italiano

Vi har inte besökt denna adress sedan den härbärgerade restaurang Gässlingen som lyckliggjorde oss en handfull gånger.
En rejäl omgörning har gett stället en tufft maskulin profil med mörka färger, vita väggar, pretentiösa tallrikar och en del klatschiga oljor som signalerar en viss status och svansföring till gästerna. Taglinen "nuovo ristorante italiano" leder osökt tankarna till Bon Lloc, saligt i åminnelse. Man har alltså lagt upp ribban! Entrén är ett trångt glasakvarium där två kalviga tonårstjejer envisas med att rycka varje gäst på en tjuga (men deras service visar sig till slut vara en så pass tafflig uppvisning att den inte vore ok ens utan avgift: "jag har ingen tjuga i växel men du ska få tillbaka annars vore det orättvist", "era jackor ligger på kontoret vi ska snart hämta dom", "du kan gå ut på gatan för min kompis kommer snart med jackan"...

Vi satsar bland annat på den lilla avsmakningsmenyn. Ett glas prosecco blir en lättsam start: den fruktiga smaken är inget att klaga på, en aning restsötma, men inte direkt något att lägga på minnet. Maten kommer relativt snabbt, här har det mesta förberetts. Tortelloni di astice är fyllda med hack på hummer, kräftstjärtar, mascarpone och spenat. De ligger i gräddig tomatsås och är kokta perfekt al dente. Detta är kvällens bästa rätt. En sorbet på persika och blodapelsin är i sig riktigt god och friskar upp, men den borde vara mer neutral i sin roll som uppfriskare mellan rätterna. När cannelloni fyllda med muskotkryddad kalvfärs, mangold och mascarpone (i och för sig välsmakande) kommer in, tycker vi att menyns komposition blir både lite ensidig och mäktig. Man vill ha mer av omväxling och överraskning i form och struktur. En huvudrätt som håller vad den lovar är agnello, lammracks med fänkålskryddad lammkorv, citronpotatisterrin och jättestora exemplar av grön sparris. Tiramisún är helt ok - men utan att vara i närheten av de syndigt goda exempel vi ätit på annat håll (vi minns fortfarande precis en himmelskt fluffig jordgubbsvariant på en restaurang utanför Grève in Chianti, 1998). Ett glas Cá Montini Recioto di Valpolicella funkar till dessertens hyvlade choklad - men är i sig ett skäligen enkelt vin med låg syra och mjuka drag av plommonmarmelad. Espresson är förstås bra, men nej, inga petits fours står att uppbringa för den som är sugen. Vår servitör var heller inte direkt utrustad med den fingertoppskänsla som krävs vid denna ambitionsnivå.

Vi väljer ett rött vin som ska visa sig funka bra till alla varmrätter: 2004 Il Baciale från Braida di Giacomo Bologna. Från den rättframma barberan Il Monello och ända till flaggskeppen Bricco dell Uccellone och Ai Suma levererar man säkert - de stora vinerna härifrån är närmast legendariska. Något mindre legendariskt är kanske Il Bacialè, druvblandningen är helt galen: barbera, pinot noir, cabernet sauvignon och merlot. Vi har tidigare druckit 2003 och 2004 - båda gångerna har vi imponerats av hur gott och givande vinet är. Vi ber servitören svalka av flaskan några grader. I glaset ser vinet mörkt, blankt och klart ut. Doften ger snygga toner av kryddig fatrostning. Frukten är pga druvblandningen en blandad kompott av intryck (plommon inte minst) men allt hålls snyggt kopplat. Det bästa är smaken: intensiv, stram med strålande syror, påtagligt torr i stilen och med en mycket väl avvägd eldighet i eftersmaken (14%). Il Bacialè är ett matorienterat, allsidigt användbart och elegant vin, här i extra bra årgång. Vinet verkar redan ha bytt till 2005 i BS. Vi ska så klart prova den också framöver!

När man granskar Portofinos vinlista är det påfallande att restaurangen seglar högt vad gäller sina påslag på vinpriserna. Ett sjuttiokronorsvin som Planeta La Segreta kostar 98 kronor glaset. Många enklare viner kostar lätt bortåt 500 kr (minst fem gångers påslag) vilket gör kvällens vin till ett relativt sett bättre val för 645 kr (165 kr i BS). Le Volte och La Grola klockar in på exakt 400% påslag. Sen rasar det iväg: 2000 La Poja må vara gott, men inte är det värt 1500 kr. En vällagrad 1998 Rosso del Conte drack vi på Branteviks Bykrog i somras för 430 kr, här kostar den senast släppta årgången 2003 hela 748 kr. Sammanfattningsvis avläser vi flera tecken på stark vilja att tjäna pengar. Något klenare är bevisen på genuin passion och omtanke...

2004 Il Bacialè (Braida di Giacomo Bologna, Piemonte)