Medan vi nyligen sysslade med att korka upp åtskilliga bordeaux 2004 kom vi på oss med att flera gånger associera pessac-léognan med toscana. I och med kvällens matchning ska vi försöka reda ut om det verkligen finns några likheter när vinerna börjat nå mognad. Dessutom behöver vi gott sällskap till en vitlöksspäckad lammstek med potatisgratäng. Redan vid karafferingen artar det sig till något i hästväg. Castello di Brolio ser extra transparent ut, med rejäl fällning.
1998 Château Smith-Haut-Lafitte har en doft som inledningsvis är lite återhållsam. Först kommer blyertspenna, gräs och lagårdstoner (de var som mest framträdande vid karafferingen). Vi sniffar vidare: järn, jord, mineraler och örter som salvia och rosmarin. Söt tobak, söt lakrits, fattoner, mörk choklad. Efter en stund vecklar doften ut sig med ädel gammal saft och sylt av jordgubb, hallon och körsbär - och först nu, när vinet öppnat sig, inser vi att helheten är strålande !
1999 Castello di Brolio har en omedelbart vidöppen, helt fantastisk doft. Röda mattan är utrullad och vi är hedersgäster. Här bjuds på fikon, russin, bränt socker, mogna portvinstoner och hela kryddvägen på kamel ända till Samarkand! Ingefära, nejlika, kanel och mycket mer som vi inte orkar räkna upp. Här finns också en tydligt mintig fräschör! Det doftar rysligt gott - nackhåren står på ända och saliven flödar. Doften är bättre än årgångarna 97 och 98, på nosen är det den bästa årgången vi testat hittills. Efterhand tillkommer de allra finaste toner av hallonsylt...
Vi smakar på Smith-Haut-Lafitte. Vilket tryck i smaken, vilken koncentration och vilken intensitet! Munkänslan är slank och smaken ringer som en telefon när ingen svarar - typ minst en minut eller så... Vinet passar perfekt till lammsteken och tanninerna är silkeslena. Efter maten drar vinet på ordentligt igen med lakrits och frukt som fortfarande känns ungdomlig utan minsta hål i mitten. Tanninerna är fortfarande lena som silke (svårast efter maten). Syrorna är friska, med påtagligt fokus och långlång efterklang. Det är en helt suberb smak! Trots fantastiskt fin drickbarhet idag lär vinet utvecklas ett par år till för att sedan hålla länge...
Castello di Brolio har en smak som direkt är god och intensiv. Men här finns mer av sandiga, torrsträva tanniner och en typiskt "sur" känsla av körsbär, med mjuk mittsmak och fina slutsyror. Eftersmaken är inte alls lika lång som hos medtävlaren från bordeaux, och helhetsintrycket är inte fullt ut lika bra som doften. Julkryddorna och portvinstonerna gör att vi spar vinet till efteråt (en bättre matmatchning kunde ha varit couscous royale med sina orientaliska inslag). Efter maten är smaken runt god, stor och rikt portvinsartad, men fortfarande inte överdrivet lång. Vi tycker att vinet tjänar på ytterligare ett eller två år för att ytterligare mjuka upp tanninerna.
S tycker att man möjligen skulle ha kunnat missta Smith-Haut-Lafitte för italienskt (i så fall med ett rejält inslag av cabernet). Men mognaden har framförallt gjort vinerna tydligare i sina ursprung och mejslat ut dragen ordentligt. Vissa stalltoner, medelljus frukt, aningen rustika, jordmineraliska karaktärer och friska syror är väl det som har föranlett våra funderingar om likheter. Alkoholhalterna är föredömligt balanserade, 12,5% respektive 13,5%. Vilka goda viner dessa är - de motiverar med bravur hela omaket med lagring och väntan. Kvällens vinnare är 1998 Château Smith Haut Lafitte. Vilken lycka! Vi får full utdelning på insatta pengar (430 kr/dec 2001).
ps. Wine Spectator listade vinet som nummer nio på 2001 års Top 100. 94 utdelade poäng känns precis lagom. När vi tänker på det kan det mycket väl bli årets niondeplats för oss också. Nästan där uppe bland de fem bästa upplevelserna i år...
1998 Château Smith-Haut-Lafitte, Graves Grand Cru Classé, Pessac-Léognan (D. Cathiard, Martillac, Bordeaux)
1999 Castello di Brolio Chianti Classico (Barone Ricasoli, Gaiole in Chianti, Toscana)
Vilka superstilister ni är ibland! Stilister är ni i och för sig för jämnan, läsupplevelsen är ett starkt skäl att följa bloggen, men när ni riktigt går igång på något slår det gnistor om språket.
SvaraRaderaDen där Smith skulle man ha varit kompis med, verkar det.
Tack, dina rader går inte direkt av för hackor heller... Det som behövs för att ha något att skriva är ju, som du säger, att man går igång på upplevelsen. En skribent som vadar omkring bland "treor" har det inte lätt. "Ettor" och "femmor" är vad man behöver. Men vi försöker undvika "ettorna" ;-)
SvaraRaderaSmith-Haut-Lafitte är ett av de toppviner från bordeaux som inte fått tokfnatt vid prissättningen av 2005. Ok, någon hundring dyrare visserligen, men ändå kvar på vår lista. Liksom Pontet-Canet och flera till. 2005 - du har fortfarande råd om du väljer rätt!
Jag vill också bli kompis med den där Smith! Och även jag älskar när ni verkligen går loss och parallellprovar viner så här noga. Liknelsen med disneycymbalerna borde ni copyrighta, liksom den ringande telefonen. Sen blir man ju nyfiken på er årsbästalista...
SvaraRaderaÅrsbästalistan ska vi upprätta inom kort, den är ju lätt när man har Cellartracker till hjälp - förutsatt att man kom ihåg att skriva där. Och det har vi nästan bara tid till när det är något extra. Det är rätt hemskt när man tänker på hur många goda vinupplevelser som förr i tiden bara sjönk ner i minnets dybotten... fast jo, de bästa kommer man väl ihåg, kanske särskilt de man drack på plats... och visst, parallella glas är grejen!
SvaraRaderaOch jag vill bara följa med i kören av lovord till er underbara blogg. Jag läser numera vad ni skriver med mycket större intresse än Kronstams söndagsskriverier som jag alltid lusläste. Faktum är att jag inte brydde mig om DN alls igår.
SvaraRaderaJag hoppas att ni fortsätter 2008 med fler underbara viner. Jag sjunger er lovsång vart jag än kommer.
Årets topp 20 från alla dessa bloggar som ni och era vänner skriver borde vara en fullkomlig guldgruva för alla vinintresserade.