Jean Foillard Morgon Côte du Py: 2012 vs. 2010

Igår, när vi handlade till nyhetsprovningen, träffade vi den gamle vinskribenträven Anders Röttorp. Som av en händelse var det precis framför hyllan där antalet nyinkomna buteljer av Foillards Côte du Py just krympte i oroväckande hastighet. Och precis som vi sträckte oss efter en flaska utbrast den i och för sig sympatiske veteranen: "det där vinet är defekt!"

Sällan har väl ett enda vin blivit en så tydlig symbol för ett helt generationsskifte? Ni minns säkert DN-rubriken "Naturliga skräpviner gör entré" även om det nu har gått två år sedan dess. I samma ögonblick som gubbproffsen kom ut som inskränkta belackare av riktiga hantverksviner, alienerade de också de sista yngre läsare som eventuellt fanns kvar. Tack för lång och trogen tjänst, utgången är ditåt.

Spoiler alert: nej, det här vinet är inte defekt. Inte det allra minsta. Vi valde att ställa den nysläppta tolvan bredvid den långsamt mognande tian för att få lite perspektiv. Vinerna gavs en halvtimme i karaff för att vädra ut eventuella "naturliga" pustar från stallbacken. Men det fanns inte skymten av några sådana odörer. Det vi slogs av var känslan av järn eller köttsafter, som vi gärna vill förknippa med graniten där vinet växer.

2012 Morgon Côte du Py har en öppen doft - ganska så stor och fortfarande i stort sett primär, jämförelsevis lite busfruktig fortfarande, med inslag av mc-godis. Rätt så kryddig - låt säga riven muskotnöt och en dutt kanel - men också aningen grön som av nyklippt gräs eller saftiga örter. Och givetvis serveras rejäla mängder krossad granit och mosade hallon, toppade av lite rivet apelsinskal. Knappast någon brist på charm.

2010 Morgon Côte du Py är mer knuten på nosen - men samtidigt mer subtil, elegant. Den har lämnat det ungdomliga beaujolaisbuset bakom sig för att inträda i en mer distingerad, burgundisk fas. Den här doftupplevelsen är väldigt fin... svår att sätta ord på, men tänk röda vinbär... daggfriska hallon, rostig järnkran, nyregnat stenkross, bark, kanel, och stjärnanis. Med längre tid i glaset hittar vi också lite röda äppelskal, några jästa körsbär, höstskog, och en fin anstrykning av ädel spillning, som i en god bourgogne.

I munnen är tolvan en lätt och slank uppenbarelse, med sval frukt och en markerad syra som i dagsläget upplevs smått spretig och kartig. De lätta, aningen kärva tanninerna bidrar till ett fint grepp som nog ändå kanske mest beror den intensiva mineraliteten, där salta sensationer minglar i efterklangen. Kort sagt: tolvan är lovande ung saft. Känns lite som tian gjorde precis i början, fast något grönare och inte med riktigt samma koncentration. God men inte drickfärdig än, som vi ser saken. Vi väntar gärna ett par år för att få uppleva det som tian just nu bjuder på.

Redan den duktiga fällningen i flaskan avslöjar nämligen att tian hunnit längre. Den är kroppsligt sett fylligare än tolvan - 13,5 procent mot 12,5 - utan att för den skull ha lagt på sig några överflödskilon. Syran är nu helt integrerad i den solida frukten på ett sätt som andas harmoni och balans. En imponerande längd pekar på åtskilliga års framtid. Och som drickupplevelse pratar vi ren njutning. Tolvan är fortfarande saft - tian har blivit vin.


ps. i nyhetsprovningen på måndag ställer vi Jean Foillards 2012 Morgon Côte du Py mot 2012 Morgon Vieilles Vignes från nästgrannen Georges Descombes. På Näringslivets Hus halv sex. Alla är välkomna. Där eller fyrkant!