Sommarläsning: Vinosapien i Barolo

"Barolo - Juni 2011.

Caffé macchiato 1€, gelato 2,5€ - och 2004 Massolino Barolo Vigna Rionda Riserva 75€. En skala av stigande njutning, livsbejakande njutning! Äntligen är vi i Italien, och äntligen får jag återse Langhes vinbetäckta kullar. I Monforte har vi fått tips om ett boende utöver det vanliga, och vill man uppleva något extraordinärt är Casa Saracca ett klockrent alternativ. Fyra berikande övernattningar väntar. Ägaren Giulio har renoverat ett helt kvarter högst upp i Monfortes äldsta del och skapat sex helt unika rum, restaurang, bar och en ruggigt välfylld vinkällare. En och annan 58:a ligger och väntar på bättre tider.
Snurra runt i huset och låt er hänföras.

Giulio är en dörröppnare hos de flesta hantverkare i barolozonens byar. Jag här därför valt att inte fixa några bokningar i förväg, utan låter honom ringa runt till namnen som finns på min välfyllda lista. Bartolo Mascarello, Scarzello, Enzo Boglietti, Giacomo Conterno, Franco Conterno, Fratelli Barale, Massolino och Giuseppe Rinaldi. Inga ektomtar, som synes. Han är mer än behjälplig, och lyckas uppfylla önskemålen med ett undantag - Roberto Conterno, som buteljerar hela veckan när vi är på plats. Min strategi inför besöken är att köpa färre flaskor än brukligt, och därför enbart fokusera på barolo. En och annan högpresterande barbera kan kanske få plats. Vitingar går bort, dolcetto och freisa likaså. Inte på grund av principer (kanske lite) utan snarare på bilens begränsade beskaffenhet (Barolo är dessutom inte resans slutdestination).

När man kör runt bland byarna konstaterar man snabbt att byggrusch råder. Satan, vilka investeringar! Massolino bygger nytt, Domenico Clerico håller på att skapa ett arkitektoniskt landmärke och Enzo Boglietti är precis klar med sitt nybygge. Bara ett litet axplock av de projekt som pågår, och gissa vem som i slutändan får stå för notan.

Franco Conterno (Monforte)
En smålirare som huserar mitt i Bussia. Skitskojig att besöka. Personliga, äkta, rediga och ärliga viner. Kanske inte det djup som mer berömda namn kan uppvisa, men ruggigt fint prissatta och som sagt… autentiska grejer. Vi tas emot av den numera riksbekanta Vilma Gabutti. Och när vår italienska inte räcker till, ropar Vilma resolut på en representant för den yngre generationen. Vi rasslar igenom Conternos barbera- och nebbioloviner, och konstaterar för första gången (absolut inte sista) att barbera-prylarna inte hänger ihop. Nebbiolo däremot kan Conterno fixa till. Framförallt gäller det deras Bussia Munie. Vi köper på oss lite 2007 (rättfram charm som ska konsumeras tidigt), 2006 (tål att vänta på) och 2005 Riserva (tål att vänta ännu längre på). Bussia Munie kostar 22€, medan Riserva-varianten går loss på 27€. Bra priser, som sagt.

Enzo Boglietti (La Morra)
När vi stormar in, konstaterar vi att vi inte blir ensamma runt provningsbordet. Bogliettis revisor sitter mitt emot och går igenom räkenskaperna med bister min. Det stör inte oss, och inte heller Enzo som glatt springer ned i källaren gång på gång för att hämta de viner vi vill prova. Boglietti är en gammal favorit (den förste hantverkare vi besökte vid vårt första Piemonte-besök) som kanske är aningen för ”modern” för vår numera uppstramade smak. Men även Bogliettis viner har justerats med åren, och han är mer återhållsam med faten än tidigare. Vi provar hans barbera-viner (väl fatade), Buio (ett fantastiskt vin på nebbiolo och lite barbera) och hans två Barolo (2007 och 2006). Vingårdarna ligger i La Morra (Brunate, Case Nere och Fossati) och Serralunga (Arione). Han nyttjar dess förutsättningar på lite olika sätt, och det avspeglar sig direkt i vinerna. Fossati är den mest barrique-präglade, Brunate förvånansvärt anonym, medan Case Nere och Arione är briljanta skapelser. Terroir och nebbiolo i fulländad kombination. Men missa absolut inte Buio. Den är klockren! Årgångsmässigt konstaterar vi direkt att 2007 är charmig, och 2006 storslagen. Buio (22€) och Case Nere (45€), bägge från 2006, inhandlas här.

Fratelli Barale (Barolo)
Om Boglietti anses som modern, då är Barale urtypen för en traditionalist. Kolla bara skillnaden på etiketterna:

Men även hos Barale har barriquerna hittat in. De används dock bara till deras prestige-barbera La Preda. Inget för oss, utan vi konstaterar snabbt att det är deras barolo-varianter som pockar på uppmärksamheten. Deras fanbärare är Castellero, vinet som byggt upp deras ramstarka rykte. 2006 Castellero är urtypen för en sirlig men kraftfull barolo. Tokigt ung, med en potential som skriker. Vi provar också deras nykomling: 2004 Cannubi. Bra mycket mörkare, men med samma urkraft i strukturen - storstilad potential. Barale har dessutom en hektar i Bussia, som man gör en Riserva av vid väl valda årgångar. Ingen sådan finns till försäljning för tillfället. Det är första gången vi besöker Barale, men inte sista. Castellero (30€) och Cannubi (50€) vinner vår gunst.

Bartolo Mascarello (Barolo)
Det är inte lätt att komma i kontakt med Mascarello. Nymodigheter som www och mail går bort. Försök inte heller betala med kort. Att få en timme på plats går dock alldeles utmärkt. Maria Teresa Mascarello är inte tillgänglig, utan vi tas emot av en entusiastisk assistent som visar runt i källaren. Han berättar att samtliga viner får sig en körare på gamla hederliga botti, även de "enkla" freisa och dolcetto. Inget lämnas åt slumpen, inte ens etiketterna. Vi får höra att när pappa Bartolo inte längre kunde vara behjälplig i vingården, då satte han sig och tecknade etiketterna som idag pryder samtliga flaskor. Här handlar det om noggrant hantverk rakt igenom, och det känns i vinerna. På denna adress provar vi igenom allt. Freisan är ett jordgubbselixir, deras dolcetto ett blåbärsdito. Äntligen får vi riktig barbera, och Langhe Nebbiolon är en mini-barolo (unga stockar, samt bortgallrad frukt). Och så har vi barolon… ja, vad ska man säga? Här görs som bekant bara en barolo, men sickna lägen: Cannubi, San Lorenzo, Rué och Rocche. Vi provar 2005-2007 och det är som förväntat 2006 som har ett helt annat djup och intensitet. Övriga årgångar är självklart bra, men 2006 förtäljer något unikt. Lite överraskande går det alltså att köpa 2005 fortfarande. Däremot är 2006 snart slut, och 2007 släpps i september. Enda gången vi ställs inför ett dilemma - vi vill köpa nästan allt vi smakar. Men det löser sig per automatik: freisa och dolcetto är nya årgångar, och de släpps först i september. Kvar blir alltså 2008 Barbera San Lorenzo (15€) och 2006 Barolo (40€). Äntligen en redig barbera!

Azienda Agricola Scarzello (Barolo)
Ännu en gammal favorit, och vår absoluta barbera-leverantör.
En bättre ambassadör att förmedla barolo-kunskap till nybörjare finns inte. Briljant engelska och enorma kunskaper som förmedlas med ett vibrerande engagemang. Missa inte att boka tid hos unge Federico. Vill du testa lite unika prylar - be då att få smaka på hans mousserande nebbiolo! Men det som framförallt lockar är hans syndigt eleganta Barbera Superiore och vingårds-barolon Vigna Merenda. Vi provar 2008 Barbera Superiore (13€), och ingen besvikelse är i sikte. Friska klingande syror, lättsam barbera-frukt och njutningsfullt snälla tanniner. Så här ska duktig barbera uppföra sig. Scarzellos standard-barolo av 2006 års modell saknar tyvärr lite stuns, något man verkligen inte kan gnälla på när vi får 2005 Barolo Vigna Merenda (30€) i glasen. Sirligt elegant, frisk, komplex, mogna tanniner och med fin framtid. Federico Scarzello för fram ett intressant resonemang, nämligen att han antagligen kommer att släppa sina 2007:or i stället för 2006:orna nu i september. 2007 är precis som hos övriga mer direkt än 2006. Smart kille, Federico!

Giuseppe Rinaldi (Barolo)
Det här ska bli ett besök utöver det vanliga. Och det börjar redan när vi dyker upp. Vi visas in i ett vardagsrum, medan Beppe försvinner och inte kommer tillbaka på minst tio minuter. Detta ger oss tid att studera väggarna där en och annan målning hänger, alla föreställande nakna kvinnor. Skön herre… När han åter dyker upp ser han bekymrad ut, och orsaken visar sig när telefonen ringer. Av samtalet förstår vi att det är en vinhandlare som ringer och vill köpa lite godsaker, men se det går inte. Rubbet är nämligen slutsålt. Endast Langhe Nebbiolo finns kvar, därav Beppes bekymrade ansikte. Under vårt besök ringer telefonen oavbrutet och samtliga vill bara köpa, köpa, köpa. Och hans svar är samma upprepade slut, slut, slut. Sedan en bra stund har vi förstått att här blir det inget att fylla bilen med. Vi får smaka hans Langhe Nebbiolo (den har varit öppnad för länge), men jag orkar inte tjoa om ny flaska. Vi avslutar besöket ganska så snopna.

Dagen efter är vi i Alba och får av en händelse syn på hans 2007 Barolo Cannubi hos en handlare. Tre flaskor kvar, gissa vem som köper dem.

Massolino (Serralunga)
Kvällen innan besöket dricker vi deras 2004 Vigna Rionda Riserva på restaurang i Monforte. 75€ betalar vi. Vilket vin! Snacka om potential. Djup, kraft, finess, komplexitet. Förvånansvärt drickbart redan, och satans gott. Sådana här flaskor vill vi komma åt. Här finns mycket barolo-dricka, men långt ifrån allt presterar. Deras generiska barolo saknar frukten från vingårdsvinerna. Inget snack, jär syns bristerna tydligt när man satsar på för många Cru-viner. Lägg ned standard-barolon eller plocka bort något Cru-vin, är mitt recept. Parafada och Margheria blir schyssta förspel (men inte mer) till Massolinos storverk - Vigna Rionda Riserva. Definitivt bland det bättre vi någonsin provat. Och 2004 är till försäljning för 47€. Skönt att kunna köpa. Men extranumret återstår: 2001 Vigna Rionda Riserva. Om nollfyran är lysande, vad ska man då säga om nollettan? Precis samma sak som 2004, men ännu mer av allt. När man har goda ekonomiska resurser som Massolino, då kan man unna sig att lägga undan ett tusental flaskor av prestigevinet och släppa dem på marknaden tio år efter skörd. Enda skillnaden är extra flasklagring på egendomen.

Generella reflektioner:
Byggrusch, som sagt. Mycket vin i källarna (Rinaldi undantaget), något som borde borga för prissänkningar. Kommande årgångar kan dessutom ställa till det. 2004 (stor), 2005 (selektera med vett), 2006 (stor), 2007 (charmigt snabbutvecklad), 2008 (extremt varmt) och 2009 (selektera med vett) gör att inköparna bör ha ett starkt förhandlingsläge.

Barbera är på väg att bli en italiensk variant av zinfandel. Procenten kryper allt närmare femton, och det känns. Både alkoholmässigt, och i sötman. Dessutom är de lika fatlagrade som tidigare - synd. Priserna varierar häftigt mellan hantverkarna, och det är inte alltid motiverat. Och hur många Enoteca finns det egentligen plats för? Boka tid för besöken. Engelska språket funkar. Och Langhe är alldeles underbart!"

(Text och La Morra-bild: Vinosapien)