Malmöligan slår tillbaks

Det låg på lut. We had it coming. Man kan inte ostraffat peka finger åt de stackars malmöiterna i all evighet. Men nog hade vi en poäng. Det är ju ett obestridligt faktum att vinkällaravdelningen på Hansa är den plats där bättre buteljer blir kvar allra längst, innan de slutligen skickas till Regeringsgatan för att gå åt ögonaböj. Hade vi inte också någonstans skrivit att rökskadade sydafrikaner säljer bättre här nere i södern än annorstädes? Så, det fanns uppenbarligen något att bevisa. Ett skåp behövde ställas. Nollåttor sättas på plats. Ja, det var dags för Malmöligan att slå tillbaks - med njutning som vapen.

Första glaset är en champagne, vackert mässingsgul i glaset. Ett rikt och moget uttryck för blanc de blancs, med gyllene citrus, äppelpaj och en fint avvägd oxidationston. I munnen är vinet inget annat än storslaget. Slankt och snyggt, ändå väldigt smakintensivt och välpackat runt en kritig struktur av citrussyror som skjuter iväg likt en pilbåge i eftersmaken. Det här är faktiskt bland det bättre vi träffat på i champagneväg. Vår första gissning går till 1990. Äldre! 1985, då? Jäpp. Plötsligt inser vi att vi druckit det här vinet förut - för länge sedan. Munnen öppnar sig automatiskt och uttalar utan att tveka orden Sugot-Feneuil, Special Club. Fan, du är ju vass, muttrar kvällens värd. Och tillägger med ett maliciöst leende: fast det kanske bara var nybörjartur? (95)

1985 Sugot-Feneuil Blanc de Blancs Brut Special Club

Ännu en champagne. Det första adjektiv doften framkallar är "lyxig". Rik och generös, med arrak, nougat, praliner, brioche, röda äpplen och tryffel. Smaken är lika rik och komplex, enormt givande i mittsmaken med fullmogna röda äpplen, men eftersmaken är förvånansvärt kort - åtminstone jämfört med den fenomenala längden i föregående vin. Det här är uppenbarligen en cuvée av minst två champagnedruvor, dominerad av pinot noir. Krämiga fattoner berättar att basvinet jäst och mognat i ek. Åldersmässigt verkar det vara ungefär en -88. Vi känner inte igen vinet från något vi tidigare smakat, men den luxuösa helheten pekar käpprätt i riktning Krug. (93)

1988 Krug Champagne Brut

Nästa glas - ljusare rödbrunt i färgen - har en enormt givande bouquet som uppvisar de flesta komponenter man kan önska sig i moget vin. Här finns såväl örtiga som florala och grusiga övertoner. Mognaden ger bränt socker, båthus och torkad frukt. Det ångar av balsamico och menthol. Smaken är stor och ganska så kraftfull med helt nedsmälta tanniner. Oerhört njutbar och imponerande full av liv, med en eftersmak som bara inte vill sluta. Balansen är underbar - vinet är lika bra i näsa och mun. Presenteras öppet, men blint hade vår gissning varit en barbaresco från de första åren av sjuttiotalet. (92)

1967 Maison Joseph Drouhin Fleurie

Tänk er en svårt övermogen ost upplöst i salt havsvatten med gammal tång och ruttet läder. Smaken är stendöd, det hela är riktigt otäckt. Synd, det hade varit spännande att få smaka ett intakt vin från fredsåret.(-)

1945 Gauthier-Petitjean Aloxe-Corton

Nästa vin är ljust rödbrunt till bärnstensfärgat i glaset. Doften är först nästan helt stängd, men öppnar upp till en ljuvlig om än lågmäld bouquet av torkad frukt, apelsiner, lakrits, läder, svart te och ljus tobak, med grusiga och florala övertoner. I munnen får vi ett feminint, nästan burgundiskt uttryck med apelsinsyror och finsandiga tanniner som fortfarande bjuder visst motstånd. Avslutningen är vinets svagaste bit, den är aningen tunn och tar aldrig riktigt fart. Känslan är att vinet passerat höjdpunkten och är på väg utför, om än med stilen i behåll. Det är en bourgogne eller en barbaresco från 70-talet. Elegant och gott, men fleurien var snäppet mer uttrycksfull. (91)

1970 Bruno Giacosa Barbaresco Montefico

Tre vita hälls upp i parallella glas. Det första har en vackert gul färg, och doften berättar om viss ålder samtidigt som den paradoxalt nog är enormt frisk och ungdomlig, helt utan oxidation. Aningen smöriga toner samt drag av bivax och modellim omringar en härlig fruktkorg av citron, persika, melon, ananas men några blommor på toppen. Här finns också en respektingivande mineralkaraktär av det "bruna" slaget. Uppförandet i munnen är enastående friskt och ungdomligt, med en naturligt avrundad syra. Allting sitter ihop på ett föredömligt sätt, utan tendenser till trötthet eller oxidation. Med sin generösa, avrundade och silkeslena munkänsla - och bara en liten bitterhet i avslutningen - bjuder vinet på lika delar drickbarhet och framtidspotential. Det tycks vara en vit rhônare - roussanne, marsanne eller blandat - men vi kan inte säga mer än så. Fantastiskt bra - betyget är förmodligen i underkant. (94)

1994 Domaine Jean-Louis Chave Hermitage Blanc

Nästa vita har en enorm mineralkaraktär - det doftar som flytande kalksten. Smaken är slank och tuff med stenig munkänsla och en spetsig, kompromisslös syra. Underbar struktur, fräschör och längd. Fortfarande så ungt! Lite kontroversiellt runt bordet på grund av den framträdande syran som kan upplevas obalanserad, men vi som går igång på detta gör det ordentligt. Gillar man stenigt vin så blir det inte mycket bättre än så här. Syran är visserligen rasande hög, men känns ändå inte stålhård på chablisvis. Så antingen är det en Corton-Charlemagne från Bonneau du Martray eller mer troligt, ett vin från premier cru-vingården som har det stenigaste namnet i hela Côte de Beaune - Les Perrières i Meursault. Mineralkaraktären känns bekant från Lucien Le Moines lite fylligare version. Perrières får bli vår gissning. Året då. 2002? (94)

1999 Domaine Roulot Meursault 1er Cru Les Perrières

Det sista vita har en rikare doft än föregående. Mer gyllengul i frukten - likt skaloljan från citron - med en lätt smörighet och lite rondör från fat. Ändå är mineralkänslan tydlig, med toner av flintrök och saltlakrits. Alla nämnda parametrar går igen i den fylliga smaken, som har en mer behagfullt avrundad syra än förra glaset. Munkänslan är slösande rik och smeksamt mjuk, ändå med en kalkstenig struktur. Några runt bordet föredrar detta vin, med argumentet att "rikedom är bättre än fattigdom, citron är surare än socker". Och visst, det här är utan tvekan det "större" vinet. Samtidigt går det inte att komma ifrån att Roulots skarpa vita ljusstråle etsat ett intryck i smaklökarna som inte helt är till fördel för den fylligare kombattanten. Jäkligt gott är det hur som helst. Varför inte en fruktigare Meursault 1er Cru från ett varmt år? Fel. Ja, då säger vi Corton-Charlemagne från ett varmt år - och minst tio år gammalt. (94)

1995 Louis Jadot Corton-Charlemagne Grand Cru

Vi växlar över till ett ungt rött med transparent uppsyn. Nosen är rått köttig och elegant kryddig, med kittlande havssälta och en djup, härlig pinositet. Frukten har intensivt röda aromer åt det mörkare hållet - likt körsbär och hallon med en liten skvätt cassis. Råbiffen återkommer, liksom orientbasaren (ingefära/sandelträ) och en ursnygg ekbehandling med ljus rostning. Nosen kör vidare ner i undervegetationen, och hittar en smått krutig eller torvrökig mineralkänsla. Upp igen, med florala övertoner åt ros/viol-hållet. I munnen bjuder vinet på en veritabel uppvisning i ren frukt, medan syran är kalkstensfrisk och en smula åtstramande. Munkänslan däremot supersilkig, eftersmaken riktigt lång och avmätt kryddig, men inte för ekig. En raktigenom lustfylld pinot av lite modernare snitt, från en sval årgång som gav renhet i belöning till skickliga producenter som sorterade hårt. Malmöligan är inte obekant med våra preferenser och gissar såklart att vårt vin är från Ahr. Vi håller dem på halster ett ögonblick innan vi meddelar att det inte är tyskt. Chambolle, klipper någon till med inom fem röda. Bingo! (94)

2008 Domaine Perrot-Minot Chambolle-Musigny 1er Cru Les Fuées Vieilles Vignes

Vi lämnar det ljusröda för två opakt mörkröda glas. Doften i det första är tung av bordeauxfat med viss mognad åt stall/grispiss-hållet, och nästan fet i sin rika, solmogna plommonfrukt. Bränt socker, saltlakrits och - ja, faktiskt - rena skeppsvraket, för det här är galet ekat! Smaken är stor, mättad, mäktig och yes, ekig. Ändå lyckas den på något paradoxalt sätt vara elegant. Hög fenologisk mognad och massor av fat är inte riktigt vår påse nuförtiden, men det är ändå ett intressant vin att prova, snarare än att dricka. Om tio kan fatkaraktären ha integrerats, men vem vet? Napa, lär det ju vara. Det är helt okej om ni säger att vi inte begriper oss på den här typen av viner. (93)

1996 Harlan Estate Napa Valley Proprietary Red Wine

Medtävlaren i andra glaset har också rejält med bordeax-fat, men lite orena på ett sätt som får flera av oss att misstänka kork. Den frågan blir aldrig besvarad - men en smygare är inte otänkbar. För övrigt serveras varma frukttoner av cabernet-vinbär med lite paprika, samt tjära och bränt socker från mognadsutvecklingen. Runt, harmoniskt och kryddigt i munnen. Förutom frågetecknet kring faten måste man säga att vinet står upp rätt bra mot ikonen i glaset bredvid. (91)

1997 Bodegas Catena Zapata Nicolas Catena Zapata

Ajdå, här är det något som inte står rätt till. Cabernet är det uppenbarligen, men gott är det rakt inte. Fanken, det måste vara en riktig fuling från Bulgarien eller något annat udda ställe. Kina, får vi veta. Med Château Changyu Afip i (alltför) färskt minne tycks de kinesiska vinmakarna ha en bra bit kvar till ett vettigt resultat - vilket är synd för oss europeer eftersom kineserna måste köpa bordeaux istället. Omdöme: typ inte drickbart alls. (69)

2002 Grace Vineyard Tasya's Reserve Shanxi Cabernet Sauvignon

Efter en välbehövlig bensträckare är vi på spåret igen. Bourgognekupan uppvisar en förhållandevis ungdomlig brunröd färg. Lite tegel i kanten, inga tendenser till trötthet. Doften är helt underbar, sammansatt, enormt komplex. Så pass att det är svårt att dra trådar ur helheten, men det är ändå inte sånt man ska hålla på med så här dags på kvällen - nu är det ren och skär njutning som står på agendan. I munnen kan vi njuta av ett silkigt, visköst, harmoniskt vin med behagfullt balanserad syra, nedsmälta tanniner och skön längd. Fullträff, en av kvällens absoluta storheter. (96)

1978 Domaine Jean Gros Richebourg Grand Cru

Ännu ett par riktiga fullblodsviner i parallella glas. Det första uppvisar en opak oxblod/blå färg och en ung, tät doft av crème de cassis, mörk choklad och örter. Den osöta, cabbiga smaken förenar kraft och elegans. Vi noterar ungdomlig bitterhet - örtig och mörkchokladig - fullmogna tanniner, samt en frisk och stadig syrastruktur. Det känns som en napa cab, och drickfönstret verkar befinna sig minst fem år fram i tiden. Gott, men när vi får höra att vi har en hundrapoängare i glaset kan vi inte låta bli att tycka att det är lite överskattat. Men som sagt, vi är knappast några att hålla i handen när det gäller den här typen av vin. (94)

2007 Kapcsándy Family Winery Cabernet Sauvignon (Grand Vin) State Lane Vineyard

Andra glaset - även det opakt blåsvart - har en söt och läckert syltig doft, med plommon och fikon bland fruktmarkörerna. Dessutom fudge, chokladkola, bastubänk, lakritsrot och örter. Smaken är otroligt intensiv, och fullständigt dryper av garrigue. Ingen tvekan om ursprunget alltså - mer châteauneuf är svårt att tänka sig. En fullmatad prestigecuvée med sötman och eldigheten från 2007 - och man får passa på temperaturen. Vi har sett flaskan i förväg, så det är inte precis svårt att känna igen vinet när det kommer. Ändå är det en helt annan varelse än 2007 Vieilles Vignes, som vi hade tillfälle att prova för ett par år sedan och som toppade det årets bästalista. I kvällens massiva uppställning av viner känns det knappast som en god idé att bälga i sig av denna högoktaniga brygd, så hur gott det än smakar hamnar det mesta i spottkoppen. Synd på så rara ärtor! (95)

2007 Domaine de la Janasse Châteauneuf-du-Pape Cuvée XXL

Nu är sällskapet i högform, och vi är rätt glada att vi spottat när kvällens vin dyker upp. Det serveras öppet och presenteras som Parkers "desert island wine". Det hade inte behövts. Även om vi hade fått det blint hade det inte varit någon tvekan om kvaliteten, ursprunget och njutningsfaktorn. Det är nämligen så mycket norra rhône-syrah att hälften vore nog - en djurisk, köttig, rostig, örtig, lakritsrotig, svampskogig och ostbutiksosande härlighet med enormt komplexa kvaliteter. Det som gläder oss något så oerhört är hur elegant, silkigt och harmoniskt vinet är, vilken total drickglädje det besitter. Det finns jordiga, järniga mineraler att suga på i varje klunk, och här är det minsann inte en endaste droppe som går till spillo. Tvärtom - påfyllning tills flaskan är tömd. Och det tar inte någon längre stund. Det skulle förvåna oss stort om inte 1988 La Mouline blir årets vinupplevelse. (99)

1988 E. Guigal Côte-Rôtie La Mouline

Det är märkligt att tänka sig att en sådan här toppbestigning kan följas av ännu en, nästan lika hög. Men det går uppenbarligen. Bourgognekupan fylls av ett moget vin med mörka krydd- och mineraltoner över den läckra, mörka pinotfrukten. Anteckningsblocket används inte längre, inte heller lägger vi någon energi på att gissa. Bara njuter, och pratar. Vinet är silkeslent i munnen och väldigt rent i frukten, oerhört sensuellt och lustfyllt, fortfarande med en storslagen energi. Det verkar vara en grand cru, kanske från 1990. Djävulskt bra är det hur som helst. (96)

1991 Domaine Ponsot Clos de la Roche Cuvée Vieilles Vignes

Som avrundning serveras en läskande och färdigutvecklad bordeaux. Doften är lättsam, avslappnad och klart mer civiliserad än föregående storheterna. Smaken är silkeslen och verkligt vänlig i enbart positiv bemärkelse. Ett prima drickvin som inte kräver så mycket mer än gott sällskap och en hygglig törst. Även denna butelj går naturligtvis åt utan prut. (91)

1985 Château Lynch-Bages, Pauillac Cru Classé

Som epilog kom ytterligare ett fantastiskt vin. Man kan förstås ifrågasätta meningen med att servera pärlor för svin, men i just det här fallet var det inga större problem med att uppfatta storheten. Vinet hade en friskt kryddig näsa som vid det här laget förmedlade rent flummiga dimensioner av mystik. En köttig frukt åt björnbärshållet, med svart te, mynta och vackert florala drag. En smak smäckfylld av flytande lusta, med superlång, mintig avslutning. Naturligtvis helt omöjligt att spotta ut. Tack, kära galningar! (95)

2006 Domaine de la Romanée-Conti (Marey-Monge) Romanée-Saint-Vivant Grand Cru

Overkill? Alldeles säkert. Men också en kväll att minnas. Resultat: Malmö - Stockholm 16-1.