Dags för gubbsen att ses igen. Man kan nästan förutsätta att det vankas moget när det är moget folk runt bordet, och så kommer att ske även ikväll. Mogna vita provar vi dock alltför sällan. För att sätta saker i perspektiv svischar ett par föråkare förbi. Den första får vi ute på balkongen, i relativ svalka under den stora vita markisen, med utsikt över glittrande blått vatten. Ljusgula immande glas med bubblor i. Doften ger unga, rena citrustoner med lätt brödighet. Chardonnay, som det tycks. Smaken är slank och relativt outvecklad med ren och ljus fruktighet, bra mineralkänsla och en mousse som inte upplevs riktigt så finkalibrig som man förväntar sig i champagne. Gott och uppfriskande, utan att på något sätt vara stort. Vi provar att gå ner för landning i Trentino, bland de bättre kvaliteter som görs där.
Så över till ettan i den vita uppställningen: ljust halmgul med lite grönskimmer. Mild, ungdomlig doft av citrus, lemon zest och päron. Riktigt snygg fatkaraktär med vaniljstång, nougat, finstämd kryddighet och ljus rostning. Faten känns hemmahöriga i antingen Bourgogne eller Bordeaux. I munnen en mjukt silkig inledning, harmonisk och livlig mitt och en lång kryddig eftersmak med efterhängsna aromer av päron och persika. Gensvaret runt bordet är mycket positivt, det hummas lustfyllt om ung bourgogne. I så fall skulle man kunna tänka sig en meursault. Men finns det inte också en liten sauvignon-ton? Egentligen skulle det lika gärna kunna vara en bra ung bordeaux blanc eller californisk fumé blanc. Det är faten som har ordet, men de uttrycker sig med stil. Gissa om hakorna faller till bordet när flaskan avtäcks.
Blint ljuger inte. De positiva omdömena är enhälliga. Enda stora invändningen är att vinet inte klarar uppstigningen mot rumstemperatur, utan viker ned sig vid sådär femton grader.
Gul färg. Fullt mogen, vaxartad doft, först något unken med antydan till ylle. Mognadstoner åt skolåda till. Viss grönhet med mynta, utvecklas efterhand till ett floralt skimmer. Tydliga mineraltoner. Boudin, eller blodkorv, säger E och det går absolut att förstå vad som menas. Rätt kraftfull smak med stadig syra, stenig struktur, och måttlig substans i mitten. Lång, bestämd eftersmak, rätt intensiv med gott om mineralkaraktär och antydan till bitterhet. En matkrävande balans. Spontant verkar det som en torr chenin blanc från Loire att döma av syra och sten. Mognaden säger 90-tal, kanske rentav slutet av 80-talet. Det är inte chenin blanc, men franskt 90-tal, får vi veta. Ja, då måste det vara bourgogne. Troligen inte chablis eftersom syran inte är fullt så spetsig och stålig. Inte så fruktig som en meursault. Med den tydliga mineralkaraktären gissar vi Puligny-Montrachet. Bingo!
På bynivå att döma av kvaliteten, god men inte topp.
Kvällens minst populära vin. Blev dock bättre för varje timme - mer ungdomligt och floralt - och stod upp när ettan lagt sig.
Rikt gyllengul färg. Stor doft av smör och honung. Rik mogen frukt, uppenbart från ett toppläge. Aprikoser och torkad frukt. Bivax, metall och mint. Bokna äpplen. Det här känns klart bekant, alla bitar passar, och den där smörigheten hittar man ibland i mogen chablis grand cru (ja ibland även i ung, som Clotilde Davennes 2008 Les Clos). Vackert mogen smak men bra spets och elegans i syran. Något uttorkad frukt, bra mineralkaraktär, fin utklang. Utmognat, nästan åldrat vin. Det har nyligen passerat kullen, förmodligen en 80-talare. Doften är bättre än smaken, men vinet är hur som helst enastående gott och bra.
Det var som attans, så ung ändå. En stor årgång som 1995 ska väl hålla i trettio år? Ännu en kandidat för premox-utredning? Läs mer om året här.
Gul färg. Märklig, säregen doft med mognadsutveckling, enormt komplex och spännande att utforska. Mynta och tobak är två tydliga spår i början. Tobaken liknar närmast en slarvigt diskad askkopp av sten, den stämman är rätt högljudd och överröstar andra subtilare noter. En tydlig grönhet i kombination med mycket mogen frukt. Fänkål, och mineraler nog för en smärre fisk- och skaldjursdisk. Smaken går på direkt attack, med osöt mogen frukt av väl tilltaget format. Rejäl intensitet och viss eldighet, utan tvekan rätt hög alkohol. Adekvat syra också, alla mätare är på topp. Tobakstonerna går igen, grönheten likaså. Kraftfullt och lite spretigt med antydan till bränna i eftersmaken. Ett kraftpaket från ett bra, varmt år. Vad tusan kan detta vara? Det liknar inget annat. Rhône? Pouilly-Fuissé?
Om det inte liknar något annat så är det Nicolas Joly. Tänkte vi förra gången vi fick Coulée de Serrant blint. Då gällde det nollfemman, i en helt annan stil med mer botrytis och oxidation. Det var väl runt millennieskiftet han ändrade på sitt vinmakande. Vilket år närmare bestämt? Flera runt bordet håller kvällens nittiosexa som den bästa Coulée de Serrant de smakat. Själva tycker vi att vinet är mer intressant än underbart.
Gul färg. Ren och elegant doft som utan omsvep berättar om druva och ursprung. Kvittenäpple, citron och vitt vingummi. Fin mognads-utveckling som på ett perfekt vis lyckats bevara och konservera ungdomens charm. Lätta blomsterskyar, antydan till fetma med honung och smör. Inga aviga toner, inga orenheter. Lättfotad, osöt och elegant smak med underbar viskositet i munnen. Slank och fet på samma gång, hur får man ihop den bilden? Vackra syror och honungstoner. Den kraft som finns tar sig fram genom att göra piruetter på tårna. En perfekt sammanhållen, helt harmonisk upplevelse med härlig längd på eftersmaken. Vilken drickbarhet, det här utan minsta tvekan kvällens vin. Måste vara en chenin blanc från Loire, rena praktexemplet! En nittotalare, det doftar som en vouvray.
Kvällens bästa är alltså Baumards standardtappning, minsann.
1997 var ett toppenår i Loire.
Iskall servering, immigt glas med ljust rödvinslik färg och blå nyanser. Doft av jordgubbar, hallon och lakrits, omedelbart god på ett skönt, naivt sätt. Intensiv, saftigt fruktig smak med bra struktur och anis/lakrits-sälta. Rätt gott om alkohol, men också en utmärkt balans. Härlig drickbarhet och ungdomlighet. Så lätt att njuta!
En varm dag som denna smakade en iskyld grenache-rosé perfekt till chèvre och comté.
Jag har med en dåres envishet i tjugofem års tid provat Jolys alster men aldrig blivit klok på vare sig vin eller Jolys världsbild. Man måste beundra envisheten och kompromisslösheten men samtidigt bryter han i mitt tycke mot det första budet, vinerna är sällan goda (även om de är 'sanna' som Joly själv tillstår).
SvaraRaderaPå en vertikal för några år sedan var det svårt att se att vinerna hade någon likhet, botrytis & rutten aprikos ett år, kraftig oxidation och bivax ett annat och syrorna sticker åt alla håll (mest upp, väldigt upp). Intressant, javisst, gott, inte alls.
Men, läs senaste Decanter en kul intervju med och artikel om Joly som belyser lite av hans verklighet.
Huvudet på spiken - ett vins främsta uppgift är att vara drickbart. Och där fick Joly rejält på tafsen av Baumard.
SvaraRaderaDet där draget av askkopp hade man också kunnat vara utan, sant eller inte.
Kanske hade flaskan passerat en streckkodsläsare?
Vin har onekligen likheter med musik - det finns många saker man vill ska vara bra utan att lyckas bli det och en aning vice versa ...
SvaraRaderaI övrigt, underbart att höra om Baumarden - vad kan Sverker langa fram ur gömmorna om man ber på sina bara knän?
Spännande med Torricellan - låter som den förtjänar ett blint sammanhang även för mig, så den inte tyngs av förväntningar. Måste erkänna att i mina spår har riesling varvat chardonnay i flera år nu. Har liksom känt att jag måste köpa fler chardonnay - Bourgogne, Kiwi, USA - men det blir liksom inte av.
Nåväl, får kamma mig och köpa några bourgogner så Torricella får en chans. Alltid kul när fördomar får spö.
Samma sak hemma hos oss Henrik, riesling är obestridlig kung när det gäller vitt.
SvaraRaderaDet var länge sedan vi köpte en flaska Torricella - men nollfyran finns bloggad här, i väldigt positiva ordalag:
http://vinare.blogspot.com/2006/08/2004-torricella.html
Vi upplever att såväl fatrostningen som resten av vinet fått mer finstilta drag i de två senaste åren 2009 och 2010. Minst tydliga fat fann vi i den senaste årgången.
Trots att alla var så positiva till nollnian kan man knappast beskylla det för att vara ett jättespännande vitt vin, snarare välgjort i klart internationell stil. Druvkaraktären är relativt neutral och mineralerna inte av bourgogneklass. Den största tillgången i måndags var dess ytterst välskräddade ek-kostym. Uppenbarligen ett grepp som gick hem!
Vi skulle rekommendera 2008 Domaine Laguerre Le Ciste Blanc och 2008 Quinta do Saes Reserva Branco som medtävlare i en fight om bästa ek-stassen i prisklassen. Förvisso inte chardonnay, men ändå.
Hejsan.
SvaraRadera"Baronen" berättade för ett par veckor sedan att de har börjat blanda i ca 10% Sauvignon Blanc i Torricella från och med den årgång ni drack. Så bra plockat!
Näsan hälsar och tackar för självförtroende-kicken!
SvaraRadera