lördag, april 09, 2011

Fronsac vs. Pomerol



Det är farligt att lagra vin. Källaren innehåller ett oroväckande antal ekmonster som köptes innan allergin bröt ut. Men ekallergi kanske kan behandlas med hyposensibilisering? Avvägda doser av högkvalitets-ek liksom. Vi gör ett försök, och nu har vi dessutom byggt upp ett visst sug efter några rejäla blaffor. Från Svartådalen (via Grantelius) inhandlas hängmörade ryggbiffar med fettkappa, och självklart vankas det även bea och pommes frites på tallriken.

2004 Haut-Carles Fronsac uppvisar en rejäl fällning och är färgintensivt rödsvart intill det opakas gräns. Ur karaffen stiger skönt rustika pustar. I glaset handlar det först om målarburkar, stallbacke, jord och röd äppelkompost. Efterhand utvecklas en superrik frukt av mörka surkörsbär och plommon, fikon och korinter. Pralinkänslan är påtaglig - som i en del moderna toscanare - och faten bidrar med kryddor, mörk piptobak, mörk choklad, läder och menthol.

I munnen serveras ett fylligt, tätt och i bordeauxsammanhang relativt sötfruktigt vin med gott om finpulvriga tanniner samt piptobak och fatkryddor i mittsmaken. En stadig bitterhet av mörk choklad eller tonic water håller i sig en stund och klingar ut i en mintig eftersmak. Det blir lite kletigt med all chokladen, frukten är supermogen och syrorna upplevs relativt låga. Alkoholen är däremot åt det högre hållet och ger en smått plump helhetskänsla.

2005 Château Marzy Grand Enclos de Riffat har ett utvecklat utseende, mörkt men transparent, sammetsrött med rödbrun kant - och rätt gott om fällning i flaskan. Även doften är utvecklad med söt ek och smått dammiga jordtoner, blyerts och feta animaliska drag, mörk plommonfrukt, kokkaffe och möbelpolish. Kaprifoler och en viss grönstjälkighet finns bland toppnoterna.

Smaken är ganska stor och mustig, jordig och rättfram i uttrycket, med bra syra, ekigt kryddiga tanniner och en taktil fetma i munkänslan. Samtidigt som vinet fyller ut ordentligt i munnen finns någon form av (aningen fruktgles) slankhet och en tydlig struktur med stjälkigt tobaksgröna inslag, som inte är helt hundra när vi först provar, men gör sig utmärkt till biffen. Avslutningen är tydligt mineralisk med en förnimmelse av salta skaldjur.

Haut-Carles är modern bordeaux på steroider, som skapt för att imponera i blindprovning (vilket den också tidigare gjort). Omedelbart med i matchen, smarrig och generös, mer ruffig än elegant. Till ryggbiffen saknar vi lite ryggrad av syra - första glaset är egentligen godast, när vi provar innan maten. De plumpa, supermogna dragen blir tydligare ju mer luften får jobba. Vi har någon flaska kvar och det känns ganska lagom.

Nysläppta Marzy är betydligt mer traditionellt i sitt uttryck, klart bättre till mat än i provningssammanhang. Vinet vinner påtagligt på luft och tar hand om biffen på ett utmärkt sätt. Efter några timmar visar sig sista glaset vara det bästa, och nu har även den mörka merlotfrukten vecklat ut sig ordentligt. Även om det (givetvis) inte handlar om någon stor poäng-plockande pomerol har det en hel del att ge - inte minst sett till priset - och vi kommer gärna tillbaks till det här vinet igen. Bra att det finns där ute på hyllorna ett tag framåt.


HC är tidigare bloggat här, här och här

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar