Chianti Classico 2007: Fèlsina Berardenga vs. Monsanto Riserva

Chianti Classico är nostalgi för oss. De här vinerna lärde vi oss att uppskatta ett drygt decennium innan bloggen föddes - och innan vin blev med internet - när vi som nykläckta entusiaster gav oss ut på oskyldigt lustfyllda upptäcksfärder med bil i toscanas hjärtland. Fèlsina har hängt med alltsedan dess, och vad vi kan minnas så har vi också druckit Monsanto i en dimmig forntid.

2007 Fattoria di Fèlsina Berardenga Chianti Classico får en snabb vända i karaffen och landar direkt i glaset. Mörkare rubinrött med nyanser av tegel. Doften berättar om ett genomluftat, färdig-utvecklat vin med toner av järn och varm frukt, mest sötsura och delvis torkade körsbär samt nypon, farin, mandelmassa, ättika, vanilj, havssalt, läder och te. Frukten är supermogen och de öppna fattonerna är uppenbara - det är snudd på traditionella riojavibbar över det hela.

Smaken är mjuk med vänligt fruktig syra, små örtiga tanniner och varma utvecklade aromer i riserva-stil. Aningen bittert som av körsbärskärnor. Denna nollsjua är ett smeksamt medhårsvin som saknar det där riktiga lyftet. Dricks allra bäst just nu och inom högst ett par år. Visst är det gott, men köpa igen? Tja, kanske... fast nog hade vi förväntat oss lite mer stuns.

2007 Castello di Monsanto Chianti Classico Riserva har en osannolikt skön retro-etikett som utseendemässigt inte ändrats sedan 1960-talet. Glaset har hög lyster, vinet ser ungt och friskt ut. Doften är extremt mineralisk med spets och djup. Vi får en känsla av krossad sten, järn och te. Dessutom gott om örter - oregano, malört med mera - över en tuff, mörk körsbärskärnig frukt som har antydan till osöta likörtoner. I botten anar vi undervegetation, svamp och mossa. Här finns ingen inställsamhet, inga märkbara fat, inget varmt eller sött.
En spännande och respektingivande hardcore-näsa.

Smaken följer upp på ett kraftfullt sätt. Stor och len till det yttre, tufft kärnfull i frukten och rejält mineralstinn i mitten - som flytande sten. Ja, strukturen är faktiskt enorm - hårt vässad - med potential för framtida storverk. Associationerna går till 2007 Saint-Cosme Gigondas, eller varför inte 2007 Saint-Préfert Châteauneuf-du-Pape? En italiensk version med högre syra och lägre alkohol, fast med ungefär samma uppförande och längd. Enastående bra!

Det vi får är två distinkt olika personligheter, och ingen av dem har egentligen något att göra med den internationellt anpassade toscana-stil som präglas av modernt extraherad frukt och ny rostad ek. Kvalitetsmässigt är det också två skilda nivåer där Fèlsinas CC trots fin drickbarhet åker på stryk av den uppenbart mycket lagringsdugliga Monsanto CC Riserva. Prismässigt ligger de däremot ganska nära varandra med 149 kr (TS i november) och 199 kr (aktuell lansering i BS). Den perfekta sparringpartnern hade förstås varit Fèlsinas standardriserva, men den finns tyvärr inte att tillgå i Sverige och skulle i så fall ha kostat mer. 05an hade i alla fall knappast haft en chans i matchen, även om den smakade bra.

Slutsats: Monsantos Riserva är ett kap. Särskilt som lagringsvin, men även för den som önskar lite tuffare tag i sin unga chianti. Besök egendomen här.


ps. Monsanto fick vi som varuprov från Bristly. Om nu detta är standardversionen, hur ska då vingårdsriservan 2006 Il Poggio stå sig mot en jämbördig motståndare?