2007 La Pèira Las Flors

Om du hade komponerat den stålblanka filmmusiken till The Matrix och tjänat miljontals pund, skulle du då:

1) Köpa en liten vingård, odla mustascher och skyffla gödsel i en blå overall, nöjd med att göra ett överkomligt och gott sydfranskt bonnavin.

2) Köpa en liten vingård, koppla upp de överjävligaste vinmakare och ekfatstillverkare du kan hitta på planeten Jorden, sedan sopa banan i all världens prestigeprovningar.

Robert Dougan kryssade i en tvåa som svar på den frågan, och fick förstås som han ville. La Pèira har orsakat en hype utan like, där allsköns kritiker tävlat i jämförelser med - Pomerol! Nu vill vi veta vad tusan uppståndelsen handlar om, och vad är då bättre än att låta resultatet massera smaklökarna. Las Flors de la Pèira är gårdens näst dyraste vin och blandar lika delar syrah och grenache plus 20% mourvèdre. Vinet mognade i två år på nya ekfat, men inte 225-liters barriques utan 500-liters demi-muids.

2007 La Pèira Las Flors Coteaux du Languedoc Terrasses du Larzac är ett mörkt, tätt, svartrött vin som doftar lovande ur karaffen: massor av bakkryddor, kryddnejlika och kanel, därtill rått kött, ny ek och lösningsmedel.

När vi hällt upp i glasen är det godistoner som serveras: blåbärssmoothie, hallon- och lakritsremmar, chokladkola och ett blommigt drag som vi lärt oss känna igen i superproffsiga ekfatssammanhang - inte minst i dyr bordeaux. Vi hittar även den lätt volatila tonen av lim och björnklister som modernisterna i Douro kan bjuda på. Letar vi efter mer sydfranska attiraljer, finner vi syrahtypisk tjära, svarta oliver och omisskännlig garrigue - även om de håller sig diskret i bakgrunden. Allt som allt en väldigt proffsig och läcker doft...

Dags att smaka. Wow, vilken textur! Otroligt lent och silkigt, som innerfodret på en kostym vars pris man helst inte vill veta. Frukten är absolut harmonisk på typiskt nollsju-vis med söta, polerade tanniner och tydlig karaktär av likör. Kombinationen av söta, salta och kryddiga sensationer ger oss faktiskt assocationer till Jägermeister. Så här innan maten trycks vi bakåt i stolarna av en rejäl acceleration i munnen - flera hundra dyra hästkrafter smäller till, på ett sätt som är typiskt för nya fat. Det är en tät, kraftfull, lång smak som ropar på bifteck frites sauce béarnaise. Comin'up!

Till köttet funkar det förstås utmärkt, men efter maten känns vinet inte särskilt intressant längre. Så vi glömmer det för stunden, och återkommer några timmar senare. Kanske har det att göra med förändrade enzymer i munnen, kanske har luftningen gjort stor skillnad - men nu går vinet mer på elegans än på kraft. Karaktären är väldigt kryddig, ungefär som mjuk pepparkaka eller blodpudding i flytande form. Smaken är egaliserad, skarvlös, sömlös - som en mjuk, lång, varm våg. Maffigt och imponerande!

Dags att summera. 2007 Las Flors är ett supermodernt, internationellt vin, rasande skickligt gjort och onekligen vinnande på många sätt, men var tusan är lokalfärgen - vi får bara fatkryddor och ännu mera fatkryddor! Det finns något anonymt mitt i allt det professionella, mer besläktat med nya spanien, nya portugal - ja, allt som börjar på nya - och faten suddar druvkaraktären. Dessutom går associationerna mer till likör än till vin, inget plus för drickbarheten. Lyckligtvis hittar vi en torr, salmiaklik mineralton och aromer av garrigue i eftersmaken, som till slut ger vinet dess tydliga hemadress. (93-94)

Ja, den här krabaten kommer med all säkerhet att fortsätta imponera i provningar, men för egen del nöjer vi oss med kvällens flaska. Vi har hittat mer minnesvärda personligheter i området - och större subjektiv lycka, om man så vill - för långt under halva priset, i viner som
2007 Lacroix-Vanel Fine Amor och 2007 Mas des Chimères Coteaux du Languedoc.

ps. Läs Frankofilen om förra årgången av Las Flors här.

pps. Det finns rätt gott om flaskor kvar.