söndag, september 27, 2009

Pavie & Co


Ta en titt på etiketten här ovanför. Förmodligen finns det inget vin som tydligare delat upp all världens proffstyckare i något som mest liknar primitiva skyttegravar. Väl på plats nere i leran angrep man varandra som om det vore 1917 igen - med den lilla skillnaden att Storbritannien och USA inte längre kämpade på samma sida. Till slut tycks det hela inte längre handlat om vad som faktiskt var i glaset utan om att försvara färger och flagga till varje pris. Hålla kullen. Till sista stupade britt.

För som synes var det de vanligtvis behärskade tedrickarna som tappade koncepterna totalt:

"Anyone who thinks this is good wine needs a brain and palate transplant. This wine will be scored simply as undrinkable." (Clive Coates).

"Completely unappetizing overripe aromas. Why? Porty sweet. Oh REALLY! Port is best from the Douro, not St.-Emilion. Ridiculous wine more reminiscent of a late-harvest Zinfandel than a red Bordeaux with its unappetizing green notes." (Jancis Robinson)

Medan Parker mest lät som han brukar:

"An off-the-chart effort from perfectionist proprietors Chantal and Gerard Perse, the 2003 Pavie was cropped at 30 hectoliters per hectare. A blend of 70 percent Merlot, 20 percent Cabernet Franc and 10 percent Cabernet Sauvignon, it is a wine of sublime richness, minerality, delineation and nobleness. Representing the essence of one of St.-Emilion's greatest terroirs, the limestone and clay soils were perfect for handling the torrid heat of 2003. Inky/purple to the rim, it offers up provocative aromas of minerals, black and red fruits, balsamic vinegar, licorice and smoke. It traverses the palate with extraordinary richness as well as remarkable freshness and definition. The finish is tannic, but the wine's low acidity and higher than normal alcohol (13.5 percent) suggests it will be approachable in 4-5 years . . . A brilliant effort, it, along with Ausone and Petrus, is one of the three greatest offerings of the right bank in 2003." (Robert Parker)

Snart var det dock dags för Bob att rulla fram kanonen:

"Her comments are very much in keeping with her nasty swipes at all the Pavies made by Gerard Perse and mirror the comments of . . . the reactionaries in Bordeaux." (Robert Parker)

Att en stenrik butiksmagnat tog över ett antal egendomar utan att ha en historia i det anrika området tycks ha väckt en hel del ont blod. Men har belackarna egentligen smakat på vinerna utan förutfattade meningar eller bestämde de sig redan på förhand? Ikväll ska vi reda ut hur det ligger till, i en vertikalprovning som är lika heltäckande som makalös i sitt överdåd. Sedan paret Perse tog över har det producerats nio årgångar av Pavie och vi ska smaka på allihop. Plus en sidekick eller referens i varje omgång. Och vi kommer särskilt att hålla utkik efter russin, sylt och portvin, obalanserad alkohol, platt frukt, dålig syra, övermogna druvor och inte minst senskördad zinfandel. Utdelningen ska tyvärr visa sig bli ganska mager på den fronten..

Men inledningsvis får vi en gomretande skumpa, fatlagrad att döma av den nötiga, gräddiga doften. Blommiga övertoner av hyacint och jasmin ger en distinkt elegans, animaliskt unkna mineraltoner är respektingivande och lockar till diskussion. Den ljusa, eleganta frukten ger associationer till både citrus och smultron - både chardonnay och pinot. Och behöver vi säga att det doftar krita? Smaken är mycket välbalanserad och fortfarande ung med en bergfast syra som ringer i klockorna en bra stund och ropar: stor, stor årgång. Gabriel påpekar en viss jordbeska i mitten och slutet. De gräddiga och kafferostade tonerna blir allt tydligare ju längre vinet står i glaset. Wow, vilken start! Känns som en nittiosexa av allra högsta klass. Cuvée Winston Churchill? Nej, det visar sig vara 1996 Dom Perignon (95)

2000 Château Monbosquet Blanc har en intressant doft. Här finns en grön fräschör av nässlor och vinbärsblad men alls inte på det vanliga sauvignon-viset utan på ett alldeles eget sätt. Kanske för att vinet innehåller en tredjedel sauvignon gris? Dessutom småskvättar av muscadelle och semillon. En lite vaxig eller gummiartad ton av den sistnämnda druvan kan noteras. Här tycks man ha fläskat på ordentligt med faten men de verkar sitta ihop fint med vinet utan att dominera showen. Vanilj och smör förenas med fet citrus och en del tropiska drag. I munnen slås vi direkt av att balansen tippat över till syrornas nackdel. Smaken är fet, stöddig och varm, nästan eldig. Mogen frukt och nya fat möts en lycklig och okomplicerad omfamning. Vinet slutar kryddigt med en liten alkoholbeska. Intressant att få testa detta sällsynta vin från Perse-imperiet (det enda vita från Saint-Emilion) men vi är inte helt sålda på den här versionen. (88)


FLIGHT 1

Första glaset öppnar med en stilfull blommighet som av hyacint och grönmynta. Lösningsmedel, snygga fat och lakrits. En viss utveckling mot tobak och kryddor efterhand. En charmig, fräsch och tilltalande doft. De blommigt eleganta övertonerna kommer förresten att bli något av en följetong under kvällen. Balanserad, medelfyllig cassis- och mullbärsfrukt med frisk citrusliknande syra och en kropp som är bara aningen vek och grön. Intresseväckande och mycket gott vin med en omedelbar charm som inte riktigt ryms i vår poäng. 2002 Pavie (91-92)

Andra glaset försöker smickra in sig med en ungsöt och monolitisk björnbärsdoft. Inslag av bittermandel, nötter, honung, bubbelgum och lavendel. Nu är ju provningen halvblind, så vi vet vilka viner vi har att välja på, men blint hade vi aldrig någonsin landat i bordeaux. Det är lättare att associera till både zinfandel, primitivo och moderna venetianare. God primärfrukt i munnen, men en rejält kärv munkänsla, och inte alls samma grepp som i övriga viner. En lättsammare, något enklare och totalt atypisk stil. Blir bättre med en stund i glaset, men avgjort minst intressant i den här gruppen. Första årgången av andravinet 2005 Aromes de Pavie (88)

Tredje glaset går på knockout. Pow, wam, bam! Satan i gatan, vilket vin! En fantastiskt komplex doft med skön bordeauxkänsla och frukt av slånbär, mullbär och skogsbär. Cassislikör och mörka plommon. Härlig utveckling mot piptobak, undervegetation, skokräm på svart läder, lakrits och malört. Kanske är det den diskreta brettigheten som gör vinet så härligt komplext? I munnen får vi en kraftfull smocka av tät toppklassfrukt - monster size, med inlindade syror och perfekt integrerad alkoholpower. Rysligt imponerande, och växer i glaset. 2001 Pavie (95)

Fjärde glaset är motsatsen till det föregående. En återhållsam, elegant doft av cassis med drag av choklad, kardemumma och en kryddblandning som hämtad från basarerna i Marrakech. Smaken är ytterst väl balanserad med lena, mjuka tanniner, fin medelfyllig kropp och en kryddvarm avslutning. Smeker gommen medhårs i ett härligt uttryck av begynnande mognad och största drickbarhet. 1999 Pavie (93)





FLIGHT 2

Första glaset öppnar med en blommig, kryddig och exotisk doft. Viol, cassis och svarta vinbär inklusive blad. Bittermandel och rejält med kafferost från faten. Här bjuds slösande elegans och ungdomlighet i en av kvällens finaste nosar. Vilket sug den har! I munnen får vi superskönt strukturerade, chokladiga och kafferostade tanniner. Frukten är rik och smått exotisk med god syra och en lång lustfylld eftersmak. Inledningsvis är detta vår favorit men får till slut se sig omkört av det mognare fjärde glaset. 2004 Pavie-Decesse (93)

Andra glaset har en ung sötfruktig, lite syltig doft av björnbär, mörka körsbär, cassislikör och ett väldigt störande inslag av kulspetspenna. Ung malolaktisk gräddkola, vanilj och mint. Gabriel påpekar att vinet tycks befinna sig i en svår och knuten fas, rentav tunnel, just nu, och att bläckigheten kommer ge med sig. Smaken är bråkig och svårbedömd i och med att vi får så mycket av ung kärvhet, bitterhet och träsmak från faten. Vinet skiljer sig så mycket från de andra tre att vi är många som tror att det inte är Pavie. Utvecklas mycket riktigt till det klart bättre med en timme i glaset eller så, och bläcket är nästan borta. Vi avstår från att försöka spika dit en exakt poäng, men Parker hävdar att allt finns på plats och att det enda som behövs är tid. Att döma av de äldre vinerna har han alldeles rätt. 2006 Pavie (90-95???)

Tredje glaset har en harmonisk doft med början till utveckling. Här finns en pust stall som bidrar med komplexitet. Frukten drar åt mörka körsbär förutom den obligatoriska cassisen. Därtill anis, lyxig mintchoklad och lite rök från de rostade faten. I munnen en utmärkt frukt, len och samtidigt uppstramad, med minst åttiofemprocentiga kakaotanniner och en småtuff tonic water-bitterhet. Enda invändningen är en något vass avslutning där alkoholen sticker ut och märks för mycket. Även detta vin behöver mer tid. 2004 Pavie (92)

Fjärde glaset har en ljuvligt blommig, parfymerad doft av viol, ros och cassis. Multnande undervegetation, piptobak och järnmineraler. Stor elegans och komplexitet! Smaken är av behändig storlek, len och medelfyllig, byggd runt en frisk syra och utfluffad med en mognande kompott av sötfrukt. Balanserad, harmonisk känsla med en lång kryddvarm avslutning. Bäst i denna omgång. 1998 Pavie (94)




MATPAUS MED FÖRFRISKNINGAR

1928 Julio A. Cunha Successor Sercial Velho Superior
2006 Albert Bichot Aloxe-Corton Premier Cru Clos des Marechaudes
2006 Domaine Tollot-Beaut Aloxe-Corton
2006 Domaine Rapet Aloxe-Corton


FLIGHT 3

Första glaset har enormt eleganta övertoner av blommor (igen!) Piptobak och renaste crème de cassis samsas med en varm känsla av bränd jord och tjära. I munnen serveras både elegans och en enorm kraft med stora, pulvriga tanniner. Frukten är onekligen supermogen, men samtidigt väldigt ren och syrorna har inte fallit till låga nivåer. Vinet är en enorm och harmonisk upplevelse som nästan lämnar oss andlösa. Vilket tryck! Enda invändningen är att tanninerna är bara aningen torra på grund av det varma året. 2003 Pavie (95)

Andra glaset har en ungdomlig doft som domineras av svindyra rostade fat: bittermandel, vanilj och cederträ. Nymalen espresso, mörk choklad och skokräm på svart läder. Den underliggande frukten är tät och respektingivande med mörka plommon, cassis och krossad sten. Inga övermogna, syltiga drag här inte. I munnen fortsätter vinet att kommendera total underkastelse med en enorm tanninstruktur som spikar upp tungan i gommen. Mmm, vilken härlig masochism! Fortfarande knutet, men av allt döma är framtidspotentialen enorm, kanske bäst av alla kvällens viner. "Ett perfekt ungt vin" tycker vår bordsgranne Gabriel och visst är det så. 2005 Pavie (96+)

Tredje glaset bjuder på en oväntad kick, nämligen doften av senskördad riesling. Jättefin exotisk persika, apelsinskal och vinbärsblad. Komplexitet av blyertspenna, kaffe, kryddor och animaliska lädertoner. Ett ungt, förhållandevis slankt vin med tydlig bitterhet och lite lättare kropp än omgivande viner. Skiljer ut sig ordentligt i stilen. 2005 Monbousquet (92)

Fjärde glaset ska visa sig bli krönet på kvällens bergsbestigning. Här finns en förödande god mognadsutveckling och en sammansatt personlighet som är svårbeskrivlig. Alla drag som vi hittade i föregående versioner finns med i bilden: de blommiga övertonerna, den rena cassisen, det nyrostade kaffet, här också med mörka plommon, ett par russin och en dovt jordig mineralton. En aning av jordkällare utlöser en diskussion om det möjligen finns en minimal strimma smygkork, men vi märker inga tecken på något sådant i smaken som bjuder på sensationellt fyrverkeri i munnen - rik sammetsfrukt av mörka plommon, ren cassis, steniga mineraler och djupt kryddiga sensationer. Kraften har rundats av till en första harmonisk drickfas och energin växlas ut i en monumental eftersmak som kan räknas i minuter. Ett kraftverk som nog kunde lysa upp halva Lidingö om det skulle behövas. Detta är den mest storslagna druvsaft vi hittills haft äran att svälja. 2000 Pavie (98)



Gruppens slutsats blir förstås att de konservativa britterna var duktigt fel ute - inte så bra för deras trovärdighet. Vår egen slutsats är att vi gillar Pavies stil mer än vi vågat tro, att vi särskilt kommer att minnas den eleganta blommigheten och att vi har alltför små erfarenheter av poängsättning i spannet 96-100. Färdigheter som vi väldigt gärna övar mer på! Samt att de här vinerna behöver minst åtta år för att realisera sin potential och följaktligen tyckte vi att drickbarheten var som allra störst i de tre-fyra äldsta årgångarna 1998-2001. Tusen tack till Niklas på Mise en Bouteille som planerat hela denna uppvisning.


EFTERSPEL - BONUSVINER


Grönare än grodan Kermit själv, utropar Frankofilen skrattande. Men också en fräsch och rätt god doft, tycker vi! Vinbärsblad, paprika, gräs, mynta, eucalyptus. Allt som grönskar har fritt inträde. En svag pust av stall sällskapar med tydliga cedertoner och krondill från faten. Den lätta, syrliga smaken lever inte alls upp till doften och med sina pyttesmå tanniner tycks vinet sakna såväl grepp som längd. Men så är också sällskapet förkrossande ikväll, inte minst de närmast föregående giganterna. Vinet känns plötsligt bekant från en tidigare provning. Av allt att döma har druvorna solat sig omogna i Avedöre, två mil väster om Köpenhamn. Det var ett sant nöje att klockan halv två på natten få blindspika ett danskt vin. 2005 Nordlund Dansk Bordvin



Lösningsmedel, målarfärg och renaste slånbär garnerade med ljusa violtoner. Det tycks som att vi fått en toppnebbiolo i glaset! Kristallklar skärpa i smaken, civiliserade och behagliga tanniner, härlig sötfrukt och en mycket mer lättfotad munkänsla jämfört med bordeauxvinerna. 100% ny ek får vi veta, men det är inget man tänker det minsta på. Vingården är Mosconi i Monforte och vinet visar sig vara det legendariska och mycket svåråtkomliga 2001 Domenico Clerico Barolo Percristina. Lovely! (95)



Godis, godis, godis! Hallonkola, drottningsylt, godisremmar och aprikosmarmelad. En smarrig aussie med behagfull transparens i frukten och utmärkt struktur där syran inte känns det minsta utanpåliggande. Så lätt att dricka och gilla! 30% cabernet sauvignon ingår visst också i denna årgången. Mina Vinare bjöd inte alldeles oväntat på ett generöst vin från down under. 2004 Glaetzer Godolphin (92)



En inledningsvis reduktiv doft med söt hallonfrukt och lakrits som känns mer grenache än pinot. Aromerna är goda, men syrorna är inte fräscha nog att bära tyngden av den höga alkoholen utan vinet känns tyvärr lite klumpigt och eldigt. Kryddiga starkvinstendenser far iväg åt ett håll vi inte riktigt gillar. Var är elegansen? En Cali Report från Nettare e Gioia.2004 Southing Seasmoke Pinot Noir, Santa Barbara (88)

1998 Domaine de la Charbonnière Cuvée Mourre de Perdrix Châteauneuf-du-Pape

Massor av italienska tredjehandsaromer, tobak och te, mandelmassa och söt morellfrukt. Stort, harmoniskt och färdigutvecklat vin med te-tanniner och sötsyrlig sangiovesefrukt. Utmärkt grepp, köttig frukt och härlig längd, med kanel och andra julkryddor i avslutningen. Brunello -99? Dansk i 08 stod för denna briljanta 2001 Selvapiana Vigneto Bucerchiale Chianti Rufina Riserva (93)



2005 C.H. Berres Ürziger Goldwingert Riesling Spätlese Feinherb




ps. Mer Pavie-läsning här, här, här och här. Och inte minst här. Samt här!

12 kommentarer:

  1. Ja snälla nån...vad ska man dricka efter det här...kommer att kännas eländigt när man sitter där med sina Cdp, Brunello, Bourgogne 1er Cru...och för att tala om alla bio-viner...inte fan når de över 95...

    Dags att lägga ner vin-spåret och hitta hitta på något annat...tror att det blir fågelskåderi på allvar nu!!

    SvaraRadera
  2. Lite post-Pavie-depression? Absolut. Det mesta känns väl lite blekt efter sådana här excesser.

    Klockren sammanfattning annars, på sedvanligt välskrivet vis. Vi var ju väldigt överens om det mesta.

    SvaraRadera
  3. Tjo, här spars det inte på krutet och till nästa gång skall jag se till att Niklas kollar så att jag kan också.
    Angående Pavie 03 tror jag nog att den lugnat ner sig en smula sedan fatprovningarna så man skall nog se några av kommentarerna med en nypa salt (Clive Coats är ju kedjerökare och kan väl inte ha det bästa smaksinne kvar).

    SvaraRadera
  4. Vad ska man göra nu? Hur ska man kunna matcha detta?

    Jag ska gå på Claude Val-diet till på fredag för att den övningen ska få någon som helst glans efter lördagen.

    SvaraRadera
  5. Att döma av kommentarerna här ska jag alltså vara glad att jag inte kunde dyka upp?
    Det tror jag så mycket jag vill på!
    Bara bonusvinerna skulle ha varit värt en resa mycket längre än den till Lidingö. Ganska kul också som gamla världen-kramare att finna att britterna verkar ha varit ute och seglat.
    Vad sägs om att servera Robinson och Coates Pavie 03 tillsammans med som crow? Tennstopet serverade kråka för inte så många år sedan ...

    SvaraRadera
  6. Tror nog du har både ett och annat Nebbiolo-ess i rockärmen till fredagens sittning Ulrik! Ska bli hur kul som helst. Traditionalist? Javisst!

    Finare Vinare; inte för att jag sätter poäng men om jag skulle så fann jag två perfekta viner i 2000 och 2005. I min värld värda sina tre siffror (100). Men så är jag ju också bdx-junkie...

    Och tätt, tätt där bakom lurade såväl 2001 som 2006. Monumentala viner även de. Och 1998, 1999, 2004 och...ja, ge mig 2002 en lördagkväll i glaset och smilgroparna hade varit uppåt hela kvällen!

    MVH

    Niklas J

    SvaraRadera
  7. Ja, vad kan man säga.
    Otroligt, fantastiskt och likt en haschpundare får jag 05-flashbacks en gång i halvtimmen. Behagligt.

    Håller med Niklas. 100p. Men kanske är förhoppningen att något vin, nånstans där ute skulle kunna vara perfektare ett skäl att lägga sig lägre? :-)

    SvaraRadera
  8. Peblin; det är i sådana lägen man sätter 100+ alternativt som Vinosapien; 117 poäng ;-)

    SvaraRadera
  9. Enda sättet för oss som inte var med att slippa bli avundsjuka är väl att ta vår tillflykt till en inverterad variant av "Sour Grapes" (felaktigt översatt till svenska som "surt sa räven om rönnbären"). Just den devisen stämmer uppenbarligen inte så väl in på Pavie; "too sweet said Jancis about the port" funkar bättre.

    Rule Britannia ... ;-)

    SvaraRadera
  10. Niklas (och gubbs), jag är nu med i matchen igen, och visst har jag mött vinets gudinna ikväll. Det är inte ofta man får en skymt, men idag syntes hon tydligt. Jag är riktigt imponerad, detta var en seriöst omtumlande upplevelse.

    SvaraRadera
  11. Och bär blev Clive Coates en Bordeauxkännare av rang undrar jag ?
    Han ska hålla sig till Bourgogne och starkvin tycker jag.
    Sen bör man inte bortse från britternas ganska sura-norska smak när et gäller klassiska appellationer, att det görs moderna varianter inom områdets ramar är nåt som pensionärerna i England inte hajjat än. Fast Chile är toppen tycker de flesta.
    Nej när det gäller Bordeaux lyssnar jag hellre på Stephen Brooks, Jancis (som ju hatar Pavie -03) och Gary Vaynerchuck. För BX är det Gary gör bäst!

    Totte

    SvaraRadera