Vad gör man när ett gäng oförglömliga merlotbaserade viner nyligen passerat revy i gommen och lagt upp ribban på galet hög höjd? Slutar prova vin, pensionerar sig, går in för fågelskådning eller börjar odla bonsaiträd var några förslag - men vi blev tvärtom sugna på mer merlot!
Så vi vände oss med förtroende till Alain Chabanon, en ytterst seriös kille som inte lämnar vinälskaren besviken oavsett prislapp. Han ligger bakom två merlotbaserade viner från omgivningarna av Lagamas i Languedoc. Dels den ambitiösa Le Merle aux Alouettes som fått två år på nyfranskt och konkurrerat framgångsrikt mot självaste Petrus.
Och så den lättsammare Le Petit Merle aux Alouettes som lagrats ett år på rostfritt och därmed passar fint att dricka på den unga frukten. Druvblandningen är 90% merlot och 10% carignan från en jordmån av mager kalkrik lerjord. Odlingen är ekologiskt certifierad under Ecocert. Av 2007 års skörd buteljerades 8400 flaskor och 200 magnum.
2007 Domaine Alain Chabanon Le Petit Merle aux Alouettes har en inledningsvis lite reduktiv doft som inom kort är vidöppen för hugade sniffare. Den saftiga, fylliga piptobaken är först ut - hoppar upp redan ur flaskhalsen, faktiskt. Bittermandel, blommig violparfym, rik plommon- och mullbärsfrukt kommer till. Kaffe, rått kött och lite ammoniak från den välskötta svinstian ger skön komplexitet. Alltihop presenterat på ett rent och elegant vis utan några konstigheter.
I munnen är detta en omedelbart givande smak där merlotfrukten är både alltigenom mogen och samtidigt väldigt fräsch och pigg i syrorna. Den ypperliga sydfranska årgången förnekar sig inte. Aromerna speglar doften fint, tanninerna är lena och behagfulla med ett mineraliskt bett i mittsmaken och så en smaskigt tätfruktig och kryddig avslutning att suga på. Ett modernt, rent, harmoniskt och elegant vin som är väldigt lätt att tycka om. Très agréable. (88)
Lustigt att positiva drag man förknippar med fatlagring kan göra sig så pass bemärkta även ur ståltank. Vi har väl egentligen aldrig varit några utpräglade merlotfantaster (även om en god bordeaux alltid är en god bordeaux) men den här veckan har vi onekligen tagit giant steps i den riktningen. Det gäller bara att välja sin terroir och sin producent med omsorg...
Importeras av Vinik och kostar 160 spänn.
ps. 2007 Campredon gick åt i raketfart, men vi hörde nyss att ett sista parti precis har anlänt tillsammans med årgång 2008.
Kul, har tänkt sortera ut en beställning till från vinik, då låter den här som ett alternativ att överväga också.
SvaraRaderaHar storasyster fått chansen annat än på provning. Storasyster ligger i min garderob och ska snart få inta rampljuset en helkväll. Inbillade mig att 2005 var en årgång som inte kunde bli annat än bra i Chabanons händer.
Ja, vi har faktiskt druckit storasyster. Men helt utan block, penna och blogger, minns i stort sett bara att det var "gott". Nollfyran var det väl?
SvaraRaderaSka bli intressant att höra vad du tycker om Merle 05, Henrik. Oddsen ser ju lovande ut.
Inom parentes fortsätter "El Che" att leverera sin galet goda grenache. Vi blir alltid lika charmade av det vinet.
Och inte blir det sämre av etiketten "Vin de Table Français"...
Hehe, beställde fyra el Che sent i våras, tre är history och jag har mail på gång till Vinik ...
SvaraRaderaJepp, återkommer med Merle 05, jag har tittat ofta på flera gånger den senaste tiden - faktiskt redan innan Pavie-racet.
Och eftersom garderoben är tom på Pavie ...
"Jag har tittat ofta på flera gånger", min korravdelning borde nog inte fått sparken.
SvaraRaderaJag har tittat på den flera gånger, ska det vara.
Rapport för Chabanons Merle 05.
SvaraRaderaMedan ugnen försiktigt släpper ifrån sig lite lovande os från en potatisgratäng som får gå klar på 150 grader säger det plopp.
Initialt är doften sluten, aningen körsbär/cassis, någon kemisk, lite volatil ingefära hackad med sten är det som kommer ut. En timme senare har frukten biffat på sig och fräscha plommon har knuffat körsbären ur hagen och sitter med armen runt cassisen. Där finns kaffe, exotiska kryddor, ett stråk av mjölkchoklad, en viss mineralitet och en oerhört ren och tilltalande helhet.
Smaken är åt det milda, eleganta hållet och lite mindre komplex än doften. Vinet står upp bra till oxfilén, en viss känsla av multnade höstlöv gifter sig med kantarellerna och syrorna hanterar enkelt potatisgratängen.
Det är riktigt bra, men jag tror faktiskt att det finns lite till att hämta inom bara något år eller två. Sista glaset till en okynnesbit gruyére talar ett tydligt språk.