Castello di Fonterutoli är vid det här laget en kär gammal bekant för oss som började med tidiga nittiotalets Concerto och Ser Lapo. Men också ett trätoämne och en återkommande källa till bekymmer. Orsaken är att dessa uttalat moderna viner genomgår en massa underliga faser efter den där lyckliga smockan man får när vinet precis släppts till marknaden. Den stora andelen nya barriques - 70% - har tendenser att ta över hela showen när den primära frukten lugnat ner sig. Vinet kan bli både träigt, stumt och ogint - eller tappa stinget och smaka julmust och coca-cola. Rena berg-och dalbanan, och det kan ta åtskilliga år innan harmonin är på plats igen. Det kan funka, eller inte. När och om det händer är knappast givet. Dessutom rekommenderar importören Johan Lidby att man bör dricka vinerna inom fem år. Så vår smått luttrade slutsats börjar bli: köp, gå hem, korka upp och ha riktigt kul. Det funkar alltid.
2006 Castello di Fonterutoli Chianti Classico har en djupt varmröd färg med både bruna och blå nyanser. Doften är exakt så som vi förväntar oss av detta vin: mörka surkörsbär, körsbärskärnor, fatkryddor och söta rostade drag, mandelmassa, hudkräm, mörk choklad, mint, jord och örter - allt i en smarrig och proffsig helhet.
Smaken bjuder på en riktigt mogen frukt - vederbörligen extraherad - i tät och modern omfamning med söta, lyxigt välskräddade fatkryddor och bustuffa tanniner som rufsar om ordentligt bland smaklökarna på tungan. Inte vidare slankt, snarare rätt biffigt med en viskös munkänsla, sötsur syrlighet och bra längd. Vi är helt överens: ett riktigt gott vin från ett utmärkt år. Gillar man tanniner bör man få ett särskilt leende på läpparna när man dricker. Och vi börjar som sagt lära oss att detta passar allra bäst att konsumera ungt - eller, med visst risktillägg, fullt moget. (90-91)
ps. Nollsexorna har alldeles nyss nått butikshyllorna, men det är tyvärr omöjligt att utläsa på systemets webb. Så kolla med butiken eller beställ.
Och så är vin-bloggvärldens korkskruvsmatadorer nr 1 uppe i det tempo vi är vana vid. Keep drinking up the good work!
SvaraRaderaPs: mkt italien nu.. :)
//Martin
Mer italien! Denna ska köpas omgående.
SvaraRaderaFinare Latinare?
SvaraRadera/M
Certo! Bara vi får tillstånd att korsa alperna så ofta vi vill...
SvaraRaderaLåter bra, jag köpte några 2004:or innan årgångsbytet. Vad sade Johan Lidby om drickfönstret; fem år från skörd eller fem år från försäljningsstart?
SvaraRaderaKul att ni korkade upp den!
SvaraRaderaLåter ju gott, men kanske att man kunde hoppas på lite mer? Mazzei skriver ju ändå att "The 2006 vintage at Fonterutoli will be remembered as the finest of the last five years"...
Fem år från skörd förstod vi det som. Efter det har vi upplevt det vi kallade "en massa underliga faser".
SvaraRaderaMen framåt nio-tio års ålder är vår erfarenhet att eken brukar ha gett med sig.
Att vinet är på topp i årgång 2006 har markisen Mazzei alldeles rätt i.
Lustigt att Fonterutoli ska konsumeras tämligen omgående (nåja), medan (Castello di) Brolio förefaller betydligt mer långlivad.
SvaraRaderaIntressant rapportering!
SvaraRaderaVi drack precis, nåja i fredags då, en 2003 av Mazzeis baschianti, Fonterutoli. Vi tyckte att den var ganska perfekt nu. Bra balans mellan avklingande mörk körsbärsfruktighet, mognadstoner och fat.
Har ni någon liknande erfarenhet av att den också går igenom dessa knepiga faser?
I så fall, är 2003 på väg in eller ut?
The Wall - de är egentligen så olika som chianti kan bli. Mazzei kör ju på med rejäl modern fruktextraktion och massor av fatrostning. Ett lager berlusconsk brunkräm helt enkelt... och den kan ju blekna. Vi kommer osökt att tänka på en scen i Asterix när en krämare säljer en gyllene vagn med blänkande häst. Vid första bästa regn rinner guldfärgen och skoputsen av, och kvar står en trött märr med sin gamla kärra...
SvaraRaderaCastello di Brolio är mycket mer klassiskt i stilen och åldras mer jämnt, förutsägbart och behagfullt.
Snarare slankt och syrligt än fruktigt som ungt.
Tack för rapporten, Janne. Nolltreorna är det nog läge att titta på nu ja...