Barbera 2004: Fides, Gallina och Ca' di Pian

Vinden har vänt från en ovanligt varm nordost till en aningen mer svalkande sydväst. Riktigt varmt är det ju fortfarande och stranden numera fullknökad med folk. Ett par grillkvällar lockar till utvärdering av barberorna från lyckade årgången 2004 - ett par år efter lanseringen...

2004 Pio Cesare Barbera d'Alba Fides är transparent varmrött med bruntingering. Ur flaskhalsen kommer en pust lösningsmedel och i glaset är doften först återhållsam, men snart rullas hela Pios patentregister upp. Den välkända kryddlådan med framträdande kanel och kryddnejlika. En söt frukt liknade hallon, slånbär, nypon, cola och tomatpuré. Fattoner av mjölkchoklad, smörkola och vanilj. Plötsligt får vi en fläkt av tandkräm och i slutet av glaset järniga, grusiga mineraltoner. Smaken är slank, lite sötfruktig, behagfullt syrlig och uttalat kryddig. Helt utmognad har den blivit ganska snäll, men också harmoniskt god! Vi slås av hur snubblande nära Pios nebbioloviner man hamnar efter bara ett par års lagring. Oavsett vilken druva som råkar hamna i flaskan doftar och smakar det alltid Pio Cesare på ett nästan skrattretande sätt. (88)



2004 La Spinetta Barbera d'Alba Vigneto Gallina bjuder på en helt dominerande fatrostning av lite mörkare slag, med inslag av kaffe, tjära, frisk mint och visst, där är den galna ansjovisen som vi hittade i Ca' di Pian när den var ung. Frukten ger en tydlig ton av rödbeta förutom mer förväntade mörka körsbär och ett stråk av jordgubbe. Även i munnen tänker vi mest fat, fat, fat. La Spinetta är en enklav av nya världenstil i piemonte, där man inte tvekar att fixa bra drag under skosulorna (14,5%). Smaken är alltså rätt eldig med rondör av lakrits, tobak och kaffe. När nu den dunderladdade busfrukten från ungdomen har lagt sig tillrätta är det faten och alkoholen som kommer i förgrunden, inte precis vad man hoppats. Vi grillar ju ikväll och visst är det ett schysst grillvin - ekjuice är också ett ord som ligger rätt nära till hands. I backspegeln går det inte att låta bli att tänka att denna Gallina var som allra bäst månaderna efter släppet. Då förtjänade det (92) ikväll snarare (89).



2004 La Spinetta Barbera d'Asti Ca' di Pian har lustigt nog visat en motsatt utvecklingskurva. Från att vinet inledningsvis var burdust, bråkigt och ekigt har barberafrukten framträtt med en större renhet och harmoni. Visst finns det rostade fat men de skymmer inte alla fina bärtoner av mörka körsbär, tranbär och lingon. En aning av mjukt plommonuppkok märks i doften, med assistans av mörk choklad. Smaken bjuder på en friskt ringande fruktsyra och bra balans mellan ungdom och mognad. Ett fint möte mellan syrlighet, choklad och krydda, utan eld (13,5%). Drickbarheten på egen hand är onekligen skönare än i Gallina som dock har sitt självklara användningsområde till grillat kött. Eftersom vinet utvecklats till det bättre sedan det släpptes blir betyget även denna gång (90).

Ok, dags att summera. Fides och Ca' di Pian har vunnit på de två gångna åren, den mer uppumpade Gallina har tappat. Från de här producenterna kommer vi att koncentrera oss på nebbiolo i framtiden. 2006 Ca' di Pian har dock redan visat sig vara bättre och renare än storasyskonet från 2004, La Spinetta drar ner på eken och det är bara bra.