2007 Domaine La Barroche Fiancée

Det är Parkerkväll på Södermalm. Tvåtums baconlindade tournedoser flankeras av fingertjocka frites, bea och rostade paprikor. Knappast världens mest finessrika mat, men den är ju så god och dessutom väl beprövad till Julien Barrots Cuvée Fiancée. Flaskan är något av ett conversation piece, lagom till Stockholms pågående Pride-vecka. Ambitionen sägs enligt baketiketten vara "ett perfekt möte mellan det maskulina och det feminina" - kraft och finess, syrah och grenache.
Ett rätt konventionellt resonemang egentligen, men studerar man framsidans etikett av barcelona-konstnären Carlos Pazos blir det genast mer komplicerat och intressant. De två profilerna som tycks mötas för en kyss har ju båda rätt maskulina drag. Ändå verkar den vänstra något mer konventionellt manlig - eller beror det bara på den châpeau-claque som hamnat till vänster? It's all in the eye of the beholder...


Cuvée Fiancée blandar precis lika delar av de båda druvsorterna. Den sent mognande grenache växer i den varma och sandiga sydsluttningen Terres Blanches och utvecklas ovanligt snabbt där. När vi besökte just den vingården i juni 2008 var druvorna betydligt större än andra vi såg i Rhône och Provence den veckan. Den tidigt mognande syrah får en lite lugnare mognadskurva när den växer på förhållandevis svalare och nordvända högplatån Cabrières. Så trots att de egentligen borde mogna vid olika tidpunkter, skördas de precis samtidigt.

Kallmaceration innan jäsningen, och daglig pigeage, är sedan Juliens Barrots huvudsakliga metoder för att utvinna maximal färg och frukt. Men han är ingen principryttare, utan lyssnar på vinet och gör det han tycker verkar behövas. Grenachen får mogna i betong och delar av syrahvinet på begagnade bourgognefat om 500 liter - demi-muids. Vinet buteljerades i maj 2009 och fatprovet vi fick smaka strax innan dess var väldigt charmigt. Hur står det till med flaskan, då?



Jo, 2007 Cuvée Fiancée Châteauneuf-du-Pape öppnar med en tydligt reduktiv nos som påminner om unken disktrasa och bilgummi. Det är nog syrah-delen som spökar. Redan inom några minuter är vi lyckligtvis framme i nästa fas som berättar om fatrostning - nu kommer drag av hårdstekta champinjoner, lakrits, tjärat rep och pepparkaks-kryddor. Det är en verkligt mörk och mäktig doft, djup som ett hål. Upp ur hålet kommer rena dekokten av örter - tänk Fernet-Branca och Underberg. Dessutom enbär, viltkött och mörk, syrahdominerad frukt. Och tilltagande mineraler som mest liknar krossad sten.

Först efter en dryg timme och en halv lösgör sig motvilligt en slinga av de jordgubbstoner som vi charmades av på provningen i april. Fatprovet tycks inte oväntat ha varit mer lättflörtat än den färdigbuteljerade varianten. Mer av mörka, nästan likörtonade fruktaromer tillkommer allt eftersom, men hela tiden dominerar syrah över grenache. Dags att sluta sniffa, och smaka istället.

Och pow!! det här vinet går på knockout. Ett jättestort, modernt kraftpaket dundrar in med aromer som sötlakrits, saltlakrits, tjärpastiller, mörk choklad och sval, ren syrahfrukt. Friska syror, rejäla tanniner och riklig alkohol är användbart både till kvällens stadiga mat och som struktur inför lagring, och den som gillar att mäta eftersmakens längd med klocka har att göra en stund. Sist kvar på partyt minglar salta mineraler och en liten malörtsbitterhet.

Vi hade nog hoppats på mer av öppna spjäll i de ljuva fruktaromerna. Å andra sidan fick vi ett bra känsla för vinets lagringsbarhet. Till den kolesterolstinna maten stod det upp precis så bredbent som förväntat. Men för att återknyta till Juliens ambitioner med vinet - själva mötet - så uppstår det inte riktigt ikväll. Det är maskulint, det är kraft, det är syrah. Vi ser fram emot att beståndsdelarna börjar mogna och hittar den inbördes balansen. Förmodligen behöver vinet bortåt ett halvår på flaska, eller kanske en riktigt lång luftning, för att nå sin första vidöppna drickfas. (92)


ps. knepig druva, den där syrah...