Trots holmgången för några veckor sedan känner vi oss inte klara att avfärda Toscana årgång 2005. Det enda lagringsdugliga vin vi hittills smakat är 2005 Piaggia Il Sasso. Men det hindrar ju inte att man kan ha trevligt tillsammans ändå, utan några löften för framtiden. Lite extra medhårs blir det i varma Maremma. Vi bullar upp med medelhavsmat i form av fetaspäckade lammfärsbiffar, rostade zucchini och paprikor med sallad på linser och gröna bönor.
2005 Rompicollo är producerat av venetianska Tommasi, som 1997 expanderade genom inköp av Poggio al Tufo i Pitigliano, mitt i Maremma. Här finns det det gott om plats att odla vin, vilket många större producenter insett. Vingården Rompicollo omfattar 35 hektar. Efter analyser av jorden (vulkanisk tuff) beslöt man sig för proportionerna 60% sangiovese och 40% cabernet sauvignon. Vinrankorna planterades 1998 - så de är fortfarande i början av framtiden. Skördeuttaget är 31 hektoliter per hektar. Musten jäste på temperaturkontrollerade ståltankar i tio dagar, och vinet låg sedan i ett år på stora ekliggare om 35 hektoliter.
Vinet har en klar, rubinröd färg som känns bekant från ett annat sydligt område. Doften ger sura, syltade körsbär, blommor och mineraler och lite svettiga toner. Smaken är rödfruktig, med söta körsbär, cocktailbär, småkryddigt sandelträ och kirsch. Rödfrukten breddar sig med lingon, röda vinbär, röd blandsaft och en liten hetta (13%). Ni anar nog vart vi är på väg - det här är en dead ringer för côtes-du-rhône. Här finns ingen fatkaraktär, det är ett mycket "rent" vin med söt, slank, koncentrerad rödfrukt. Inga rostade ekfatstoner komplicerar bilden. Vi kommer att tänka på samtal vi haft med folk i södra rhône: ny ek är ingen del av vår tradition, det är för turister och amerikanska konsumenter som efterfrågar sånt. Till antipasti, men framför allt till kvällens typ av mat, visar sig det här vara ett perfekt vin. Det har precis vad som krävs i sammanhanget. Möjligen kan man fråga sig varför det ska behöva kosta över 140 kronor. Men i den franska jämförelsen levererar vinet frukt av en kvalitet någonstans mellan fin côtes-du-rhône och lätt châteauneuf. Alltså, godkänt till prislappen...
2005 Serrata Belguardo är en del av en liknande expansion, i regi av Marchesi Mazzei. Stockarna bär 80 % sangiovese och 20% alicante, med ungefär samma plantering som föregående vin (6600 stockar per hektar). När det kommer till vinifikation och uppfostran skiljer sig vinerna åt. Jäsningstiden är längre, 14-16 dagar. Här regerar små, rostade franska och amerikanska ekfat, där vinet vilade i ett år. Den resulterande alkoholhalten är lite högre, 13,6%.
Färgen är mörk och djupt rubinröd. Doften är komplex och domineras av rostad fatkaraktär med tobak, kaffe, stall och underliggande körsbär. Smaken är rejäl, med sura körsbär, bittermandel, mörk choklad, balanserade tanniner och lite ekbeska. Lång eftersmak med lite uttorkande drag av kanelstång. Smaken utvecklas efter hand med associationer till koncentrerad svartvinbärssaft och en smula vanilj. Den mer ambitiösa stilen gör att det här vinet ger intryck av att vara lite dyrare. Rekommenderas särskilt för vänner av rostade fat. Borde integreras bättre med ett par års lagring, men har nog inte den riktiga strukturen för en längre framtid. Bra vin som dricks bäst väl luftat, till en grillad biff.
2005 Poggio al Tufo Rompicollo Toscana Maremma IGT (Tommasi, San Pietro in Cariano, Veneto)
2005 Serrata Belguardo Toscana Maremma IGT (Marchesi Mazzei, Fonterutoli, Castellina in Chianti)
Intressant.
SvaraRaderaMazzei har gjort Serrata sedan 2001 och inte en enda gång har man haft samma druvblandning. 2005 är för första gången renons på både Cab Sauv och Merlot och för första gången är alicante med och leker. Ska bli mycket intressant att se vad man gör med 2006, om man tycker sig ha hittat formen för vinet eller om man fortsätter att experimentera.
Nu har jag inte provat den här, men såväl 2002 (jo, faktiskt) som 2004 har haft stoppning för kortare lagring (3-5 år sådär) - då har eken integrerats och den där kanelstången blivit mer elegant. 2003 tycker jag var aningen märkt av värmen och inte lika bra som varken 2002 eller 2004.
Det verkar ändå som att Maremma klarat sig bättre än Chianti, va?
Jo, så känns det! Och vem vet, kanske håller vinet längre än vi tror... intressant att också att Tenuta Belguardo är under ständig omgörning. Vi blev väl inte direkt knockade av årgång 2004 på Gambero Rosso-provningen... fast konkurrensen var tuff med både 2004 Siepi och 2004 Castello di Fonterutoli...
SvaraRadera