Vingårdsbetecknad "supersoave" är bland de vita italienare vi brukar gilla, så pass att vi oftast blir positivt överraskade var gång vi dricker dem. Förra året bekantade vi oss med det goda, ekfatslagrade syskonvinet Monte Alto, som produceras i lite mindre kvantiteter (15 000 flaskor jämfört med 60 000 för detta vin). Ståltankade Monte Fiorentine verkar ha skaffat klippkort på Gambero Rosso's Tre Bicchieri, både 2004 och 2005 gav full pott, men vi vet inte hur det gick för denna nollsexa (tre glas igen, visar det sig). Nu har man lyckats med konststycket att klämma sig in i det årslånga sortimentet med en strategisk prissättning (99 kr).
2006 Ca' Rugate Monte Fiorentine har en ganska rik färg och en intressant doft: här samsas framträdande örtighet av salvia, malört och tomatkvist med moget fruktiga, men inte det minsta yviga drag av ananaskaramell och galiamelon. Lite rök och kryddor finns med i örtigheten. Smaken är mycket torr men ändå rik, seriöst strukturerad och tydligt örtbitter. Här finns en hel del mineralitet som skvallrar om bra vingårdslägen. Det är säkert ett utmärkt matvin, producenten rekommenderar också unga ostar. Vi tog helt enkelt nysläppta Simpsons The Movie som tillbehör. Många goda skratt - vinet och filmen hjälpte nog varandra på traven...
2006 Ca' Rugate Monte Fiorentine Soave Classico (Ca' Rugate, Montecchia di Crosara, Veneto)
Jodå, tre glas igen. Se här:
SvaraRaderahttp://vino.slowfood.it/vino/ita/leggi.lasso?cod=3E6E345B1889b1BAADRPX184C9F7&ln=it
Det var som tusan! Ja, vi har då inget att invända (även om det verkar vara tuffare konkurrens för rödvinerna att belönas med tre glas). Det är ett utmärkt vin, och priset gör ju inte saken sämre. Undrar hur stor del av de 60 000 buteljerna som gick till bolaget...
SvaraRaderaDet här vinet bjöds vi på under julhelgen och jag blev mycket imponerad. Skön frukt, härliga syror, fin mineralkaraktär och god grapefruktsbitterhet i eftersmaken. Och allt detta för under en hundring, otroligt! Vi måste prova igen på hemmaplan snart, men några flaskor av det här vinet blir det inte svårt att dricka sig igenom under 2008. Men tre bicchieri, det vete katten. Er observation om lägre krav på vita viner håller jag nog med om. Eller så säger det mera om italienska vita viner ;-)
SvaraRaderaJa, vi har väl inte heller varit så imponerade av vita italienare förr om åren. Men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig. Och då är högklassig soave och vitvinerna från Mastroberardino det som står högt upp på önskelistan. Vi citerar Angelo Gaja i senaste Decanter "I'm sure the next big thing in Italian wine will be white wines, which have long been underrated. Wines such as Falanghina, Greco and Fiano from Campania might not be Montrachet, but they are wonderful wines to drink and enjoy".
SvaraRaderaDrack just en 2008 Ca' Rugate Monte Fiorentine. Torr, tight grape/ananas-liknande ton à la Schweppes Bitter Lemon.
SvaraRaderaJag har stor förståelse för att man använder liknelser som "mineralitet", men har svårt att tolka uttryck som: "Här finns en hel del mineralitet som skvallrar om bra vingårdslägen."
Hur menar man då, rent växtfysiologisk? Vinrankan kan inte absorbera mineral eller anta en smak som står i korrelation till smaken av i jordmånen förekommande mineral.Den absorberar vatten och vissa näringsämnen förekommande i jorden, samt solljus, och producerar organisk biomassa.
Variationer i vingårdslägen ("bra" vs "dåliga") kan t.ex. manifestera sig i jordmånens mekaniska egenskaper, när det gäller att transportera vatten. Speciellt bra borde den jordmån vara, som, lagom när vinrankan är mogen, på något sätt vid den tidpunkten har tappat något av sin vattenbefordrande egenskap -- för att därmed plantan inte skall "förväxa". Alternativt kan förekomst eller frånvaro av t.ex. kväve i jordmånen påverka hur vildvuxen "canopyn" (lövverket)blir, och därmed druvornas sol-exponering.
Jag klarar mig inte heller utan uttrycket "mineralitet", men kan inte se orsak och verkan från jordmånen/vingårdsläget.
Mvh, Mr Rude
Don't be rude, mister ;-) Det här resonemanget har vi läst i både Oxford Encyclopedia of Wine och därefter i artiklar av bland andra Ulf Sjödin MW. Terroirbegreppet förkastat. Pah, videnskaben!
SvaraRaderaVi vägrar helt enkelt att tro på att druvmusten inte kan "anta en smak som står i korrelation till smaken av i jordmånen förekommande mineral".
Champagne, toppchablis och sancerre från Cotat smakar ju faktiskt krita. Järnrik skiffer som i Faugères eller Provence ger i bästa fall järnsmakande viner. Grusväg från grusjordar. Oljetoner från skifferjord. Insjölera från bourgognes kalkrika leror. Med mera, med mera...
Förklaringar finns det säkert andra som är bättre på. Vi talar bara av erfarenhet. Fram för mer empirisk forskning ;-)
Spännande diskussion, fler synpunkter välkomnas...