Blindpava från Lessrof

Efter att ha korkat ur den foliebeklädda buteljen (sluttande axlar av bourgogne-typ noteras) häller vi upp i sommarens universalglas - Zalto Bordeaux. Det visar sig vara ett vitt vin, minsann! Vinet har en ljust citrongul färg med lite grönstick. Det ser ut att vara hyfsat koncentrerat, smått visköst när det åker runt i glaset.

Nosen är fortfarande ungdomlig, men inte helt outvecklad, utan öppen för utforskning. Det vi först pratar om är goda aromer av oljig citrus och mogen kvittenfrukt. Där finns också en nypa ljus tobak, aningar av arraksfat och några droppar honung. En blyg liten vit blomma, men ett helt skimrande skikt av mineraltoner, stendamm och jord.

I munnen fruktigt och ganska rikt, med en behaglig restsötma som pareras av den bitande höga citrussyran. Kroppen är relativt fyllig med tydligt närvarande alkohol utan för den skull bli tung eller varm. Munkänslan är vänlig, lent viskös och dansant, men i slutet biter syran och stenen ifrån ordentligt, så att det nästan stramar i kindmusklerna. Den intensivt uppfriskande effekten tilltalar oss syrafreaks och pockar ivrigt på en klunk till.

Vad kan då detta vara?

Doftnoterna pekar alla på chenin blanc såväl intellektuellt som sinnligt - ja, det doftar helt enkelt chenin - och Mellersta Loire-typiska mineraltoner saknas ju inte heller. Restsötma och generöst senskördad frukt som balanserar mot duktigt hög syra hittar vi i och för sig i både Loire, Tyskland och Tokaj, men den där säreget åtstramande hårda citrussyran. Det är själva känslan av chenin blanc.

Vouvray eller Montlouis? Som vanligt svårt att säga - mer kalksten i det förra, mer lera och flinta i det senare - men kanske att det "vänliga" draget pekar på Montlouis? Hur gammalt? Det finns en början till utveckling, vinet har öppnat upp sitt första fönster men inte gått in en senare tunnelfas. Det skulle kunna vara 2010, men årgångsprofilen känns inte riktigt så tuff. 2009 eller 2011? Grönsticket i färgen får oss att gissa på det senare.

En demi-sec som ber om att få drickas upp. Tack!

Lessrofs i F-bo

Vinosapiens i F-bo

Sommar-extravaganza i Sjörröd

Det är bara att konstatera att orangevinerna - skalmacererade av gröna druvsorter - tycks ha kommit för att stanna i vår vinösa umgängeskrets (och då är inte ens BV-Ingvar med i sällskapet den här gången). De fyller en egen funktion på matbordet, en roll som inte kan ersättas av något annat. Med sin säregna smakrikedom är de ypperliga till antipasti, skinka, charkuterier och andra anrättningar av gris. I bästa fall är de underbara rakt upp och ner. Den här gången fick vi en ny favorit.

Värdparet bjuder till bords vid tvåtiden med en rättfram barbera (från agriturismon som brukar husera familjen Lucchesi). Den hanterar grillad salsiccia och röd salsa på tomater, paprika och lök som om den aldrig hade gjort något annat.

2012 La Mussia Barbera d'Alba

Muscat-lika orangea citrustoner i ett solmoget gult med lång procentdriven eftersmak. Torr moscato/zibibbo från Sicilien eller Pantelleria? Näpp. Vermentino från sardiske vildhjärnan Alessandro Dettori.

2011 Tenute Dettori Bianco Romangia IGT

Omisskännlig Jura-karaktär i den här upptoppade chardonnayn, med härlig syra och god mineralsälta i slutet.

2012 Domaine Jean-Claude Credoz Côtes du Jura Chardonnay Vieilli en Fûts de Chêne

Nyligen hemtagen av Lessrofs, i princip gratis på plats i Château-Chalon (€6,50). En bra presentation finns att läsa i Wink Lorchs epokgörande Jura-bok.

Alsace-typisk näsa med honung, gråpäron, citrus och en antydan till svamp. Rik färg och rik frukt, restsötma, hög alkohol, fet glycerol, och inte mer än medelsyra. Borde väl summera till pinot gris? Men det är ju faktiskt en riesling. Varmt år och varmt läge ger hög sockermognad och kännbar tyngd. Blir väl gumptung i balansen. 

2011 Agathe Bursin Riesling Grand Cru Zinnkoepflé

Fortfarande alldeles ljust i färgen. Fullproppat med skiffriga mineraltoner och en återhållsam, till syran perfekt avpassad restsötma. Spritter och dansar på tungan. Viktlös upplevelse trots att % är hög för en kabinett, närmast Feinherb. Enorm klunkbarhet.

2009 Le Gallais Wiltinger Braunfels Riesling Kabinett

Den gode Egon förnekar sig inte.

Ännu en briljant Jura-aktör från Château-Chalon, den här gången med lätta inslag av oxidation och savagnin sous voile i mixen (60/40 till chardonnays fördel). Aningar av libbsticka, oljig citrus, läcker mineralsälta och ett plötsligt sug efter comté.

2011 Domaine Salvadori Côtes du Jura Tradition

Även den här egendomen presenteras i Wink Lorchs bok.

Rikt gult. Oerhört komplex och fascinerande doft, lite åt vin jaune-hållet till samtidigt som den har uppenbara toner av skalkontakt och alltså knappast lär vara vad det först verkar som. Den enskilda doftnoten vi kommer minnas är den av dyrt rökverk i en fuktig askkopp av granit. I munnen torrt, smakrikt, mångfacetterat, behagfullt. Inte helt olikt vad slovakiska Strekov1075 fick ihop med sin welschriesling on the skins. Men det här är en österrikisk grüner on the skins.

2010 Michael Gindl "Sol" Grüner Veltliner unfiltriert

Vi lägger Michael Gindl och byn Hohenruppersdorf på minnet.

Bärnstensfärg i karaffen. När vi dubbeldekanterade ett par timmar i förväg undrade vi om det skulle bli alltför mycket av äppelskrottar och cidertoner. Nu möts vi av en förtjusande doft med komplexa drag av skalmaceration, ädla volatilsyror och kontrollerad oxidation. I munnen är det ingen tvekan: rika orangea aromer, underbar livlighet, goda skaltanniner, perfekt syrafokus, mineralsälta och härlig längd. Lessrof visar 3b-klass och spikar druvsorten chenin blanc (syran!). Den här kommer dock inte från det givna Loire utan från de otippade bergstrakterna norr om Tarragona. Avsändare är naturvins-entusiasterna Escoda-Sanahuja. Biodynamiskt, skalmacererat, osvavlat, Noma-listat och så vidare. Strålande orangevin.

2011 Escoda-Sanahuja "Els Bassots" Conca de Barberà DO

Fortfarande förvånansvärt överkomligt, om man hittar det.

Om möjligt ännu mer orange än det förra! En klick apelsinmarmelad bland de typiska skalkontaktstonerna. Här saknar vi lite av den briljanta syran från det förra vinet. Istället biter tanninerna ifrån, men de biter också av lite tvärt och kort. När vi ges ledtråden "italienskt" och första gissningen på Friuli visar sig vara fel, är det inte så svårt att ladda om och pricka in Trinchero. Hög drickbarhet, prima sällskap till antipasti.

2007 Trinchero "Palmè" Duemilasette Vino Bianco da Tavola

Två kaxigt oskyltade, osvavlade nebbioli i ölbutelj under kronkapsyl från Ca' de Carussin, i ett samarbete med Non Dos under namnet Felice (etiketten är från förra årgången och bara där för att kunna skilja på flaskorna). Det mesta av druvorna kommer från Rocche dell'Annunziata i La Morra, som vi förstod det från Erbalunas marker där. Av de två unga vinerna (båda 12or) är det ena lättare och mer elegant, det andra mer syltigt och tanninrikt. Härlig drickbarhet, särskilt i det första, när det får äran ackompanjera vitello tonnato. Krävs resa till Monferrato för att få tag på de här grejorna? Säljer Non Dos till norrmännen?

2 x 2012 Ca' de Carussin Felice

Skillnaden ligger dels i ursprunget, Barbaresco vs. La Morra, dels macerationstiden. 30 vs. 150 dagar! Utförlig rapport här.

Tyvärr en knasflaska av den här (efter Lessrofs resereportage emotsedda) tian. Vi pratar petroleumtoner som fel i sangiovese, inte helt ovanligt...

2010 I Fabbri Terra di Lamole Chianti Classico

Mörkt rubinrött med generös hallon/cassis-frukt, lite kryddor och garrigue. Silkiga tanniner, viskös munkänsla och hyfsad syra, fortfarande ungdomligt. Det här verkar vara en sydfransos, kanske från södra Rhône? Lenheten och den stora frukten säger grenache, även om alkoholen är lägre. Kanske en smula anonymt i sin ungdom. Att det inte hörs några gissningar på folle noire och Bellet!

2010 Clos Saint-Vincent "Vino di Gio" AOC Bellet

Hur många hektar blå druvor kan den minimala appellationen ha? Odlingarna är på 47 ha totalt, varav det mesta är vitt. Av Clos Saint-Vincents Vino di Gio (rimmar på bio sedan 2007) görs bara 600 flaskor och några tiotal större buteljer. Kostar därefter.

Crozes-syrah förklädd till saftigt läskande 11,8-procentig beaujolais vin nature. Doftar dock så mycket vitpeppar, salmiak och viol att ingen har problem att sätta ursprunget. Särdeles icke-italienskt, som IV lakoniskt konstaterar, men ändå en klar IV-favorit under kvällen. Den här tidiga tappningen kommer endast på magnum, helt logiskt med tanke på den rykande åtgången. Och årgången... är ju den första '13 vi provat från Rhône. 

2013 Dard & Ribo Crozes-Hermitage "C'est le Printemps"

Med lilla örtkvisten och granskottet vid sidan om de röda körsbären finns egentligen bara två spår att följa. Sangiovese eller blaufränkisch. Det lilla blåbärsbläcket i avslutningen får oss att stanna för det senare alternativet. Den här nivån av elegans och silkeslen finess förknippas gärna med Spitzerberg.

2006 Muhr-van der Niepoort "Spitzerberg" Carnuntum

Vi drack nyligen den strålande tian därifrån, som inte har nollsjuans lilla grönhet trots det svala året.

Skönt renfruktig cab franc utan märkbar ek trots 18 månader i fat, med lite merlot-liknande fyllighet och fruktkropp. Första gången vi provar den här klassiska Chinon-producenten.

2011 Bernard Baudry Chinon La Croix Boissée

Strålande traditionell sangiovese med alla hästarna hemma. Surkörsbär, te, örter, grusjord - you name it. Slankt, friskt, syrligt och spänstigt i munnen. I konkurrensen med nästa vin ännu ett belägg för att svalvuxen Chianti Classico inte sällan fixar balansen bättre än sydlig Montalcino, om man bara lyckas nosa upp rätt producent.

2010 Monteraponi "Baron' Ugo" Chianti Classico Riserva

Vilket Lessrofs gjorde för några veckor sedan.

Här nosar vi upp lite mognande rioja-vibbar som vi gärna är utan i en brunello. Mer av fatmarkörer... kryddlåda, tobak, läder och så vidare. Mer av värme. Helt okej, men kommer bort lite i konkurrensen.

2008 Podere Salicutti "Piaggione" Brunello di Montalcino 

Besöket häromsistens refereras läsvärt här.

Tyvärr en omisskännlig strimma kork mitt bland mognadstonerna, som bekräftas av det vassa sticket i smaken. Synd på så rara ärtor.

2001 Domaine Tempier Bandol Cuvée Speciale La Migoua

Fruktorienterad, ren och fin doft med röda körsbär som känns mer valpolicellska än chambollska. Dricks fint så ungt det är, utan några onödiga ekcesser.

2012 Giulia Negri La Tartufaia Langhe Pinot Nero

En lessrof-import från besöket hos Giulia Negri.

Klassisk utvecklad barolo-näsa med alla markörer på plats, inklusive de torkade rosorna. Mörkt tjärade mineraltoner lurar ner oss till Serralunga, när vi borde tänkt La Morra. Och smaken... inte mycket att invända här. Mångfacetterad, mogen, elegant. Det här dricks ju rysligt bra nu och håller nog ändå rätt länge än. 

1998 Renato Ratti Barolo Rocche Marcenasco

En hälsning från tiden innan Ratti gick vilse i kafferosteriet (2004-?)

Underbart slank nebbiolo-elegans och drickbarhet.

2007 Ferrando Carema DOC

Varma årgångar med ojämn slutsiffra verkar vara grejen i norra Piemonte.

Lätt den godaste moscato d'asti vi hittills druckit. Fenomenalt sällskap till semifreddo med choklad och hasselnötter.

2012 Bera Moscato d'Asti DOC

Ännu en uppiggande moscato, för säkerhets skull från magnum. Tack för allt!

2010 Andrea Rinaldi Moscato d'Asti DOC

Nu gällde det bara att hinna med tåget i Hässleholm... för att lika snabbt bli avslängda som fripassagerare i Sösdala, då vi inte hunnit lösa biljett. Hörrni Skånetrafiken... vad sägs om att installera biljettautomater på tågen? Eller varför inte sälja returbiljetter som förr i tiden?

Mer tyck här.