Crozes-Hermitage 2005: Alain Graillot vs. Yann Chave Le Rouvre

Det är nu sex och ett halvt år sedan sist vi gjorde exakt samma uppställning här hemma. Två ambitiösa crozes-hermitage från den bästa årgången i mitten av 00-talet. Jämförbar med mer aktuella 2010, kanske man kan säga? Allt fanns där: en rikedom av syror, tanniner och stor frukt. Viner som gjorda för att lagras.

2005 Alain Graillot Crozes-Hermitage har en öppen doft - fortfarande ungdomlig - med supertypiska och väl definierade drag av violer, tjärpastill och saltlakrits. Den täta, mestadels mörka frukten lättas upp av friska rödavinbärstoner. Svarta och vita pepparsorter samsas med grafit, barrskog, mogna druvstjälkar, tobak och malört. En klassisk näsa, på det hela taget.

I munnen ett voluminöst, av åren avrundat vin med rasande frisk fruktsyra och intensiva syrah-aromer. De stora tanniner som i början upplevdes sträva har nu nästan slutat att bråka, utan att för den delen tappa det minsta i spänst. Ekfaten finns där, men stör inte alls. Upplevelsen har blivit mer transparent sedan sist vi sågs och det hela slutar mineralsalt, kryddigt och utdraget. Den här fina nollfemman får sägas vara framme nu, men ser ut att kunna hålla och utvecklas i många år till.

2005 Yann Chave Crozes-Hermitage Le Rouvre öppnar också upp rätt bra i karaffen, men visar mer laktiska toner av smör och kola. Faten kommer också i förgrunden på ett helt annat sätt - tänk bittermandel, eneträ, vanilj och sotig rostning. Frukten drar åt likörkörsbär, cherry coke, farinsocker och muscovado, påpekar S. Pejorativ som blurrigt, murrigt och kladdigt känns inte alltför långsökta.

Även här får vi ett bra sjung i fruktsyran och en tilltagen fruktkropp. Munkänslan smickrar med kola på ytan, men samtidigt finns ett tydligt tillägg av ektanniner och ekbeska som gör att upplevelsen blir störande bråkig, trots att det gått så pass lång tid. Den är hårt märkt av ek på egen hand, men vi ser ändå möjligheter till ett lyckat samspel med entrecôterna som snart ska äntra våra tallrikar. Och visst, så länge den karamelliserade köttytan finns med i bilden jobbar vinet alldeles utmärkt. Sedan - kaputt.

Ja, vad kan man säga? Graillots nollfemma har varit enastående från start, men nu är den också helt tillgänglig efter att ha passerat tunneln för några år sedan. Yann Chaves dracks nog bäst då den unga sötfrukten maskerade eken. Nu har vinet fått ett smakproblem som knappast kommer att lösa sig i tid.

Så - den som trängtar efter den sanna bilden gör klokast i att satsa på klassikerna. Ännu ett exempel på att framfusiga fat med tiden ofta slutar som ett störande kladd på linsen och en besk eftersmak.