torsdag, januari 30, 2014

Bourgogne 1978



1978 var året när The Clash gav ut sin andra LP-skiva. Ebba Grön släppte sina två första singlar och fjortisar landet över läste Ulf Lundells Sömnen. När man tänker på ett vin från 1978 så tänker man osökt på någonting väldigt gammalt. Funderingen att riktigt bra viner kan leva lika länge som en människa och att Joe Strummer sedan länge är borta ger lite perspektiv på hur pass ålderstigen man blivit.

1978 var också en av fåtalet femstjärniga årgångar i Bourgogne (andra perfekta årtal var 1966, 1969, 1990, 2005 och 2010). Växtsäsongen började riktigt kallt och vått, så fruktsättningen blev klen. Efter ett lyckligt väderomslag 20 augusti gick sommaren i mål med sex veckors sol och värme. Skörden blev liten och sen, men av bästa kvalitet. Det är i sådana årgångar som varenda kotte kan göra gott vin.

Vi plockade ihop en provning med mindre kända namn. Gärna små domäner om det fanns att få tag på, men också andra rangens négocianter. Även såna kunde ju fixa till det i toppårgångar som '66 och '69, så varför inte '78? Och gamla bloggbekantingen Domaine Maillard med sin goda Beaune Grèves - kunde de göra vin redan på stenåldern?

Domaine Maillard Père et Fils - bra fill

Domaine Marcel Bocquenet - ännu bättre fill

Hospices de Nuits - fill it up!

Maison Jean Bouchard - bra fill här också

Domaine Les Perrières - prima fill

Bichot Domaine du Clos Frantin - prima fill

Maison Coron Père et Fils - nere på skuldran...




Glaset har ett klart, ljusare varmrött utseende med tegelkant. Doften är öppen och underbar fin, balanserad och komplex. Ljusa toner av röda bär, några jordgubbar, lite rönnbärsgelé, fint ädelträ och torkad späntved, en gnutta knäck, såväl friskt som multnande skogsgolv, rostigt järn och jodsälta. Smaken drivs av den fullständigt knäckande syran, som fortfarande är ruggigt vital och saftig, perfekt förenad med intensivt fokuserade rödorangea fruktaromer. Tanninerna är lätta men fina, det finns inget bittert eller kantigt. Kvällens kanske längsta smak, tack vare den spikraka ljusstrålen i fruktsyran.

Maillard gör fortfarande gott vin från Grèves (kolla här) - men att de gjorde så bra vin redan då, och att det skulle utvecklas till denna skönhet efter 35 år var faktiskt mer än man kunde tro. Men så är också Grèves ett av de bästa lägen i Beaune och årgången.. som sagt, femstjärnig. Vår favorit.



Ännu ett vackert glas med transparenta, lite mörkare brunröda toner. Den köttiga doften bjuder på ursprungstypiskt animaliska drag med en härlig känsla av mineralitet. Rostigt järn, rostbiff, läder, mörkare skogsbärsfrukt, lakritsrot och stensöta, jord och kokkaffe. I munnen ett friskt syrligt vin med ganska slank kropp och fin koncentration av rena fruktaromer i mitten. Tanninerna är rejälare och kryddigare än i föregående vin, men något lättare än i nästa. Skön längd tack vare fruktsyran och koncentrationen.

Ännu en lyckad chansning med skön nostalgisk etikett. Så kunde det fortfarande se ut här och där första gången vi reste i Bourgogne på 90-talet. Sonen Daniel Bocquenet är fortfarande aktiv på samma fyra hektar som hans far en gång köpt med pengar han jobbat ihop hos en négociant i Nuits. Nej, sånt går inte att göra idag. Och det säger sig själv att det inte går att leva på att göra halvkasst vin från bara fyra hektar. Därför är vinet så här bra.



Relativt ljus färg, klart och transparent utseende, friska röda toner med tegel i kanten. Doften är mångfacetterad och utvecklas på ett väldigt positivt sätt under provningen. Här serveras röd frukt, nypon, örter, kryddor och peppar, balsaträ, mynta, kött och chark, båthus och tjärat rep. Först anas en liten orenhet, men den blåser bort med någon timme i luften och det blir bara bättre. Jämfört med föregående har detta vin både större kropp och struktur och samtidigt mer förfining - tanninerna strös ut som ett fint pulver över tungan. Den spänst som inte riktigt fanns där i början vaknar alltmer till liv och vinet är faktiskt som allra bäst när det är dags att gå hem. Tolv röster räckte till en delad förstaplats.



Otur med en av flaskorna gav oss ett glas som inte var 100% rent, utan visade svaga men ändå omisskännliga tendenser till korkproblem. Smaken upplevdes därför lite hårt lingonsyrlig och kantig eller träig i slutet. De som fick den bästa flaskan var så nöjda att de röstade fram det till en delad förstaplats. Massor av mineraler och tanniner i toppklass var två av skälen.



Varmrött åt tegelhållet. Nosen har en framskriden utveckling med en del oxiderade drag. Varm och lite syltig frukt med undervegetation, rönnbärsgelé, fikonsirap, farinsocker, karljohanssvamp och soja. Ganska lätt i munnen, hyfsad syra, aningen gles frukt och uttorkande tanniner i slutet. Kvällens solklara jumbo, men ändå ett drickbart vin.



Det här ser rejält ut, en transparent varmröd färg. Doften är väldefinierad, fräsch och förbluffande ungdomlig med drag av mörkröd körsbärsfrukt, våt sten, sval multnande undervegetation, frisk nyhyvlad ek, bittermandel, sandelträ och kryddor. Smaken välbyggd med tät och stabil tanninmatta, goda syror, liten känsla av ny ek (glasspinne) i slutet. Enastående renhet och fräschör för ett såpass gammalt vin. Bara aningen för tydliga nyekstoner för våra preferenser, men vi skulle ändå med glädje dricka det här igen.

1990 skrev Parker, innan han och Bourgogne gjorde slut: "This is another of those small, unheralded estates in Burgundy that can on occasion produce som fine wine at realistic prices. The 1978 and 1980, for example, would place well in many a blind tasting of the wines from these two fine vintages." Petite Chapelle ligger precis nedanför Chapelle-Chambertin, med en ganska tung jordmån. Egendomen verkar ha lagt ned under 1990-talet eller strax efter millennieskiftet.




En doft i klass med de första tre glasen, frisk... mångfasetterad... sammansatt. Tjära, mynta och ädel volatilitet - det ligger nära till hands att säga nebbiolo-vibbar. Rök och slånbär, ganska mörk frukt, våta stenar och fin ek, ljusare choklad. Så friskt man kan önska i munnen, ett elegant bygge med medelfyllig kropp och väldefinierad struktur, aningen träigt i slutet men inte alls oangenämt utan mer som äldre nebbiolo. Härlig drickbarhet, och blir bara bättre ju längre tid det får i glaset.

Ännu en positiv överraskning - Bichot x 70-tal känns som en riskabel formel, men det här vinet levererar. Domaine du Clos Frantin äger en halv hektar i Clos Vougeot uppdelat i två lotter. Den ena ligger i det nedre södra hörnet som gränsar till regional appellation och vetter mot Vosne-Romanée. Den andra finns i övre södra hörnet nära gränsen till Grands-Echézeaux.



Doften är väl framskriden med oxidativa och volatila toner som rönnbärsgelé, fikonsirap, choklad, farin, soja, torkad karljohansvamp, läder och tjära. På plussidan räknas en rejäl fruktkoncentration och några florala övertoner av ros och viol. I munnen ett runt, rikt och fylligt vin med massor av substans och smak, bara inte i tillräckligt friska nyanser. Alla tre flaskorna hade tyvärr passerat sitt optimala drickfönster men satte ändå ner foten och slog sig för bröstet.

24 flaskor varav två aningen korkade.

Väldofterna, den fina fruktkoncentrationen, de friska syrorna och den välbyggda strukturen, slutligen de utdragna efterklangerna. Det är vad vi kommer att minnas från den här kvällen. Och jodå, vi fyllde på med Beaune Grèves från Maillard.

söndag, januari 12, 2014

2007 Brunel Les Cailloux


Det är så skönt när det händer. Vi är inne i ett stim där flaskorna verkar ha bestämt sig för att leverera. Allra roligast blir det när de slår ur ett visst underläge. Châteauneuf-du-Pape har det nog lite motigt just nu, trots lyckade årgångar som 2010. Philippe Guigal sågar de mognande nollsjuorna och pansjo-Parkers formler tycks ha förlorat sin inverkan på publiken. Sommeliereliten på finkrogarna skyr i vanlig ordning châteauneuf som pesten, förmodligen även när de parar vin med lammkotletter à la provençale. Det mumlas här och var om vinbloggarnas svar på amarone.

Vi vill fortfarande hävda att châteauneuf-du-pape är ett av de mest mineralstinna rödviner som överhuvudtaget går att hitta. Alkoholnivåerna har bevisligen stigit, men måste inte nödvändigtvis utgöra ett problem, ens i en varm årgång som 2007. I rätta händer kan det bli klassiskt balanserade terroir-viner med transparens och elegans. Vad som krävs för att få ihop paketet är traditionellt vinmakande och en lagom lång väntetid. Hur många år som är lagom varierar från producent till producent. Klassiska Clos des Papes behöver mycket mer än lika klassiska Les Cailloux, kända för sin tidiga tillgänglighet.

2007 Brunel Les Cailloux Tradition har idag hittat fram till en ljuvlig balans och drickvänlighet, med allt vad man kan drömma ihop av ursprungstypiska drag. Nere i karaffen hittar vi såväl etikettens rullstenar som landskapets örter, den fascinerande medelhavssältan, orientkrydderierna och den läckra frukten som fortfarande är bedårande frisk utan brända eller russinlika drag. Alkoholen har försvunnit in i vinet och maskeras av en tillräckligt frisk syra. Fruktsötma, struktur och mineralsälta balanserar ut varandra - effekten på smaklökarna blir rejält läskande. Nu är det dags att dricka. Det här är hederligt uttryck.


280 kr våren 2010. Tidigare bloggat här och härPrognosen i CT stämde.

2005 Georg Breuer Riesling Nonnenberg


Det låter inte som några konstigheter egentligen. Handla en flaska som känns lockande, vänta vad du tror är lagom länge, ta fram flaskan och hämta hem njutningen. Ja, om det bara vore så enkelt. Viner kan vara på väg mot rätt drickläge, eller så kan de ha passerat det. De kan ha en dålig kväll, och du kan ha en dålig kväll. Flaskvariationen ökar med buteljernas ålder. Viner som var goda i början kan ha utvecklats till besvikelser. Preferenserna kan ha förändrats sedan inköpet. Och så har vi korkförslutningen. Det finns alltså goda skäl att jubla i högan sky när ett vin levererar.

2005 Nonnenberg är det mest njutbara vi druckit i rieslingväg på länge. I somras kunde vi för första gången tycka att vinet var framme. Helgens flaska är hundra procent harmoni. Det finns fortfarande mängder av solmogen frukt i behåll, med metalliskt glänsande reflexer och inramad av salta mineraler som den bästa margarita. Den vidöppna och totalt transparenta smaken känns egentligen mer som en lyckligt jovialisk pfalzbonde än som en strikt kostymerad representant för Rheingau. Här finns inget beskt, inget bittert, inget hårt - bara exotisk frukt av symfoniska proportioner. Fortfarande efter drygt åtta år har vinet en pirrande liten koldioxid som gör stiliga piruetter på tungan. I den långa finalen klingar syran av lika rent som en stämgaffel.


319 kr i juni 2007. Tidigare bloggat här och här. Även via noterna i CellarTracker går det att utläsa åtminstoner tre faser av utveckling.

onsdag, januari 08, 2014

Vita från Tyskland & Österrike


Åtminstone för oss kickade 2014 igång på allvar med tio kursviner, efter att den traditionsenliga julförkylningen klarats av. 2-betygseleverna i Stockholm är duktiga, och ska givetvis hamna högt på rikspallen när det blir dags för prov senare i vår. Vi gnuggar dem med en övning som likaväl kunde varit ämnad för 3-betyget. Uppgiften går ut på att pricka in vita viner från klassiska tyska och österrikiska distrikt. Men vem vet, det kan dyka upp något oväntat. Ingen går säker här...

1. Till en början ser det rätt lovande ut. Öppna drag av limefrukt, vita tulo-tabletter, grönt äpple, vit persika, kryddiga mineraltoner och lite witbier. En smula sötma kommer till. Efterhand känns doften godisliknande, liksom icke-organisk. I munnen ett ganska lätt och spensligt vin med hög eller snarare vass syra, överslätande sötma och grönt kartig avslutning. De utlovade mineralerna infrias inte i munnen och druvmognaden känns inte bra nog. Den syntetiska tutti-frutti-äppligheten tilltar med luft och vinets komponenter faller isär med högre temperatur. Slutsats: skickligt tillfixat vin i ett slags "tysk" stil - ytligt sett inte alls olikt de följande - men i slutändan ganska enkelt, och som bör konsumeras kallt och snabbt eller inte alls. Efter ett dygn: platt fall.

Bäst-sämst-röster: 1-2

2013 Stoneleigh Riesling Marlborough, Nya Zeeland
(SB 6468, 104 kr)

Wairau Valley. Flodbädd med mager stenig silt. Extremt låg nederbörd, alltså konstbevattning. Kalljäst i ståltank med utvalda aromatiska jäster. Alkohol: 11,9%. Syra: 9 g/l, Restsocker: 12,8 g/l.

Det är sånt här som mycket väl kan dyka upp på ett tvåbetygsprov (vinet måste finnas att tillgå i hela landet och priset runt hundra-lappen tycks ha en magnetisk effekt på riksnivåns munskänkar).



2. Ganska generös rieslingnos i ett grönt aromspektrum. Sten och mineraltoner, lime och ananas, basilika och gröna ärter. Skiffer och fiskolja. En försiktig prutt av svavelföreningar (tänk ostbutik eller utedass). Smaken utan tvekan mycket mer välbyggd och balanserad än föregående med bra kropp och extrakt, inbäddat frisk syra samt en godtagbar bitterhet. Rejäl längd också, med stark känsla av mineraler och en behaglig liten kryddvärme i slutet. Riktigt god Nahe-riesling, åtminstone om man kan stå ut med en gnutta stink. Efter ett dygn har balansen tippat över åt det beska hållet, även om doften har blivit renare.

Bäst-sämst-röster: 0-1


Mestadels andrasortering från GG Felsenberg (Schlossböckelheim) och GG Kupfergrube (Bockenau). Jordmån med vulkaniska bergarter, porfyr, lerig sandsten och skiffer. Stockar upp till 40-årsåldern, mest i GG-lägena. Spontan jäsning i ståltank. Alkohol 12,5%. Syra 7,2 g/l. Restsocker: 7 g/l.



3. Nosen skimrar i vitt.  Man kan tänka sig vita metaller, vit tulo, vit persika, vit honung, vit grädde. Ett drag av mandarinzest och kryddiga mineraltoner. I munnen en fin uppvisning i balans, med hög infattad syra, koncentrerat extrakt och god liten restsötma. Extremt elegant, samtidigt bestämt, dansant, och långt. Det gissas på torr Mosel och det känns alls inte orimligt. Ljuvligt vin, minst lika bra efter ett dygn. Ett av provningens allra godaste.

Bäst-sämst-röster: 1-0

2011 Leitz Berg Kaisersteinfels Riesling Terrassen  Rheingau
(Atomwine rea 149 dkk)

Högt och brant söderläge i Rüdesheim på höjderna ovanför Schlossberg och Roseneck. Gamla terrasser som inte planats ut med Flurbereinigung (som resten av Rüdesheimer Berg). Namnet refererar till Karl den Store, kejsaren som odlade druvsorten Orléans här på 800-talet. Jordmån: torr och stenig, värms lätt av solen. Rödfärgad lerskiffer (järnoxid) med inslag av kvartsit. Jäst i stora ekliggare. Alkohol: 12%. Syra 8,7 g/l. Restsocker: 13,8 g/l.



4. En väl tilltagen ostbutik på nosen, grönt äpple, vit persika, klockren blåskiffer och en gnutta petroleum. Malkulor och svavelföreningar. Balanserat restsöt smak med krämig munkänsla och stenigt centrum. Underbart extrakt. Hög syra inlindad i babyfet frukt. Klingar av alldeles rent, med mineralsälta. Invändningar hördes dock mot både sötman och doften. Efter ett dygn återstår fortfarande lite stink och balansen kan tyckas snäll, men både intensiteten och den underliggande strukturen finns på plats. Jättegott redan nu, men tänk om 5-10 år. En lång smak som kommer att vinna på lagring.

Bäst-sämst-röster: 0-1


Vingården ligger utanför byn Wintrich. Under 1800-talet en av de högst skattade i Mittelmosel. Extremt brant och blåsigt läge med exponering väst/sydväst. Jordmån: gråblå skiffer med inslag av kvartsit. Skördat vid 94 Oechsle. Alkohol: 8%. Restsocker: 80 g/l.

En felleverans gjorde att vi fick Haarts spätlese istället för den (nästan) torra Ohligsberg. Det hade varit mer intressant att jämföra ett vin med ungefär samma smakbalans som de andra, alltså 12% alkohol och 13 gram restsocker.



5. Förvånansvärt neutral frukt, utan någon framträdande druvkaraktär. Däremot massor av kalksten. Påminner egentligen mer om en försiktigt uppfostrad bourgogne-chardonnay eller en riktigt bra silvaner än om en riesling. Blond grapefrukt och lite apelsinzest. Mineralsälta. Gröna örter. Det är i munnen vinet visar sin storhet. Torrt och stramt med perfekt smakfokus och väldigt betryggande struktur av syror, extrakt och mineral. Pratar vi aromer är det mest blond grapefrukt och lite apelsin med den där eleganta kininliknande mineraltwisten som byn Westhofen vid det här laget bör vara världsledande på. Galet mineraliskt och långt. Gissningarna går inte oväntat till silvaner och grüner snarare än riesling, även om syrorna borde vara alltför höga för det. Vi snackar balans och framtidspotential. Smakar ännu bättre efter 24 timmar.

Bäst-sämst-röster: 0-1

2012 Keller Kirchspiel Riesling GG Rheinhessen
(Atomwine, 299 dkk)

Kirchspiel ligger strax norr om Westhofen. Stockarna planterades 1964 (fyller alltså 50 inom några månader) i en jordmån av ljusgul marin kalksten med lite lössjord ovanpå. Spontanjäst i stora ekliggare. Alkohol: 13%. Syra 6,5 g/l. Restsocker 6 g/l.



6. Rakt av läcker doft. Söta och blommiga toner med inslag av gul tropisk frukt som persika, passion och ananas. En gnutta honung, gulare i frukten än de tidigare vinerna. Ljusa mineraltoner, fint parfymerad hudkräm, nytvättat bomullstyg. I munnen en torr, livlig, och snyggt balanserad smak med infattat hög syra och härlig spänst. Strukturen är oklanderlig utan att alls bli tuff, jordbeska är alls inget problem, det finns gott om kraft utan att vi börjar snacka tyngd, och mineralerna ringer länge i munnen. Ett strålande exempel på pfalz-riesling i en klockren årgång. Levererar långt över sin modesta by-nivå.

Bäst-sämst-röster: 7-0


Från flertalet lägen i Wachenheim, även de som kallas P.C. (Erste Lage) och G.C. (Grosse Lage). Jordmånen är varierad men mestadels lätt och sandig, med lössjord, sandsten, kalksten, lera, kalkmärgel, och basalt. Biodynamisk odling. Jäst i ståltank, lagrat i ståltank och stora ekliggare. Alkohol: 12,5%. Syra: 7,8 g/l. Restsocker: 7,4 g/l.



7. Skiljer sig från alla föregående viner genom sin tydliga utveckling. Doften är komplex med osöt honung (sic), tydliga fattoner av stora gamla liggare, köttsafter och en liten antydan till kräftspad och vanilj. Frukten är gul med likheter till grapefrukt och ananas. Lite grönörtig eller skogig på ett sätt som känns typiskt för Wachau. Ett annat slags mineraltoner än vi vant oss vid i de tyska vinerna. Smaken är helt torr och ganska kraftfull med liten fetma och genom faten avrundat hög syra. Verkligt stabilt vin med lång eftersmak. En matspelare av rang. Inte direkt charmigt, men sannerligen imponerande.

Bäst-sämst-röster: 2-0


Högt belägen terrasserad vingård (Ried) i byn Unterloiben. Jordmån: urberg, gnejs. Riktigt gamla stockar. Jäst i stora ekliggare. Alkohol: 13,5%. Restsocker: under 5 g/l.



8. Doften är ren, neutral och smått anonym grüner med måttlig definition. Vitpeppar, grapefrukt och en aning päron, men inga aromjästade drag, vilket direkt förs upp på pluskontot. Helt torr i munnen, ganska bred, hyfsat balanserad. Ganska så läskande att dricka, med vitpeppriga sensationer, bikarbonat, ihållande mineralsälta och en tyvärr något grov jordbeska som vid provningen upplevdes störande. Lite enklare vin, men faktiskt inte alls tokigt ändå. Vinner på sval servering och ett till två dygn i öppen flaska.

Bäst-sämst-röster: 0-9

2012 Weinberghof Fritsch Grüner Veltliner  Wagram
(BS 73248, 119 kr)

Från byn Oberstockstall, i vad som tidigare hette Donauland, öster om Kremstal. Jordmån: vindburen gul lössjord. Biodynamisk odling sedan 2006, pågående ekocertifiering. Jäst och uppfostrat i ståltank. Alkohol: 12,5%. Syra 6 g/l. Restsocker: 3 g/l.



9. Mättad, expressiv nos med hög fruktmognad. Honung och söt tropisk frukt. Selleri och anis. Närmast grillrökigt, komplett med kryddig rub och mangosalsa. Munnen får generösa serveringar med extra allt, texturen är fet på gränsen till tjock, alkohol och mogen frukt ger en känsla av sötma och krydda. Vi associerar till en glaze med honung och mango. Smaken är lång och i flera bemärkelser mäktig med pepprig efterklang. Provarna upplever alkoholstyrka, anisvärme och restsötma trots att vinet bevisligen är helt torrt. Väldigt mycket smaragd. Lika bra dagen efter.

Bäst-sämst-röster: 2-1


Terrasserad vingård nedanför porten till den gamla stadsmuren i Spitz. Namnet syftar på blodspillan mot svenskarna under trettioåriga kriget. Jordmån av gnejs, glimmer och skiffer på brun jord. Skördat i två pass: 23 oktober och 4 november. Naturjäst i ståltank, lagrat i stora ekliggare. Alkohol: 13,5% (kan det verkligen stämma?) Syra: 5,1 g/l. Restsocker: 1 g/l.



10. Doften är jordig, kalkstensstinn, havssalt, med mogen gul citrusfrukt. En grön kant av sparris och färska blad upplevs enbart aptitlig. Det är annars lätt att associera till chablis, bara på mineralerna. I munnen går vinet på knockout med pigg syra och friska mineraltoner, diskret vaxliknande fetma och mängder av välbyggd struktur. Intensivt, kryddigt, kraftfullt. Kännbart salt och galet långt i efterklangen. En storslagen silvaner som sopar bort alla invändningar mot sorten. Enormt vitalt efter ett dygn. Närmast elektrisk mineralitet. Ostoppbar längd. Trots goda havskonnotationer är vinet i kraftfullaste laget till vår ångade torskrygg med vitvinssås - tänk hellre schnitzel.

Bäst-sämst-röster: 5-0


Den branta 90 ha stora vingården Stein ligger mittemot staden Würzburg. Ett vindskyddat söderläge med jordmånen av fossilrik marin Muschelkalk. Jäst vid 16-18 grader i ståltank, sju månaders lagring på jästfällningen i stora ekliggare. Alkohol: 14,5%. Syra: 5,8 g/l. Restsocker: 2 g/l.


Acid overload? Jodå, tungan känns som en stenmurkla, sades det. Nå, vi har ett facit (även om handuppräckningarna knappast summerade till 22 kursdeltagare - det är tydligen jobbigt att tvingas ta ställning). Bürklin-Wolf och Juliusspital förtjänar av rösterna att döma att jagas med ljus och lykta. Ja, flera andra också, om ni frågar oss. Men så hade vi också möjligheten att prova om vinerna ett dygn senare.