torsdag, juli 18, 2013

2x Nosiola: Foradori & IASMA


Nosiola är unik för Trentino, kanske för att druvsorten är ganska neutral. Som namnet antyder kan det finnas ett inslag av hasselnötter (nocciola) i doften, men annars handlar det om de där generiska versionerna av "citrus och äpplen" som provare famlar efter när det inte finns mycket annat att säga om ett vitt.

Traditionellt sett har man använt druvan för att framställa Trentinos version av vin santo, men det som i vår uppfattning gör nosiola mest intressant är att den - liksom vissa andra neutrala druvsorter - är riktigt duktig på att plocka upp och släppa igenom mineraltoner. Vilket ska visa sig i de här bägge vinerna.

Ursprunget är i stort sett detsamma, sånär som på några kilometer. Vi befinner oss i de branta backarna söder om San Michele all'Adige och Pressano, strax öster om floden Adige. Marken där består mestadels av kalkrik sand- och lerjord med hög andel sten och höga halter av kalium och magnesium.

Skillnaden mellan de båda vinerna ligger i vinifieringen. Lantbruks-institutet kör en konventionell och rättfram vitvinsframställning i rostfritt stål med ett drygt halvår på jästfällningen, medan Foradori knyter an till äldre metoder. Förr i tiden jäste nämligen trentinoborna sina vitviner tillsammans med skalen.

Elisabetta Foradori har valt att använda sig av 400-liters amforor av terrakotta från Spanien (tinaje). De ger en syrepåverkan som motsvarar en 1500-liters ekliggare. Druvklasarna lades ned hela i amfororna varefter skalmassan bearbetades dagligen med pigeage. Efter jäsningen fick vinet ligga på skalresterna i åtta månader.

2011 Istituto Agrario San Michele all'Adige Nosiola DOC Trentino

Färgen är klar, ljust gröngul. Doften aningen reduktiv med neutral frukt - vi kallar det citrus/äpple - en försiktig vit blomton och en diskret kryddighet, samt toner av mandelskal snarare än av hasselnöt. Mineralkänslan kommer igenom fint, som ett litet os av rostigt järn.

I munnen ett torrt vitt med syra på dryg medelnivå, en liten antydan till fruktsötma och en gnutta kryddighet. Det finns extrakt nog för att vinet ska höja sig över mängden, och mineraliska sensationer som retar aptiten. Rent, välgjort och i högsta grad användbart. Kan nog utvecklas väl under ett par år.

2010 Foradori Fontanasanta Nosiola IGT Vigneti delle Dolomiti

Ljus mässingsfärg, lite oklar och oljig. Doften är först återhållsam,
den behöver temperatur för att öppna sig. Det som kommer först är mineraltonerna - dominanta drag av rostigt järn, därefter ansluter hedörter ungefär som pors. Någon brun krydda - tänk muskot - och så salmiak/lakrits. Frukten är gulare, men fortfarande ganska neutral, möjligen lite gula plommon. Det här är inte i första hand ett fruktigt vin.

Det är i munnen som det blir riktigt intressant. Syran är avrundad och träffar först i mitten/mot slutet. Då kommer den i par med intensiva aromer av zestade citronskal. En oljig rondör spelar mot en skönt stenig struktur, och får assistans av pigga skaltanniner och en god liten beska. Det slutar spänstigt och harmoniskt, småkryddigt men alls inte varmt, och riktigt långt. Dricks bäst i stora kupor vid minst femton grader, efter karaffering.

Till våra grillspett på hälleflundra och lax med aioli funkar bägge vinerna på sina olika sätt alldeles utmärkt, men Foradoris Fontanasanta är givetvis på alla sätt större. En fascinerande sammansatt smakupplevelse som inte bör missas, för alla som är beredda att lämna allfarvägen (E45 i det här fallet) och sina eventuella fördomar mot skalmacererade vita.

Carlo Merolli, 96 muk.
Cibi e Vini, 245 dkk.


ps. Foradoris 2010 Fontasanta Manzoni Bianco bloggade vi här.
Nollnian av IASMA Nosiola drack vi här.

pps. ett helporträtt av Elisabetta Foradori kan man läsa här.
Hennes son förklarar varför man valt att arbeta med amforor här.
Några klipp ur filmen Senza Trucco kan man se här, härhär och här.

27 kommentarer:

  1. testade vinet för snart ett år sedan (iv stod för leverans).

    http://vinosapien.com/MyTastings?Wine=1690&AllActors=1

    intressant och tankeväckande.

    smyger liksom på en...och mineralerna...gott!

    SvaraRadera
  2. Ljuvligt vin! Som kanske sticker ut en smula ur Foradoris katalog? Har faktiskt inte kommit mig för att smaka den mera konventionellt framställda Manzoni biancon. Får åtgärdas.
    IASMA = stabila leveranser. Sällan man går bet där.

    /Patrik

    SvaraRadera
  3. Den första gången vi fick testa Foradoris bägge 10or från Fontanasanta var på Italienska Vindagen, Grand Hotel i november 2011. Då var de vita nollniorna med också, och de röda amfora-vinerna Morei och Sgarzon.

    Det räckte i alla fall med några snabba smakprov för att fatta att vi gillade de här vinerna och att 2010 Nosiola var allra bäst, men att även 2010 Manzoni Bianco var riktigt bra och väl värd att dricka:

    http://vinare.blogspot.se/2012/07/2010-foradori-fontanasanta-manzoni.html

    De är inte så olika som man kan tro - fast den ena fått en vecka på skalen och den andra åtta månader,
    den ena uppfostrats i betongtank och den andra i amfora.

    Fabio har specialpris på Morei & Sgarzon just nu, 420 dkk för två flaskor är riktigt bra.

    SvaraRadera
  4. liten fundering...vilka vita italienare piskar Fontanasanta?

    SvaraRadera
  5. Låter som en fråga för Ingvar.

    Kanske får vi svar redan på lördag?

    SvaraRadera
  6. Enter Ingvar! Finns en hel del friulier som kan sticka upp t ex Zidarichs vitovska m fl.
    Stannar vi i Trentino är Rosis Anisos en farlig utmanare, även denna har nosiola i sig och finns hos Fabio.

    /Patrik

    SvaraRadera
  7. Många skulle nog hävda att Gaia & Rey är Italiens bästa vita vin. Hur det nu än ligger till med den saken bör det i alla fall vara det dyraste...

    SvaraRadera
  8. Fast samma "många" skulle möjligen kaskadspotta Fontanasanta rakt ut i luften och förklara det som defekt om de smakade...? ;)

    /Patrik

    SvaraRadera
  9. att jämföra tokekad chardonnay och amforalagrad nosiola...typ två olika världar.

    annars tänker jag spontant på Miani's Buri, ren friulano har jag för mig. satte i alla fall bra avtryck på mina smaklökar.

    SvaraRadera
  10. Troligen :)

    ... och om vi lämnar prestigen därhän så blir man riktigt sugen på en Mastroberardino Novaserra Greco di Tufo till grillad svärdfisk. Kanske inte bäst, men fan så bra.

    SvaraRadera
  11. Den där biodynamiske anarkistgreven nerifrån Marche... var inte hans vita rent ut sagt strålande?

    SvaraRadera
  12. Anarkistbaronen från Abruzzo alltså. Edoardo Valentini.

    SvaraRadera
  13. Apropå Abruzzo - Emidio Pepe gör ju stor trebbiano.

    /Patrik

    SvaraRadera
  14. Ja den var ju riktigt spännande!

    Ingen av oss bloggade när vi drack den...

    SvaraRadera
  15. Intressant inlägg som alltid.
    Vi drack IASMA:s Nosiola i början på året. Mycket stämmer överens med våra intryck. Gott och intressant tyckte vi då. Det blev också ett inlägg på bloggen.
    Foradoris version noterar vi på inköpslistan, då vi senare i höst besöker Cibi e Vini

    SvaraRadera
  16. Tror inte det är så många som ens gör anspråk på att piska Foradoris nosiola. Folk i den här delen av vinvärlden brukar inte vara så inne på den typen av jämförelser... Men visst matchar Bressans Verduzzo o Carat, Zidarichs oranga grejer är inte fel. Finns f ö en hel radda riktigt fina producenter i Carso. Beas båda oranga viner utöver alla de godsaker som redan nämnts.

    Vänta er inget sånt på lördag bara. Förvänta er det oväntade...

    SvaraRadera
  17. Körde förbi Foradori i tisdags. Dessvärre var barnen inte så sugna på att stanna och ta en provning. Provade dock en del norrut, i Alto Adige. Min vinciceron i distriktet, en man vi kan kalla Andreas och som endast på passet är italienare, summerade det så här när vi diskuterade Gewurztraminer i synnerhet och italienskt vin i allmänhet "Det är bara italienare som gillar oljiga Gewurztraminers. Oljiga, feta vita viner och överekade röda viner, det är sådant som funkar i Italien". Bakom denna sydtyrolares raljanta analys finns nog en del sanning. Själv gillar jag dessa äppliga och citrusdrivna saker på icke-druvor som Nosiola, Sylvaner, (oekad) Chardonnay, Weissburgunder och Müller Thurgau. Och då just av anledningen att de är så duktiga på att krypa långt ned och skjutsa upp mineralitet i druvorna. Tiefenbrunner och Manfred Nössing är fina exempel på producenter som gör underverk med ovanstående druvor.

    Och för att då sticka ut hakan i tävlingen bästa vita italienaren. Jag säger Hofstätter Kolbenhof Gewurztraminer 2012. Precis så icke-oljig och Muscatig som jag vill ha min Gewurztraminer. Räknas det som ett italienskt vin? Det får statsrättarna bråka om. Men ett storslagetvin som år efter år inte vinner Rosso Gamberos gunst. Och det tackar vi för!

    SvaraRadera
  18. Nä vet ni vad. Det går väl inte att utse ett lands bästa vin sådär bara?
    Fast det blev många bra tips.
    Någon som provat Les Crêtes Chardonnay Cuvée Bois ? Eller är den bara för ekdiggare. Petite Arvine som IV haussat är i alla fall verkligen bra. Blev frälst på Etna Bianco häromdagen även om det också tillhör budgetklassen.

    SvaraRadera
  19. Lessrof - Det var Vinosapiens fel!!! Det var han som eldade på oss andra!!!

    /Patrik

    SvaraRadera
  20. Ständigt denna Vinosapien! Han skall snart få stå till svars..

    SvaraRadera
  21. det är tacken...genom en simpel fundering har vi fått reda på att i friuli är man inte intresserad av att jämföra sina...men att bressan självklart är en av de bättre...vidare att greco funkar till svärdfisk och att på etna börjar det dyka upp intressanta vitingar. och så fortsätter det...

    här hade man tänkt starta dagen med lite mer initierade tips från säkra källor...men men...slut på det roliga.

    känner mig som en uppviglare och upprorsmakare...snowden, vi ses i bolivia;)

    och förresten lessrof...köp lådvis av cuvée bois...precis den typ av vin som ni rasslar igång på;)

    SvaraRadera
  22. Även om Elisabetta Foradori under inga omständigheter borde piskas ;) så är både frågan och svaren superintressanta på flera sätt. Det är ju två olika paradigmer som möts.

    (1) ett modernt, ödmjukt och nyfiket förhållningssätt där man gärna undviker att tänka i hierarkier för att istället få en djupare förståelse för ett givet vin i dess kulturella sammanhang. Hej Ingvar!

    (2) en numera föråldrad approach där hundratals tävlingsorienterade viner ställs upp i blindtest för att sedan rankas uppifrån och ned. Vinnarna blir troféer som jagas för sin status (givetvis uteslutande av medelålders män).

    Man kan lugnt säga att Vinosapien representerar den första attityden. Men han har en poäng i att man också måste våga resonera om absolut kvalitet även om den åtminstone delvis är subjektiv.

    Hur som helst - initierade stalltips vill man väl gärna ha, så fortsätt gärna att langa in era bästa & roligaste vita stövelviner. Här kommer några till:

    Passopisciaro Guardiola Bianco.

    Fessina A' Puddara Etna Bianco.

    Terre Nere Cuvée delle Vigne Niche Etna Bianco.

    Mastroberardinos Fiano di Avellino brukar vi gilla skarpt, vi har dock inte provat senaste årgång.

    Occhipintis 2012 SP68 Bianco är fantastiskt!

    La Biancara Pico, inte så skalmacererat längre.

    Så har Carlo Merolli nyss fått in ett par vingårdsbetecknade vermentino och pigato från producenten Ramoino i liguriska Dolceacqua. Det är riktigt hög kvalitet på dessa två cuvéer.

    SvaraRadera
  23. Sagda vermentino står på menyn för kvällen, nyss öppnad och lovar riktigt gott!

    Piemonte känns svårt underrepresenterat när det gäller vita viner. En riktigt bra och intressant representant, även den på kvällens meny och med korken nyss dragen, är Cascina degli Ulivis "icke-gavi" Filagnotti 2009. Verkar må minst lika bra som ifjor, senza sulfiti till trots.

    /Patrik

    SvaraRadera
  24. Tack alla för djupdykningarna ned i itelienska vita. Då min fru är exceptionellt svårflörtad med vita är det mest sådant jag tar med t provingar av olika slag. Det blir bara ett par ggr per år som det hamnar ett vitt på vårat bord i egen hög majestät. O eftersom hennes dygnskonsumtion maximeras till ca ett halvt glas är det sällan som mer än en flaska sammankallas till våra sammanträden.

    Hursomhelst har jag nu siktet väldigt tydligt inställt nästa gång jag träffar min italienske mentor, med några försynta förfrågningar om vita italienare... Han är från Piemont, så knappast att han kommer blomma ut i överdrivna utläggningar om vita viner. Men... Han får acceptera mina snedsteg och underliga smak, herregud! Jag serverade honom surströmming till en Barolo från 1964 :-)

    Om man får tillrättavisa lite, så hittar man sällan pors på hedar. Kanske aldrig. Däremot växer de ymnigt på de norrländska myrarna, och porsbrännvin räcker det med att lukta på så är man där...

    Återigen stort tack för läsvärd och ambitiös blogg.

    SvaraRadera
  25. Mygg å allt...

    SvaraRadera
  26. Patrik - kul att Filagnotti levererar även denna sommar. Var köper du de där flaskorna egentligen?

    Stefan - du kan ju tänkas få Arneis i glaset av din italienske mentor? Bruno Giacosas är god, likaså Correggias.

    Pors hittar man åtminstone här på Näset! Skanörs Ljung lär förresten vara Skandinaviens största "fuktljunghed". Därav associationen.

    SvaraRadera
  27. En annan vit italienare som jag gillade var Roagnas Solea. Skalmacererat (åtminstone chardonnay-delen) och med en fjärdedel nebbiolo. Syran var förhållandevis låg, precis som i den vanliga Langhe Bianco, men vinet hade en fin balans och komplexitet. I alla fall den årgång (2000) jag drack för något år sedan.

    SvaraRadera