2010 Podere Le Boncie "5"

När FV-mobilen stannade till hos Terroiristen nu i påskas bjöd den sympatiske Stefan Jensen på ett glas som direkt snackade med oss. Klockren hantverksmässig sangiovese som det verkade, fri från nya småfrallor även om det stod Toscana IGT på etiketten. En flaska fick åka med hem för lite närmare bekantskap.

Podere Le Boncie är en liten egendom i frazione San Felice, Castelnuovo Berardenga. Gården startades av Giovanna Morganti 1990 i samband med att hon erhöll några hektar vinmark av sin far, Enzo Morganti. Han hade i sin tur varit ansvarig hos San Felice ända sedan 1978 och Giovanna arbetade själv där under 80-talet, bland annat med deras universitetssamarbete gällande experimentodling av gamla druvsorter som åtminstone på den tiden riskerade att försvinna.

2010 Le Boncie "5" är andravinet till Giovannas stolthet Le Trame och består av fem traditionella druvsorter från Chianti.
Givetvis sangiovese - fyra femtedelar - men också cilegiolo, colorino, mammolo, den sällsynta foglia tonda samt sangiovese-klonen prugnolo. Odlingarna sköts biodynamiskt och hela operationen måste betecknas som "icke-interventionistisk". Vinerna jäser i öppna ekståndare under tjugo dagar och uppfostras i medelstora botti. Giovanna Morganti är förresten medlem av Vini Veri.

Vad är då det här för ett vin? Ungt och typiskt för sitt ursprung, men ändå med en helt egen DNA-uppsättning. Vibrerande av pigga syror, röd och blå lite burdus frukt och smått sturiga tanniner. Om vi ska jämföra med ett par viner vi tidigare skrivit om, så får det bli en tänkt mix av Montevertine Pian del Ciampolo och Elisabetta Foradoris teroldego. Utan tvekan finns ett slags "naturvinskänsla". Den är rätt diskret men ändå fullt märkbar med noter av salmiak, syren, valnötter och rött äpple.

Vi är förtjusta och fyller på i sommar!

135 dkk, Terroiristen


ps. fin franskspråkig rapport från ett vingårdsbesök här.

Etikettsdrickning hos Ulrik

Barolo e barbaresco tradizionale!

Som vi har sett fram emot den här provningen! Idén var helt enkelt att vaska fram ett representativt urval av de traditionella producenterna i Barolo och Barbaresco som under decennier arbetat oförtrutet i skuggan av den modernistiska vågens framfart men som idag är hotter than hell, i och med att historien  och trenderna gjort en något oväntad cirkelrörelse tillbaka till alltings början.

Men. Man kan inte återvända till samma punkt två gånger. Tiden har gått och saker förändras. De som säger att de alltid gjort samma vin och alltid kommer att göra det glömmer alla faktorer som faktiskt ändrats, även hos en inbiten traditionalist. Klimatet har blivit varmare, vingårdsmetoderna bättre, markerna sundare, källarna renare, ekliggarna nyare, kunskaperna större, bankbalansen friskare.
På flera adresser har den yngre generationen tagit över.

Den korta sammanfattningen måste bli: vilken frukt! Den som händelsevis sitter med gammal (o)kunskap och fortfarande har för sig att traditionalisternas viner är fruktklena, oxiderade och uttorkade bör snarast tänka om. En given gemensam nämnare är förstås uppfostringsmetoderna. Alla vi som älskar nebbiolo men har fått nog av att tugga fransk ek och vänta på att den ska integreras har här en formidabel källa till glädje.

Off we go... under ledning av stövelspecialisten Thomas Ilkjær.

Förstatrion (årgång 08):

2008 Comm G.B. Burlotto Barolo Monvigliero

2008 Bartolo Mascarello Barolo

2008 Giuseppe Rinaldi Barolo Brunate/Le Coste

Monvigliero är vidöppen på nosen och charmigt rödbärig med höga toner av mosade jordgubbar, viol, rabarber och röda vinbär. Nere under det ljusa bottnar dovare lakritsrot, tobak och kanel. I munnen får vi ett slankt och lättfotat vin med frisk syra, lätta tanniner, intensiva röda bäraromer och kritstenig munkänsla. Avslutningen är behagfullt utdragen, med antydan till kryddvärme. Den aktuella vingården i Verduno har en lätt sandjord inte alldeles olik den i Valmaggiore, Roero - och det är snarast i den viktklassen vinet väger in. Burlotto jäser med stjälkarna kvar och det brukar bidra till aromatik och parfymer. Undras om man inte också haft i en andel hela klasar i jäskaren - flera av oss finner nästan beaujolaisiga övertoner i frukten. Denna närmast burgundiska lättviktare passar perfekt att dricka redan nu eftersom strukturen inte är särskilt krävande.

Maria-Theresa Mascarello hämtar sin barolo från fyra vingårdar: Cannubi, San Lorenzo och Rué i Barolo-kommunen och Rocche i La Morra. Musten har macererat med skalen i cirka 40 dagar och vinet mognade i botti under 30 månader. Här vankas en betydligt mörkare och krämigare frukt med rena toner av mogna körsbär och deras kärnor, inslag av maraschino, antydan till hallon, engelsk lakrits och ett penseldrag tjära. Även i munnen får vi en rejäl och ren körsbärsfrukt med god liten kärnbitterhet och tätvävda sammetstanniner. Nästan lurviga, säger AK, och det är bara att instämma. Stilen är överraskande fruktdriven (liksom i flera av de andra vinerna). Integrationen mellan fruktaromer och druvtanniner är närmast perfekt och hela vinets personlighet har något underbart rejält och hederligt över sig - precis som dess två år äldre syskon vi drack för några veckor sedan. Fenomenal uppvisning och lysande framtidsutsikter!

Brunate/Le Coste kommer med förhandsrykten om att vara en tuffing - mer så än Rinaldis andra barolo, den mer rödfruktiga Cannubi San Lorenzo/Ravera, som vi drack med god behållning för några månader sedan. Den aktuella doften spelar först upp olika variationer på temat trä: ved, eneträ, ädelträ, möbelpolish och nästan fatkryddiga toner. Här finns en elegant volatilitet (möbelputsen). Själva frukten påminner annars mycket om Mascarellos mörka nyanser men är mer återhållen på nosen och har ett eget litet inslag av pomerans. Smaken är hur som helst underbart tät och givande med fruktiga, kraftfullt greppiga druvtanniner och även här en antydan till trä - men det är en härlig balans i vinet, allt sitter ihop som det ska, och det är faktiskt en ren fröjd att dricka redan nu. Frukten skiner verkligen i eftersmaken. De här bägge vinerna spelar i ungefär samma register, i samma viktklass, är ungefär lika täta, och ungefär lika suveräna.

Andratrion (årgång 06):

2006 Giacomo Fenocchio Barolo Bussìa Riserva

2006 Giuseppe Mascarello Barolo Monprivato

2006 Giacomo Conterno Barolo Cascina Francia

Fenocchios Bussìa Riserva dracks nyligen på vinbaren Gaston (på vars hemsida vinet också finns att beställa). Precis som med nollfyran var intrycket 100% övertygande. Nu är doften först lite återhållsam men kommer snart igång, även om den aldrig blir riktigt stor utan snarare spelar med finess. Här finns en underbar rödfruktighet med svala friska röda vinbär, tranbär och mörkröda körsbär med kärnor. I understämman tutar lakritsrot och eneträ, bland övertonerna finns diskret rosenparfym, polish och mintchoklad. Stämföringen mellan det ljusa och det mörka... och i munnen beströs tungan av ren guldsand från de bestämda tanninerna, alltmedan syrorna biter ifrån och friskar upp. Frukten har en härlig täthet och koncentration, men vinets kropp är ändå relativt slank. Det här är alldeles underbart redan nu! och kommer givetvis bara bli bättre. Väger man in priset i ekvationen så är det utan tvekan provningens utropstecken.

Monprivato är Mauro Mascarellos monopolvingård i Castiglione Falletto - några andra versioner finns alltså inte. Glaset bjuder på en fantastisk doft med helt egen personlighet som avviker från de andra vinerna. Som brukligt hos den här producenten är bärigheten påtagligt ljus i vinets ungdom - den påminner kanske framförallt om röda vinbär där man blandat i ett par svarta - och får ett extra lyft av en speciell och tydlig örtighet som liknar timjan. Den utdragna macerationen har bidragit med balsamiska toner och småsvettiga drag som av kokt kött. Thomas drar vår uppmärksamhet till Monprivatos signaturkrydda: kummin. Smaken är osöt på ett klassiskt och oinsmickrande sätt, måttligt tät... eller kanske snarare något gles i mitten. Slankt byggd med örtiga tanniner, svalt balanserad alkohol samt en rejält lång och intensiv finish som bådar gott för framtiden. En ton av sötmandel pinglar i efterklangen. Med tiden smyger en nyans av petroleum upp vid sidan av örterna. Det här eleganta vinet ger intryck av att vara relativt tidigt skördat, det kan möjligen också förklara det petrokemiska som vi mot slutet upplever en smula störande. Thomas påpekar att Monprivato brukar täta till sig med tiden och skifta nyanser till det mörkare.

Med Cascina Francia är vi nere i södra Serralunga, på gränsen till Ginestra i Monforte. Även detta är ett monopol. Hos Conterno kan vi förvänta oss stort doftdjup och kanske mörkare ursprungstoner, något som också infrias på den enormt mångfacetterade nosen. Här finns krämigt mogna mörka körsbär, mandelmassa och ene, ädelträ och polish, blod och järn, violer och örter, pomeransskal, vit choklad och rosenparfym.  Nåväl... i munnen serveras ett imponerande tätt vin med massivt byggda tanniner och en respektingivande sälta som starkt påminner om engelsk saltlakrits. Givetvis saknas här varken kraft eller längd, men doften och smaken talar olika språk, intrycket är förhållandevis vrångt och vresigt, och ska det bli tal om njutning idag krävs det mat för att släta över diverse spretiga egenskaper. Efterhand utkristalliserar sig ett mindre smickrande drag: tänk er en gummiballong som samtidigt luktar grönt bananskal. Mer luft var inte direkt till vinets fördel eftersom gummi-bananskalet blev allt tydligare efterhand och komponenterna i smaken inte riktigt ville samarbeta. Den som handlat gör nog bäst i att glömma rätt länge och hoppas på det bästa.

Sistatrion (årgång 04):

2004 Brovia Barolo Rocche

2004 Roagna Barbaresco Montefico

2004 Bruno Giacosa Barbaresco Asili Riserva

Castiglione-producenten Brovia är en väldigt sympatisk familj att besöka, berättar Thomas, och vingården Rocche är deras bästa läge. Doften är en smula reserverad, men proper och snygg med återhållen mörkröd nebbiolofrukt och fin parfym. Höga minttoner, grusdamm, lite alkohol, lakritsremmar. I munnen har frukten bra koncentreration och integrerar väl med de fina tätvävda tanninerna. och i efterklangen kommer en svalkande förnimmelse av menthol. Renhet, balans och elegans är nyckelorden här - intrycket är relativt polerat, inte minst i jämförelse med nästa glas. Det här är möjligen katten bland hermelinerna, Galloni skriver nämligen att man använder barriques till sina vingårdsviner. Vi är fortfarande tidigt ute eftersom aromatiken fortfarande är lite knuten och outvecklad. Klart lovande på hög nivå.

Roagna förnekar sig inte. Från Montefico stiger en yvig, rustik doftkvast med volatila fläktar. Det är skit i hörnen, det är brett i faten, det är gryta på spisen med kokt kött och kokta rotsaker (kocken bestämde sig nog förresten att köra ner hela djuret i grytan också när hen ändå skulle koka riktigt länge). Det är ved och svamp, det är knäck och lakritsrot, det är tjära och balsamico, det är lösningsmedel och salubrin, det är prima inlagd frukt av hallon och körsbär. Den här doften lämnar ingen oberörd - den trycker upp en mot väggen och kräver att man tar ställning. Yes, vi är med! I munnen dukas det upp duktigt läskpapperssträva tanniner (skalen sägs ha fått laka ur i hela tre månader!) som just nu ligger lite utanpå resten av vinet. Här finns också en läcker traddo-frukt som är betydligt renare än doften kan få en att tro. Inte minst finns här en ordentligt lång finish som visar upp de komplexa köttiga tonerna. Engelska provare har ett ord för sånt: "savoury". Det här vinet är definitivt savoury. Flytande mat liksom. Extremt karaktärsfullt, ingen gör något liknande. Märkligt nog har vi haft två helt annorlunda upplevelser av tidigare flaskor, en violblått primärfruktig och en färgad av röd äppelcider. This wine is alive, take it or leave it!

Kvällens absoluta höjdpunkt nås i det sista glaset - Bruno Giacosas red label Asili Riserva, som har framställts i 10 500 flaskor, 1500 magnum och 200 Sturkö-BiB. Mmm... här serveras ypperligt mogna hallon och körsbär... med imponerande koncentration... inslag av apelsinskal, lakritsrot, ädelträ... lätta blomparfymer och fina hudkrämer. Inom ett ögonblick har smaken kollrat bort oss med en sagolikt tät och storslagen frukt som ingår ljuv förening med druvtanniner av samma slags lurviga sammet som Maria-Theresa Mascarello tycks använda. Här famlar man efter ord som renhet, harmoni, balans, elegans, njutbarhet. Vinet flörtar med perfektion redan nu, men kommer förstås att utvecklas och berikas med otaliga nyanser under flera decennier framöver. Lycklig den som får vara med då. Vi blev lyckliga ikväll.


Nuffror: 92, 96, 96... 94, 94, 93... 94, 94, 98.

Ett extra tack till Thomas Ilkjaer som flög upp från Köpenhamn för att leda provningen. Rätt man på rätt plats är det minsta man kan säga. Den enda vi egentligen saknade i sammanhanget var väl Cappellano?

Också en champagnedag...

Champagne är ett lysande exempel på polariseringen i vinvärlden. Å ena sidan big business - de stora koncernägda husen som producerar miljontals liter standardiserade konsumtionsprodukter för lite festligare tillfällen. Å andra sidan the indies - den bubblande vågen av små odlare (varav många tidigare sålde sin skörd till storhus eller kooperativ) som i samband med de senaste decenniernas generationsskiften valt att pröva gå sin egen väg.

Som bekant baserar sig storhusens basbubbel på en blandningsfilosofi där de främsta faktorerna är konsistens, volymer och lönsamhet - givetvis under förutsättningen "good enough quality". För detta krävs konstgödsel och bekämpningsmedel, skördeuttagen blir höga, druvorna har en relativt låg mognadsgrad och tillsats av socker är en oumbärlig del av produktionen. Först i basvinet, sedan innan flaskjäsningen och slutligen efter degorgeringen. En andel mognande basvin kompletterar och hjälper upp det unga kartiga. Varumärkets prestige byggs genom en jämförelsevis liten produktion av toppchampagne.

Idealen hos de mindre odlarproducenterna ligger snarast i 180 graders vinkel till de storas filosofi. Här strävar man hellre efter en renhet i uttrycket, genom att minska ner på antalet parametrar (därtill är man ju också nödda och tvungna av snöda realiteter). Inte sällan handlar det om en druvsort, en årgång och ett vingårdsläge - ungefär som i Bourgogne. Skördeuttagen är låga eftersom man eftersträvar så pass koncentrerad frukt att man kan skippa socker och andra tillsatser. Metoderna är ofta ekologiska och/eller biodynamiska - annars sällsynt hos storhusens underleverantörer. Vi pratar terroir och det blir dessutom ofta god utdelning för insatta pengar.

Liksom förra året hoppade vi alltså i år helt sonika över branschens evenemang "Champagnedagen" på Grand Hôtel. Även om det givetvis finns en del lysande undantag så är den absoluta lejonparten av alla viner som presenteras där inte särskilt intresseväckande. Istället styrde vi kosan till "Off-champagnedagen", och där var det å andra sidan svårt att hitta några viner som inte är intressanta! Sedan fortsatte vi till ännu mer obskyra "Off-off-champagnedagen" och slutligen bjöd kvällen på en hejdundrande provning av prestigechampagne. Det blev en champagnedag så god som någon...

Efter att ha sagt adjö/på återseende till "Off-champagnedagen" - med grande finale hos det älskvärda paret Collin och deras fabulösa "bubblande bourgogner" - skyndade vi vidare till ett snabbt pit-stop på Södermalm, i växthuset hos Vinik. Evenemanget gick under det vitsiga namnet "Off-off-champagnedagen" och var strategiskt senarelagt ett par timmar efter de båda större. Här fanns pratsamt sällskap, smaskiga tilltugg och långsam musik. Upplagt för att släppa ner axlarna och koppla av/plugga ur - om det nu inte vore så att ännu en provning väntade...

Som läsaren kanske minns odlar Dominique Moreau ett par hektar i byn Polisot (Côte des Bar). Hennes firma är uppkallad efter mormodern Marie Courtin, och liksom hos andra små champagne-producenter i den nya vågen är idealet att göra vin av en druvsort, från en årgång och ett bra läge. Metoderna är biodynamiska och uttaget lågt, varför frukten blir mogen nog att klara sig utan dosage. 

2008 Efflorescence har redan hyllats på dessa sidor - och så har vi väl kvittrat om den osvavlade 2010 Concordance - men det kan inte nog understrykas vilka klockrena - dock helt outvecklade - fatjästa pinotchampagner det handlar om.

Händelsevis hade vi lyckats planera in en provning av prestigechampagne hos Munskänkarna samma kväll. 3-betygaren Vintomas hade fått i uppdrag att foga samman provningen och jaga rätt på flaskorna där de fanns att få tag på, mestadels ute i Europa eller i egen källare. Tre olika underteman hade vävts ihop på ett ganska finurligt sätt: grand cru blanc des blancs, mognande 95:or och Taittinger Comtes de Champagne.

Till skillnad från nolltvåan är 2004 Comtes de Champagne helt outvecklad. Kritig och slank med vit citrus, grönt äpple och fin mousse - men så finns det ett årgångsbetingat kartigt drag som nog kommer att hänga med det här vinet hela vägen. Elegant, men ändå inte alldeles övertygande.

1999 Salon är ungefär lika outvecklad den, och inledningsvis påminner de båda första vinerna väldigt mycket om varandra i sina strama och fortfarande knutna personligheter. Men Salon har en rökigare mineralton och en bättre längd, och när temperaturen stiger och luft kommer till så lossnar knutarna en smula och vinet gläntar på den större harmoni som kan tänkas infinna sig om fem år eller så.

1999 Comtes de Champagne har en fin utveckling med komplexa toner av rostade nötter, brioche, krutrök, kritdamm, svamp och något obestämt djuriskt som pirrar till i maggropen. Frukten har hunnit få en kant av torkat och boket, precis som man hoppats. I munnen ett fint avrundat och smakrikt vin med elegant mousse, rökiga och animaliska nyanser och en angenäm liten grapefruktbeska i slutet. Väldigt njutbart och bäst av kvällens tre Comtes.

Jacques Selosse Substance (deg juli 2012) har uppfostrats oxidativt i delvis nya ekfat. Färgen är guldgul, doften helt originell... och oerhört typisk för huset. Blommig, med högvis av hyacinter, kritiga fino-toner och rostade fat, mogen frukt med kanderade apelsiner och annan citrus, samt lätt bokna men paradoxalt nog ändå fräscha äpplen. I munnen serveras det generöst och på bredden. Syran är infattat frisk och moussen harmoniskt finkalibrig. Eleganta sherrytoner övergår i en liten fatbeska i slutet. Det här är ett slösande rikt vin som spelar ut alla Selosse-korten - kanske i mesta laget till och med. 

1995 Dom Pérignon har en utvecklad doft som huvudsakligen tar det mineraliska spåret med jordiga toner, undervegetation, svamp och källare. Relativt komplext vin, men tyvärr störande orent, vilket faktiskt gäller båda flaskorna. Smaken är bättre än doften, stram och äpplig men fin mousse och märkbar dosage, samt en bitter grapefinish. Provningens svagaste kort.

1995 Henriot Cuvée des Enchanteleurs har en väl sammanhållen doft med lagom långt gången utveckling. Ren och oerhört snygg med krämiga och florala drag vid sidan av den närmast perfekta frukten. Smaken har det mesta man kan önska sig i en mognande champagne: kropp, syra, grepp, spänst och längd. Oerhört gott och en strålande uppvisning - ett av kvällens två bästa viner. Hoppas verkligen att vi ses igen!

1995 Comtes de Champagne är liksom Henriots vin ljust gyllene. Doften är markant kritig med vita blommor, ljus citrus, rostat bröd och rostade nötter - mindre utvecklad än 99:an. Smaken inleder ohejdat flörtigt och läckert med en krämig liten fruktsötma och märkbar dosage, ändå frisk och elegant, men med något lägre syra än föregående. Moussen är - typiskt nog för Comtes - av det allra mest delikata slaget och det är först i slutet som invändningar börjar poppa upp i anslutning till en lite störande bitterhet som också är den ton som hänger kvar till sist.

1995 Krug är ett rikt gyllene vin som suger in oss med en fabulös doft. Lyxig och blomstrande med hyacinter och rosor, hägg och syren. Friska röda äpplen och honungsnougat, färsk svamp och rostade nötter, bland andra intryck. I munnen ett storslaget vin med massor av smak och stor mousse, fortfarande påfallande ungt, med bred rödäpplighet och krämig nougat. Lustigt nog med en snarast grön äppelsyra (Krug blockerar den malolaktiska jäsningen) som skär som en laserstråle genom hela smakpaketet och garanterar ett utdraget slut. Om det är pinot meunier eller ekfaten som lockar fram blommigheten är inte gott att säga. En delad förstaplats blir det i alla fall, och det här får ju gärna sparas ytterligare 5-10 år.

ps. en första rapport från den breda tillställningen finns hos Vintomas.