Praktiska 3-betygsprovet 2013

Som vanligt var det Munskänkarnas egen häxmästare Rosborn som hade kokat ihop årets version av trebetygsprovet, förmodligen i nära samröre med chefredaktör Jansson. Vi kom till Läkarsällskapets lokaler i god tid och hann prata lite taktik med Peblin, som skulle genomföra provet för första gången.

Det enda man kunde vara riktigt säker på var väl att slippa argentinska vitvinsdruvan torrontés? Ingen av ett sextiotal provare hade lyckats pricka den aromatiska druvsorten vid 2011 års trebetygsprov, varför den frågan helt enkelt ströks i summeringen. Skulle de grå eminenserna hålla sig mest till de klassiska distrikten och druvsorterna? Ja, det fick man nog tro.

Med 2011 i gott minne var vi inställda på att serveras ännu en generös portion humble pie. Men, utan att vi direkt funderat över det, så har vi större erfarenhet nu än då och att prova tjugo viner i rad kändes inte särskilt betungande. Några tävlingsnerver hade inte heller infunnit sig. Det var en provning till, helt enkelt. Som fick gå som den gick.

Tema 1. Vita druvviner

Här ger rätt druva full pott med fyra poäng medan andrahands-alternativet ger två. Femton minuter till förfogande (fem minuter mindre än förra gången).

1. Blekt halmgul färg. Doften är ungdomlig och frisk med framträdande mineralitet - en förnimmelse av metaller och våta stenar - samt svalt syrliga fruktaromer som lime, grapefrukt och gult äpple. I munnen ett torrt medelfylligt vin med frisk till hög syra, mogna fruktaromer åt det lite bredare guläppliga hållet och en bestämt strukturerad avslutning. Det är en riesling från Österrike eller Franken och den vettigaste garderingen måste vara grüner veltliner.

 2011 Juliusspital Würzburger Stein Riesling Kabinett trocken

Ja, det här känns ju klart skönare som start betraktat än torrontés! För att ursprungsbestämma vinet med större säkerhet borde vi ha zoomat in på mineralerna. Musselkalk finns egentligen bara i Würzburg och Wonnegau, om man håller sig till de tysktalande alternativen (den här rieslingen talar definitivt tyska). Men så var det ju bara druvsorten som efterfrågades - alltså fyra poäng. 149 spänn i februarisläppet.

2. Blekt halmgul färg, något rikare än föregående. Ungdomlig, kryddig ekfatsdoft - vanilj och kryddnejlika - med underliggande aromatiska eller lätt vegetala drag i fruktaromerna. Smaken är fruktig och lätt ekig med en antydan till fetma och struktur från fatlagringen. De kryddiga ektonerna liknar dem man kan hitta i vit fatlagrad bourgogne, men så har vi den omisskännligt gröna signaturen. Alltså är det en vit bordeaux vi har i glaset och den dominerande druvsorten är sauvignon blanc.

2008 Château de Rochemorin Pessac-Léognan

Ännu ett vin som är tryggt och säkert att möta i en mörk gränd. Fyra poäng till. 149 kr i ordinarie.

3. Blekt halmgul. Doften är ung och neutral, först kalkstensmineralisk med ett litet svavelstick i näsan, sedan rena och svala aromer av citrus, grapefrukt, äpple och vitblommighet. Den kritiga känslan får oss att tänka chablis eller chenin blanc från mellersta Loire. I munnen ett mjukt men friskt och livligt vin, torrt med medelhög syra och en ren fruktighet. Den lite enklare, ganska neutrala personligheten gör det svårare att spika detta med större precision, och vi vänder på alternativen chardonnay och chenin blanc ett par gånger för mycket.

2011 Michel Laroche Chardonnay "L" Pays d'Oc

Två poäng. Läser man noten ordentligt så är det ju chardonnay. Liksom förra gången en bra prestation av ett billigt vin - 79 spänn i många Bolisbutiker eller 59 på Belvini - inte minst den subtila mineraliteten. Undras var i Languedoc druvorna växer?

4. Blekt halmgult. Doften öppnar med en klockren vit honungston, eller lite som vit tulo. Annars är den knappast expressiv, snarare ung och neutral med generisk karaktär av citrus och melon samt en svalkande mineralkänsla. När man smakar på det torra och återhållsamt fruktiga vinet är det syran som står ut, den är mycket frisk åt det ståliga hållet. Kroppen är relativt lätt, alkoholen inget man tänker på och i slutet finns en tydlig och aptitretande sälta. Vi tänker chablis, men undrar verkligen över den där honungstonen som hade passat bättre i en riesling.

2011 Lagar de Fornelos Lagar de Cervera Albariño Rias Baixas

Och där kammade vi noll. Vinet i sig är inte alls tokigt och sältan bör passa fint till skaldjur. 129 spänn i ordinarie sortimentet.

Tema 2. Vita distriktsviner

Här ges maximalt sju poäng för land, region, distrikt/appellation och årgång, plus minus ett år. Hälften för andrahandsalternativen, men man får bara en gissning på skördeåret. Tjugofem minuter (fem mindre än vid tidigare prov).

5. Utseendet är intensivt citrongult med gröna nyanser. Lilla näsan serveras något annat och roligare än i första omgången: nämligen rikedom och utveckling. Vi får kanderade citronskal, burkade persikor och bakta gula äpplen. Dessutom en grönt barrskogig känsla, lite ärtpuré, vått ylle, bonvax och medicinala mognadstoner. Någon ek hittar vi däremot inte, så tankarna går till de tysktalande områdena. Smaken är torr och avrundad med medelvärden på syror, fyllighet och alkohol. Frukten påminner om gula äpplen och gul citrus men upplevs stram och något uttorkad. I avslutningen slipper vi bitterhet men kan ana en liten kryddighet. Doften lovade mer än smaken kunde hålla, får man nog säga. Det här mogna vinet känns bekant från något vi smakat tidigare, vi gissar att det är 2001 Grüner Veltliner från Winzer Krems.

2004 Mount Pleasant Elisabeth Hunter Valley Semillon

Oekat vin, så långt var det rätt. Noll poäng. 149 spänn som nysläppt på SB nu i februari.

6. Blekt halmgult med gröna inslag. Doften är ren, frisk och neutral med en besvärande brist på personlighet. Men finns det ändå inte ett litet inslag av vit tropisk frukt? Alkohol verkar ingå i alla fall, men inte en endaste liten mineral så långt näsan kan se. Vaffan är detta... förmodligen har det vuxit i någon konstbevattnad öken i Australien eller Spanien, skördats tidigt och jäst kallt i ståltank. Smaken är ung, lättare medelfyllig, fruktig och hyggligt frisk. Medelvärde på allt utom mineraler. Slutar småvarmt och aningen kryddigt. Det här är skräcken på ett prov - vi vet inte ens vad vi ska skriva.

2011 J-M Brocard Chablis Vieilles Vignes Domaine Sainte-Claire

En poäng för året. Chocken att man faktiskt kan göra sånt här vin i Chablis.

7. Blekt halmgult med antydan till kopparton. Fantastiskt läcker och uttrycksfull doft av silverbestick, vita blommor, honung och ljus choklad (toblerone), kvittenäpple, öljäst och så lite av det gröna från blommorna också. Det här vinet snackar ursprung med stora bokstäver! Smaken är storslagen och nästan torr (7-8 gram restsocker) med rik frukt, rejält frisk syra och en stadig skaltonad struktur, tyvärr något bitter men det kan ordna sig med tiden, lite varmt i slutet men inte så det stör. Åh så skönt, äntligen ett välbekant vin från en favoritproducent - Huët och 2011 Le Mont.

2011 Domaine Huët Vouvray Sec Le Mont

Sju välbehövliga poäng. Vi har druckit en flaska av den här elvan på hemmaplan och så dök den ju upp i månadsprovningen för en dryg vecka sedan. Inte riktigt i klass med den sagolika tian, men detta måste rekommenderas ändå. 199 på Bolis eller 185 sek hos Atomwine (inklusive frakt).

8. Ett gyllene utseende med koppartoner. Doften är utvecklad och krämig - ungefär som i en riktigt bra champagne eller chablis med tjugo års ålder - med smör, nötter och nougat. Hade vi bara fått sniffa på vinet hade vi nog sagt mogen chablis grand cru... men när man smakar så är det något helt annat! I munnen ett stort, rikt och mjukt vin med nästan fet kropp och vaxig munkänsla. Syran är knappast hög, snarare under medel, men det finns en skönt kryddig alkoholvärme, utan bitterhet. Vi vill sätta vinet till norra Rhône-dalen, tänker oss i första hand en viognier från Condrieu, och eftersom sådana utvecklas ganska fort säger vi 2007. I andra hand skulle man kunna tänka sig en mogen chardonnay från Californien.

2007 J-L Chave Sélection Hermitage Blanc

Fem poäng. Druvsorten blev ju fel - och därmed appellationen - men allt annat landade rätt. Hur som helst: det här är gott och bör drickas. Finns i BS, 394 kr.

Tema 3. Röda druvviner

Även här ger rätt druva full pott med fyra poäng medan andrahandsalternativet ger två.

9. Blekt blåröd färg. Doften är kryddig och lätt rökig med våta stenar, skogshallon och andra röda bär. Smaken är kryddig och mjuk med hyfsat frisk syra och söt fruktighet. I sin helhet väldigt typiskt för både druva och ursprung. Rätt enkelt, men okej.

2010 Voss Estate Reserve Martinborough Pinot Noir

Fyra lätta poäng. Nysläpp för 139 pix.

10. Medelintensivt rubinröd färg. Grönt vegetala och asfaltbrända toner blandas med syltig cassis, fruktkaka och korint. På doften är det i alla fall bordeauxdruvor vi snackar om, här finns drag som påminner om både cabernet och merlot, men den osköna ursprungskaraktären tycks höra hemma i Sydafrika. Den fruktiga smaken har viss rondör och kryddighet med mindre bestämda tanniner än vad som förväntas i en cabernet sauvignon, så det alternativet tar vi bort. En viss bläckighet och så det där skitiga oljebrända draget... hmm, vi måste nog väga in pinotage som en starkaste kandidat, med merlot som god reserv.

2010 Ventisquero Gran Reserva Carmenère

Att vi inte tänkte på Chile! Landet som tycks ha en förkärlek för att blanda bränt oljespill i sina röda viner. Men merlot och carmenère är ju i alla fall nära släkt, även om det inte ger några poäng.

11. Medelintensivt rubin/granatröd, transparent. Ung josig doft med en hel provkarta av mestadels röda nymosade bär från skog och trädgårds-plantering. Lätt fatbehandling och en antydan till parfymerad tvålighet. I munnen ett medelfylligt, fruktjosigt vin med aptitlig syra, små åtstramande tanniner och alkohol en bit över medelvärde utan att det egentligen blir särskilt varmt och absolut inte eldigt. Någon mineralkänsla hittar vi väl inte direkt, men den livliga syran och den aningens kartiga stramheten håller smaken frisk, spänstig och balanserad. Vi vill sätta vinet i Spanien - en försiktigt ekad tempranillo i första hand och mencía som reserv.

2011 Seghesio Sonoma Zinfandel

Spanien-tesen var väl inte helt dum, men varför glömma bort zinfandel... det här vinet är väl egentligen ganska typiskt för den druvan. Och faktiskt riktigt gott. 179 bagare på SB.

12. Transparent blåröd/purpur. Hallongodis, körsbär, vinbär och nyregnad granit. Läskande god frukt med frisk syra och lätta tanniner. Gamay upp över öronen och ända ut i fingerspetsarna.

2011 Maison Louis Jadot "Combe aux Jacques" Beaujolais-Villages

Fyra lätta poäng här. Ännu en hyfsad version av Jadots bas-beaujolais varav det produceras nästan ofattbara två miljoner liter. 109 kr i BS, skulle säkert kunna bli billigare om det tog sig in i ordinarie.

Tema 4. Röda distriktsviner

13. Tät rubin, opak, kärnan är nästan svart. Söt doft med mörk syltig cassis, tjärad ek, rök, vanilj och andra fatkryddor, samt en ton av eucalyptus som ger en vink om ursprunget. Smaken upplevs torrare än doften utlovade, även om frukten är stor. Här finns rejält tilltagna tanniner och en onödigt kantig munkänsla av strävt ekvirke, samt förnimmelser av citronsyra i slutet. Det känns som en blandning av syrah och cabernet sauvignon. Ursprunget är Australien, regionen South Australia, distriktet Barossa Valley (Eden som reserv) och årgången 2009.

2007 Wynn's Coonawarra Cabernet Sauvignon

Fyra poäng i alla fall, gott nog. 149 spänn i BS, vi klarar oss utan.

14. Drygt medelintensiv rubin med purpur i kanten. Underbart ursprungstypiska doftslingor ringlar sakta upp ur glaset, mättade av små belöningar, det är som att långsamt veva in en riktigt fin fisk på kastspö med rulle. Vi börjar med att repa av ett knippe färska franska örter, langar in ett vedträ i ugnen, sätter köttbuljongen på varma spisen, fyller på pepparkvarnarna med vitpeppar, svartpeppar och kryddpeppar. Sedan är det dags att klappa in och binda upp rostbiffen, och så slänger vi i ett par lagerblad i buljonggrytan. Men tydlig än så här kan syrah knappast bli! I munnen ett ungt, friskt och medelfylligt vin med fin fruktmognad, spänstig skogsbärssyra och lätt åtstramande tanniner av hanterlig storlek. Längden är måttlig - det rör sig knappast om ett stort vin som côte-rôtie eller hermitage - men det som bjuds är verkligen gott. Vi snackar Crozes-Hermitage, från 2010 att döma av smakprofilen, med Saint-Josèph som reserv.

2010 Domaine des Entrefaux Crozes-Hermitage

Sju poäng. Visst måste man älska viner som berättar om sig själva utan omsvep! 179 på SB, stark rekommendation.

15. Medelintensivt rubinröd, transparent med röd kant utan mognadstoner. Doften är under utveckling och bjuder på en fängslande komplexitet. Det svävar en lätt animalisk känsla över vinet, lite som av hästsvett. Frukten handlar mest om röda bär - vinbär med flera - men det är allt det andra som trillar ned  på anteckningsbladet i rasande fart: tobak, läder, jord, undervegetation, salt lakrits och antydan till tjära. Plötsligt kommer florala toner, som ett potpurri av torkade rosenblad. Nästa sniff ger en pyrande vedbrasa på  håll. Den röda frukten och allt det andra, komplexa, får oss att anteckna: högra stranden - Saint Emilion? Så är det dags för munnen att säga sitt. En torr, klassisk smakprofil. Hög syra och bestämda åtstramande tanniner, lätt uttorkande som långdraget te. Kropp och alkohol inte över medelvärde, strukturen större än frukten. Avslutningen elegant, torr, lite kryddig. Alltså, nu har vi problem: syror och tanniner talar italienska. Ska vi lyssna på doften, eller på strukturen? Smaken känns mer som traditionell sangiovese från toscana än högra-stranden-bordeaux - eller rentav en konservativ nebbiolo? Vi går på smaken och sätter årgången till 2008.

2008 Château Bourgneuf Pomerol

Två poäng för Frankrike i andra hand och rätt årgång. Och för faen, respektera alltid första intrycket! Gillar ni modern fruktig bordeaux - hoppa över detta. Tjurigare traddotyper kan dock mycket väl tänkas spendera 359 kr.

16. Tät rubin. Söta, syltiga och volatila drag på nosen. Parfymerad röd och svart frukt, rx-lim, nya ekfat, vanilj och örtiga sensationer. Det här doftar som en riktig alkoholbomb. Zinfandel? Amarone? Smaken är stor och tät, fruktig och kryddig, med alla mätare på max. Hög syra, stora tanniner, mycket frukt, mycket ek, mycket kropp och mycket alkohol. Vi har inga vägar att ta oss in i det här vinet. Vilka druvor har man använt? Varför är det så mycket ek? Är det en modern amarone? Var i USA gör man så här bombastiska viner? Det blir ren pilkastning.

2009 Quinta de la Rosa Reserva, Douro

En poäng för årgången. Antar att vi får chansen till fördjupning på Rosborns Douro-provning. Hoppas att de andra vinerna är roligare. 269 kr i BS.

Tema 5. Söta viner/Starkviner

Sista omgången ger maximalt fem poäng per vin för rätt land, distrikt, förstärkt/oförstärkt och vintyp (förstärkta) eller tillverkningsmetod (oförstärkta). Tjugofem minuter till förfogande.

17. Orange/gyllene färg med kopparröda nyanser. Det osar likörsött med viss oxidation och ett pikant inslag av billig portugisisk hamnarbetarsprit. Sötmandel, nötter, kanderade apelsinskal, pomeransmarmelad, torkade aprikoser, oxiderade äpplen, lim, finkel och - alkohol. Vilket ska visa sig i smaken, som definitivt är förstärkt. Söt och rätt simmig. Vad tusan är detta? Det känns i första hand som moscatel de setúbal... men ändå inte, och så den där finkeltonen som osar billig druvsprit lång väg?

NV Offley Cachuca Reserve White Port

Två poäng för landet och ett för att vinet är förstärkt. Och visst fanns det väl inga klockrena muscat-toner? Tur förresten att ingen frågade om druvblandningen: malvasia fina (30%), códega (30%), viosinho (20%) och rabigato (20%). Sju års fatlagring i Offleys källare i Vila Nova de Gaia. 119 kr.

18. Rikt gyllene färg. Doften rik och solmogen med blommiga drag, torkade rosor, kanderad citrus, apelsin, och lychee. Botrytis? Möjligen, men inte uttalat så. I munnen ett mycket generöst vin med viskös munkänsla, full sötma och en syra som knappt orkar att balansera. Intensiv smak av aprikoser och apelsiner med kryddig alkoholvärme i slutet. Utan att tveka förknippar vi doften med gewurztraminer och tänker oss ett senskördat vin från Alsace, solmoget eller ädelrötat är svårt att säga. VT eller SGN?

2010 Coffele Le Sponde Recioto di Soave

Framförallt utseendet borde fått oss att tänka om. Här var det rosorna som kollrade bort oss. En poäng för att vinet är oförstärkt. 99 kr/50 cl.

19. Medelintensivt gyllene med lätt kopparton. Doften är rik och god, med fin botrytis. Tydligt stenig med en känsla av kalkvägg. Honung, mandel, kvittenäpple - ja överhuvudtaget "äpplig" med drag av bokna äpplen. I munnen har vinet en ganska speciell balans med en markerat frisk syra som lätt balanserar sötman. Alkohol och kropp ligger på medelvärden, smaken speglar doften fast med lite mer av aprikoser, och avslutningen är lång. Riktigt bra vin! Den där friska spetsiga syran i en måttligt söt helhet brukar vi finna vi i två olika vintyper som vanligen använder sig av en viss andel vin från tidigt skördade druvor. Det ena är tokajer typ "5 Puttonyos" och det andra är det ganska speciella Moulin Touchais från Coteaux du Layon. Nu är det bara frågan vilket... vi velar fram och tillbaks och sätter det senare i första hand och det förra som reserv.

2007 Château Dereszla Tokaji Aszú 5 Puttonyos

Två och en halv poäng. När när när ska vi lära oss att dra rätt slutsatser av gjorda iakttagelser? Står det botrytis och bokna röda äpplen, så är det ju tokajer! (kvittenfrukten var nog ett utslag av önsketänkande). Och Moulin Touchais är inte i första hand ett vin präglat av botrytis. Vinets färg är en annan viktig parameter, i sina yngre år är Moulin Touchais ett gult vin och det här är inte alls moget, snarare ungt. 169 kr/50 cl.

20. Ljust halmgul färg. Animalisk doft - unken, ostig, stallig och yllig - med framträdande mineralitet på ett väldigt speciellt sätt som påminner om petroleum. Det känns som en riesling med osande bergolja och stinkande svavelföreningar. Men smaken är inte alls skitig, den är ren. Den är druvig med markerat hög syra och god sötma (strax över 100 gram) i balans. Alkoholen är inte hög och kroppen är högst medelstor, men smaken är lång. Vi tänker att färgen är så ljus, vi tänker riesling, vi tänker fel, vi tänker Eiswein! Varför? Vi har nog aldrig känt ett isvin dofta så... och i andra hand tänker vi oss en senskördad riesling från skitiga Alsace.

1998 Moulin Touchais Côteaux du Layon

Som en sista magnifik näsknäpp och ödets fatala ironi kommer här vinet som vi gissade på i förra glaset. Kan förnedringen bli större? Inte denna dag i alla fall. En halvpoäng för land, och en hel för att vinet är oförstärkt. 199 kr i ordinarie.

Ja, det här var ju ingen paraduppvisning direkt - snarare slapstick med snubbel ända in över mållinjen. När vi summerar poängen kommer vi fram till 53 av 108 möjliga. Gränsen för godkänt brukar ligga runt 45 procent rätt, vilket innebär 48 poäng, men den slutgiltiga gränsen lär väl avgöras av det samlade resultatet. Frågar ni oss så tycker vi inte att det här resultatet borde passera för 3-betyg. Kan man få göra om provet nästa gång även om man skulle råka bli godkänd?