Sista aktiviteten för året var den traditionella "julgodis"-provningen. Det fanns ett visst ekonomiskt utrymme för att bre på med återbäring till trägna provare. Lite mer, lite bättre, ännu roligare. Sexton viner blev det allt som allt.
Det här var kvällen när vi skulle testa nya doseringspipar som ger 4 cl i glasen. Vad vi inte visste i förväg var att det också skulle bli en hel del skvätt, spill och dräll. Underläggen vid stationerna förvandlades snabbt till olika tolkningar av Jackson Pollocks konstnärskap och vi som hällde såg ut som Arnold Schwarzenegger med ett automatvapen i varje hand.
2001 Kremser Wachtberg Grüner Veltliner från kooperativet i Krems var det roligaste vinet i första paret. Rejält utvecklat med komplexitet, ärtpuré med vitpeppar och massor av mognadstoner åt petroleumhållet. Kanske inte så tätt som man kunde hoppats, men inte heller tungt i gumpen. Många gillade. Några gillade inte alls.
Barbera och nebbiolo. Modernt och traditionellt. Vi föll litegrann för 2005 Travaglini Gattinara Tre Vigne som hade rikligt med läder, eneträ, torkade rosor och menthol på nosen och en klassiskt läderartad smak med greppiga tanniner, gott om tobak och återhållsamt med frukt. Slatten följde med hem, vi skulle lätt kunna tänka oss en flaska till.
Iberiska modernister är väl inte vår grej, men man måste uppskatta kvalitet när man ser den. 2009 Pintas Character från Wine & Soul är framställt av trettio olika samplanterade druvsorter i Douro. Här får vi frisk eucalyptus och mörk frukt helt utan brända eller rustika drag. Proffsigt som tusan, men inte direkt överjobbat. Astrales kändes däremot alltför ekig för sitt eget bästa.
Det är andra gången vi provar 2007 Collepiano Sagrantino, som övertygar igen med sin finfina frukt och väl inarbetade fatbehandling. Tanninerna är givetvis av modellen järnhandske eller lättare skruvstäd. Det behövs fett och proteiner samt gärna några års lagring. Väldigt mycket vin för 249 kr hur som helst.
Hur olika kan det bli? Domaine Girauds hårdextraherade, blåfruktiga och alkoholtunga tia - eller Vieux Télégraphes vidöppna, fint utvecklade och komplexa nollnia. Har man några som helst planer på att dricka inom kort så är det 2009 Vieux Télégraphe som gäller. Ja, senare också förresten.
Det är väl bara att konstatera: vår kärlek till Pio Cesare blir nog inte vad den har varit. Ändå är det den av kvällens tre barolo 2008 som vi gillar bäst. Kanske för att den är mest trogen sitt ursprung. Doften är öppen och fin - lite i samma anda som Gattinaran i andra paret, plus lite mjölkchoklad och grillkrydda. God att dricka redan nu, med en viss beska/bitterhet i slutet som nog rundas av med tiden.
Den modernistiska eken märks betydligt mer i Rattis Rocche, som också har mer lim i starten. Smaken är mer polerad än Pios, utan den där bitterheten, men med elegant kryddiga och vaniljtonade ektanniner av det snällare publikanpassade slaget. Säkert klockrent för restauranger men inget för oss.
Det mest fruktiga vinet i trion - massor av mogna jordgubbar, slånbär etcetera. Generösa doser ny ek också. En rik och fyllig barolo i en modern stil som vi inte kommer överens med. Tidigare provade årgångar har gett ungefär samma känsla.
Efter upptrissade förhandsrapporter hade vi höga förväntningar på 2002 Pol Roger Blanc de Blancs som inte riktigt infriades. Visst är det gott och hyfsat bra om än inte alls i klass med de följande glasen.
Längden övertygar, medan moussen är av det där unga slaget som skummar upp i munnen, och därför tänker vi absolut lagra några år.
Då har vinet nog också vunnit i komplexitet.
Anselme Selosse. Mannen, myten, legenden. Fy satan vad bra det här är. Surrealistiskt tydliga hyacinter slår upp ur glaset, som bjuder på en fullständigt förhäxande doft. Lätt kritiga fino-toner som ingen annan kan få fram. I munnen en pondus som placerar föregående glas i skuggan. En harmonisk mousse och underbar smakrikedom som gör att man vill dricka senaste Brut Initale redan nu och gärna varje måndag under de kommande fem åren. Degorgerad sept 2012.
Kan det bli bättre? Ja, det kan det faktiskt. 2002 Comtes de Champagne luktar sex. Eller förlåt, vi menade tryffel och vitpeppar. Lite animaliskt, kan vi väl säga. Vi ska inte räkna upp resten av allt som går att hitta här, men det är många vackra saker. Vad som till slut ställer skåpet är den fabelaktiga harmonin i smaken, den supereleganta frukten, den klockrena mineralkänslan och den smeksamt krämiga moussen. Här snackar vi perfektion.
ps. Läs Vintomas utförliga anteckningar.
Jag har aldrig riktigt lyckats bli kompis med Comtes. Helt enkelt för snuskigt för min smak, och också ibland farligt nära tändstickssvavel i aromatiken. Selosse däremot...
SvaraRaderaVille verkligen gå men kunde inte. Vet inte om man ska se det som en tröst att de tre bröderna Barolo verkar vara helt umbärliga ...
SvaraRaderaInte överraskad att Telegrafens signaler känns fina att ta emot. 2009 var varmt = jag vänder mig till traditionalisterna med gott track record.
Till sist, jag misstänker att Casanova di Neri var så där då den inte får barken kärlek eller smisk? 2007 varmt år och CdN brukar ju inte beskyllas för att vara traditionalister. Samtidigt är det väl bara prestigecuvéen Tenuta Nuova som får smaka barrique, så då borde ju normalen tilltala er/mig mer? Särskilt som Tenuta Nuova är en av Sucklings 100-poängare ;-)
Trevlig genomgång av nyheterna, mera sånt!
SvaraRadera/Robert
Björn - snusk var ordet. Attraktivt eller repellerande?
SvaraRaderaHenrik - det här är ju väldigt subjektivt, men vi har svårt att känna något särskilt för Ratti och Sandrone. Det finns ju så mycket annat. Om man inte handlar på SB förstås, där är nästan enbart modernisterna representerade. Hur blev det så?
Tror dock att du skulle uppskatta Pios barolo även i denna tappning.
Hann bara sniffa och spotta Casanova di Neris brunello som hastigast men den var inte alls dum, med lagom årgångsvarm frukt samt toner av läder och undervegetation. Peblin var helt i gasen över det här vinet - typ fullträff - så förmodligen är det värt att dricka en flaska på hemmaplan och fördjupa sig lite.
Robert - titta, ibland blir det lite text också ;-)
Anselme pratar ju om 6mån väntetid innan han anser att vinet kommit till ro efter degorgeringen? Men det verkar ju som att flaskorna redan nu är startklara.
SvaraRaderaSkönt att någon annan än bara jag anser att 2002 Pol Roger är överskattad. Provade den på franska vindagen och blev så besviken att jag tog ett till glas av random Guy Charlemagne, där snackar vi EROTIK i käften!
Erik - japp, Initial känns ready to go. Lite oväntat, som du säger. Men ack så gott.
SvaraRaderaI morse diskuterades 02 Pol Roger BdB med en av de andra provningsdeltagarna. Vi var rörande överens om att den inte levde upp till förväntningarna. Ge bort till mindre champagnekräsen person eller lagra fram mer komplexitet genom några års vila. Se där ett par alternativ vi kom fram till ;-)
Förresten, den aktuella Initial är troligen 05, 06, 07. Två varma årgångar kan förklara extra generositet och tidig tillgänglighet.
SvaraRadera