Julblindbock 14 december

"Grymt trevligt som vanligt. Det är ett jäkla kul gäng vi fått ihop".
Det var Gabriel som skrev det men vi kunde inte sagt det bättre själva.
En sittning som den i fredags kväll är väl ungefär så roligt man kan ha med vin, inte minst när alla känner varandra såpass bra att man kan släppa ner axlarna och bara ha skoj med att äta, dricka blint, tycka för fullt och gissa helt utan prestige.

Vi hade förberett det mesta av maten i god tid, så det fanns inte tillstymmelse till stress heller. Hjortytterfilén hade fått sin stekyta, La Charbonnière-såsen vilade spegelblank och moset av mandelpotatis och jordärtskocka väntade bara på sin allra sista smörklick - och så tryffeloljan förstås. Till och med pilgrimsmusslorna hade varit och vänt i grillpannan och väntade bara på lite extra värme och sonens nya favoritleksak: brulée-brännaren.

Bubblet fick en kvart i karaff, helt enligt vinmakarens rekommendationer, plus ett litet sällskap av anklever och rostat bröd. Färgen i glaset är rik och doften komplex, med massor av mogen frukt: apelsin- och citronskal, pommac, hyacinter, valnötter, manzanilla, ja vit bourgogne! En munfull av druvmogen chardonnay med underbart fokuserade citrussyror och högvis med krita. Moussen är tillbakalutad, bubblorna vänliga. Fast efter en halvtimme finns nästan inga kvar. Det var trots allt dumt att dekantera. Hur som, den här nysläppta Initialen är en exceptionellt bra version. Ingen behöver jobba hårt för att gissa rätt.

Jacques Selosse Brut Initial (deg 20 sept 2012)

Tre grand cru-byar i Côtes de Blancs (Avize, Cramant, Oger), en druvsort: chardonnay. tre årgångar i följd (2005, 2006, 2007). Biodynamisk odling, basvinet jäst och lagrat på bourgognefat, varav en femtedel nya. 5 gram dosage. 33 000 buteljer om året.

Nästa doft har kommit en god bit på väg, med drag av petroleum och rökiga mineraltoner. Rieslingfrukten är solmogen med drag av persika, grapefrukt och lime. Smaken rik med antydan till fetma, behagligt avrundad fast ändå stadig syra, och en viss grapefruktbeska som de flesta runt bordet tycker är en smula störande. Tyvärr drar det petrokemiska i doften åt plast- och gummihållet - ja, det påminner rentav om PVC-badboll (inget man vill ha i sin riesling) och smaken är inte heller så lång eller livlig som förväntat. Niklas ringar snyggt in åldern till 2004 eller 2005. Troligen det senare att döma av hög druvmognad, 04 skulle haft en tuffare syra. Åtminstone för oss blev det här något av en besvikelse.

2005 Georg Breuer Berg Schlossberg Riesling

Inte direkt dåligt, och visst är det gott till alla salami som nu stod på bordet - men det vi drack sommaren 2011 upplevdes så mycket bättre. Var det här en konstig flaska eller håller nollfemman faktiskt på att tappa sugen/utvecklas i fel riktning? Eller har våra preferenser helt enkelt förflyttats till andra rieslingproducenter?

ps. Dagen efter har bitterheten utvecklats till det odrickbara. Raka besked.

Ungdomlig och rakt av fascinerande rieslingnäsa med en vacker vitblommighet. Aningen ungjästiga toner fortfarande, och så massor av sten. Grönt äpple, blond grapefrukt, mandarin, smultron, citrusskal och skaldjursmineraler. Doften är liksom ren och komplex på samma gång, verkligen jättefin! Härlig spänst och struktur i munnen, fenomenal syra och rejält stenig munkänsla med ett visst motstånd som av grönt äppelskal. Möjligen en antydan till värme men absolut ingen störande beska, och mineralerna ringer i eftersmaken likt en stålsträngad strata på rundgång vid en marshallstack. Elektriskt... det här känns som en tysk från 2010. Kan det vara Keller? Eller Schäfer-Fröhlich? Makalöst bra hur som helst.

2009 Dönnhoff Riesling Hermannshöhle GG

Långt bättre än förra glaset. Det här var precis vad som behövdes för att återupprätta vår tro på Hermannshöhle efter ett par svajiga framträdanden av 07:an och 10:an.

Två gamlingar paras ihop. Den första är ljust rödbrun, ungefär som nyponsoppa, lätt beslöjad. Det här ser ju riktigt gammalt ut!
Doften är långt gången: föreställ er färjkarlen Karons båthus nere vid floden Styx eller en uråldrig gravkammare under pyramiderna...
Ändå inte helt passé - här finns trots allt mer att hämta: menthol, nyponpulver, något vilset rött bär, ljusa penseldrag av tjära, ljus virginiatobak, rostigt järn, och simbassäng. Smaken är slank och rätt gles i frukten med ålderssyror och nedslipade pulvertanniner. Det känns som en riktigt gammal nebbiolo, gissningsvis 40- eller 50-tal. Passerade nog bäst före-datum för ett par decennier sedan och är väl inte längre så trevligt att dricka.

1969 Giovannini Moresco Barbaresco del Pajoré

Historiens vingslag och en legendarisk etikett, men det här går inte att jämföra med den magiska 71:an för några år sedan. Troligen har den blivit värmeskadad någon gång under sin livstid eftersom den verkade flera decennier äldre än den verkligen var. Ja, 40/50-tal behöver förresten inte alls betyda "för gammalt"!

Det andra vinet i paret har en varmt brunröd färg med fin lyster. Doften är lyckosamt utvecklad, rejält mognadskomplex fast ändå med frukten i gott behåll. Här finns så mycket gott: mynta, plommon, röda körsbär, röda vinbär, gott om lätt bokna röda äpplen, apelsinskal, torkade rosor, målarpytsar, tomatpuré, rostigt järn och en liten svettig häst. I munnen ett alltigenom harmoniskt vin med vital syra, småsöt frukt, spänstiga men lena tanniner, lagom koncentration och en salivdrivande josighet. Det är den sistnämnda som till slut låter Anders ringa in sangiovesedruvan - innan dess pratades det mest om mogen nebbiolo. Gissningarna på ålder landar i slutet av 1980-talet. Åh, vilket vackert vin!

1979 Montevertine Chianti Classico

Vi handlade för ynka €40 efter 79:ans succéartade framträdande i november. All respekt i världen till Montevertine och till dem som gjorde vinet: Sergio Manetti och Giulio Gambelli, numera med residens i vinhimlen.

Ett vitt till pilgrimerna. Doften är kalkstensmineralisk med rena ljusa citrustoner och vit blommighet. Dessutom en diskret smörighet, en klick lemoncurd, samt hasselnötter, fet grädde och fint trävirke. Smaken är verkligt harmonisk med underbar renhet och balans, silkeslen munkänsla och vacker längd. Blommor och sten... det skulle kunna vara Kirchspiel, tycker Henrik. Niklas funderar istället över marsanne/roussanne på ekfat tills Franko ingriper med ett finkänsligt: "det här är chardonnay fattar ni väl!" Nollsexa eller yngre. Bonneau du Martray? Chablis Grand Cru? Puligny Perrières? Gabriel tycker att det verkar ungt, inga egentliga mognadstoner än, noll och inga premox-problem heller. En rackarns god bourgogne som bara blir godare under kvällen allteftersom temperaturen stiger och luften får jobba i kupan.

2005 Remi Jobard Meursault 1er Cru Les Genevrières

Jobards viner har ingen brådska att mogna, det här känns betryggande inför framtiden. Nu kom också ett par scallops väl till pass (sonen hade svängt ihop en fin liten sås av lime, manchego, persilja, olivolja, chilifrukt, och eldat på pilgrimerna med sin fina pistol).

Ännu en parvis servering. Första glaset har en fint utvecklad och mognadskomplex bordeauxnäsa. Grusig mineralkänsla, nyklippt gräs, röda och svarta vinbär, cassis, mynta, lagerblad, paprika och fatlakrits. Smakupplevelsen påminner snarast om en väl insutten favoritfåtölj med välsnickrad stomme och lagom stoppning i behåll. Behagligt balanserad syra, finpulvriga tanniner, sköna grusmineraler, småsöt frukt. Drickbarheten är närmast perfekt, det här är riktigt vackert. Det avslöjas att årgång och region är samma som i nästa glas. Verkar vara åtminstone tjugo år gammalt, och visst finns det väl ett inslag av cab franc? Det är den högst belägna vingården i hela Bordeaux, säger Niklas. Jaha, då måste vi väl vara uppe på kalkstensplatån i Saint-Émilion?

1981 Château Haut-Bailly

Se där, inte visste man att det fanns ännu högre lägen i Graves. Och den där grusiga mineralkänslan i såväl doft som smak borde man förstås ha lyssnat mer uppmärksamt på. Som kuriosa får vi veta att Parker delade ut 84p (1998) och Neil Martin 82 (2011). Fast såna petitesser ska man inte bry sig om när man får dricka ett så här gott vin. Kostade cirka €75 i Tyskland. Tack för den, Niklas!

Andra glaset i paret öppnar med smält smör, kola och kaffe. Återhållen plommonfrukt och tyvärr en omisskänslig ton av TCA. Blyerts, ceder och cigarr. Nötter, currykryddor och kräftspad. Smaken berättar ganska frispråkigt om sitt nordliga vänstra-stranden ursprung med typiskt strama tanniner. Det verkar ganska ungdomligt fortfarande, typ tidigt nittiotal och är inte helt förstört av korkdefekten, även om doften är oren och frukten klart dämpad. Den generösa fatbehandlingen pekar på Cos.

1981 Château Cos d'Estournel

Till hjorten har vi förberett en servering i par. Första glaset har en flörtig doft med närmast skinande karaktär i modern piemonte-stil, rödfruktig med visst understöd av ny rostad ek. Bananer, vinbärspastiller, hallonbubbelgum, mjölkchoklad, violer, rosor, lakrits. Inget spret i smaken, syran infattad i frukten, tanniner mer av ek än av druva, mjölkchokladig sötma, liten citrusbeska. Anders: hårt drivet och modernt... Franko: de känns jävligt unga båda två... Henrik: svingott! Niklas: det här sitter som en smäck till maten, funkar det till mat så hälls det ned.

1999 Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc

Mörkare och murrigare än första glaset - visst finns det lite bananer och nickelpastiller här också men mer aromer av mörka plommon, praliner, tjära och muskotnöt. God sötfrukt, bra syra, robustare smakprofil än grannen och mer trätanniner i avslutningen. Inte lika tydligt definierat till sin personlighet, vilket är logiskt eftersom det är en blandning av tre olika lägen. En enig jury väljer Bric dël Fiasc som bäst och godast i paret.

1999 Paolo Scavino Barolo Carobric

Samma duo i årgång 1997 häromåret gav eniga reaktioner som "traditionellt" och "klassisk barolo" men här är det väl ingen tvekan om moderniteten. Kanske beror det på att 99:orna inte har hunnit lika långt på sin väg mot mognad, eller så har hela sällskapets smak - inte minst vår - förflyttat sig i rasande fart i riktning Rinaldi, Mascarello, Roagna, Burlotto, Cappellano, Fenocchio och så vidare? En given reflektion (c/o Franko) är att 1997 Bric dël Fiasc var vårt favoritvin året 2007 medan 1999 blev en lyckad måltidsmatchning men inte mycket mer än så. Har de här 99:orna några överraskningar att komma med i framtiden, tro?

Relativt ungdomlig bordeauxdoft med toner av fudge, griskiss och nyklippt gräs. Mint, ceder och cassis. Grillkol, lakrits och plommon. Lättillgängligt och inbjudande sniff, det som stör oss en smula är en grönhet som drar åt paprika och malört. I munnen ett ganska ungt vin med bra fräschör och balans samt hyggligt motstånd även om tanninerna inte är stora. Det finns mycket att gilla här, men också en liten grönhet och grapebitterhet i eftersmaken som vi kunde varit utan. Klickar inte riktigt med oss på det känslomässiga planet, och i vår smak behövs det mer tid trots att smaken på sitt sätt är tillgänglig redan nu. Svårt att gissa årgång men 2007, 2004 och 2002 känns som möjliga kandidater.

2001 Château Gazin

Modernt anlagd pinot med krämig fruktighet. Doft av pyrande vedbrasa, mogna hallon, mogna jordgubbar, rabarber, plommon, smöriga popcorn och vaniljsötma. Gott på ett väldigt uppenbart sätt, med hög druvmognad och (över)tydliga drag. Även smaken är rejält fruktdriven om än inte direkt fruktsöt, med hög koncentration av mogna hallonaromer, inbäddade rabarbersyror, kryddiga ektanniner, lakritsfetma och en viss smörighet - dock inte så bra längd som man kunde ha tänkt sig. Den generösa stilen landar någonstans mittemellan Kalifornien och Bourgogne. Inte särskilt elegant, hörs det runt bordet. Franko tycker att det saknas renhet och att det skramlar tomt i mitten. Inledningsvis gick våra funderingar till Sonoma, men med lite eftertanke vill vi ha vinet i Côtes-de-Nuits, kanske Vosne, och 2009. Chambolle, säger Ulrik, och 2010.

2010 Domaine Robert Groffier Chambolle-Musigny 1er Cru Les Amoureuses

Kanske kvällens besvikelse, inte minst med priset invägt i kalkylen. Här hade nog alla förväntat sig mycket mer - inte minst vi. Framförallt mer finess, men också en större komplexitet. Det här är väl inte direkt "chambollskt". Tack Ulrik för att du vågade poppa (och för bilden).

Nästa vin har en stor primärfruktig nos som lockar och suger in. Utan tvekan pinotisk även om färgen är mörk som syrah. Aromerna spelar över lakrits, hallon, björnbär och körsbär med en smått garrigue-liknande örtighet - eller kanske snarare stjälkighet. Helhetskänslan har också en klart skogig svalka, med toner av mynta, friska barrträd och en gnutta kåda. I munnen friskt och transparent med en fin struktur av stjälktanniner i positiv bemärkelse. Alkohol och fruktsötma håller sig på mattan - ja, det här är kanonbra och jättegott att dricka rätt upp och ner. Visst är vi väl i Californien nu? Men ett svalt ställe.

2010 Sandhi Wines Bien Nacido Pinot Noir

Rajat Parrs omsusade projekt i Lompoc, men just Bien Nacido-vingården blir det inga fler årgångar av som det ser ut just nu. Typ 350 pix och klart mer glädje i reaktionerna än föregående vin lyckades med.

Nästa vin har en relativt ljus färg och ser utvecklat ut - brunröd ungefär som en nebbiolo. Doften är ljus och eterisk, rödbärig och fint utvecklad med florala drag, menthol, örter, te, tranbär, båthus och lakrits. Barbaresco... eller brunello? Smaken frisk och slank, med inbäddad men frisk syra och nafsande tanniner. God mineralsälta och lite tetorka. Bra längd med frukten i behåll. Elegant och traditionellt i uttrycket, verkligen harmoniskt med prima drickbarhet. Fint som snus!

1997 Remoissenet Père et Fils Corton-Bressandes

En gammal négociant vars ägarskap skiftade 2005 - intressant bakgrundshistoria här - som G besökte i Bourgogne rätt nyligen. Kvaliteten på de äldre vinerna verkar vara minst sagt skiftande men det här var ett lyckokast. Man kan hoppas på att få köpa 97:an framöver, i så fall för cirka 600 spänn.

Doften är ung... den är öppen... den närmast sprutar upp ur glaset. Rejäl komplexitet med hela programmet av fikon och sötlakrits, garrigue och kirsch, hallon och blå plommon, nori-ark och salta solvarma stenar. Munnen bekräftar alla förväntningar som näsan byggt upp. Det här är châteauneuf... det här sannerligen ett stort ungt vin. Rikt på tanniner och tätt som ett kassaskåp, utan att vara överextraherat. Svårt läskande med massor av steniga mineraler och friska citruslika syror. Trots den massiva skalan är balansen perfekt utan någon som helst spretighet eller alkoholhetta (det måste ändå vara minst sexton procent tjong här). Franko: 2010! Henrik: japp. Då återstår bara att fundera över vilken. Det kan faktiskt inte vara så många olika viner - vi kan nästan svära på att det är Isabel Ferrandos toppcuvée Charles Giraud. Tokbra! Superbt!

2010 Domaine Saint-Préfert Collection Charles Giraud

Kvällens bästa och ett vin som vi är väldigt glada att ha lagt undan av. Tio-femton år på rygg är nog en bra början. Tack Henrik för att du hade mod att öppna en nu.

Gyllene färg och utvecklad doft. Toner av gummi och PVC-plast. Förhållandevis rik frukt med aromer av lime, citrus, persika, honung, petroleum, kåda och svamp. Smaken är heltorr och avrundad av tidens tand, men ändå med en tydlig limesyra. Gott om frukt fortfarande, bra utveckling, bra balans, harmoniskt. Men också aningen orent med inslag av gråröta, tycker åtminstone Anders, och vi är beredda att instämma. Kombinationen av gummi och lime i en knastertorr smak för åtminstone våra tankar till riesling från Australien. 2003 och Alsace, avslöjar Gabriel.

2003 Trimbach Riesling Cuvée Fréderic Emile

Det där lite orena draget börjar bli en följetong i CFE och borde ha hjälpt oss att känna igen vinet, även om vi inte kan påminna oss ha druckit just den här årgången förut. CFE är en ganska gammal relation som vi idag känner oss måttligt intresserade av att snickra vidare på.

Sista vinet fram på småtimmarna. Ren doft. Ren förförelsekonst. Ren kärlek. Salmiak och sten. Rosenblad, hallon och röda körsbär. Sötmandel och körsbärskärnor. Så sensuellt! En munfull av klockren läskande gamayfrukt, med transparens, mineralitet, greppiga skaltanniner och en fin liten druvsötma. Niklas: "det här är för maffigt för att vara beaujolais!" Vi: "det är... beaujolais!"

2010 Jean Foillard Morgon Cuvée Corcelette